Det svenska trädet skall fällas – en thrillerdokumentär om mordet på Olof Palme – av Anders Leopold – Kapitel 10

INTRO
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Här får du följa med när danska lastfartyg ska frakta amerikanska vapen till Dubai i Persiska viken men omdirigeras till Banda Abbas i Iran. Tillsammans med det amerikanska gisslandramat blev detta Irangate, den kanske största politiska skandalen i modern tid. Du får följa med in i Vita huset där planerna dras upp att tysta FN:s fredsmäklare Olof Palme, som man fruktade var den illegala vapenhandeln på spåren, vilket kunde ha blivit Reagan-administrationens fall om Palme avslöjat detta inför FN.
USA:s vicepresident George Bush och CIA-chefen William Casey initierar attentatet. De samarbetar med den blodbesudlade diktatorn Augusto Pinochet i Chile, som rasar över Palmes inflytande på den demokratiseringsprocess som pågår i hans land, den sydafrikanska aparthedregimens president PW Botha, som i ännu högre grad hatar Olof Palme för den bojkott mot Sydafrika, som han dragit igång, och en grupp i Sverige som vill eliminera honom nu när han åter valts till landets statsminister. Det blir apartheidregimens militära säkerhetstjänst, MI, som planlägger och genomför attentatet.
Mitt material baseras på uttalanden som under åren gjorts i intervjuer, böcker och TV-program av 131 namngivna politiker, militärer, poliser och journalister samt en mängd vittnesförhör. Välkommen till en spännande läsning om Palmemordet.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
KAPITEL 11
STOCKHOLM (TT)
-DEN SVENSKA MILITÄRLEDNINGEN HAR INGEN ANLEDNING ATT NU TA NÅGRA INITIATIV TILL FÖRBÄTTRADE RELATIONER MED SOVJETUNIONEN, SÄGER FÖRSVARSSTABSCHEFEN, VICE AMIRAL BROR STEFENSON. DET RÄCKER MED ATT VI TALAR MED DEM PÅ STOCKHOLMSKONFERENSEN.
DÄREMOT ANSER STEFENSON ATT DET ÄR HELT NATURLIGT ATT POLITIKERNA FÖRSÖKER NORMALISERA FÖRBINDELSERNA ÖSTER UT.
-FRÅN MILITÄRLEDNINGENS SIDA FÖRUTSÄTTER VI ATT STATSMINISTER PALME VID SITT BESÖK I SOVJET TAR UPP DE TIDIGARE BEVISADE UBÅTSKRÄNKNINGARNA MED LEDARNA I KREML OCH PÅTALAR VILKA RISKER MAN TAR MED SÅDAN UNDERVATTENSVERKSAMHET.
860210-0587

11 FEBRUARI 1986
STOCKHOLM
Den svenska passpolisen på Arlanda International Airport hade ingen anledning att granska den ankommande sydafrikanen mera ingående än andra. Visserligen pågick den internationella stockholmskonferensen om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder med en rad höjdare från världens alla hörn, och de hade fått order att vara extremt vaksamma så inga efterlysta terrorister slank igenom. Men mannen såg ju ut som vilken prydlig affärsman som helst. Förresten var det så mycket folk i omlopp just på grund av konferensen att den här besökaren mycket väl kunde höra dit.
Han var elegant klädd i grågrön kostym, förmodligen designad av Yves Saint Laurent, tänkte polismannen, som civilklädd betraktades som en klädsnobb då han själv gärna satsade några tusenlappar extra på kläder från kända herrmodehus i Europa. Favoriten var italienska Armani. Jo minsann, hade han inte en Armani-slips också. Och en italiensk Allegri-trench, det vittnade om god smak. Men rocken var alldeles för tunn för det svinaktigt kalla stockholmsvädret- kvicksilvret hade pendlat mellan fem och tio minusgrader i flera veckor och vinterkylan förutspåddes ligga kvar. Något på huvudet kunde han också behöva trots att det svarta håret var tjockt som en ryssmössa.
Men fotot var ju inte precis likt. Å andra sidan, vem hade ett pass med foto som ens påminde om innehavaren? På detta bar han tonade glasögon, inte mörkare än att man såg ögongloben men på gränsen till godkända för ett passfoto. Nu hade han helt ofärgade glasögon. Håret var betydligt kortare än på bilden. Han hade också på fotot en tunn, svart, mustasch som var så markerad i kanterna mot den välrakade, bleka hyn att man kunde tro att den var påklistrad och nu borttagen.
Mannen som enligt passet var sydafrikan avvaktade tålmodigt. För ett ögonblick trodde han att det ändå var något galet med passet. Kanske hade svensken upptäckt någon ytterst liten detalj som avslöjade att Mr Bruce Pearsons pass var förfalskat. Men förmodligen var den utdragna granskningen bara ett exempel på överdrivet tjänstenit, intalade han sig. Han jämförde fotot med originalet, så enkelt var det. Precis som alla passpoliser gör.
Fotot var nytaget direkt före Dary Allen låtit klippa av sig det långa håret och raka av mustaschen. Det var ett vanligt knep. Å ena sidan såg det ut som fotot föreställde en annan, men å andra sidan såg man vid närmare studier – man kunde se ärret över höger öga både på bilden och på passets innehavare – stod det helt klart att det var samma person. Han bar inte de lätt tonade glasögonen på bilden därför att han efteråt hade valt bort dem. Någon hade påpekat att färgade glasögon i detta lands melankoliska midvintermörker alltid ansågs en aning halvskumt. Men det kunde väl knappast försvåra identifikationen. Dessutom betvivlade han verkligen på att en svensk passpolis skulle märka om någon detalj i stämplarna från Spanien, Västtyskland, Italien och Frankrike avvek från originalen. Inte ens dennes kollega på flygplatsen Wonderboom i Pretoria hade reagerat. Det var utan tvivel en skicklig förfalskning, och förutom de korrekta stämplarna var passet lagom tummat och i ena hörnet nersölat med kaffe. Ingen hade anledning att misstänka att det var nytillverkat.
Efter en stund förändrades polismannens allvarliga uppsyn och han log faktiskt vänligt, ja, av någon anledning nästan uppskattande, tyckte Dary. Den efterföljande nicken bekräftade att Mr Bruce Pearson från Pretoria i Sydafrika var välkommen in i Sverige.
Dary Allen tog sin resväska från bandet och kunde passera tullarnas forskande blickar utan att dessa så mycket som lyfte på ögonbrynen. Han hade heller inte något att dölja. Det fanns inget i hans dokumentportfölj och stora resväska som han inte fick ta med sig in i landet. Inget vapen i något lönnfack, inte en massa pengar. Inte ens för mycket sprit och cigarretter. Och definitivt ingen narkotika, sådant sysslade han inte med.
Solen sken från en isblå himmel och det var kallt, flera minusgrader. På marken låg ett tunnt lager grådaskig snö. Dary skyndade sig fram till en taxi och begärde att få bli körd till Birger Jarlsgatan 42 i centrala Stockholm.
Han studerade tämligen ointresserat det smutsgrå landskapet som passerade utanför rutan vilket långsamt övergick från snårig skog till allt tätare bebyggelse. Här och var såg han fläckar av snö och frusen is och han insåg att han var tvungen att börja med att ekipera sig med något värmande.
Dary Allen betalade taxichauffören med en del av de svenska pengar han växlat in, en mindre summa och för övrigt en åtgärd som genomfördes för att resan till Sverige skulle följa normala rutiner. Han skulle på ett eller annat sätt förses med rörelsekapital när han väl fick kontakt med sina uppdragsgivare i Stockholm.
Han fick upp porten med hjälp av den fyrsiffriga portkod han lärt sig utantill. Han sneglade på hissen och erinrade sig en av kamraterna i MI, som hemma i Pretoria fastnat mellan två våningar och därmed missat ett möte som var avgörande för en planerad operation inom den militära underrättelsetjänsten. Så billigt tänkte han inte falla ifrån det här uppdraget. Han förflyttade sin vältränade kropp med snabba steg upp för de fyra trapporna och njöt av att få röra på sig efter allt stillasittande under resan. En aning anfådd befriade han sig från den tunga resväskan och portföljen framför en dörr med skylten ”Marketing Consultants AB”. Han plockade fram nyckeln som han fått i Bonn PÅ MI:s central i Europa, och kände med en viss tillfredsställelse att den passade i låset.
Lägenheten var egentligen ett kontor med kök och ett par sovrum. Han installerade sig i ett av rummen och gick omgående på inspektionstur. Törsten styrde hans steg direkt till köket och kylskåpet som han fann välfyllt med öl och vitt vin. Han tog ut en burk och öppnade den med en häftig knyck med högerhanden. Han drack begärligt av den kalla drycken medan han långsamt och forskande vandrade från köket genom hallen och matsalen in på själva kontoret.
Det var ett rymligt rum i vinkel vars golv var täckt av en tjock himmelsblå matta. Möblemanget var sobert med en soffgrupp i svart skinn kring ett bord med rökfärgad glasskiva. Ett jättelikt skrivbord i jakaranda stod nedsjunket i den tjocka mattan och bakom det en högryggad snurrfåtölj i skinn som han slog sig ned i. Han tände en cigarrett och studerade genom rökslingorna de stora oljemålningarna på väggarna utan att kunna avgöra om färgkaskaderna sprungit ur någon mästares pensel.
Dary såg på klockan. Den var 14.45 och han hade faktiskt lyckats hålla tidsschemat i det närmaste exakt. Vad som nu väntade honom hade han ingen aning om annat än att telefonen förhoppningsvis skulle ringa klockan 15. Det var avtalat att man skulle söka kontakt med honom varje heltimme från klockan 15 tills förbindelse upprättats.
Före avresan från Pretoria till Stockholm fick Dary Allen en enskild genomgång med major Craig Williamson. Dary visste att Williamson av brigadgeneral Tolletjie Botha fått uppdraget att med sin organisation Long Reach genomföra det som nu kallades ”Operation Slingshot”. Han hade direkt från presidenten fått ett brev med kurir, som han visade upp med stämpeln ”Top secret” längst upp i vänstra hörnet. Dary tog det som ett bevis på det förtroende Williamson hyste för honom. Där stod det:
”Vi har tillsammans med den amerikanska underrättelsetjänsten CIA godkänt beslutet att operation Slingshot ska försöka genomföras vid det planerade anti-apartheidmötet i Stockholm den 21 februari 1986. Det primära målet för operationen är OP. Övervakning av operationen kommer att vara under kontroll av Bryssel i samarbete med Bonn och den svenska Uppsalagruppen.”
Williamson antydde att sydafrikanska agenter skulle placeras ut vid mötet i Stockholm.
Dary hade stor respekt för Williamson. Inte bara för att han med sin enorma kroppshydda rörde sig smidigt men gav intryck av att när som helst explodera, utan för det arbete han utfört i kampen mot ANC. Till och med president Botha hade utnämnt honom till Sydafrikas hjälte.
Han hade stor kunskap om Sverige och hade infiltrerat den av Sverige uppbyggda organsiationen IUEF, International University Exchange Fund. Han fick rollen som ekonomiskt ansvarig på kontoret i Geneve och kunde därifrån dirigera bidrag för miljontals kronor som skulle gå till ANC men hamnade på sydafrikanskt konto. Han avslöjades av engelska MI6 och flydde hem till Sydafrika där han utan vidare korades till landets hjälte.
Men det fanns också anledning att frukta Williamson som flera gånger gått säkerhetstjänsten BOSS:s ärenden och tystat personer som allvarligt skadade regimen. Jo, det var enligt Dary, ingen tvekan om att man valt rätt person att leda Operation Slingshot.
Så kom de in på Dary Allens roll i operationen. Han skulle två veckor före angivet datum placeras i Stockholm för att genomföra en rekongnocering kring den svenske premiärministerns rörelser och verksamhet. Men kanske ändå viktigare, knyta kontakt med en person som angågs vara högerextremist och ingick i den svenska gruppen som kallades The Upsala group. De hade genom amerikanska ambassaden fått uppgifter om honom som en person med extremt hat till objektet OP, och som skulle kunna fungera som informatör men kanske också användas som scapegoat, syndabock, eller rent av som gärningsman.
Klockan var exakt 15 när telefonen ringde.
”Välkommen till Sverige, Pearson!” sa en röst på engelska med tydlig amerikansk brytning.
”Tack, jag har just anlänt och håller på att installera mig. Vem talar jag med?”
”Du kan kalla mig Eriksson.”
”Är inte det ett svenskt namn? Är ni svensk?”
”Hm… har du behov av att kalla mig något så är det Eriksson.”
Dary ryckte på axlarna och tömde ölburken. Nyfikenhet var ju inte precis någon av de hälsosammaste dygderna i den här branschen. Det kunde faktiskt vara en svensk.
”I skrivbordets övre högra låda ligger ett kuvert med instruktioner. Där står allt du behöver veta. I kuvertet ligger också 50 000 svenska kronor för dina omkostnader samt ett bankkort. Det används i automater som finns tillgängliga över hela landet. Du disponerar kortet som du vill under din vistelse här. Du behöver inte besöka några bankkontor och växla pengar. Du får också instruktioner i hur kortet används och det kodnummer som gäller. Kontot kommer att fyllas på i mån av behov.”
Erikssons röst lät torr och saklig när denne delade ut sina instruktioner, ungefär som en högre officer inför en trupp. Han gjorde en paus men då Dary valde att tiga fortsatte han: ”I handlingarna finns också alla uppgifter om den man du ska söka kontakt med; namn och foto, adress, telefonnummer och redogörelse för hans vanliga tillhåll i Stockholm på kvällarna. Försök skapa kontakt på ett naturligt sätt och bygg upp ett förtroende mellan er innan du ger honom nödvändiga detaljer.
Kan du inte få spontan kontakt, vilket är det bästa sättet att fånga in honom på, får du söka honom i hans bostad och hitta på något bra skäl till varför du gör det. Du får improvisera. Några frågor?”
I och för sig fanns det en hel del att fråga om men han valde att låta dem, vilka de nu var, agera i sin egen takt. Men en sak ville han veta och det var hur han vid behov kunde få kontakt med Eriksson.
”Endast på det sätt jag själv bestämmer”, svarade denne kort. ”Vänta ett ögonblick…”
Dary hörde hur Eriksson lade ifrån sig luren och tydligen tog en annan. Svagt uppfattade han hur knapparna trycktes in och sedan hur en lur lades på igen.
”Pearson, om ett ögonblick kommer du… jaha där har vi det!”
I rummet hördes fyra starka, utdragna signaler. Dary tyckte de kom från bokhyllan. Hans ögon föll på en personsökare som placerats i en laddare.
”Jo Pearson, om du funnit sökaren så tryck in den andra knappen från vänster så ser du ett telefonnummer. Klart?”
Dary gjorde som han blivit tillsagd. Numret som dök upp i apparatens fönster var 08-154035.
”Det är det nummer i Stockholm där du just nu kan få kontakt med mig, ett av flera nummer som garanterat inte är avlyssnat och inte kan spåras bakåt utan vissa svårigheter. Jag vill att du ständigt har den här personsökaren tillgänglig alla tider på dygnet. Under natten bör du placera den i laddaren. Detaljerade instruktioner finns också i kuvertet. Numren kommer att variera men det är det senast uppgivna som gäller. Men som sagt, de viktigaste är att jag får tag på dig när jag behöver det. Jag föreslår att du de närmaste dagarna bekantar dig med Stockholm och det aktuella området och sedan under fredagen och lördagen försöker etablera kontakt med din svenska medarbetare. Allt tyder på att han kommer att vara samarbetsvillig. Jag hör av mig, Pearson. Godmiddag!”
Samtalet avslutades mycket tvärt. Knäppet i örat lät aggressivt och fientligt.

Det svenska trädet skall fällas – en thrillerdokumentär om mordet på Olof Palme – av Anders Leopold – kapitel 9

INTRO
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Här får du följa med när danska lastfartyg ska frakta amerikanska vapen till Dubai i Persiska viken men omdirigeras till Banda Abbas i Iran. Tillsammans med det amerikanska gisslandramat blev detta Irangate, den kanske största politiska skandalen i modern tid. Du får följa med in i Vita huset där planerna dras upp att tysta FN:s fredsmäklare Olof Palme, som man fruktade var den illegala vapenhandeln på spåren, vilket kunde ha blivit Reagan-administrationens fall om Palme avslöjat detta inför FN.
USA:s vicepresident George Bush och CIA-chefen William Casey initierar attentatet. De samarbetar med den blodbesudlade diktatorn Augusto Pinochet i Chile, som rasar över Palmes inflytande på den demokratiseringsprocess som pågår i hans land, den sydafrikanska aparthedregimens president PW Botha, som i ännu högre grad hatar Olof Palme för den bojkott mot Sydafrika, som han dragit igång, och en grupp i Sverige som vill eliminera honom nu när han åter valts till landets statsminister. Det blir apartheidregimens militära säkerhetstjänst, MI, som planlägger och genomför attentatet.
Mitt material baseras på uttalanden som under åren gjorts i intervjuer, böcker och TV-program av 131 namngivna politiker, militärer, poliser och journalister samt en mängd vittnesförhör. Välkommen till en spännande läsning om Palmemordet.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

BOLOGNA (TT-REUTER)
HÄKTNINGSORDER HAR NU EFTER FEM ÅR UTFÄRDATS MOT 16 PERSONER SOM MISSTÄNKS VARA INBLANDADE I EFTERKRIGSTIDENS VÄRSTA BOMBATTENTAT I EUROPA: EXPLOSIONEN SOM DÖDADE 85 MÄNNISKOR PÅ BOLOGNA JÄRNVÄGSSTATION 1980.
LICIO GELLI, DEN SEDAN 16 ÅR I ITALIEN EFTERLYSTE LEDAREN FÖR DEN ILLEGALA LOGEN P2, ANSES VARA HUVUDMAN BAKOM ATTENTATET TILLSAMMANS MED TERRORISTEN STEFANO DELLE CHIAIE. BÅDE UPPEHÅLLER SIG SANNOLIKT I LATINAMERIKA ELLER SYDAFRIKA.
DE SAMARBETADE MED DEN CHILENSK-AMERRIKANSKE TERRORISTEN MICHAEL TOWNLEY, DÖMD I USA FÖR FLERA POLITISKA MORD.
TOWNLEY FRIGAVS VILLKORLIGT 1983 SOM TACK FÖR ATT HAN SAMARBETET MED FBI UNDER FÖRHÖREN.
DÅ AVSLÖJADE HAN BLAND ANNAT ATT HAN FÅTT I UPPDRAG ATT ELIMINERA SVERIGES STATSMINISTER OLOF PALME, DEN ENDE ICKE-CHILENARE SOM STOD PÅ DEN CHILENSKA SÄKERHETSTJÄNSTEN DINA:S DÖDSLISTA, GODKÄND AV AUGUSTO PINOCHET.
VID BÅDA TILLFÄLLENA, I MADRID 1975 OCH 1984, GICK PLANEN OM INTET.
860119-1232

20 JANUARI 1986
WASHINGTON
Den ständigt återkommande huvudvärken och tilltagande irritationen fick till slut CIA-chefen William Casey att konsultera sin läkare på uttrycklig order av sin hustru Maggie. Men givetvis skedde det inte utan svavelosande protester.
Domen var skoningslös, eller hade varit det för vilken annan människa som helst, men kanske ändå inte förWilliam Casey: hjärntumör.
För en 72-åring var det inte mycket att bråka om, tyckte Casey, men gav ändå klartecken till behandling med strålning och medicinering. Hemma i skrivbordslådan hade han en Smith & Wesson kaliber 44 redo om det skulle bli för plågsamt. Han förbjöd sin hustru att berätta om eländet för någon enda människa men hade själv underrättat presidenten om sitt tillstånd och sagt att blev det för jävligt kunde han ju göra som Ernest Hemmingway framställde det i To have and have not, och så hade han citerat:

Somliga sluter sig till Colts eller Smith & Wessons inhemska traditioner: dessa välkonstruerade redskap som befriar från sömnlöshet, dövar samvetskval, botar cancer, räddar från konkurs och spränger fram en utväg ur outhärdliga positioner genom en tryckning med ena fingret.

De hade båda skrattat gott och Ron hade med sin underfundiga humor konstaterat att det åtminstone fanns en i hans administration som inte behövde frukta något av framtiden.
Det allvarliga sjukdomsbeskedet hade på något sätt gjort saker och ting litet enklare för Casey. Han var en dödsdömd som kunde satsa vad han ville, inklusive livet, för att nå sitt mål. Vad han sedan fick för eftermäle rörde honom inte i ryggen, åtminstone inte just då eftersom slutet inte var påtagligt nära. Och som presidenten påpekat, han kunde göra det utan någon som helst fruktan. Frågan var bara hur många som skulle hänga med i hans bokstavligt talat mördande tempo.
Nationella säkerhetsrådets chef och presidentens förträfflige rådgivare Robert McFarlane hade klappat ihop under nyårshelgen. Han hade förts till Bethesda militärsjukhus i ilfart med svår andnöd. Den första rapporten Casey fått talade om hjärtinfarkt, men det visade sig att McFarlane helt enkelt var ihjälstressad.
Ansvaret för hela den komplicerade och riskfyllda vapenhandeln som vilade på dennes axlar lika mycket som på Caseys för att avlasta presidenten blev för tungt.
”Barkar det åt helvete blir det jag som står där som syndabock!” hade han sagt vid ett flertal tillfällen. Detta trots att han ansträngde sig för att lägga över hela lasset på sin underlydande operatör Oliver North som ju alltid kunde säga att han bara utfört sina order.
McFarlane var på randen till ett nervöst sammanbrott redan den 5 december då det första utkastet till en presidentpromemoria om Iran lades fram. I denna fastställdes det att presidenten bl a skulle godkänna att CIA-chefen inte ansågs tvungen att underrätta kongressen om de pågående aktionerna. I princip innebar det att hela ansvaret i ett senare skede i alla fall skulle läggas på presidenten tack vare det skriftiga godkännandet. Och därmed också på McFarlane. Samtidigt fick William Casey fria händer. Det blev för mycket för McFarlane som hotade med att omedelbart avgå om presidenten förmåddes att skriva på.
Robert McFarlane fick sin vilja igenom men man antog att han fått sig en knäck när han insåg hur nära han varit att lägga snaran om sin egen hals. Nu skulle han vila upp sig några veckor och sedan komma igen. Som privatperson utan något som helst personligt ansvar för operationen. Det innebar formellt att McFarlane lämnat posten som chef för NSC. Men på direkt vädjan från president Reagan hade han lovat att kvarstå i organisationen ännu en tid. De behövde hans dyrt förvärvade kunskaper i konsten att umgås med iranierna.
William Casey hade inget att invända mot att amiral John Poindexter på allvar klev in på arenan och ersatte McFarlane. Snarare tvärt om trots att Poindexter allmänt ansågs som politiskt korkad. Poindexter var betydligt tuffare än McFarlane och menade att det här var en militär operation som inte skulle skötas av civilister. Han hade dessutom inga betänkligheter när det gällde att hålla kongressen utanför. Hans militära bakgrund hade också en välgörande effekt på överstelöjtnant Oliver North´s agerande nu när denne fick göra honnör igen och som underställd en amiral blev ett lydigare redskap än han varit under McFarlanes kommando.
I det läget hade Casey inte råd att förlora sin ställföreträdare John McMahon som behärskade rutinerna och lyckades övertala honom att hänga med ett tag till. Och faktiskt hade denne också morskat upp sig på senare tid. Det var nämligen John McMahon som skulle utforma den slutliga presidentpromemorian som den föreslogs av Oliver North. North ansåg att gisslan inte skulle nämnas. Presidenten skulle skriva under på att vapnen såldes till Iran för ”att etablera en mer moderat regering i Iran och av den erhålla betydelsefull information som inte kan inhämtas på andra vägar”.
John McMahon sparkade bakut. Skulle de börja med halvsanningar var vägen till avgrunden öppen. Ju mer de försökte dölja ju svårare skulle de ha att förklara sig när den stunden kom, menade McMahon. Han fick stöd av Casey.
Det här var den känsligaste av alla promemorior presidenten undertecknat. Han upphävde ju faktiskt gällande lagar utan kongressens medgivande. Om man senare fann att han handlat fel var det bara för honom att städa skrivbordet och flytta ut ur Ovala rummet.
Promemorian skulle i sinom tid underställas kongressen och då handlade det om att tala klarspråk. William Casey körde över Oliver North och formulerade själv den betydelsefulla attsatsen: ”att främja frisläppandet av den amerikanska gisslan”. Det var ett motiv som skulle tilltala amerikanerna, i synnerhet om operationen till slut lyckades. William Casey hade en klar strategi färdig när det gällde presidenten och vicepresidenten George Bush som inte bara republikanerna utan också han själv hade för avsikt att föra fram som Reagans efterträdare.
Båda skulle officiellt skyddas genom begränsad information. Reagan kunde vid ett avslöjande säga till kongressen och världen att en mindre mängd vapen sålts till Iran. Detta för att påverka Irans framtid till gagn för hela västvärlden samt för att försöka få loss amerikanska medborgare som tagits som gisslan. Om andra åtgärder vidtagits hade det skett bakom hans rygg. Det skulle dessvärre låta som en lögn även om det inte var det. Beträffande George Bush skulle denne i detta skede inte bara framstå som ovetande om planerna utan också saknat information som medfört att han kunnat påverka utvecklingen. I själva verket skulle han aktivt medverka i planeringen.
Caseys argument fungerade under alla förhållanden när det gällde att övertala presidenten att skriva på promemorian. Den sista tveksamheten undanröjdes av justitieminister Edwin Meese III, som förklarade att eftersom det gällde en oerhört känslig uppgörelse med direkt livsfara för amerikanska medborgare hade presidenten konstitutionell rätt att så länge hotet kvarstod undanhålla kongressen information.
Casey var nöjd. För hans egen del var promemorian rena frisedeln när det gällde ansvarsfrågan. Eller rättare, han var nöjd den 17 januari när presidenten skrev på promemorian och den lades in i John Poindexters kassaskåp. Den här dagen, tre dygn senare, var han stridslysten som en retad dobermannpinscher. Han satt morrande för sig själv bakom skrivbordet på kontoret i Langley och kedjerökte sina kubanska Davidoff trots att han just då fann dem lika motbjudande som Kubas statschef.
Framför honom på skrivbordet låg SCE:s senaste avlyssningsrapport från Stockholm. Pojkarna hade som vanligt gjort ett helt igenom strålande jobb och i normala fall skulle det fått CIA-chefen att jubla.
Vid ett fingerat inbrott i lägenheten vägg i vägg med den svenske statsministern Olof Palmes bostad hade de placerat sändare i tavelspikarnas hål. Allt som sades i hela lägenheten kunde avlyssnas.
De hade också lyckats bugga statsministerns tjänsterum i regeringskansliets byggnad i Rosenbad och monterat mottagaren på kanadensiska ambassaden som låg på sjunde våningen i ett hus som också inhyste Hotel Sheraton bara ett par hundra meter från regeringsbyggnaden. Givetvis helt utan officiell kanadensisk vetskap.
William Casey blev positivt överraskad över att det var Pete Ranvier som skötte CIA:s hemliga verksamhet hos kanadensarna i Stockholm. Han hade utbildats i Langley under Caseys första år som chef för ”Bolaget” och om han varit amerikansk medborgare hade Casey satt honom högt upp inom Special Collections Elements (SCE) tack vare hans imponerande språkkunnighet och meriter inom elektrotekniken. Tydligen hade Ranvier kommit in i jobbet från andra sidan, så att säga, tänkte Casey. Det kändes mycket betryggande. Skulle det här klaffa behövdes verkligen en som behärskade hela registret och hade omdöme. Han var säker på att Ranvier var rätt man.
Men det var det som kommit fram när hela det storstilade arrangemanget börjat fungera som fått William Casey att omedelbart gå på offensiven som en infanterist på väg ur skyttegraven. Avlyssningsbanden från Olof Palmes bostad innehöll många ointressanta telefonsamtal. Det var en del dispyter mellan makarna och så åtskilliga TV-program eftersom sändarna oturligt nog hamnat i den vägg mot vilken TV:n stod. När Casey första gången lyssnade på banden hade han brutit ut i ett gapskratt när han plötsligt i ett nyhetsprogram fått höra presidenten tala inför kongressen om sina synnerligen högtflygande planer på ett framtida ”stjärnornas krig”.
Men sedan var det slut på lustigheterna. Materialet Casey med stigande irritation gick igenom var ett av de informella samtalen mellan Iraks stockholmsambassadör Mohammed Said Al-Sahaf och statsminister Palme som hölls på dennes tjänsterum.
Al-Sahaf påpekade för Palme att Iraks underrättelsetjänst Mukhabarat på senare tid avslöjat en markant ökning av vapenleveranserna till Iran från olika länder. Casey fann att denne inte uttryckte sig lika häftigt som den iranske vicepresidenten gjort i New York. De var väl rädda för att ett ingripande kunde drabba även dem.
En som däremot var fruktansvärt upprörd var statsminister Palme. Han höll ett högt röstläge. Han försäkrade att han inte känt till att Sverige fanns med bland dessa ”satans dödshandlare”. Först för ett halvår sedan hade han fått veta att den svenska vapentillverkaren Bofors sålt vapen som via tredje land gått till Iran. Han hade slagit ned på verksamheten mycket hårt. Men tydligen hade det inte räckt.
I november gjordes ett nytt försök och Palme hade personligen ingripit. Han förklarade inte på vilket sätt. En transport med 18 kanoner var under förberedelse. Fartygen som skulle skeppa iväg dem låg redan i svensk hamn och väntade. Det rörde sig om en affär på 2 miljoner dollar. Enligt slutanvändarintyget var Nigeria mottagarland. Nigeria! Här använde Palme en rad oöversättliga svenska kraftord. Rasande med mycket hög röst hade han försäkrat ambassadören att han nu skulle tillsätta en kommission som omgående tog itu med vapenhandeln. Hela komplexet skulle genomlysas. Allt måste fram! Palme sa att han insåg att det var den enda framkomliga vägen till fred. Han skulle i FN kräva att de båda stormakterna ställde sig bakom kommissionen och tog sitt ansvar. Och om det pågick vapenleveranser till de båda stridande parterna skulle han omedelbart kräva ett stopp för dem. Han var, sade han, inte helt ovetande om att detta var en krigets bakgård för både USA och Sovjetunionen.
Enligt noteringarna i rapporten hade ambassadören efter detta blivit mycket tystlåten. Han hade med spak röst förklarat sig nöjd med ett sådant besked ”då det var Iraks vilja att få fred”. På direkt fråga från Palme om Mukhabarat var villigt att ställa informationer till hans förfogande mumlade Al-Sahaf något om att han skulle höra sig för hos den militära ledningen och återkomma så fort som möjligt. Men då landet trots allt befann sig i krig var han mycket osäker på om underrättelsetjänstens material kunde lämnas ut.
William Casey var nu övertygad om att de ursprungliga planerna på ett samarbete med den svenska regeringen om nyttjande av den legala Bofors-routen var hotade. Om det inte på något sätt gick att pressa Palme. Det här måste han omgående ta upp med Oliver North som ju planerade ett möte med den svenske statsministern i Frankfurt. De hade tydligen gjort en allvarlig felbedömning här. Han bedömde Palmes reaktion som äkta vilket pekade på att den svenska regeringen inte hade något med Bofors vapenaffärer att göra. I alla fall inte officiellt.
”Bullshit! Bullshit!” hojtade William Casey rakt ut i rummet när han för tionde gången plöjde igenom materialet.
Hans sekreterare Judith Phillipotts gläntade förskräckt på dörren då hon uppfattat det som han ropat på henne med hennes förnamn. Det hade bara förekommit vid en och annan av ”Bolagets” personalfester och då sedan chefen satt i sig ett försvarligt antal groggar. Så nu var det tydligen riktigt allvarligt.
”Ja, sir?”
”Va?” Casey såg förvirrad ut men fann sig snabbt.
”Eftersom herrarna inte behagat komma i tid kan kanske miss Phillipotts ordna så de inställer sig i lägesrummet med en gång. Jag ämnar nämligen gå dit nu. Och säg till överste North att jag vill ha ett samtal med honom efter det här mötet.”
”Ja, sir! De är nog lite försenade, sir.”
När hon såg hur hans ansikte stelnade till inför denna självklarhet drog hon snabbt igen dörren. Klockan var en minut över utsatt tid klockan 16. Det var tillräckligt för att CIA-chefen skulle kunna få ett utbrott.
Lägesrummet i CIA:s högkvarter var i stort sett utrustat som dess motsvarighet i Vita huset. Man saknade dock den direkta länkförbindelsen med NSA:s signalsatelliter som av säkerhetsskäl bara skulle ha två mottagare, en placerad i presidentens närhet och en i den militära ledningens i Pentagon.
Något försenade anlände slutligen DDI Peter Graham och ambassadsekreterare Stuart Baker från Stockholm. De hade in i det sista väntat på fler kompletterande rapporter från Sverige.
I den grupp som sammankallats fanns också tre handplockade CIA-tjänstemän som Casey litade blint på och vars största tillgång var deras gedigna kunskaper om terroristverksamheten över hela världen.
Art Murphy, Henry Kapitza och John Sullivan hade gemensamt ansvar för de strängt hemliga koderna till de olika datoriserade informationsenheterna terrorism, spionage och kontraspionage. Casey hade kort och gott döpt trion till ”Chipsen”. Om en av de här gossarna hoppade öster ut skulle ”Bolaget” gå i omedelbar konkurs.
”Målet i Operation Slingshot, som styrs av sydafrikanerna, är som ni redan vet den svenske statsministern Olof Palme. Vi har tagit på oss uppgiften att analysera hotbilden mot svensken och med utgångspunkt från denna stå för en efterföljande desinformationsinsats”, sa William Casey där han halvlåg i den sofflika snurrfåtöljen bakom det halvmåneformade skrivbordet. Han befann sig ett pinnhål högre upp än de övriga som tagit plats i varsin bekväm fåtölj med direkt anslutning till en manöverpanel med dataskärm från vilken de kunde dirigera allt från bandspelare, dator och olika mottagarkanaler på extern och intern TV och radio.
Stuart Baker kände sig som alltid stressad när han stod öga mot öga med William Casey. Den mannen kunde göra vem som helst förvirrad genom sina tvära kast i humöret. Baker var medveten om att han hade en hel del att komma med och att det var viktigt för hans fortsatta karriär att Casey reagerade positivt.
”Jag ska kanske så här inledningsvis säga att jag från början var tveksam till hur sydafrikanerna skulle organisera det här”, fortsatte Casey. ”Botha-regeringen har lagt över hela operationen på en privat organisation som heter Long Reach. Den styrs av en major Craig Williamson. Men nu vet jag … vi … lite mer. Williamson är något av en sydafrikansk hjälte. Under något år infiltrerade han den svenska biståndsorganisationen IUEF, som gav bidrag till den sydafrikanska frihetsrörelsen ANC, och miljoner kronor som skulle överföras dit placerades på säkerhetstjänsten BOSS konto och nådde alltså aldrig målet. Williamson var ofta i Sverige även om IUEF:s huvudkontor låg i Geneve. Long Reach är en länk direkt ill president PW Botha. Kärnan består av agenter och underrättelseexperter som plockats från elitsoldater inom Rhodesian SAS, Selous Scouts och från andra säkerhetstjänster i Europa, bland andra den svenska. Ett högst professionellt gäng som kommer att genomföra Operation Slingshot.”
Casey tog ett djupt andetag för att skaffa lite kraft för att avsluta sitt ovanligt långa föredrag. ”Tots att ANC har flera höga representar närvarande vid apartheidmötet som planeras i Stockholm, har vi fått meddelande om att det primära målet är ”OP”, som i fortsättning i all kommunikation ska ersätta namn, titel, uppgifter om hans agerande eller vad det nu kan vara. Ni får tolka in vad tusan ni vill i initialerna, jag för min del har valt Obscene Person.”
Den något tryckta stämningen lättade med det skratt som utbröt på alla håll. Det fick till och med Casey att dra på munnen. Högst skrattade Stuart Baker som tyckte det var mycket fyndigt då han med ensam kunskap om sitt nya hemland visste att Person var ett av de vanligast förekommande svenska familjenamnen.
”Stuart om du kan behärska dig något vill jag att du ger mig en snabb sammanfattning av OP:s nuvarande situation”, uppmanade Casey med ett för stockholmsambassadören överraskande milt tonfall.
Stuart Baker ordnade till anletsdragen.
”En mer detaljerad utredning kring personen OP kommer att läggas in på Operation Slingshot OS:A. Sammanfattningsvis kan jag då säga att han faktiskt fyller femtionio år på torsdag. Han är fysiskt frisk, vital, aktiv… lika tokig i tennis som vicepresident George Bush.. och bättre. Men han är mentalt pressad av den enorma publiciteten kring ett skatteärende. Han anklagas för att ha bedragit svenska folket. Arvodet för ett föredrag vid universitetet i Harvard påstås ha förvandlats till studiestipendium för sonen varvid OP undandragit sig skatt.
Oberoende av vad som ligger bakom den här affären är han alltså hårt tagen av att anklagas för fiffel och för att ha utnyttjat sin ställning för egen vinnings skull. OP har under många år utsatts för olika former av ryktesspridning. Han utpekas som narkoman och mentalsjuk, han beskylls för att vara rysk inflytelseagent, att missköta säkerhetspolitiken, att svika givna vallöften… där angrips han mycket hårt av grupper inom den egna rörelsen. Det talas om en nyfattigdom i Sverige om han får som han vill.”
William Casey lyfte högerarmen rakt ut som i en fascisthälsning vilket alla hade lärt sig betydde ”Håll käften!”
”Skisserar du ett underlag för arrangerat självmord?”
Rösten var vass, frågan snärtig och rynkan mellan ögonen visade att CIA-chefen i så fall absolut inte delade Bakers uppfattning.
Baker skakade energiskt på huvudet.
”Nej, definitivt inte. Självmord håller inte, det skulle ingen människa i Sverige gå på. Bortsett från Harvardaffären, där hans familj dras in, tror jag inte ryktena biter så hårt på honom. Han är luttrad efter sexton år som socialdemokratisk partiordförande och tio som statsminister. Det finns väl ingen svensk toppolitiker som under så lång tid utsatts för så kränkande personangrepp som OP. Själv kallar han det för underhållningsvåld. Däremot kan vi från ganska säkra källor dra slutsatsen att han inom en nära framtid tänker lämna sin utsatta position och avgå som partiledare och statsminister. När eller under vilka former kan vi inte säga. Vidare ryktas det om en kärleksaffär med dottern till den förmögne bankiren Rotschild i London… Emma Rotschild.
Hon har skaffat sig en exklusiv lägenhet alldeles i närheten av OP:s bostad i centrala Stockholm. Eller om det nu skett på OP:s initiativ, det har vi inte riktigt kunnat kartlägga. Här kan naturligtvis…” Baker avbröt sig när han såg hur det blixtrade till i CIA-chefens ögon. Men han kopierade snabbt Caseys eget sätt att tysta någon och lyfte avvärjande högerarmen med öppen hand för att markera att han ville tala till punkt. ”Tills vi funnit andra starka indicier är det här bara rykten”, fortsatte han. ”De understryks emellertid av att hans hustru uppges ha planer på att ta ut skilsmässa… om hon inte rent av redan har lämnat in en ansökan.”
”Stuart”, sa CIA-chefen sammanbitet, ”OP är vital, frisk, en ungdom på 59 år. Han är hårt klämd i jobbet, vill satsa på något nytt. Han har en rik älskarinna. Hustrun har avslöjat honom och vill ta ut skilsmässa. Han kanske vägrar, kan inte klara skandalen… det har begåtts mord för mindre, Stuart. Här kommer vi att kunna bättra på ryktena. Vi får inte tro något, Stuart. Indicier? Det räcker inte. In med en fotograf i den där… vad heter hon, Rotschild?… i den där kvinnans sovrum, för fan! Det är så det går till. Dessa omständigheter ska i detalj utredas…”
”Sir, om jag får avbryta. En sådan utredning pågår redan… även om det där med fotografen kanske inte ingår i arbetsuppgifterna.”
”Bra! Ett svartsjukedrama, mina herrar. Peter, uteslut arrangerat självmord. Gör en file för svartsjukedrama.”
Casey lutade sig bakåt och såg riktigt nöjd ut.
Peter Graham, som föredrog att i sådana här topphemliga sammanhang själv programmera datorn, lät sina smala fingrar röra sig snabbt över tangentbordet. Han avslöjade inte med en min vad han ansåg om CIA-chefens slutsats.
”OP är utan tvekan en mycket kontroversiell person”, fortsatte Baker. ”Han är en symbol för makten i Sverige. Nej, han är makten. Man kan säga personligen ansvarig för regeringens agerande och socialdemokraternas politik. Så stor är han. Man kanske kan likna det svenska statsskicket under OP vid en demokratisk diktatur, vad fan nu det kan vara. Därför kan vi utan tvekan kalkylera med att en rättshaverist och förfördelad människa, ett offer för systemet, mycket väl kan se OP som personligt ansvarig för sitt elände och av den anledning ta livet av honom. Det är också en fullt framkomlig väg.”
Peter Graham hamrade intensivt på tangentbordet. Baker kände att han började få grepp om situationen. Casey såg nöjd ut.
”Man har självfallet kunnat avläsa stor besvikelse bland de oppositionella i landet över att socialdemokraterna vann valet”, fortsatte Baker med en röst som präglades av större självsäkerhet än vid inledningen av anförandet.
”Många är rent ut sagt förbannade över att Palme återigen blev statsminister. Alltså: inom oppositionen, bland högerextremister, kan det finnas någon fanatiker som är beredd att göra sig av med OP. Till bilden hör att den stora arbetsgivareorganisationen SAF mer och mer tagit den svenska säkerhetspolisen i sin tjänst och riktat in den mot arbetstagarna. OP har kritiserat SAF för att ha gått ifrån sin roll som politiskt neutral organisation. Här finns åtskilliga fiender till OP… jag ska återkomma till det här med säkerhetspolisen. Det s k officersupproret för en tid sedan som jag tidigare rapporterat om visar att det jäser bland militären. Man hänger upp nidporträtt av OP på sina anslagstavlor. Han utpekas som landsförrädare, beskylls för att spela under täcket med ryssarna. Han har naturligtvis tvingats att offentligt protestera mot ubåtskränkningarna men misstänks för att i hemlighet samarbeta med Ivan.
Med tanke på att OP planerar ett besök i Sovjetunionen om några månader har vi här en klart framkomlig väg. Vi kan skapa bilden av ett organiserat, militärt attentat. Kanske till och med iscensätta ett. Men också bilden av en ensam militär hjälte som ingriper för att stoppa den man i Västeuropa som anses farligast när det gäller att sprida världskommunismen.
Här vill jag också inflika att personen inte på något sätt behöver vara militär. I Sverige finns det ett myckt starkt kommunisthat, inte helt olikt det som frodas i USA. Med samma motiv som den ensamme officeren kan en polis eller en privatperson agera.”
Stuart Baker gjorde en paus och tog en klunk mineralvatten och Peter Graham passade på att avbryta.
”Med tanke på hur allvarligt många tycks se på den här sovjetresan borde det väl också finnas andra grupper som kan tänkas agera, t ex med hjälp av professionella terrorister. Hur är läget på den fronten, pojkar?” Han riktade frågan till ”Chipsen”.
Det blev Art Murphy som svarade. En bredaxlad vältränad medelålders man med helt kal hjässa och som av den anledningen gick under namnet ”Kojak” efter den kände TV-deckaren.
”Skandinavien är rena fristaten för europeiska terroristgrupper för närvarande. De tar sig lätt ut och in på falska pass, främst norska som är lätta att plagiera.”
Casey var där med armen igen och viftade frenetiskt. ”Med all respekt, Art, men det vi talar om ska inte se ut som ett vanligt terroristdåd som lejts ut till en massa löst folk med stora pengar i potten.”
Murphy såg med stadig blick på chefen.
”Det har jag klart för mig, sir. Men jag tänker ett steg till. Vi kommer i desinformationskampanjen efter ett eventuellt ingripande mot målet att kunna köra fram ett antal internationella grupper som inte bara kan ha motiv att röja OP ur vägen utan också redan finns i landet. Om vi väljer den vägen kan de också aktiveras för det här ändamålet.”
”Det låter intressant, vi tar det när vi kommer in på terroristdelen. Fortsätt Stuart! Vad har du att säga om den svenska säkerhetspolisen?”
”Vi har ett par man vilande där vilka snabbt kan tas i bruk för känsliga uppdrag. OP har legat i fejd med Säpo sedan han blev partiordförande. Han räknar kallt med att vara avlyssnad… av sin egen säkerhetspolis men naturligtvis inte av oss. Han utesluter inte att livvakterna som ska ge skydd också övervakar honom. Vi vet ju sedan gammalt att OP ingrep och begränsade utbytet mellan ”Bolaget” och Säpo på 70-talet. Den svenska säkerhetspolisen har mer eller mindre isolerats mot omvärlden. Med tanke på väntade aktioner från det hållet efter ett attentat kan det vara en tröst att veta att OP har alldeles rätt när han säger att Säpo är politiskt obildat. Man kommer att ha mycket svårt att göra någon vettig politisk analys av läget. Säkert… hm, säkert får vi en signal.”
Ett i det närmaste uppsluppet fnissande hördes från flera håll.
”Med direkt knytning till sovjetresan kan vi välja ut några grupper som, precis som Murphy här säger, har motiv att ingripa”, fortsatte Baker. ”Vi har NCLC, Arbetarkommittéernas centralorganisation, som griper in i ELC, Europeiska arbetarkommittéerna, mycket aktiva i Skandinavien under beteckningen EAP, Europeiska arbetarpartiet. Det här är ju för oss välbekanta högerextremistiska organisationer med rötterna i USA. De har haft OP som hatobjekt ända sedan han hade den dåliga smaken att demonstrera mot Vietnamkriget tillsammans med Nordvietnams Moskva-ambassadör i Stockholm 1968. Det var för övrigt inte länge sedan det här rövargängets… ja, jag ber om ursäkt sir om jag säger så, jag vet ju att vi håller dem under armarna och har haft en del nytta av dem… nå, det var inte länge sedan deras ledare Lyndon LaRouche öppet deklarerade att OP är ett hot mot USA och därför borde skjutas.”
”Den typen av idiotiska uttalanden har vi mycket stor nytta av”, konstaterade Casey kallt.
Baker fortsatte: ”Man kan nog säga att just EAP ligger bakom den hätskaste hatpropagandan mot OP i Sverige. Huruvida det är en organisation som är beredd att begå mord har jag svårt att säga. Förmodligen är det mest stora trutar det handlar om.”
Baker bläddrade i sin pärm. ”Jag kan här citera vad organisationens svenska företrädare anser om OP: Svenska folket regeras av en galning, en sinnesrubbad mördare, som dyker upp ur den mörka, bistra vinternatten och smyger mot sitt offer med yxan i beredskap. Slut citat.”
Casey nickade. ”En mycket sympatisk beskrivning”, sa han syrligt. ”Men OK, det här kan säkert användas. Att efter ett attentat lägga ut lämpligt betade krokar till journalister i Europa om de här organisationernas verksamhet inriktade på OP kan definitivt bidra till dimbildningen.”
”LaRouche är en sällsynt otrevlig figur”, inflikade Peter Graham. ”Det är en gubbe vi verkligen borde se upp med, inte minst med tanke på hans ekonomiska äventyrligheter. Jag anser att amiral Poindexter och folket i säkerhetsrådet bör sparka ut honom från korridorerna en gång för alla. Jag håller med Stuart, det här en en stor samling gaphalsar. Men över dem alla har vi ju WACL (World Anticommunist Leage – Antikommunistiska Världsförbundet). Där vet vi att de verkligt fula fiskarna döljer sig. WACL bedriver ju som bekant rena fälttåget mot den anstormande sovjetkommunismen. Och det vet jag, Bill, att det här är något som du vid flera tillfällen backat upp. Men WACL kan också ses som en paraplyorganisation för hela den internationella högerextremismen och även om den stöder president Reagan och gjorts rumsren i Europa finns flera grenar som direkt står i förening med terrorverksamhet.”
”Jag tänkte just komma till det”, avbröt Stuart Baker som gärna ville behålla initiativet en stund till. ”Det är känt i Sverige att ett av de mest aktiva mordkommandona under WACL, den gren som leds från Latinamerika och då främst Chile, haft OP på sin dödslista. När kommandots ledare Michael Townley greps av FBI 1979 valde han att samarbeta för att få kortare fängelsestraff. Han berättade att OP var den ende på DINA:s s k dödslista som inte var chilenare. Townley fick personligen i uppdrag att mörda OP. Motivet var solklart: OP kunde då, och kan i större utsträckning i dag då hans internationella status ökat, ses som en centralfigur i stödet för och samordnandet av oppositionen i Chile. Townley misslyckades 1976 i Madrid. Det gjordes ett nytt försök 1984 men då fanns inte Townley med i bilden. I stället flögs två rutinerade rävar in, Thiem Roberto som deltog i kuppen mot Allende och var med och eliminerade general Schneider i Santiago och en baskisk terrorist, Juan Derecho tro jag han hette… men det här vet ju du Kapitza mer om.”
Henry Kapitza nickade och sa med mycket dov röst: ”Townley dömdes som ansvarig för flera stora attentat. Bland annat för mordförsöket på den chilenske exilpolitikern Bernardo Leighton den 6 oktober 1975 i Rom. Leighton anförde kampen för ett fritt Chile och hade OP:s stöd. Han sköts på öppen gata när han med sin hustru lämnade en taxi. Ett skott i nacken på Leighton och ett i ryggen på hans hustru. Ett professionellt agerande som ändå misslyckades. Båda överlevde med svåra skador.”
”Var det Townley som sköt?” frågade Casey och kände åter av den molande huvudvärken.
”Nej, sir! Då hade det inte blivit ett misslyckande. Han fanns bara med på planeringsstadiet. Townley var i maskopi med den italienske terroristledaren Stefano Delle Chiaie som också befann sig i Rom. Det var en av hans pojkar som utförde attentatet. Jag kanske ska tillägga att Delle Chiaie och Townley jobbat ihop vid flera stora attentat. Milano 16 döda, Bologna 85 döda. Innan Townley greps stod båda under Licio Gellis inflytande, den store organisatören och finansiären bakom de här vidriga attentaten.”
Casey masserade den vänstra tinningen med vänster hands fingertoppar. ”Jag gillar inte det här”, muttrade han. ”Vi är alldeles för insyltade i deras verksamhet. På olika vägar går pengar till WACL och DINA och EAP och Gud vet vad och de hamnar väl också i fickorna på den här trion. Som sagt, jag gillar det inte men å andra sidan har vi ju en del att kräva tillbaka. Det är lockande, och nu menar jag inte bara som ett desinformationsscenario. Vi måste ju faktiskt ha några som agerar. Gelli är väl den mest efterspanade mannen i Italien just nu. Han är skicklig. Inte ens vi vet exakt var han finns, eller hur pojkar?” Casey lyfte på ögonbrynen och ”Chipsen” nickade samstämmigt. ”Hans motiv för Bologna-attentatet som gjorde slut på 85 turister var att driva fram ett militärt övertagande i Italien”, fortsatte Casey. ”Attentatet skulle på något sätt illustrera vad som händer i ett land där lag och ordning upphört att fungera och maffian styr. Han siktar verkligen högt den gode Gelli.”
Casey delade George Bush´s uppfattnig att Licio Gelli var en av världens farligaste män. Men synnerligen användbar till vissa operationer inom OSG och CIA. Hans organisation, den sk P2-logen, hade förgreningar in i de absoluta topparna när det gällde världspolitiken och världsekonomin och han hade tummen i ögat på de flesta makthavare.
”Raggruppamento Gelli – Propaganda Due”, eller P-2,var en hemlig, illegal loge som skapades i Italien 1966 av Gelli som då var en mycket rik affärsman. Han var den förste italienare som fick italienskt-argentinskt medborgarskap, han var under andra världskriget medlem i Mussolinis fascistparti och blev också ”Oberleutnant” i Hitlers Waffen SS. I början på 70-talet ökade han på sin förmögenhet genom att fungera som Argentinas ekonomiske rådgivare i Europa när det gällde vapenförsäljning till Argentina. Gelli byggde upp P2-logen genom att gräva fram hemliga uppgifter om iflytelserika italienare inom regeringen, militären, polisen, säkerhetspolisen, media, affärsverksamhet och även inom Vatikanen. Han använde sedan dessa uppgifter som förtäckt hot för att tvinga på dem medlemsskap i P2-logen. Med starkt stöd av CIA:s högkvarter i Rom började Gelli ”möblera” om den italienska regeringen för att få en klart högerinriktat diktatur. Samtidigt började P2-logen att använda våld som visserligen inte skulle härledas från P2 men som skulle tjäna som bevis för att Italien behövde en högerregering som stod för lag och ordning. På så sätt använde sig Gelli av terroristledare som Michael Townley och Delle Chiaie vilket kopplade ihop chilensk och italiensk terrorverksamhet riktad mot socialister och kommunister.
Casey vara nära vän till Philip Guarino, en italienare bosatt i USA som ingick i Ronald Reagens presidentkampanj just ledd av Casey. Efter valet fungerade Guarino som republikansk rådgivare för Reagan och Bush. Och kopplingen till Licio Gelli var intressant för Casey. För det var P2-medlemmen och maffiabossen Michele Sindona som introducerade Guarino för Gelli. Sindona styrde Vatikanbanken och var också en av Italiens mäktigaste bankirer.
Casey var osäker på hur mycket ”Chipsen” kände till om det här så han föredrog att ligga lågt tills vidare.
”Sir, vi bör utan svårighet få kontakt med både Gelli och Delle Chiaie i Chile, Argentina eller Sydafrika”, insköt Kapitza.
”Mycket bra! Var befinner sig Townley nu för tiden? Så vitt jag vet benådades han för ett par år sedan.”
Som för att visa hur väl de kompletterade varandra sneglade Murphy och Kapitza mot John Sullivan som gled in i samtalet med en aning staccatoartad röst.
”Michael Townley dömdes till sju års fängelse och har avtjänat sitt straff den 15 oktober i år. Han släpptes villkorligt som tack för hjälpen. Ny identiet: Sam Tanner. Vistelseort: Denver, Colorado. Sysselsättning: driver en bilfrima. Townley kan inte ta ett steg utan att ha FBI i hasorna. Han ligger alltså för närvarande lågt. Men delar av hans organisation kan lätt aktiveras. Det sannolika är, och det går att vid närmare koll få bekräftat, att en del av Townleys grupp står under Stefano Delle Chiaies ledning. Delle Chiaie har en hel armé av attentatsmän, bombspecialister och yrkesmördare till sitt förfogande. Vi vet att han för den chilenska juntans räkning fortsatt där Townley tvingades sluta med upprensning av motståndare till regimen både i Europa, USA och Centralamerika.”
Det var en klar och rak redogörelse som tillfredsställde William Caseys vetgirighet. Han tyckte det började brännas. Här fanns en rad möjligheter att lägga ut desinformation och kanske i viss mån också delaktighet i det kommande attentatet om sydafrikanerna inte kunde fullfölja.
”Sir, om jag får avsluta det här”, sa Baker med mer av anmodan än vädjan i rösten.
”Javisst, självklart, fortsätt käre vän!” uppmanade Casey med en yvig gest mot ambassadsekreteraren. ”Jag uppskattar verkligen ditt arbete, Stuart. Verkligen. Jag vill gärna att du redovisar det så utförligt som möjligt.”
Baker kvitterade betygssättningen med ett tacksamt leende.
”Med tanke på vad som framkommit har jag en uppgift som det osar bränt om. För några månader sedan uppsöktes OP i Stockholm av Gabriel Valdes”.
William Casey ryckte till och försökte sätta sig spikrakt upp i soffstolen men var i stället på väg att förlora kontrollen över sin formlösa kropp som höll på att glida ned på golvet. När han väl kommit på plats väste han:
”Valdes! Den förbannade upprorsmakaren! Det spelar ju oss rakt i händerna. Valdes leder inte bara det kristdemokratiska partiet i Chile. Han leder hela oppositionen. Han är så stor att generalerna inte vågar röra honom. Att undanröja Valdes skulle vara rena dödsstöten för juntan och dess försök att skapa någon sorts demokrati i Chile. Han och OP tillsammans… mycket intressant. Vad gällde mötet, vet du det?”
”Sir, de samtalade om en internationell parlamentarikerkonferens i Santiago i maj. Gruppen ska ge den chilenska oppositionen sitt stöd för kraven på att demokrati återinförs i landet. Valdes ville bland annat veta vilka som skulle representera Sverige.”
Casey var nu inne på sin fjärde cigarr och han började få tillbaka smaken.
”Det här börjar verkligen se ut som något”, sa han puffande som ett ånglok när han tände på fimpens glöd. ”Ska OP med på den här resan?”
”Nej, det är inte troligt”, svarade Baker. ”OP som statschef kan väl knappast ingå i en sådan grupp. Men det är klart att han kan ha inflytande på den.”
”Okay, det pågår alltså aktiviteter från OP:s sida som direkt berör Chile. Det kan få igång DINA. Sedan har vi OP:s sovjetresa, det kan få fart på enskilda högerextremister och sovjetmotståndare ur flera grupper både inom och utom Sverige. Det här är mästerligt! När det gäller Sydafrika kommer med stor säkerhet blickarna att riktas dit och det blir deras egen uppgift att försvara sig ävern om vi ska hjälpa till. Vill det sig riktigt väl och vi tvingas trycka på startknappen kanske vi kan sitta på parkett med armarna i kors och beskåda hela dramat. Hur vi än gör finns här ett förbluffande starkt underlag för desinformationskampanjer som kommer att få det ena spåret efter det andra att gå i cirkel. Men låt oss gå vidare innan vi drar några slutsatser. Fortfarande är jag tilltalad av min ursprungliga idé att jaga upp iranierna. Jag vill inte påstå att Iran har direkt underlag för att göra sig av med OP därför att han stoppat den svenska vapenhandeln. Den har nog inte den omfattningen. Men… detta kommer att bli vår första stora uppgift när det gäller att desinformera, att övertyga världen om att det förhåller sig så. Genom att i ett tidigt skede lyfta fram skumraskaffärerna mellan Sverige och Iran i förgrunden kan vi effektivt dölja våra egna små mellanhavanden med iranierna. Vi har väl tillräckligt många journalister på det internationella planet i nätet för att snabbt få snurr på en sådan historia. Allt enligt ”en anonym källa inom den amerikanska underrättelsetjänsten”, är det inte så de brukar kalla er, pojkar?” Casey skrattade till utan att vänta sig något svar.
Peter Graham reste sig från sin stol och sträckte på kroppen. Han böjde fingrarna i uppmjukande rörelser. ”Jag vill inte gärna föregripa analysgruppens arbete, men okay… när du ändå för det på tal, Bill… låt oss göra ett enkelt tankeexperiment. Varför inte ställa iranierna inför följande skakande scenario: Om FN:s fredsmäklare spräcker vapenaffären mellan USA och Iran, vilket vi har anledning att misstänka att han kan göra om han drar igång en undersökningskommission, så stoppas sannolikt all vapendistribution till Iran och Irak. Åtminstone under en längre period. Som situationen är i dag drabbas Iran värst, frågan är om inte mullorna då har bett sina sista bön. Helt slut med vapen från USA. Helt slut med ayatollorna. Jag har mycket svårt att tro att ryssarna i ett sådant läge skulle stötta Iran. De har ju i första hand försett Saddam Hussein med vapen. De är lika angelägna som vi att bli av med det här islamska packet som spårat ur så våldsamt under Khomeinis maktfullkomliga ledning. Ayatollorna tvingas ofrånkomligen till vapenstillestånd och seriösa fredsförhandlingar. Allt mycket förödmjukande för Khomeini eftersom detta bara kan tolkas som att deras heliga krig förlorats. Vad säger du, Bill?”
William Casey lade ifrån sig cigarren i askkoppen. ”Det är ingen tvekan om att vi här har det starkaste kortet när det gäller desinformationen. Men om det verkligen är den framkomliga vägen vid en eliminering… det tvivlar jag på. Vi ska inte glömma att om hela skulden läggs på Iran så åker vi med av bara farten. Vi kommer aldrig att kunna krypa undan.”
Art Murphy lyfte en hand som om han satt i skolbänken.
”Vi har en del uppgifter som härrör från vår iranske informatör Ghorbanifar att en iransk tremannagrupp härjar i Europa. Det är för övrigt inte alls omöjligt att det gänget befinner sig i Skandinavien. Men bytet är iranier i exil.”
”Ghorbanifar är användbar på många sätt, men han är precis lika opålitlig som alla andra iranier”, fnös Casey irriterat. ”Det kan vara samma skitsnack som tidigare då han kommit dragandes med rapporter om terrorister som sedan visat sig vara rena fantasifostren. Vi har för närvarande en hel del med honom att göra och det var inte länge sedan jag gick igenom hans akt. Där finns förbanne mig inte många exempel på att hans rapporter lett till något.”
”Hur ser det då ut i Sverige, Stuart?” frågade han plötsligt. ”Finns där grupper som kan tänkas ha motiv att undanröja OP… jag menar förutom militära konstellationer?”
Stuart Baker sträckte upp sig i stolen.”Ja, man kan väl säga att kopplingen till Iran skulle hålla. Den kurdiska rörelsen PKK har i Sverige stämplats som terrorister. Stämningen är minst sagt infekterad. Ett par mord på senare tid i Sverige har skakat om det svenska samhället. PKK:are står mot landsmän som företräder både Iran och Irak. Jag kan inte på det här stadiet svara på frågan om denna grupp, ordentligt provocerad, kan vända sig mot ett annat mål. Men det är inte helt omöjligt då den svenska regeringen under OP:s ledning i kurdernas ögon förorättat dem som frihetskämpar genom att stämpla dem som terrorister.
Vi har också kroaterna. En av Ustasjas hjältar sitter i svenskt fängelse, Miro Baresic, som 1971 tillsammans med en landsman mördade Jugoslaviens ambassadör i Stockholm. OP och hans regering har konsekvent nekat den mannen några som helst lättnader, och åtskilliga har hört Baresic uttala mordhot mot statsministern. Det här är helt klart två grupper som har starka motiv. Ur desinformationssynpunkt är
de i det närmaste idealiska.”
”Tack Stuart. Här har vi lite att bita i.”
”Sir!” avbröt John Sullivan.
”Ja?”
”Tro det eller ej, men vi kan faktiskt också föra in Ustasja-rörelsen under WACL:s paraply.”
”På vilket sätt?”
”Ustasja ingår i något som heter ABN, Antibolshevik Bloc of Nations, som var med och bildade WACL. Kända kroatiska aktivister har deltagit i WACL:s sammankomster på senare år… så där har vi våra vänner igen.”
”Peter, innan du ger oss en kort sammanfattning av läget vill jag att du lägger in följande som ni får se på lite extra”, sa Casey. ”Vad kan man officiellt och utan kunskap om det verkliga motivet rikta mot USA? Kan Sovjet ha motiv att undanröja OP trots att han anses vara deras man? När det gäller USA kan man kanske säga att OP är ett icke oväsentligt hinder för att vi snabbt ska nå framgångar med vår verksamhet i Centralamerika, inte minst Nicaragua. Kan det räcka för att eliminera honom? Är han som internationell opinionsmegafon ett hinder för intervention i Nicaragua? Hans stämma börjar få oroväckande stor genomslagskraft världen över.
Hur starkt hot utgör han mot våra förbindelser med Iran? Sydafrika, då? Ja, det är väl samma sak där. Den här mannen har säkert förmåga och inflytande att få hela världen att strama åt bojkotten mot apartheidregimen. Det kan mycket väl räcka som motiv. När det gäller ryssen har jag inte mycket att komma med. Varför ska de göra sig av med en av sina viktigaste utposter i väst? För så är det nog, trots allt…Peter?”
Peter Graham arbetade en stund under tystnad med sin dator. De övriga kunde koppla av, några tog sig en rökpaus. Det svaga knattrandet från tangentbordet verkade sövande på William Casey. Han funderade på om han skulle ta en tablett mot huvudvärken men höll fast vid sitt tidigare beslut att inte överdriva medicinerandet förrän det blev absolut nödvändigt.
”Okay! Slå på era apparater och ta in C6 så får ni en enkel uppställning av hot- och desinformationsbild.”
Ett tilltagande brus hördes i lokalen allt eftersom terminalerna kopplades på. På skärmarna tonade en tabell fram.
”Jag har gjort tre rubriker. Exekutor avser tänkbara enskilda personer och grupper som kan ha motiv att mörda OP. Inom parentes sagt oväntat många. I några fall kan de kanske engageras för en aktion mot målet, i andra fall kan vi på olika sätt leda in den polisiära utredningen efter ett eventuellt attentat på dessa spår och skapa total förvirring. Rubriken motiv talar för sig själv. Svartsjuka t ex kan syfta på män i den där kvinnan Emma Rotschilds bekantskapskrets som ser med oblida ögon på hennes prassel med OP. En rättshaverist kan tänkas ge OP skulden för sitt elände och så vidare. Desinformationseffekten kan vara svag eller stark. Allt beroende på vilka möjligheter vi har att göra vissa villospår trovärdiga. Ta er en titt!”
Efter några minuter fortsatte Graham:

”Ni ser att fyra motiv skiljer sig från de övriga i frekvens: säkerhetsrisk, sovjetresan, valförlust, vapenstopp… utan att nu värdera dem”, sa Peter Graham lika torrt som om det gällt ett föredrag i konsten att välja rätt plantor till trädgården.
”Vid den analys vi kommer att göra på avdelningen utgår vi från dessa motiv, det är helt uppenbart. Med motiven som facit kan vi också lätt plocka ut följande tänkbara misstänkta exekutorer med verksamhet i Sverige: Militär grupp, Extremist, EAP, WACL och Iran. Låt mig se… ja, de två sistnämnda kan vi nog utan vidare engagera i spelet, de andra tre kräver speciella insatser som dock har den fördelen att hela operationen stannar inom landets gränser. Utifrån har vi sedan givetvis Chile och Sydafrika. Ja, mycket mer kan jag inte få ut av det här just nu.”
Casey fick nu ett klart besked om att Graham och därmed inte heller de andra kunde värdera Iranaffärerna på rätt sätt. För dem handlade det om att ett ingripande mot OP var önskvärt då denne i sin roll som FN-mäklare kunde avslöja de vapenaffärer som genomfördes för att få loss amerikanska medborgare som hölls som gisslan i Teheran. Det var allt. De visste ingenting om stödet till Contras och den pågående droghandel som finansierade den centralamerikanska kampen mot sovjetkommunismen. Han tyckte det var önskvärt att dessa välinformerade herrar också i fortsättningen hölls utanför den här delen.
”Utmärkt Peter!” sa en nöjd William Casey och reste sig mödosamt. ”Ni ska ha tack allihop. Jag vill ha rapporten på mitt bord på torsdag, Peter. Jag har en stark känsla av att vi inte har någon tid att förlora.”
”En sak är ändå klar”, tillade Peter Graham eftertänksamt när han släckte ned datorn och plockade ur disketten.
”Vilket alternativ vi än väljer har vi sex starka underlag för separata desinformationskampanjer. Ingen kommer att hitta ut ur den dimman.”

Det svenska trädet skall fällas – en thrillerdokumentär om mordet på Olof Palme – av Anders Leopold – Kapitel 8

INTRO
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Här får du följa med när danska lastfartyg ska frakta amerikanska vapen till Dubai i Persiska viken men omdirigeras till Banda Abbas i Iran. Tillsammans med det amerikanska gisslandramat blev detta Irangate, den kanske största politiska skandalen i modern tid. Du får följa med in i Vita huset där planerna dras upp att tysta FN:s fredsmäklare Olof Palme, som man fruktade var den illegala vapenhandeln på spåren, vilket kunde ha blivit Reagan-administrationens fall om Palme avslöjat detta inför FN.
USA:s vicepresident George Bush och CIA-chefen William Casey initierar attentatet. De samarbetar med den blodbesudlade diktatorn Augusto Pinochet i Chile, som rasar över Palmes inflytande på den demokratiseringsprocess som pågår i hans land, den sydafrikanska aparthedregimens president PW Botha, som i ännu högre grad hatar Olof Palme för den bojkott mot Sydafrika, som han dragit igång, och en grupp i Sverige som vill eliminera honom nu när han åter valts till landets statsminister. Det blir apartheidregimens militära säkerhetstjänst, MI, som planlägger och genomför attentatet.
Mitt material baseras på uttalanden som under åren gjorts i intervjuer, böcker och TV-program av 131 namngivna politiker, militärer, poliser och journalister samt en mängd vittnesförhör. Välkommen till en spännande läsning om Palmemordet.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

KAPITEL 8
BEIRUT (TT REUTER)
DEN EXTREMISTISKA SHIAMUSLIMSKA GRUPPEN ISLAMISKA JIHAD HAR ENLIGT OBEKRÄFTADE KÄLLOR FLYTTAT DEN AMERIKANSKA GISSLAN FRÅN BEIRUT TILL TEHERAN.
FÖRUTOM SEX AMERIKANER ÄR FYRA FRANSMÄN, EN ITALIENARE OCH EN BRITT TERRORISTERNAS FÅNGAR.
TRE SOVJETISKA DIPLOMATER SLÄPPTES NYLIGEN FRIA SAMTIDIGT SOM EN KOLLEGA TILL DEM MÖRDADES.
I SEPTEMBER FRIGAVS DEN AMERIKANSKE PRÄSTEN BENJAMIN WEIR SOM VID HEMKOMSTEN MEDDELADE ATT KIDNAPPARNA HOTADE DÖDA SAMTLIGA FÅNGAR OM INTE USA INGRIPER OCH PÅVERKAR KUWAITS REGERING ATT FRISLÄPPA DE 17 ARABER SOM FÄNGSLATS FÖR BOMBATTENTATET I DECEMBER 1983.
PÅSTÅENDET VID ETT ANONYMT TELEFONSAMTAL ATT DEN AMERIKANSKE DIPLOMATEN WILLIAM BUCKLEY AVRÄTTATS HAR INTE BEKRÄFTATS. DET SUDDIGA FOTOT PÅ HANS KROPP SOM LEVERERATS TILL EN NYHETSBYRÅ ANSES INTE BEVISA NÅGONTING.
851229-1623

29 DECEMBER 1985
GENÈVE
De båda iranierna försökte se ut som grånade, engelska gentlemän i sina peruker, lösmustascher och solglasögon. Eftersom alla närvarande visste vilka de var – försvarsminister Bakhtiar Amin och dennes sekreterare Umar Barzani – kunde de ju lättat en aning på den bisarra förklädnaden under förhandlingarna, tyckte Burt Hanlon. Men de envisades med att sitta där som två B-skådespelare i en sådan där riktigt dålig agentfilm som dygnet runt föreorenade etern världen över via satellit.
Iranierna var inte där för att roa någon. De var helt enkelt livrädda. Hanlon kunde inte riktigt få klart för sig varifrån de kände det största hotet men förmodligen fruktade de både sina egna – eftersom de själva skodde sig på vapenaffärerna – och så givetvis Mukhabarat, den irakiska underrättelsetjänsten, vars mordpatruller borde vara dem i hälarna för jämnan.
Burt Hanlon hade för en stund glömt det allvarliga i situationen när herrarna presenterade sig. Varje gång han tittade på dem fick denna smutsiga handel ett välkommet inslag av komik.
Dock kunde han hålla sig för skratt. Det var inte svårt. Dessa iranska dödshandlare som flitigt besökte krigets och terrorismens loppmarknader världen över gjorde affärer mer i sitt eget än i Guds namn. Hanlon föraktade dem lika mycket som han kände avsky inför sitt eget sätt att bygga upp en jätteförmögenhet med unga pojkars lemlästade lik som grund. Men nu var han tvungen att fullfölja sitt uppdrag som juridisk mellanhand. Han var för insyltad när han insåg vad det verkligen handlade om. Ett avhopp med alla sina kunskaper om affären var detsamma som att med katapulten skjuta ut sig ur jaktplanet F-4E Phantom – ett av försäljningsobjekten – utan fallskärm.
Burt Hanlon, 67-årig amerikansk jurist med verksamheten förlagd till London, kände inte bara olust. Han var nervös. Det här hade blivit alldeles för stort. Här fanns en mängd falluckor för de agerande och inte minst för honom själv.
Det var den väldigaste och därmed mest motbjudande vapenaffären i det muslimska inbördeskriget han någonsin varit inblandad i och han hade en känsla av att den inte bara enkelt och smärtfritt skulle fullföljas bara för att kontrakten nu låg på bordet färdiga för underskrift ”in the name of Good” som iranierna krävt att det skulle stå. Han var säker på att många offer skulle krävas innan vapnen ens nått fram till slagfältet. Han kunde bara hoppas på att han själv då hunnit lämna arenan.
Förhandlingsgruppen hade samlats i den lyxigt inredda konferenslokalen högst upp i Bank International Privés byggnad vid Genèvesjön. Där Hanlon stod ryckigt rökande en cigarrett kunde han genom fönstret se den 120 meter höga vattenpelaren från fontänen Jet d´Eau sträva upp mot den klarblå himlen och dela sig i en kaskad av silverglittrande vattenpärlor.
Om Hanlon i en framtid tvingades svara på varför han dragits in i det här storpolitiska spelet kunde han åberopa två saker: Det ena var att han inte hade något emot att tjäna pengar på vapenhandel – ibland undrade han om det fanns någon som förlorade annat än livet i den här branschen. Det existerade också en annan mindre blodig marknad än den krigsskådeplats där Iran och Irak drabbade samman på och där hade han befunnit sig i flera år och gjort betydligt blygsammare affärer. Det andra – och det avgörande – var hans gamla vänskap med CIA-chefen William Casey. I den vänskapen fanns det förtroende inbyggt som gjorde att Casey kunde vända sig till Hanlon fullständigt övertygad om att ingenting skulle sippra ut den vägen. Och Hanlon hade glatt sig uppriktigt åt att ge sin gamle kollega ett handtag när det gällde ”den här lilla affären med iranierna för att få loss gisslan”. Casey hade inte ens behövt vädja till Hanlons djupt rotade patriotism.
De hade båda varit framgångsrika advokater i New York. Hanlon försvarade våldsmän och Casey ekonomiska fifflare. Det var verksamheter som inte sällan gick hand i hand så de hade ofta anledning att arbeta ihop. ”Hanlon & Casey” var ett begrepp i juristkretsar. Det stod för effektivitet, kunskap och hänsynslöshet. Vänskapen dem emellan hängde kvar sedan studietiden.
När sedan Casey blev CIA-chef och medlem av regeringen såg denne till att Hanlon valdes in i PFIAB (President´s Foreign Intelligence Advisory Board). Det var ett hedersuppdrag i en opartiskt sammansatt församling på fjorton oförvitliga amerikaner som hjälpte presidenten att övervaka utvecklingen på det internationella underrättelseområdet.
1982 flyttade Burt Hanlon till London och började handla med vapen. Han hade mycket bestämt avböjt Caseys erbjudande att arbeta för CIA i England. En vapenhandlare tvingades röra sig i alla läger – just därför! hade Casey sagt när han kom med sina invädningar – och minsta misstanke om att han arbetade för den amerikanska underrättelsetjänsten skulle resultera i brutna kontrakt och sannolikt också bruten nacke.
Burt Hanlon hade i det här formella avslutet av förhandlingarna det finansiella ansvaret för USA:s räkning men han var tacksam för att han inte stod ensam med den bördan.
Vid sin sida under de långa möten som hållits fortlöpande sedan den 24 december hade han överste Richard G Baker, en ung karriärist ur Caseys led som denne ville ha som ställföreträdande chef efter John McMahon. Bakers vapenkunskaper var imponerande. Därtill var han en skicklig förhandlare och säljare.
Hanlon sneglade på den blonde översten som under pausen satt försjunken i egna tankar.

Om han inte slagit sig på att sälja begagnade stridsvagnar så hade det blivit bilar.

Ännu en militär fanns med i förhandlingsgruppen, den pensionerade israeliske generalen Charles Solomon. Han var bosatt på Bermuda varifrån han bedrev illegal vapenhandel med contrasrebellerna inne i Nicaragua. Han verkader dock i det här sammanhanget ha som huvuduppgift att för både Israels och USA:s räkning övervaka den iranske affärsmannen Manucher Ghorbanifars alltid lika irrationella agerande.
Ghorbanifar var den viktigaste mellanhanden i vapenöverföringen USA/Israel-Iran. Han var också den mest opålitliga, sett med amerikanska ögon. En livlig storfifflare som tidigare ställt till med problem för CIA med falska terrortips i utbyte mot narkotika för försäljning. Men när det gällde Iran hade han de rätta kontakterna och trots att han efter två lögndetektorstest visat sig vara en storljugare beslutade man sig för att ändå utnyttja honom.
CIA lät från första stund hålla Ghorbanifar under sträng övervakning och inte ett telefonsamtal eller telex, inte en banköverföring i någon skumraskaffär undgick NSA:s tjuvlyssnare.
Vad som bekymrat Hanlon mest var de båda fransmännen i förhandlings- gruppen. De hade ett avgöradne inflytande på den ena av de tre överenskommelser som nu skulle slutas med två separata kontrakt.
Det handlade om en ren bytesaffär. 10 ur gisslan – de sex amerikanerna och de fyra fransmännen – mot 200 amerikanska missiler värda drygt 10 miljoner dollar och 1 250 franska robotar för omkring 17 miljoner dollar.
Hanlon hade förvarnats av Casey att det rådde ett mycket spänt förhållande mellan fransmännen och ayatollorna efter de tidigare avbrutna vapenaffärerna och mordet på general René-Pierre Audran i Paris i början av året. Generalens ersättare som internationell chefsförhandlare inom det franska försvarsdepartementet var överste Jean Paul Paques. En pratsam, aggressiv och ständigt opponerande herre som utan tvekan iranierna skulle utse till syndabock om affärerna sprack. Varje gång han tog till orda stelnade de båda iranierna till bakom sin förklädnad och Hanlon önskade att han befunnit sig på en helt annan plats.
Vid sin sida hade Paques en tystlåten, uppenbarligen allt övervakande civilist, Bernhard Chalet, enligt Casey högt placerad i DST, det franska kontraspionaget. Slutligen kompletterades denna samling dödens krämare med den danske skeppsredaren Jörgen Pedersen som hade kontroll över ett 70-tal danska fartyg från olika rederier villiga att bidra med sjötransporter.
Mötet i Genève hade föregåtts av långdragna sittningar med andra inköpsgrupper i bl a London, Madrid och Frankfurt. Vid flera tillfällen medverkade också president Reagans säkerhetsrådgivare Robert McFarlane och mannen bakom de praktiska och taktiska arrangemangen, överstelöjtnant Oliver North.
De värsta problemen var nu överstökade och de hade varit många. Men somliga hade löst sig själva. Som i Madrid. Där hade den iranske mellanhanden, en konkurrent till Ghorbanifar, i dragkampen om godbitarna lyckats roffa åt sig ett rejält stycke.
Det var en f d stridspilot som varit närstående Shahen. Hans vinst var några miljoner dollar, falska pass och fri lejd till Brasilien där han tänkte leva gott sina återstående dagar med hustru och barn. Det kontraktet var nu annullerat sedan mannen utanför en bank vid Plaza Cataluña i Barcelona mejats ned av ett automatvapen avlossat från en öppen sportbil. Vilka som satt i den orkade ingen ens bry sig om.
Det slutliga filandet på kontrakten hade tagit tre timmar och stundtals pågått under häftig ordväxling. När de äntligen enats var de samtliga så utpumpade och angelägna att komma därifrån att samvaron dem emellan nästan upphört under den långa paus då bankdirektör Dennis Marriot låtit färdigställa handlingarna.
Nu låg kontrakt och bilagor, allt skrivet på engelska, i fyra prydliga högar på det låga glasbordet kring vilket samtliga tog plats. Marriot drog sig servilt bugande baklänges ut ur lokalen.
Hanlon skickade runt dokumenten som gällde bytesaffären vapen mot gisslan till de berörda parterna. Här var det egentligen bara han själv som hade direkt ekonomiska vinstintressen varför de snabbt skrevs under och lades åt sidan utan några som helst kommentarer.
Inte ens den danske redaren Pedersen hade något att vinna på den affären då missilerna skulle flygas in till Iranian Airport av ett irländskt flygbolag. Det hade segrat över sina konkurrenter i kampen om ett stycke av kakan. 152 000 dollar skulle de få för en enda flygning.
Affärerna sköttes av Bank International Privé men en rad andra schweziska banker var inblandade. Den iranske ministern Amin skulle till exempel ha några miljoner dollar i returkommission placerade i Schwiss Credit Bank och Schwiss Kuwait-Bank. Därmed hade han sin framtid tryggad om vapnen av någon anledning skulle ta slut och Iran tvingades avbryta sitt heliga krig.
Innan Hanlon slutligen överlämnade kontrakten för påskrift gick han för säkerhets skull muntligen igenom dem.
”Mina herrar! Jag vill be er följa med i kontrakt nr 333 från den 12 december”, sa han med ansträngd röst och fortsatte sedan rabblande:
Kontrakt nr 333 12.12.1985, alltså:
Stridsvagn M48-5A. Tillverkningsår 1975. Reparerad och fullt utrustad. Alla optiska system och avfyrningskontroll enligt original M48-5A.
M-68 mm kanon, 7,62 mm Browning luftvärnskulspruta, 7,62 mm inställbar Browning coaxial kulspruta.
Alla stridsvagnar färdiga för strid.
Antal:125.
Pris från europeisk hamn…………………………USD 156.250.000
Transport med skepp till Bandar Abbas……USD 1.100.000
Försäkring allrisk – krigsrisk……………………USD 2. 202.900

Total kostnad leverans Bandar Abbas………USD 159.552.900
Kontrakt nr 444 12.19.1985
F-4E Phantom jaktplan.
Reparerade och fullt utrustade. Motor 500 tim.
Antal:24.
Pris från europeisk hamn………………………….USD 255.566.664
Transport till Bandar Abbas……………………..USD 400.000
Försäkring allrisk – krigsrisk…………………….USD 3.583.530

Total kostnad leverans Bandar Abbas……….USD 259.550.194
…några kommentarer?”
Egentligen borde han väl ha tillagt: ”In the name of Good”, som det stod längst upp till vänster på varje kontrakt. Men han avstod.
Burt Hanlon var inte religiöst lagd men han var fullkomligt övertygad om att om det fanns en Gud så inte skulle han ha satt sin namnteckning på de här kontrakten.
I slutet av februari skulle Iran få vapen så det räckte för en massiv offensiv. Totalt med samtliga affärer Hanlon medverkat i under någon månads tid rörde det sig om kontrakt på vapen från USA/Israel till ett värde av 2,5 miljarder dollar.
Förutom stridsvagnarna och Phantom-planen fanns i affären 46 attackbombare av typ Skyhawk, fem transportplan Hercules (C130), 3 750 TOW-robotar och en mängd utrustning. Allt skulle transporteras med flyg och båt från USA, Israel, Italien, Portugal, Västtyskland, Nigeria och ytterliga några afrikanska stater.
Kontrakten skrevs under och stoppades ned i dokumentportföljer och en efter en gav de sig skyndsamt därifrån utan att visa de övriga några ömhetsbetygelser.
Det var inte många utanför det här sällskapet som hade en samlad överblick av affären, tänkte Burt Hanlon när han lämnade bankkomplexet vid Genèvesjöns strand. Han själv var kanske den mest informerade. Deras kunskap var inte särskilt hälsosam för USA. Det insåg han nu. Han hade också en känsla av att William Casey lurat honom in i den här affären – ”en liten affär med iranierna för att få loss gisslan” – och det räckte för att hans förtroende för sin vän CIA-chefen skulle naggas i kanten.
Han kom på sig själv med att se sig om flera gånger innan han klev in i taxins baksäte. Den där blicken över axeln skulle han få leva med resten av livet. Han bad att få bli körd direkt till flygplatsen.

Måtte nu allting fungera. Kan verkligen leveranstiderna hållas med så mycket folk inblandat? Och vad händer om någon länk i kedjan spricker? Det här vär ju inte längre en affär mellan USA och Iran för att få loss den amerikanska gisslan. I det fallet handlade det om en ren bytesaffär. Men den skulle inte president Reagan kunna gömma sig bakom om sanningen kom fram.
Nej, nu inser jag vad det verkligen handlar om: ett cynisk storpolitiskt maktspel med USA i huvudrollen som gick ut på att kapa åt sig herraväldet i detta strategiskt viktiga område innan Sovjet gjorde det. Reagan-administrationen tvekade inte att sätta sig över de amerikanska vapenlagarna för att komma in i Iran. Den var uppenbarligen desperat. Eller galen. Kunde det verkligen vara möjligt att Reagan och hans män utan sanktioner från det amerikanska folket tänkte se till att Iran vann det heliga kriget och med hjälp av de moderata element som bekämpade ayatolla Khomeini och hans blodtörstiga anhang återupprätta de gamla relationerna från Shahens tid?

Burt Hanlon skakade på huvudet. Han kände sig alldeles tom invärtes. Han hade också hört ryktas om att en del av vinsten, när alla inblandade fått fylla sina fickor, skulle gå vidare till Contras kamp för att återerövra makten i Nicaragua. Också detta ett grovt brott mot vad kongressen beslutat.
”Fy fan!” fräste han och vevade ned fönstret för att få luft. För hans del var det här över för gott. Han var drygt tio miljoner dollar rikare men inbillade sig inte att han skulle få sova bättre för det.
När han slängde en blick ut genom fönstret såg han att de passerade Nationernas förbunds gamla byggnad från tiden före kriget. Nu var den i FN:s ägo.

Det svenska trädet skall fällas – en thrillerdokumentär om mordet på Olof Palme – av Anders Leopold – Kapitel 7

INTRO
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Här får du följa med när danska lastfartyg ska frakta amerikanska vapen till Dubai i Persiska viken men omdirigeras till Banda Abbas i Iran. Tillsammans med det amerikanska gisslandramat blev detta Irangate, den kanske största politiska skandalen i modern tid. Du får följa med in i Vita huset där planerna dras upp att tysta FN:s fredsmäklare Olof Palme, som man fruktade var den illegala vapenhandeln på spåren, vilket kunde ha blivit Reagan-administrationens fall om Palme avslöjat detta inför FN.
USA:s vicepresident George Bush och CIA-chefen William Casey initierar attentatet. De samarbetar med den blodbesudlade diktatorn Augusto Pinochet i Chile, som rasar över Palmes inflytande på den demokratiseringsprocess som pågår i hans land, den sydafrikanska aparthedregimens president PW Botha, som i ännu högre grad hatar Olof Palme för den bojkott mot Sydafrika, som han dragit igång, och en grupp i Sverige som vill eliminera honom nu när han åter valts till landets statsminister. Det blir apartheidregimens militära säkerhetstjänst, MI, som planlägger och genomför attentatet.
Mitt material baseras på uttalanden som under åren gjorts i intervjuer, böcker och TV-program av 131 namngivna politiker, militärer, poliser och journalister samt en mängd vittnesförhör. Välkommen till en spännande läsning om Palmemordet.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

STOCKHOLM (TT)
TOLV SVENSKA MARINOFFICERARE ANKLAGAR REGERINGEN PALME FÖR ATT TONA NED UBÅTSRAPPORTERNA OCH INTE TA KRÄNKNINGARNA PÅ ALLVAR.
OFFICERARNA MENAR ATT NORMALISERINGEN MED SOVJET GÅR FÖRE DEN INFORMATION OM DEN SANNA BILDEN AV KRÄNKNINGARNA SOM SVENSKA FOLKET HAR RÄTT ATT TA DEL AV.
STATSMINISTER OLOF PALME SÄGER TILL TT:
-DET FINNS INGET UNDERLAG FÖR KRITIKEN. DEN ÄR OSAKLIG OCH OLÄMPLIG OCH FÅR SES SOM EN UDDA FÖRETEELSE.
ORDFÖRANDEN I OFFICERSFÖRBUNDET, ÖVERSTE BERTIL HAGSTRÖM, SÄGER:
-STATSMINISTERNS ORD KÄNNS OBEHAGLIGA. LANDETS OFFICERARE HAR RÄTT ATT SÄGA VAD DE VILL.
851110-1902

10 NOVEMBER 1985
STOCKHOLM
Victor låg utsträckt i sängen och läste artikeln om de revolterande marinofficerarna i moderata morgontidningen Svenska Dagbladet. Han njöt i fulla drag. Nu fick Palme det hett om öronen.

Finns det ingen i det där gänget som kan utnyttja sin rätt att bära vapen och använda det mot honom? Det måste väl bland landets militärer finnas folk som avslöjat förrädarens dubbelspel och känner det som sin plikt att göra slut på honom. Hade det varit någon annanstans i världen skulle militären gjort en kupp och avsatt bolsjeviken och hans medlöpare.

Vid fotänden av den stora vattensängen som nästan helt fyllde det lilla sovrummet i Victors trerummare stod en halvnaken kvinna och kämpade för att dra en snäv kjol över sina breda höfter.
Kvinnan hette Eva och var i trettioårsåldern. Hon hade långt blont hår som den här tiden på dygnet var stripigt och livlöst. Ansiktet var håligt och blekt då det mesta av makeupen låg kvar på kuddens örngott.
Hon såg på mannen i sängen med rödkantade ögon. Inte för att hon gråtit. Den sortens känslosamma utbrott hade hon vant sig av med på grund av för många drinkar och brist på sömn.
Eva var servitris på restaurang SHT på Kungsgatan, frånskild och barnlös och använde då och då sin kropp för att dryga ut hushållskassan. Hon hade träffat Pat Bon, som han sa att han hette, flera gånger och trott att det kanske kunde bli ett förhållande som gick att bygga en framtid på. Men hon hade ganska snart insett att hon för honom inte var mer värd än en bild i en porrtidning. Under deras bekantskap hade han påstått att han var amerikansk medborgare men att han hade ett svenskt pass också därför att han varit gift med en svenska. De pratade svenska och engelska med varandra och även om hans amerikanska och hans svenska brytning verkade äkta hade hon klart för sig att han var en stor bluff som ljög friskt och levde i en fantasivärld. Hans högerinriktade politiska snack som han drog in henne i, och förresten alla andra han träffade på, var så förvirrat att han när han fick mothugg blev rasande och nästan tappade kontrollen över sig själv. Hon fattade ingenting. Han drack ingen alkohol men uppträdde ibland som om han var starkt berusad. Kanske knarkade han men det hade hon inte heller något bevis för.
Han kunde ena stunden vara mjuk och känslosam och nästa stund högröstad och fullkomligt känslokall. Eva hade som många andra kvinnor fallit för hans tilltalande yttre och ofta belevade sätt men snabbt tröttnat på hans torftiga inre.
Det lilla av självaktning som fortfarande fanns kvar någonstans djupt inom henne revolterade nu mot hans sätt att som vanligt betrakta henne som luft sedan han väl fått köna av sig.
”Vill du att jag ska tala om för dig vad jag tycker? Vill du det?” frågade hon vresigt och tvingades ta ett djupt andetag för att få upp kjolens blixtlås.
Victor lät med en suck tidningen falla ned över ansiktet.
”Jag trodde du hade gått”, sa han kallt.
”Du är en skit i sängen, vet du det? Har du någonsin försökt dig på att tillfredsställa en kvinna, va?”
Hon visste att det var det grövsta hon kunde ta till och hade prövat det förr på andra män som hon ville såra. Många olika reaktioner hade hon fått uppleva men ingen som den här. Han skrattade! Det var fruktansvärt förnedrande.
”So what? Vad hade du väntat dig? Fuck of, baby!”
Hon kände honom för lite för att upptäcka det hotfulla i rösten. I själva verket hade det bränt till av ilska i bröstet på Victor. Inte av sårad fåfänga. Han visste vad han kunde göra med en kvinna när han hade lust. Men hon var ju för fan halvproffs, vad hade hon för rätt att ställa krav?
Han kände hur ilskan övergick i ett häftigt uppblossande hat riktat mot varelsen där mitt på golvet. Hon störde honom. Hon vågade störa honom. Hon var lika irriterande som en surrande insekt som kommit in i hans sovrum genom det gläntade fönstret.
Det här var väl tredje eller fjärde gången han släpat hem henne. Hon hade varit lika full alla gångerna. Den glosögda blicken och den frånstötande pipiga rösten hade i det närmaste varit avtändande.
Han lät tidningen falla åt sidan.
Han rullade över åt vänster och höjde högra handen. Med tummen rakt upp och pekfingret riktat mot Eva avlossade han tre snabba skott.
”Pang! Pang! Pang!”
Hon stelnade till i sina rörelser och stirrade häpet på honom. För ett ögonblick tänkte hon spela med och kasta sig dödligt sårad på golvet men hon hade inte tidigare upptäckt att han hade någon humor. I stället skrattade hon hånfullt åt honom.
”Du är knäpp också! Fattar du det? Totalt växlad. Sådana som du borde låsas in på Beckomberga!”
”Du, om du inte fattar gesten så menar jag att du inte finns längre. So please, hit the road, baby! På direkten!”
Hans röst var vass som en knivsegg. Eva insåg förskräckt att hon gått för långt.
”Jag har inga pengar… du får ge mig en hundring till taxi”, sa hon spakt.
Victor blev rasande. Nu stod hon där och tiggde pengar också! Han slängde undan tidningen och for upp på golvet.
”Ut för helvete!” skrek han och riktade ett slag mot hennes ansikte med knuten näve.
Eva kastade sig åt sidan och kom undan dråpslaget som skulle ha fällt henne till golvet. Hon rusade skrikande ut i hallen. Hatet och vildsintheten hon hunnit se i hans ögon gjorde henne livrädd. Samtidigt som hon fick upp dörren träffades hon av en hård spark i baken och tumlade ut i trappan. Han slet ned hennes kappa från hängaren och kastade den efter henne innan han drog igen dörren med en smäll.
”Förbannade hora!” hojtade han.
När han såg sig själv i sin nakenhet i den stora hallspegeln gav han till ett hysteriskt skratt.
”Victor, din skojare! Du förtjänar bättre brudar än en sån där!” sa han till sin spegelbild som om det var en gammal vän han ville ge lite uppmuntran.
Men mannen mitt emot honom var skoningslös. Hans ögon utstrålade arktisk kyla. Han krökte benen något, rynkade pannan och lät armarna hänga slappt utefter sidorna.
”Dra då ditt kräk!” väste han.
De drog av nödvändighet i spegeln samtidigt med båda händerna.
”Pang! Pang! Pang!”
Han stapplade svårt sårad bort från sin övermäktige motståndare. Ekot från de tre skotten som tonade bort i fjärran övergick i elektroniska tjut från telefonen.
Han tog ett steg in i köket för att se vad klockan var. Halv åtta. Först tänkte han inte svara.Troligen var det någon av hans invandrarelever som hamnat i svårigheter. De kunde vara för jobbiga. Fast det kunde ju också vara hans mor. Hon brukade ringa tidigt och var han inte hemma så blev det senare en massa frågor. Bäst att svara.
Han skyndade in i sovrummet och drog med sig telefonen upp i sängen.
”Victor.”
”Mr Gunison?”
”Ja… jag menar… yes.”
”God morgon, mr Gunison … eller Victor kanske jag får säga. Mitt namn är Tordella, Ben Tordella, och jag ringer från amerikanska ambassaden”, sa en lugn och mjuk röst på svenska med den där typiskt rullande, rikligt diftongerade amerikanska brytning som han själv var så förtrogen med.
För Victor som i sin ensamhet levde någonstans mitt emellan dröm och verklighet orsakade det han hörde samma yrvakenhet som när man häftigt väcks ur den djupaste sömn. Nu hade han spegeln nedanför sängens fotände att titta i.
Han blinkade några gånger för att förvissa sig om att det verkligen var han själv som satt där i sängen och pratade med amerikanska ambassaden. ”Tordella, Ben Tordella!” Det lät precis som ”Bond, James Bond”.
”Ett… ett ögonblick bara”, viskade han och lade ifrån sig luren.
Han gick långsamt ut i köket och hämtade en cigarrett. När han tänt den var den också som ett bevis på att han var vaken. Det här hände verkligen!
Hjärtat bankade i hans bröst och han blev så andfådd att röken sved till i halsen.
”Sorry, sir!” sa han lätt hostande för att visa att samtalet mycket väl kunde föras på Tordellas eget språk.
”Jag hoppas du inte tar illa upp att jag ringer så här tidigt, Victor”, fortsatte Tordella på svenska. Den familjära tonen fick Victor att rodna långt ut i örsnibbarna.

Ta det lugnt bara! Verka inte för angelägen. Hetsa inte upp dig. Låt honom prata.

”Ingen fara, Ben, jag var faktiskt redan på benen.”
”För att gå rakt på sak, Victor. Du vill ju gärna ha kontakt med oss för ett eventuellt samarbete. Av den anledningen skulle jag vilja träffa dig. Ja, för att lära känna dig bättre.”
Victor höll ut luren en bit från munnen för att amerikanen inte skulle höra hans av upphetsning flåsande andedräkt allt för tydligt.
”Ja… det ska väl inte möta något hinder… jag hade tänkt att om vi träffades skulle jag…” Han avbröt sig tvärt och bet sig i underläppen.

Helvete! Håll tungan i styr!

Han hade numera, efter många bortpladdrade situationer och möjligheter tvingat sig att vakta sin tunga.
”Vad säger du om att äta lunch med mig i dag?”
I dag! Lunch! Oh, det blev nästan för mycket.
Erbjudandet var så storslaget att Victor än en gång var tvungen att blinka och gestikulera mot sig själv i spegeln. När dessutom röken från cigarretten stack honom i ögonen var han helt säker på sitt vakentillstånd.

En CIA-agent från amerikanska ambassaden ringer och bjuder mig på lunch. Ingen kommer att tro det. Knappt jag själv gör det. Förresten, ja naturligtvis. Det här kan jag ju aldrig berätta för någon. Aldrig, aldrig! Det här är superhemligt.

”I dag… ja jag har inget inprickat för dagen så det ska väl gå.”
”Bra, jag har ett ärende till centralstationen vid lunchtid. Ska vi säga att vi äter på Hotel Continental? Passar det? Klockan 14.”
Victor nästan stönade fram att det passade utmärkt och så sa de ”good bye” till varandra och ”see you later.”
Han fimpade cigarretten med darr på handen och sträckte ut sig i sängen. Han rullade från den ena sidan till den andra och satte vattnet i rörelse. Nu var det som om han svävade på ett moln.
Jag måste ringa till morsan och berätta. Jo, henne kan jag berätta för. Jag måste berätta det här för någon. Med morsan har jag inga hemligheter. Med farsan och hans religiösa tjafs är det värre. Jävla vad stolt hon ska bli över sin grabb!
Han lyfte handen mot telefonen men den stelnade till med fingrarna utspärrade.

Fan, telefonen kan ju vara avlyssnad. De kanske kollar mig. Det är klart att de har koll på mig. Om de hör att det första jag gör är att ringa till min morsa och avslöja alltsammans är det kört.

Plötsligt satte han sig spikrak upp i sängen. Han hade inte frågat Ben Tordella hur han skulle kunna identifiera honom.
I nästa ögonblick insåg han att det hade varit alldeles onödigt. Tordella skulle naturligtvis omedelbart känna igen Victor Gunison. De hade förstås en personakt på honom med bilder. Kanske smygtagna bilder. Kanske hade de haft honom under bevakning en längre tid för att kolla upp honom.
Utan att veta om det hade han naturligtvis genomgått en stenhård prövning. Och de hade funnit honom lämplig.
”Whaaoooo!” ropade han till och knöt näven mot sin spegelbild.

Från sitt fönster på amerikanska ambassaden i Stockhom kunde ambassadsekreterare Stuart Baker se hur Sveriges Radios byggnad på andra sidan Gärdesgatan tonade bort i ett allt intensivare snöfall.
Den här tiden på året infann sig alltid hos honom en plågsam längtan tillbaka till föräldrahemmet i Cedar Key, en liten by på Floridas västkust med gator som praktiskt taget gick rakt ut i Mexikanska golfens ständigt soldränkta dyningar. Där var han rotad och uppdriven som en planta i sol och värme och för var höst och vinter som han genomlidigt i Washington och – än värre – nu i Sverige tycktes hans kropp förlora en del av sin livskraft. Han blev oftare trött och tänkte på sin företrädare Ken Loomer som dött i cancer.
Stuart Baker hade nyligen fyllt femtioett år. Ålderns första lätta höst hade snuddat vid hans svarta tinningar. Men han var stolt över att ha den tjocka kalufsen kvar och lät den gärna växa sig så lång att den tangerade det lämpliga för en diskret diplomat. Han var av medellängd, en aning rund kring midjan men gav ändå ett vältränat intryck.
Baker hamnade i Stockholm efter presidentskiftet 1981. Han hade då sex år inom CIA bakom sig och avverkat tre CIA-chefer: William E Colby, nuvarande vicepresidenten George Bush – som bara innehaft ämbetet ett år – och Stansfield Turner.En viss besvikelse hade han känt när Turner manövrerades ut av den maktfullkomlige William Casey som hållit i president Reagans valkampanj. Som tack för det hade denne fått välja mellan jobben som försvarsminister eller CIA-chef. Oturligt nog för Baker valde Casey att bli direktör för ”Bolaget”. Om Turner hade fått sitta kvar hade Baker sannolikt ryckt fram som ställföreträdande CIA-chef.
De i det gamala gänget som höll i trådarna placerades ut på olika ambassader för att ge plats för Caseys handplockade män. Att Baker sattes i Stockholm berodde främst på att tjänsten plötligt blivit ledig då Loomer avlidit i cancer. Att Baker överhuvud taget fick vara kvar, med sin breda insyn i verksamheten och kunskap om ”October Suprise”, kuppen mot Jimmy Carter, berodde enligt hans egen uppfattning på att han stått George Bush nära under dennes CIA-tid och alltså kunde räknas in bland vicepresidentens män. Om Baker fick säga det själv hade han en känsla av att ha påbörjat en comeback inom ”Bolaget”. Mer och mer fick han ta över verksamheten i Skandinavien, en region som ur strategisk synvinkel på senare år blivit mycket het med det officiellt neutrala Sverige som en tummelplats för Västeuropas och de båda stormaktblockens spionageverksamhet. Han hoppades snart på att formellt utses till CIA-chef för hela regionen.
Stuart Baker hade ett kvaddat äktenskap bakom sig när han erbjöds jobbet i Stockholm. Han fann att ett miljöombyte skulle fräscha upp tillvaron. Han hade nästan genast träffat en svenska och gift om sig och de hade fått en son som nu var tre år. Det gjorde att han trots allt tyckte tillvaron var dräglig.
”Har du tid ett ögonblick?”
Ben Tordella stod i den halvöppna dörren. Han var kortvuxen och bredaxlad. Den tunna svarta mustaschen underströk hans italienska påbrå liksom det blåsvarta, välkammade håret med den linjalraka benan. Det var en del av hans image och täckmantel att bli tagen för sydeuropé i stället för amerikan. Han var den ende på ambassaden som arbetade för CIA under Baker.
”Visst, visst, kom in du!” sa Baker vänligt.
”Du får ursäkta mig men jag är fortfarande osäker på om vi ska dra in den där grabben Victor Gunison, som han kallar sig, i verksamheten”, sa han och slog sig ned på stolen framför skrivbordet.
Tordella hade läst Victors brev och det hade räckt för att han omedelbart skulle avråda Baker från att använda sig av honom. Grabben levde uppenbarligen i en fantasivärld även om personakten visade på en viss världsvana och språkkunnighet som han tillägnat sig under flitigt resande bland annat flera gånger till USA där han också varit gift under en tid. Men att döma av hans presentation av de egna kvalifikationerna och önskemålen drömde han helt säkert om att bli en livs levande James Bond.
”Fick du en träff med honom?”
”Ja. Vi ska äta lunch.”
”Bra! Vänta då med ditt slutomdöme tills ni har pratats vid”, sa Baker kärvt. ”För min del tycker jag efter vårt samtal i Immanuelskyrkan att han verkar perfekt för det tänkta ändamålet. Och vi behöver ett par till i hans klass; politiska extremister, fanatiker, galningar i största allmänhet som man kan rikta sökarlyset på och som kan störa utredningen. Poängen med Gunison är att han själv har erbjudit oss sina tjänster.”
Stuart Baker hade fått uppdraget av DO (Directorate of Operations) att detaljerat redogöra för hotbilden mot den svenske statsministern Olof Palme och det slog honom att han inte någon gång tidigare tvingats tränga så nära inpå livet på Palme.
Visserligen blev denne kontroversielle socialdemokratiske partichef hans första specialuppdrag när han flyttade till Stockholm. Då var Palme oppositionsledare under en borgerlig regering. Året innan hade han av FN:s generalsekreterare utsetts till medlare i kriget Iran – Irak.
Den gången rörde det sig om en aktuell kartläggning av Palme som skulle komplettera vad som redan fanns i dennes personakt från den tidigare perioden i socialdemokraternas regering. Akten gick tillbaka till 1968 då han hamnade på USA-etablissemangets svarta, eller möjligen röda, lista efter demonstrationen i Stockholm mot Vietnamkriget. Palme gick vid sidan av kommunistiska Nordvietnams Moskvaambassadör Nguyen Tho Chyan.
Inför valet 1982 hade CIA också förgäves genomfört vissa halvhjärtade operationer för att försöka förhindra det socialdemokratiska partiets återkomst till regeringsmakten. Men svenska folket hade vid det laget fått nog av arbetskonflikter och regeringskriser under det borgerliga oket och längtade tillbaka till den gamla trygga ordning som rått under ett halvsekellångt obrutet socialdemokratiskt styre.
Det spel som pågick nu var betydligt allvarligare än den försåtliga kampanjen inför förra valet. Baker hade själv varit med och byggt upp det nät av kanaler som CIA använde sig av för att hämta hem information från världens alla hörn. I dag var intrånget i politikers, militärers och betydande affärsmäns privatliv världen över av en enorm omfattning.
Det var naturligtvis alltid besvärligt att agera mot en regeringschef, och då speciellt mot en som var internationellt uppmärksammad som Palme. Men Stuart Baker hade ingen anledning att bekymra sig särskilt mycket över det svårbemästrade i operationen. Samarbetet med sydafrikanerna i ”Operation Slingshot” fungerade klanderfritt och de kunde vältra över ansvaret på dem.
”Vad som gäller nu, Ben, är att aktivera våra tillfälliga uppgiftslämnare”, sa Baker. ”Vi har behov av nytillskott och det råder det ingen tvekan om. Men än finns det kvar folk som är villiga att serva oss. Många är fortfarande omedvetna om att de arbetar för den amerikanska underrättelsetjänsten, hoppas jag. Hur är det med gruppen RUC (resources under controll)?”
”Jag har gjort en snabbinventering för det här ändamålet av folk inom det svenska försvaret, polisen, riksdagen och industrin som kan tänkas vara nyttiga i kartläggningen av Palme. Där är vi välförsedda. Men vi måste se till att utbetalningarna fungerar etthundra procent. Dessbättre har de flesta konton utanför landet.”
Baker nickade samtycke åt denna självklarhet.
”När såg du något i den vaksamma svenska pressen om en CIA-agent som avslöjats i Sverige?” skrattade han. ”Men egentligen är det märkligt att inte fler gubbar i västvärlden som jobbar åt oss blir röjda. Hela den här våldsamma spridningen utanför våra egna led… jag gillar den inte. Risken för läckage blir alldeles för stor. För att inte tala om vilka möjligheter kontraspionaget får.”
Han var fortfarande kritisk mot CIA-chefen William Caseys omorganisation av ”Bolagets” internationella gren. Filosofin i den var att ta bort större delen av agenterna från ambassaderna där alla visste att de fanns. I stället fångade man numera upp inhemska sympatisörer som under civil täckmantel kunde operera för ”Bolagets” räkning. Till skillnad mot öststaternas värvade agenter arbetade den här gruppen inte i amerikanska multinationella koncerner utan i nationella företag där de hade ett visst inflytande. I Sverige var de flesta som värvats svenska medborgare och de fick bra betalt för sina tjänster. Men de var fruktansvärt svårkontrollerade och risken att en och annan skulle anfäktas av dåligt samvete fanns där alltid.
Han förvånade sig över att så få av CIA:s oftast framgångsrika ingripanden världen över avslöjats sedan USA:s goda rykte befläckats av den oerhört klantigt genomförda Watergateaffären 1972. Det fanns ju alltid så mycket folk inblandade i aktionerna.
På sin höjd hade i kölvattnet av vissa interventioner i andra staters inre angelägenheter vaga rykten om att den amerikanska underrättelsetjänsten legat bakom kommit i svang. Men inga bevis kunde läggas fram, inga vittnen fanns att tillgå. Förresten var det väl ingen som numera reagerade på sådana anklagelser sedan ”Bolaget” oftast oförskyllt under hela 70- och 80-talet fått skulden för det mesta som rubbat folks världsbild.
När de verkligen höll i trådarna och lät marionetterna dansa fanns det alltid en massa villospår tillrättalagda för dem som hade intresse av att forska vidare. Sådant var de numera experter på. De falska spåren tillkom inte av en slump utan var frukten av en oerhört väl förberedd desinformationsplan som utlöses efter varje enskild operation.
Man kunde ha vilken uppfattning som helst om vicepresident George Bush´s enda år som CIA-chef mellan 1976 och 1977 men han skulle definitivt bli ihågkommen för konstruktionen av desinformationssystemet. Inte en enda operation fick genomföras förrän det fanns en komplett desinformationsplan som sopade igen alla spår som ledde till CIA.
Det var det Baker höll på med när det gällde den svenske statsministern. Genom att ta fram en komplett hotbild, vilket sydafrikanerna inte kunde komma i närheten av, kunde man efter aktionen, om det nu gällde att eliminera målet, portionera ut desinformation i riktning mot flera av de olika hoten och på så sätt åstadkomma ett utredningskaos. Folk som värvades till uppdraget och stod utanför ”Bolagets” moderorganisation skulle samtidigt dribblas bort så till den milda grad att de senare inte kunde vittna om att CIA låg bakom. Några därför att de var totalt vilseledda, andra för att de på grund av oklara omständigheter inte längre var i livet.
”Apropå det”, sa Baker. ”Läste du om officersrevolten i Svenska Dagbladet?”
”Nej, jag hann inte med några tidningar innan jag stack. Det blev lite stressigt. Men jag hörde något på bilradion på vägen hit. De är tydligen urförbannade på regeringens sätt att tona ner utbåtskränkningarna.”
”Just precis! Och den här gången rör det sig inte om det gamla vanliga tjatet om brist på materiel och effektiva vapen i jakten på ubåtarna. Jag är övertygad om att det här missnöjet har rötterna i en allt aktivare fosterländsk rörelse, sannolikt en välorganiserad sådan.”
”Du får det att låta som om man förbereder en militärkupp.”
Baker skrattade till. ”I Sverige? Ånej, så långt vill jag inte gå. Men vi har sett sådana frön gro i andra länder med socialistiskt styre. Även om jag tycker mig höra hur vapen osäkras tvivlar jag på att de i det här landet avlossas.”
Tordella tände tankfullt en cigarrett.
”Du, det här kommer ju faktiskt ganska lägligt för oss.”
Han drog ett par djupa bloss och följde rökmolnets rörelse upp mot takventilen. ”Här kan man verkligen tala om ett spirande hot mot Palme. Det behöver ju inte vara en komplott, det räcker med lite fosterländsk fanatism och goda nerver.”
”De är grundlurade, Ben. Grundlurade.” Han skrattade till och log åt sin egen vitsighet när hans ord förde tankarna till den grundstötta, ryska Whisky-ubåten i Sveriges södra skärgård.
”Här tror de sig utkämpa något sorts kallt krig mot Sovjet och är förbannade för att regeringen inte ger försvaret tillräckliga resurser för att en gång för alla få bukt med inkräktarna. Och de tror i sin enfald att den socialdemokratiska ministären, framför allt dess ledare Palme, lägger hinder ivägen därför att han går Sovjets ärenden.”
”Ja, där har vi verkligen gjort ett bra jobb. Det förvånar mig att det inte räcker för att de där officerarna ska ta till vapen”, småskrattade Tordella.
”De har gått på den här valsen ordentligt. De är som sagt grundlurade. De skulle bara veta att ryssen är där för att städa upp och NATO för att hålla ett öga på Ivan. Tidvis har det varit en trafik som kan liknas vid rusningstid i T-banans vändkors.”
Baker log inåtvänt. Han tänkte på att den svenska militära underrättelsetjänstens samarbete med CIA var på områden som tjänade USA:s syften betydligt bättre utvecklat än vad det svenska försvarsministeriet ens kunde drömma om. Att sedan säkerhetspolisens och ”Bolagets” relationer var i det närmaste nedfrysta sedan flera år var en annan sak.
Framför allt tyckte han att samarbetet med det utomordentligt sklickliga folket på Försvarets radioanstalt (FRA) fungerade perfekt. Svenskarna hade ju också ryssarnas förtroende och fungerade ibland som kurirer mellan CIA och GRU, den ryska militära underrättelsetjänsten. De slog sig ju inte gärna ned vid samma bord och pratade med varandra.
Stuart Baker tyckte ibland, så halvsvensk han nu blivit, att det var generande att staten inte hade bättre insyn i den här verksamheten. Men helt utanför var inte den svenska regeringen när CIA och FRA med gemensamma ansträngningar lyckades få ut den innestängda miniubåten från Hårsfjärden i Stockholms skärgård i oktober 1982 efter en utdragen jakt som uppmärksammats över hela världen.
De flesta svenska politiker, militärer och journalister och därmed också allmänheten levde vidare i tron att det var en rysk ubåt som smitit trots att den praktiskt taget låg i håven. Ett fåtal visste att portarna öppnats för den. Och ännu färre visste att det var en västtysk utbåt ur NATO- flottan.
Baker var själv med och manövrerade operationen efter direktiv från Pentagon, USA:s centrala militärstyrelse. Med ett minimalt antal nyckelpersoner inblandade, bland dem statsminister Palme och den nytillsatte försvarsministern Börje Andersson, lyckades man från Pentagons sida övertyga svenskarna om de oerhörda internationella komplikationer som skulle uppstå om en ubåt ur NATO:s flotta bombades upp istället för en ur Warszawapaktens.
Försvarsminister Andersson ville inte acceptera detta och krävde att utbåten skulle tvingas upp. När han inte fick sin vilja igenom begärde han avsked. Den officiella motiveringen om sin avgång efter 54 dagar som försvarsminister var att han var så djupt rotad i sin hemstad Borlänge att han ville återvända dit. Baker log för sig själv och antog att även Andersson gjorde det. Skälet till att utbåten smög omkring inne i de svenska skärghårdens allra känsligaste område var att den letade efter ryska mineringar. Eller rättare: uppdraget var egentligen att kontrollera att ryssarna städat up efter sig. Det här gick tillbaka till slutet av 70-talet då Sverige hade borgerliga regeringar som satt mer eller mindre ostadigt mellan åren 1976 och 1982. Flera höjdare inom regeringen umgicks allt oftare med NATO-folk i Bryssel.
Att CIA höll ett öga, eller snarare ett öra, på de hemliga mötena var självklart. Att GRU lyckades avslöja dem var bara en bekräftelse på hur man framgångsrikt lyckats få grepp om borgarnas makthavare. Och ryssarna fick skrämselhicka. Man såg framför sig de första stegen mot konkreta förhandlingar om en anslutning av Sverige till NATO.
Det var den sovjetiske avhopparen och skandinaviske KGB-chefen Oleg Kandorskij, som spionerat för den brittiska underrättelsetjänsten sedan 1972, som i augusti 1985 i samband med avhoppet i London mera i en bisats avslöjade att ryska ubåtar minerat känsliga svenska farvatten. Och det handlade inte om nyårsbomber.
Minorna var små 80 kilo tunga, taktiska kärnvapen som anbringats på botten intill större berg och klippor, så effektiva att alla svenska försvarsanläggningar i stockholmsområdet skulle dränkas av störtvågorna om de utlöstes. Därtill skulle sannolikt den svenska huvudstaden ha utplånats.
Avsikten var att aktivera minorna om Sverige gick med i NATO och konflikt utbröt. Tekniken var rätt enkel och följde ungefär den amerikanska förlagan som kontraspionaget presenterat i Moskva kort efter de första amerikanska provsprängningarna. En ubåt på kortdistans utlöste en mottagare, inte större än en svensk tiokrona, vilken flöt upp till ytan och var kopplad till minan med en fiskrevstunn superstark optisk kabel. Därefter var det bara att trycka på knappen från någon lämplig stridsledningscentral i luften eller långt inne i Sovjet och låta signalen via satellit nå mottagaren.
Baker var fullkomligt övertygad om att den ryska ubåt som gick på grund i den sydsvenska örlogsstaden Karlskronas skärgård var ute på ett sådant mineringsuppdrag i detta militärstrategiskt oerhört viktiga område. Den var på väg in bland öarna när botten plötsligt höjde sig och den gick på grund. Trots attde gamla Wisky-ubåtarna inte var bestyckade med kärnvapentorpeder i fredstid kunde det svenska försvarets forskningsanstalt (FOA) vid mätningar utanför ubåtsskrovet konstatera att det verkligen fanns en kärnladdning ombord.
När sedan Sverige fick tillbaka den socialdemokratiska, sovjetvänliga regeringen 1982 började ryssarna omedelbart att städa upp efter sig. Övervakade av NATO. Baker visste att det fanns svenska politiker som kände till hur det förhöll sig med den livliga trafiken. Båda stormakterna turades om att kränka svenskt territorium. Men sannolikt hade man inte klart för sig varför de gjorde det. Marinofficerarna som nu revolterade hade däremot genom CIA:s desinformationsprogram fått den absoluta uppfattningen att det rörde sig om ryssar som var ute på spaningsuppdrag. Bakers egen organisation gjorde ett och annat för att hålla dem kvar i den tron.
Stuart Baker hade föreslagit DO att så fort som möjligt utnyttja situationen i en desinformationskampanj. Avsikten var att vidga sprickan mellan den på grund av den borgerliga valförlusten djupt besvikna militären och den socialdemokratiska regeringen. Samtidigt kunde då världen beskåda hur den svenske statsministern knappt hunnit komma till makten igen förrän han inledde sitt intima förhållande med Sovjetunionens ledare. Med tanke på den nu uppblossade officersrevolten och Palmes förestående resa till Sovjet var det lämpligt att snabbt aktivera kampanjen.
Det såg ut som en slump men var bara ännu ett prov på Bakers effektivitet att den skotske sovjetkännaren Peter Johnson asnlitats av den svenska utbåtsskyddskommissionen. Det skedde på Bakers och Johnsons initiativ men vad man från svensk sida inte visste var att Johnson var starkt knuten till NATO och den brittiska underrättelsetjänsten MI6. Bakers plan, som djupt imponerat på ”Bolagets” ledning i Langley var att Johnson vid ett strategiskt lämpligt tillfälle, kanske alldeles före statsminister Palmes sovjetresa, skulle gå till svenska massmedia och avslöja historien om den ”ryska” ubåten som avsiktligt släppts. Johnson var för övrigt inte bara svenskättling utan också en trovärdig person. Han skulle uppge att hans sagesmän var svenska marinofficerare som i hemlighet försett honom med denna information i hans egenskap av sovjetexpert och medlem i kommissionen. Givetvis skulle hans ”avslöjande” slå ned som en bomb. Inte minst med tanke på den djupa misstron mot Palme i officerslägret.
Baker hade fått klartecken. Alla var överens om att effekten skulle bli verkningsfull. För det första borde det rabalder som åstadskoms för alltid dränka eventuella spekulationer om att det rörde sig om en ubåt från väst. För det andra skulle Sveriges regering på ett mycket konkret sätt utmålas som undergiven Sovjet. Och för det tredje höll man landets militärer, och då särskilt marinofficerarna, kvar i tron att de enbart jagade ryska ubåtar men samtidigt kände att det var en meningslös skenfäktning då de som hamnade i fällan ändå släpptes.
”OK, Ben!” sa Stuart Baker och reste sig. ”Då kör vi igång. Jag har lite att plocka med några timmar innan jag åker hem och fräschar upp mig.”
”Visst fan, du ska ju på middag i kväll.”
”Ja, jag vill ju inte påstå att det känns allt för uppmuntrande. Men diplomatin har ju sina givna spelregler.”
Middagen var arrangerad av Sveriges regering. Man ville tacka för den amerikanska regerings gästfrihet i samband med statsminister Palmes och den svenska delegationens vistelse i USA under FN-jubileet.

Ben Tordellas första intryck av Victor när de träffades på Continentals restaurang och småpratat en stund om alldagliga ting, medan de tuggade i sig var sin entrecote med vitlökssmör, var att han var en aktör. Hans gester var överdrivet livliga, han skiftade elegant i röstläget när han övergick från högröstat skrävlande till förtroligt informerande. Han formulerade sig väl och växlade skickligt mellan svenska och engelska. Blicken var ibland medvetet stadig och forskande som om den tränats och finputsats framför en spegel.
Han var oklanderligt klädd i kritsträcksrandig kostym, vit skjorta och diagonalrandig slips. En kompakt byggd man med mörkt hår och en bred mustach vilket gav honom en sydeuropeisk framtoning inte helt olik Tordellas egen. Servitören kunde mycket väl ta dem för två italienare eller spanjorer.
En av Tordellas första frågor som gick rakt på sak ställde denne vid kaffet.
”Varför vill du arbeta för oss?”
Victor förvånade sig själv över att han inte var särskilt nervös. Det här gillade han. Han kände på sig att han spelade sin roll väl. Tordella verkade tuff men han log hela tiden mycket vänligt.
”Det har du säkert förstått av mina brev”, svarade Victor frankt.
Tordella uppskattade svaret.
”Men okay, det är som jag skrivit”, fortsatte Victor. ”Det gäller att stå emot den kommunistiska anstormningen… hotet mot den fria världen, hotet mot Sverige och Västeuropa. När det gäller detta då är jag beredd att göra vad som helst och USA är det enda hopp den fria världen har.”
”Anser du att neutrala Sverige på något sätt hotas av Sovjet? Jag tänker på det här med utbåtskränkningar och diplomater som utvisas misstänkta för spioneri.”
”Hotas? Nja, snarare skulle jag vilja säga att Sverige under socialdemokratisk ledning är på väg att bli Sovjets allierade. Dörren står snart på vid gavel. Det är bara för ryssarna att kliva på. Du vet väl att Palme ska till Sovjet? Vad säger du om det? Han har knappt hunnit bli statsminister igen förrän han ska över dit och rapportera.”
Tordella var tillfreds över att Victor själv förde in samtalet på Palme. ”Du anser alltså att Palme arbetar för Sovjet?”
”Ja, det gör jag… ingen tvekan här inte. Han är med sitt inflytande det största hotet mot Europas frihet. Och det är faktiskt inte bara jag som påstår det. Det har många av våra främsta debattörer sagt offentligt, att Palme uppträder som om han skulle bygga en bro mellan öst och väst som ryssarna ska klampa över på för att sprida världskommunismen. Jag ska tala om för dig…”
Han böjde sig över bordet och sänkte rösten. ”Jag ska säga dig att statsminister Palme är ute efter posten som FN:s generalsekreterare och han vet att USA inte gärna vill ha honom där, men han tror att han kan nå dit med ryssarnas hjälp. Det skulle passa dem utmärkt att ha en handgången man på den posten. Därför tiger han om dem som förföljs i öst för att de kämpar för sina fri- och rättigheter. Han låter Sovjet styra sin utrikespolitik, han tonar ner utbåtskränkningarna, han låter inte folk få veta vad det handlar om och det vill jag kalla landsförräderi.”
Mot slutet kunde Victor inte lägga band på sig utan rösten stegrades så han skrek ut ordet landsförräderi så de flesta rörelser stelnade bland dem som befann sig i lokalen.
”Jag ber om ursäkt”, muttrade han och såg sig osäkert omkring i den glest besatta restaurangen. ”Man ska inte höja rösten för högt om sådana här saker i socialdemokraternas Sverige. Det finns alltid folk som lyssnar. Precis som i Sovjet.”
Till sitt första intryck av Victor Gunnarsson kunde nu Tordella lägga att denne verkligen led av manisk kommunistskräck sådan man kunde se den frodas hemma i USA. Och att han hatade sin svenske statsminister rådde det knappast någon tvekan om.
”Vad tycker du om Palme som politiker… nationellt så att säga?” frågade Tordella.
”Han är en aggressiv lögnare som far med halvsanningar för att komma åt sina motståndare”, fortsatte Victor med tillkämpad behärskning. ”Moderaterna utsätts ständigt för dessa påhopp… jag är inte höger själv men man kan ju inte undgå att märka hur Palme försöker få moderaterna att framstå som en andra klassens svenska medborgare, som en sorts ohyra… jag tror Palme kallat några av sina debattmotståndare för babianhannar vid något tillfälle. Och i gengäld kallar numera moderaterna Palme för en dr Jekyll och mr Hyde, en som uppträder hänsynslöst och utan skrupler utåt men privat är en charmig och intelligent person.”
”Du har en ganska klar bild av Palme…”
”Och han är maktlysten och förljugen och en fara för det här landet! Det är sanningen!” avbröt Victor återigen med stegrad stämma.
De satt tysta en stund och blossade på varsin cigarrett. Victor tog tillfället i akt och letade i sitt minne efter flera angrepp på Palme. Det stod klart för honom vad Tordella var ute efter: en person som tyckte så jävla illa om Palme och hans parti att han var motiverad att till varje pris sabotera deras verksamhet. Han funderade på om han skulle nämna något om vad han redan hade gjort. Men han insåg att det var att gå händelserna i förväg och kunde skada hans situation om amerikanen tyckte det var fel. Victor kände sig lugn. Han var säker på att CIA-mannen inte missat hans uppriktighet i krtiken mot Palme. Så kom han att tänka på den omskrivna Harvardhistorien som just nu var aktuell.
”Ja, och det här med Harvard visar att han inte är ett dugg bättre än sina gelikar som försöker mygla sig fram i det svenska samhället. Hur fan kan en socialdemokratisk statsminister göra något så huvudlöst? Fattar du det? Låta sitt arvode gå till sonens studier vid universitetet och på så sätt försöka smita undan skatt. Det säger en del om det mygelsamhälle som socialdemokraterna byggt upp.”
Ben Tordella hade hört nog. Han kände ingen sympati för Victor men om nu Baker ville ha en fanatiker som var ute efter Palmes skalp så hade han en här. Det framgick ju tydligt att grabben var ärligt övertygad om att Palme skulle sälja Sverige till ryssarna i händelse av en konflikt. Det var en tillräckligt sjuk tanke för att Tordella skulle övertygas om att Victor var rätt man som en eventuell scapegoat eller varför inte rent av gärningsman.
”Som du förstår Victor ville vi ha det här informella samtalet för att lära känna dig lite bättre. Om vi behöver dina tjänster kommer vi att höra av oss. Vad som är viktigt och en förutsättning för ett framtida samarbete är att du inte med ett ord för någon nämner att vi haft den här kontakten. Är det klart?”
”Fullständigt! Ben… får jag fråga en sak? Jag har läst någonstans att varje agent har en kontrollör… oftast på en ambassad. Blir du min kontrollör om jag jobbar för er?”
Tordella höll på att slå sig för pannan med ena handen men höll god min och log lätt överseende åt det agentromantiska i Victors fråga.
”Kontrollör är kanske inte rätta benämningen i de här sammanhangen. Kalla det hellre kontaktman. Och det kan vi nog säga att jag blir när det gäller dig.”
”En annan sak”, fortsatte Victor med märkbar upphetsning. ”Du har inget konkret för mig? Nu på direkten. Något jag kan jobba med tills vidare. Ni behöver inte tänka på att betala något. Bara för att jag ska kunna visa vad jag kan bidra med. Kanske om jag gör några jobb åt er… kanske kan ni ordna en resa till USA för mig. Kanske uppehållstillstånd och sånt där. Ni har väl någon utbildning man kan få gå igenom?”
Tordella anlade en allvarlig min för att inte bromsa upp Victors entusiasm.
”Inte vad jag kan komma på just nu. Vi vill först diskutera din person lite mera ingående. Men jag kommer att föreslå dig för inhopp i vår verksamhet och det gör att du säkert kan räkna med att vi snart hör av oss. OK?”
”OK.”
De skildes gående åt var sitt håll utanför Continental som om de aldrig träffats.

Nej, helt nöjd var inte Victor. Han ville inte sitta med armarna i kors nu när det stod klart att han behövdes.
När han åter var hemma i sin lägenhet i södra stockholmsförorten Skärholmen kände han sig upprymd. Han kokade starkt kaffe och kom att tänka på att Tordella under lunchen inte ens frågat om han ville ha något starkt att dricka. De måste naturligtvis ha klart för sig att han nästan aldrig drack alkohol.
Utom vid vissa tillfällen. Nu var det ett sådant. Han tog fram sin bjudwhisky och slog upp några droppar i ett dricksglas. Det här måste firas!
Vad kunde han nu hitta på? Nu när de visat sitt intresse kunde de väl sätta något i händerna på honom. Annars fick han väl själv finna ut något bara för att visa vad han dög till. Han slog sig ned vid köksbordet och smuttade på whiskyn. Då föll blicken på en av pärmarna i väggbokhyllan. Den med de anonyma breven som han funderat på att berätta om för Ben Tordella.
Han plockade fram den och bläddrade med stigande upphetsning bland kopiorna som han ordnat i datumföljd. Det var exakt trettiosex stycken alla skrivna före valet. Han flinade till för sig själv när han tänkte på vilket jävla liv det måste ha blivit inom partiet och vilken massa skit den påhittade avsändaren måste ha fått. För att inte tala om vilken demoraliserande verkan bland sossarna de måste ha åstadkommit.
De flesta breven hade han undertecknat med Henrik Hanssons namn. Hansson var en av partiets mera framträdande ideologer och debattörer. I dennes namn hade han skickat flera brev till Palme, fräna och kritiska, och till Göteborgs arbetarekommun, Aftonbladets chefredaktör och till en rad figurer i den s k rörelsen.
Han beundrade sin kluriga handstil som han tycktes kunna variera i det oändliga. Nästan alla brev hade han textat. Det skulle till åtskilligt utredningsjobb innan en skriftexpert kunde lista ut att det var samma brevskrivare.
Festligast var breven från invandrare. Han skrattade till över alla vanvettiga ordvändningar han hade har fått ihop.

Fy fan vad jag har lurat dem! Men Hansson får skylla sig själv. Det var han som gav mig idén.

Henrik Hansson hade i fräna ordalag i en artikel i Aftonbladet fördömt moderaterna som i valrörelsen bestämt sig för att skicka runt anonyma brev, så kallade ”Otto Ruben Svensson-brev”, undertecknade av kända socialdemokrater för att på så sätt skapa splittring inom partiet.
Det var ett fullkomligt vanvettigt tilltag men Victor tyckte idén var lysande och värd att ta efter.
Att skriva i Hanssons namn var lagom infernaliskt. Så länge mottagaren trodde att Hansson var avsändaren måste det orsaka stort obehag. Han var ju ändå en person värd att lyssna till. När sedan väl förfalskningen upptäcktes fick moderaterna på skallen. Det hade han ingenting emot.
Victor läste det första brevet han skickat till statsminister Palme den åttonde augusti 1985:

Bäste Olof!
Du börjar bli en belastning för svensk arbetarrörelse. Man får helt enkelt inte agera så klumpigt och odiplomatiskt som du gör om man är landets statsminister!
Jag ger dig ett gott råd:
1)Tillkalla snarast en presskonferens;
2)Redogör sanningsenligt för allt du känner till om föredraget i Harvard, USA, och din sons studier där;
3)Låt offentliggöra den ”extra” deklarationsbilaga som du insänt till taxeringsmyndigheten!!
Vägrar du detta har du verkligen gjort vårt parti en björntjänst i detta val. Inser du inte att dina handlingar får folk att vända socialdemokratin ryggen bör du avgå!
Det finns all anledning att du och ditt parti agerar försiktigare i årets val.
Den smutisga hantering ni hittills ägnat er åt kommer bara att slå tillbaka mot er själva.
Polisutredning pågår om de förfalskade brev som moderater tillsänt landets statsminister i mitt namn. Det är nödvändigt, för din egen politiska framtids skull, att du upphör med att sanktionera den här typen av simpla övertramp. Bevis föreligger, som direkt utpekar dig själv som vid dessa brevs tillkomst. Du borde vara tillräckligt rustad på det intellektuella området för att inte ägna dig åt sådana här barnsliga lekar!”
Partihälsning Henrik Hansson.

Han slog upp ännu en whisky. Nu kände han sig inspirerad. Han gick efter penna och brevpapper. Som vanligt placerade han ett linjerat ark under brevpapperet för att det skulle bli raka och snygga rader.
Jo, han skulle skriva till Olof Palme och tala om för honom vilket svin han var som tänkte åka till Sovjet. Det skulle vara hotfullt och undertecknat med en en hög militärs namn. Varför inte ÖB?
Med spretiga och något bakåtlutade bokstäver började han texta:
Käre Olof!

Det svenska trädet skall fällas – en thrillerdokumentär – av Anders Leopold – Kapitel 6

INTRO
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Här får du följa med när danska lastfartyg ska frakta amerikanska vapen till Dubai i Persiska viken men omdirigeras till Banda Abbas i Iran. Tillsammans med det amerikanska gisslandramat blev detta Irangate, den kanske största politiska skandalen i modern tid. Du får följa med in i Vita huset där planerna dras upp att tysta FN:s fredsmäklare Olof Palme, som man fruktade var den illegala vapenhandeln på spåren, vilket kunde ha blivit Reagan-administrationens fall om Palme avslöjat detta inför FN.
USA:s vicepresident George Bush och CIA-chefen William Casey initierar attentatet. De samarbetar med den blodbesudlade diktatorn Augusto Pinochet i Chile, som rasar över Palmes inflytande på den demokratiseringsprocess som pågår i hans land, den sydafrikanska aparthedregimens president PW Botha, som i ännu högre grad hatar Olof Palme för den bojkott mot Sydafrika, som han dragit igång, och en grupp i Sverige som vill eliminera honom nu när han åter valts till landets statsminister. Det blir apartheidregimens militära säkerhetstjänst, MI, som planlägger och genomför attentatet.
Mitt material baseras på uttalanden som under åren gjorts i intervjuer, böcker och TV-program av 131 namngivna politiker, militärer, poliser och journalister. Välkommen till en spännande läsning om Palmemordet.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

KAPITEL 6
WASHINGTON (TT-AFP)
SVERIGES STATSMINISTER OLOF PALME HAR UNDER BESÖKET I NEW YORK HAFT EN RAD BILATERALA MÖTEN MEN HAR ÄVEN AGERAT I SIN ROLL SOM FN:S MEDLARE I KONFLIKTEN MELLAN IRAN OCH IRAK.
HAN HAR DISKUTERAT FRÅGAN MED GENERALSEKRETERARE PÉREZ DE CUÉLLAR, IRAKS VICEPRESIDENT OSMAN KHANI OCH IRANS UTRIKESMINISTER SAID DARY TALABANI.
IRAN ANSER ATT IRAK ÄR ANGRIPARE OCH DÄRFÖR SKALL STRAFFAS. IRAK Å SIN SIDA KRÄVER OMEDELBART VAPENSTILLESTÅND OCH ÅTERTÅG TILL DE FAKTISKA GRÄNSERNA. LÄGET ÄR FASTLÅST OCH NÅGON NY RESA TILL OMRÅDET ÄR INTE AKTUELL, OMTALAR PALME.
851023-1806

25 OKTOBER 1985
WASHINGTON
När William Casey tog hissen ned från sjunde våningen i CIA- högkvarteret i Langley hade han bestämt sig för två saker.
Det ena var att han från och med nu inte enbart skulle betrakta den svenske premiärministern Olof Palme som en högriskfaktor utan också som sin personlige fiende. Alla som hjälpte sandinisterna i Nicaragua var hans personliga fiender.
Han hade häpnat när han hörde avlyssningsbandet från svenskens inofficiella möte i lyxsviten på United Nations Plaza Hotel med Nicaraguas diktator, han vägrade kalla honom president, Daniel Ortega. Inte bara på grund av den familjära samtalstonen dem emellan utan kanske mer för att det lilla skitlandet långt där ute i världens periferi, som gjorde anspråk på att vara en demokrati, bestämt sig för att fortsätta med ekonomiskt stöd till det kommuniststödda Nicaragua. Detta trots att sandinisterna nu inskränkt, nej, avskaffat de demokratiska rättigheterna för att komma åt contrasanhängare som kämpade för landets befrielse från kommunismen. Det hade gjort honom urförbannad.
Det andra var att omedelbart låta DO (The Directorate of Operations som leder CIA:s underjordiska verksamhet utomlands) göra en fullständig genomlysning av den svenske premiärministerns situation, politiskt och privat, samt fastställa hotbilden mot honom. De kunde inte enbart lita på sydafrikanernas agerande. De måste själva ha en fullkomligt klar bild av läget. Om deras alierade misslyckades skulle det finnas en plan B för att neutralisera eller eliminera det fastställda målet.
Casey hade gått igenom situationen med vicepresident Bush och de hade inga som helst betänkligheter. I Bush`s specialkommando OSG (Operation Sub Group) fanns ett särskilt hit-team som ledde sådana aktioner, OSG 3, som under en period haft Oliver North som chef. OSG 3 hade till uppgift att neutralisera politiker både inom och utom USA som agerade mot amerikanska intressen. Det fanns tre former av neutralisering: hot, utpressning eller eliminering, det vill säga mord.
Oftast överlät Bush till OSG att besluta om lämpliga åtgärder, till exempel anlita grupper i andra länder för att genomföra en aktion. Nu hade sydafrikanerna initiativet och Casey var säker på att det handlade om eliminering.
Han var smått irriterad över att han inte hade mer inflytande på ”Operation Slingshot”, men den sydafrikanske majoren Craig Williamson, som av president Botha utsetts att med sin organisation Long Reach leda operationen, hade försäkrat honom om att det fanns vattentäta skott som skulle leda all efterforskning och utredning käpprätt åt helvete, som han blygsamt uttryckt sig.
Regnet vräkte ned från en blygrå himmel. En av vakterna spände upp ett paraply och lotsade den hukande CIA-chefen ut till den svarta Forden som stod där trygg som en stridsvagn med sin pansarkaross och sitt förstärkta, minsäkra golv. Han slängde in dokumentportföljen före sig i baksätet innan han flåsande baxade in sin otympliga kroppshydda.
Vakten slog igen dörren. Det hördes ett svagt knäppande när den gick i lås.
Casey kände som alltid ett visst obehag att sitta inlåst bakom okrossbara rutor i de officiella regeringsbilarna. Istället för att uppleva att han skyddades tyckte han det mera verkade som han tagits i säkert förvar. Inspärrad. Faktum var ju att han inte kunde ta sig ut förrän någon annan bestämde sig för det. Det behövdes inte mycket för att han skulle gripas av samma panik som en fluga mot ett fönster.
Något lugnare blev han när han kände igen chauffören som hälsade honom välkommen i högtalaren som om det gällt en vanlig sigthseeingtur genom Washington och inte snabbast möjliga förflyttning i eftermiddagstrafiken till Vita huset.
Casey gjorde en hälsningsgest med högerhanden. Vid sidan om sig hade chauffören en av CIA:s egna säkerhetsvakter med laddat automatvapen i knäet. Under sina fyra år som CIA-chef hade hans livvakter inte behövt ingripa en enda gång. Men de fanns där alltid beredda i hans närhet så inte ens den kortaste promenad på stan fick honom att känna sig privat.
Ibland upplevde han det som meningslöst. Om någon verkligen ville göra slut på honom fanns det ju tusen möjligheter trots livvakterna. Inte ens det enorma livvaktsuppbådet lyckades ju hindra en galning från att sätta en kula i Reagan i mars 1981. Sedan dess hade övervakningen blivit effektivare med förtrupp, eftertrupp och ett extra lager i skyddsringen kring honom.
För egen del oroade han sig mest för att bli kidnappad och det försvårades ju i hög grad av att en beväpnad livvakt fanns i närheten. Så han hade inga som helst planer på att dra in den. Men att bli skjuten på öppen gata det gick inte att hindra om någon verkligen ville försöka sig på det. Trots det vägrade han att ta på sig den fruktansvärt obehagliga skottsäkra västen.
Det var inte utan att han ibland längtade tillbaka till friheten på Park Avenue i New York där han haft sin advokatpraktik och kunnat ge sig ut bland folk utan minsta känsla av hot. Han undrade i sitt stilla sinne om det numera fanns någon plats på jorden där en regeringsmedlem rörde sig fritt bland undersåtarna utan livvakter. Han trodde det knappast.
Det var i alla fall han som hade begärt ett informellt sammanträffande i Vita huset med Robert McFarlane för att diskutera några av avlyssningsbanden från FN-veckan. Det fanns mycket att välja på. Fyra pärmar med utskrifter. Fyra tegelstenar. Han drog en djup suck.

Det spelar ingen roll hur mycket elektronik man använder sig av, till slut blir det i alla fall en satans massa papper att ta sig igenom.

Men SCE-pojkarna hade varit grundliga. Inte ett enskilt samtal på något enda hotell som haft minsta tänkbara officiella karaktär hade de missat. På de stora hotellen i lokaler där det fanns anledning att vänta diverse samtal av sladderkaraktär handlade det om buggning med känsliga sändare instuckna i knappnålssmala hål i väggarna, oftast i tavlornas spikhål. De var i det närmaste omöjliga att spåra för det gästande säkerhetsfolkets städpatruller. För att klara det krävdes både avancerad elektronik och gott om tid och de hade under dessa dagar ingetdera.
De delegater som var klart medvetna om avlyssningsriskerna improviserade sina möten. Men det var inte många som kom undan. På något kvarters avstånd hade parabolantennernas hyperkänsliga detektorer genom fönster och väggar riktats in på de samtalande och minsta viskning hade i de flesta fall fastnat på banden.
William Casey var mycket imponerad. Han hade inte hört om de börjat ta lasern till hjälp ännu. Det var det senaste påfundet, att helt enkelt rikta en laserstråle mot målet vars yttersta spets fungerade som sändare. På långt håll kunde de lyssna via ett fönsters vibrationer, på några hundra meters avstånd kunde de köra in strålen genom väggen och få det att verka som rena radiosändningen. Mottagaren till lasersändaren kunde sedan i sin tur kopplas till en satellit som vidarebefordrade samtalet. Pojkarna hade utlovat direktsändningar från vilken plats som helst på jorden, det var bara att välja ut målet. Casey var inte bara imponerad, han var mycket stolt över sina duktiga pojkar i SCE.
Det mesta av det som fanns på banden var enligt Casey kvalificerat skitsnack ackompanjerat av klirrandet från drinkglas. Fram på småtimmarna dessutom på en engelska som verkade mer kryptering än begripligt språk. Det hade fått DDI:s översättare och analytiker nära randen till sammanbrott.
Han hade lagt tre band åt sidan och själv lyssnat igenom dem flera gånger. Det var tre inspelningar med den svenske premiärministern Olof Palme i huvudrollen.
”Jag hade i alla fall åtminstone väntat mig att Sverige skulle dra in sitt stöd till Nicaragua-terroristerna”, grymtade William Casey när han slog sig ned framför Robert McFarlanes välstädade skrivbord i dennes kontor ett tiotal steg från Ovala rummet.
”Här avskaffar sandinisterna hänsynslöst tryck- och yttrandefriheten, friheten att hålla möten, strejkrätten och en massa andra självklarheter i ett fritt land. Till och med skyddet mot godtycklig husrannsakan och arrestering. Det är precis som i övriga kommunistländer. Ändå får de ekonomisk hjälp av en stat som ger sig ut för att vara en demokrati.
”Socialistisk demokrati”, inflikade McFarlane. ”Sverige är en socialistisk demokrati”.
William Casey såg misstroget på McFarlane. ”Försök bara inte förklara för mig hur socialism och demokrati kan förenas, Det begriper jag helt enkelt inte. Men skit detsamma. Nyligen var den där provokatören Ortega i Moskva och tiggde ihop 200 miljoner dollar. Om de åtminstone gav fan i våra dollar och gjorde upp i rubel i stället.
”Det måste ha varit bittert för vissa herrar i representanthuset som röstade ned förslaget om hjälp till Contras”, sa McFarlane. ”Jag hörde att flera ångrat sig när de fick vetskap om Ortegas framgångsrika tiggarresa till Moskva.”
Robert McFarlane drog på munnen men leendet nådde inte de grå ögonen. För första gången sedan han tillträdde som chef för Nationella säkerhetsrådet och jämsides därmed också blev presidentens rådgivare funderade han på att avgå. Med ungefär samma motivering som McMahon. Han hade nått smärtgränsen. Samtidigt som han försökt få igenom contrashjälpen arbetade han med förberedelserna för toppmötet mellan Reagan och Gorbatjov. Men det som upptog större delen av hans tid och vållade de största bekymren var Iran-affären. Det blev för mycket. Han var dessutom livrädd för Oliver North´s allt större inflytande i Vita huset.
Överstelöjtnant North var underställd McFarlane i NSC men opererade som om han ledde verksamheten. Nu senast hade han kommit springande med en nödfallsplan när det gällde pengar till Contras. Och McFarlane hade blivit så ställd att han skrivit på North memorandum till en speciell fond för Contras utan att ha dryftat saken med presidenten. Så gick det till numera, allt större och viktigare beslut fattades av underhuggare utan presidentens vetskap.
”The Nicaraguan Freedom Fund” skulle ge 15 – 20 miljoner menade Oliver North entusiastiskt. Det kunde utöka Contras trupper till 35 000 man. Men det var inte hela historien. Man kunde vänta sig något helt annat av North. De skulle få iranierna att betala mer för vapnen och överskottet skulle sättas in på ett särskilt Contras-conto i Schweiz. Han ville skapa en underjordisk gren för insamlande av pengar, inte minst genom droghantering, och som han skissat det skulle den få sådan omfattning att man kunde tala om en privat amerikansk utrikespolitik som inte ens presidenten och hans regering kunde styra. Med North som ledare för en organisation med eget kommunikationssystem, hemliga sändebud, hyrda fartyg och flygplan och med tillgång till en rad utländska bankkonton och bolag skulle USA:s trovärdighet allvarligt hotas. North hade redan satt ett namn på organisationen, eller programmet, som han föredrog att kalla det: ”Project Democracy”.
Robert McFarlane kände att han inte hade kraft att stoppa den våg som sköljde över dem och hotade att dränka hela administrationen. Oliver North var för stark. Han var först och främst George Bush´s och William Caseys lydiga redskap och därför omöjlig att komma åt. De hade som mål att med alla tänkbara medel utplåna kommunismen.
Det fanns stunder då McFarlane inte betvivlade att de verkligen var kapabla att klara av det, att helt enkelt välta Sovjetkommunismen över ända. Men vilka metoder var de beredda att använda sig av? Ekonomiska eller militära? Tillsammans utgjorde de enligt McFarlane en fara för världsfreden och åtminstone Oliver North skulle göra sig bättre på ett mentalsjukhus än i Vita huset.
North var en äkta fanatisk superpatriot, en man som hatade kommunismen så till den milda grad att han blev krigshjälte i Vietnam genom att tigga sig till uppdrag som såg ut att rejält decimera fiendens styrkor. Till hans pluskonto kunde räknas att han själv ständigt utsatte sig för fara och sårades vid två tillfällen. Till minuskontot att han tvingade sina underordnade till operationer som aldrig någonsin skulle tåla dagsljus.
McFarlane rös vid tanken på att den mannen ledde Iran-projektet ute på fältet och det framstod som ganska klart att North huvudmotiv för att sälja vapen till Iran var att få pengar till sina vänner i Contras för deras kamp mot kommunisterna i Nicaragua.
Robert McFarlane lyssnade som vanligt tålmodigt på William Caseys uppkastningar. Nu hade denne också fått en ny måltavla i ”det där lilla skitlandet uppe i ishavet som slängt dynga på USA ända sedan Vietnamkriget anfört av samma jävla sovjetdräng.”
Det var som ett åskväder som fick dra över medan man själv höll sig i skydd. Dessa allt oftare återkommande stormiga utbrott bedarrade dessbättre snabbt men Robert McFarlane tyckte det var oroande att William Casey hade svårt att återfå balansen. Han hade alltid varit en hetlevrad herre men kunde också i nästa sekund ge prov på den analytiska kyla som varit ett kännetecken för honom under tiden som
presidentens kampanjledare. Numera hände det i stället att han verkade förvirrad, nästan omedveten om vad han vräkt ur sig, alldeles som om han i likhet med den nästan jämngamle presidenten börjat röra sig i senilitetens utmarker. Själv tycktes inte William Casey märka något av sin mentala förändring men då och då klagade han över att whiskyn börjat ge honom huvudvärk.
William Casey blossade ihärdigt på sin cigarr. Han öppnade pärmen med fingertopparna som om han just fått aftonens meny.
”Jag gillar inte tonen mellan de där två”, muttrade han.
”De samtalar med varandra som två bröder som just återsett varandra efter en lång skilsmässa. Inte en enda skärpning i tonläget från Palmes sida.”
Robert McFarlane som inte hört banden men läst texterna höll med.
”I anständighetens namn borde väl åtminstone Palme kräva något tillbaka för pengarna. I sitt officiella uttalande för pressen påstod han att han förutsatte att sandinisterna omedelbart återställer den demokratiska ordningen i landet. Men han skulle naturligtvis ha slängt det rakt i ansiktet på Ortega. Ett stenhårt krav på återgång till den demokrati som de båda så hett förespråkar men uppenbarligen förväxlat med socialism. Ortega är ju i hans händer. Det framgår tydligt av hans sätt att uttrycka sig att sandinisterna verkligen har behov av det svenska stödet.”
De beslöt sig för att de måste utarbeta en plan mot sandinisternas försök att, som Ortega uttryckte det på bandet, ”sätta in nådastöten mot Contras”. William Casey sa att han var beredd att ge Oliver North fria händer i sin jakt på pengar till Contras. Det var precis vad Robert McFarlane fruktat, men det avstod han ifrån att säga.
Den svenske premiärministern Palmes samtal med Irans utrikesminister Said Dary Talabani betraktade Casey som i högsta grad oroväckande. Först hade Palme och Talabani en genomgång med FN:s generalsekreterare Perez de Cuéllar. Talabani stod fast vid sitt tidigare krav att Iraks ledare skulle dras inför internationell krigsrätt och straffas som anstiftare till kriget.
”Det framgår kanske inte av texten men på bandet hör man att både Palme och de Cuéllar verkar en aning överraskade över Talabanis aggressivitet”, sa Casey.
”Det kunde jag nog också läsa mig till. Och det verkar oroande som du säger. Han har knappast någon anledning att vara stöddig.”
”Jo ser du, det är kanske just det han har”, morrade Casey stridslystet. ”Här måste man höja ett varnande finger. Vi har underrättelser, ja, hela världen känner till det, att Irans oljeexport i det närmaste lamslagits, att detta och bristen på vapen och materiel kommer att tvinga iranierna till att ganska snart tigga om fred. Jag förstår att de blev överraskade. I deras ögon har han ingen orsak att ta ton. Förstår du vad jag menar?”
Robert McFarlane nickade. ”Jag tycker mig ha märkt att den där desperationen man kunnat spåra hos ayatollorna är som bortblåst. Den fanns där innan vi kom in i bilden. Vad drar du för slutsats av det?”
”Att vi, Amerikas Förenta Stater, av alla gett dem nytt hopp”, suckade Casey. ”Herregud, Robert! De kommer att tvinga oss att fortsätta. De räknar med våra vapen, med eller utan frisläppande av gisslan.”
Inte med ett ord nämnde Casey att det fanns fördelar med detta. Han ville själv lansera sin plan att locka ayatollorna i fällan genom att försätta dem i en beroendeställning till USA.
”De här gossarna är inte att leka med, Robert. De kalkylerar kallt med USA även i fortsättningen. Och varenda gång de inte får som de vill kan de hota med att avslöja oss. Lägg märke till hur Talabani uppträder när han och Palme kommer på tu man hand. Man kan tydligt höra hur insmickrande iraniern låter när han föreslår att Sverige och Iran ska inleda ett militärindustriellt samarbete. Och så bestämt Palme avfärdar honom när han förklarar att Sverige inte kan ha någon form av sådant samarbete med ett land som befinner sig i väpnad konflikt. Där kan man höra hur iranierns röst förändras. Han blir faktiskt ganska upprörd för han förlorar kontrollen över det engelska språket. Han vill veta varför den svenska vapenindustrin helt plötsligt stoppat all export till Iran. Palme svarar att det gjordes när det kom till den svenska regeringens kännedom att sådan illegal export förekom.”
William Casey bläddrade fram de aktuella sidorna i pärmen. ”Och här påpekar Talabani att vapenaffärer har pågått under flera år med den svenska regeringens vetskap och han har svårt att tro att landets statsminister inte varit informerad. Du ska höra hur han låter, han är förbannad.”
”Ja, Palme blir osäker. Han vet inte riktigt hur han ska förklara sig.”
”Och lyssnar man noga kan det tolkas som att Palme anser att situationen i dag är en annan. Vad kan han mena med det? Att han tvingats stoppa de svenska vapenaffärerna för att inte hindras i sitt agerande som fredsmäklare? Han har något på gång? Och Talabani blir hotfull, ingen tvekan om det. Hör här!”
William Casey knycklade sönder cigarren i askkoppen för en gångs skull utan att tända en ny på den gamla glöden. Han läste högt ur utskrifterna:

”Talabani:-Mr Palme, innebär detta att den nigerianska ordern på haubitsar inte kommer att effektueras?
Palme:-Jag känner inte till någon sådan order. Det här gör mig mycket överraskad och bestört. Men är det så att Iran räknat med att få vapen från Bofors via Nigeria har jag starka skäl att stoppa den.
Paus.
Talabani:-Sverige har hela tiden gett Iran sitt stöd, nu är jag mycket besviken. Ni säljer lastbilar, båtar, elektronisk utrustning och mycket annat till oss, allt viktigt för det heliga kriget. Men för en seger fordras krut och vapen… jag har mycket svårt att förstå varför det tidigare så vänligt sinnade Sverige nu uppträder som den heliga revolutionens fiende.
Palme:-Mr Talabani, det ligger inget fientligt i detta. Sverige är ett neutralt land och måste handla så här. Det viktigaste nu är att konflikten inte sprider sig och blir en katastrof för hela Mellanöstern.
Talabani:-Ert agerande, mr Palme, är ett hot mot islams seger över de otrogna. Den heliga revolutionens fiende är islams fiende, mr Palme.”
”Här blir Palme tyst”, kommenterade Casey. ”Helt klart är att han uppfattar hotet men vill av någon anledning inte bemöta det. Han är mycket trängd. Men det där med att han säger: ´Jag har
mina skäl…´ Vad i helvete är det för skäl han syftar på? Vet han något? Det är det vi snabbt måste få svar på.”
William Casey flåsade och fnös som en jabbande boxare efter den ansträngande recitationen. ”Hör på Iraks vicepresident Khani, Robert. Mötet mellan honom och Palme tycker jag är lika uppmuntrande som ett bombhot. Khani anklagar ju öppet Sverige för att sälja vapen till Iran och han kräver att Palme ingriper. Palme säger att han har ingripit men inte tidigare känt till vad den svenska vapenindustrin sysslade med bakom kulisserna. Det är helt uppenbart, irakierna har luskat ut att svenskarna gör vapenaffärer med Iran. Det är duktiga grabbar i deras underrättelsetjänst, det är vi som lärt upp dem och inte ryssarna. De kom på att fransmännen också tänkte sälja vapen till ayatollorna samtidigt som de öste in materiel i Irak. Det fick de effektivt stopp på och iranierna hämnades genom att skjuta en fransk general som var ansvarig för förhandlingarna. Palme har all anledning att se upp. Och antag att de får klart för sig vad vi sysslar med. Vad tusan tror du då händer? Antag att de skaffar fram hållbara bevis och erbjuder dem till fredsmäklare Palme. Han om någon skulle kunna lyfta fram det här i FN. Vilken smäll för oss. ”
”Finns det en möjlighet att neutralisera honom?” frågade MacFarlane.
”Ja, varför inte? Det skulle våra gubbar i OSG kunna sköta effektivt. De rör om lite i de svenska vapenaffärerna och förser hans motståndare med ammunition. De aktiverar några presskontakter här i USA och i Sverige. Och så ser de till att snacket kommer igång i FN-skrapan. Det ska tvinga honom att självmant avsäga sig medlaruppdraget och då är hans ord inte värda någonting. När jag tänker på det kan det faktiskt ta kål på både honom och hans regering.”

Det svenska trädet skall fällas – en thrillerdokumentär – av Anders Leopold – Kapitel 5

INTRO
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Här får du följa med när danska lastfartyg ska frakta amerikanska vapen till Dubai i Persiska viken men omdirigeras till Banda Abbas i Iran. Tillsammans med det amerikanska gisslandramat blev detta Irangate, den kanske största politiska skandalen i modern tid. Du får följa med in i Vita huset där planerna dras upp att tysta FN:s fredsmäklare Olof Palme, som man fruktade var den illegala vapenhandeln på spåren, vilket kunde ha blivit Reagan-administrationens fall om Palme avslöjat detta inför FN.
USA:s vicepresident George Bush och CIA-chefen William Casey initierar attentatet. De samarbetar med den blodbesudlade diktatorn Augusto Pinochet i Chile, som rasar över Palmes inflytande på den demokratiseringsprocess som pågår i hans land, den sydafrikanska aparthedregimens president PW Botha, som i ännu högre grad hatar Olof Palme för den bojkott mot Sydafrika, som han dragit igång, och en grupp i Sverige som vill eliminera honom nu när han åter valts till landets stasminister. Det blir apartheidregimens militära säkerhetstjänst, MI, som planlägger och genomför attentatet.
Mitt material baseras på uttalanden som under åren gjorts i intervjuer, böcker och TV-program av 131 namngivna politiker, militärer, poliser och journalister. Välkommen till en spännande läsning om Palmemordet.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

KAPITEL 5
STOCKHOLM(TT)
STATSMINISTER OLOF PALME KOMMER ATT RESA TILL MOSKVA I BÖRJAN AV NÄSTA ÅR FÖR ETT OFFICIELLT MÖTE MED SOVJETS LEDARE MICHAIL GORBATJOV. DET BESLUTADES I SAMBAND MED VICE UTRIKESMINISTER VIKTOR MALTSEVS BESÖK I STOCKHOLM I AUGUSTI.
DATUM FÖR BESÖKET HAR INTE FASTSTÄLLTS MEN SANNOLIKT SKER DET I APRIL, ENLIGT SVENSKA UD.
STATSMINISTER PALME KOMMER UNDER BESÖKET ATT UNDERTECKNA ETT NYTT HANDELSAVTAL MED SOVJETUNIONEN EFTERSOM DET NUVARANDE LÖPER UT INOM KORT.
SOVJET VÄNTAS OCKSÅ GE SIN SYN PÅ DEN SVENSKA REGERINGENS REAKTION PÅ TIDIGARE DISKUSSIONER OM GRÄNSDRAGNINGEN I ÖSTERSJÖN.
851019-1244

19 OKTOBER 1985
STOCKHOLM
Han sparkade upp dörren till baren med sådan kraft att den lossnade från ett av gångjärnen och blev hängande på trekvart. Skinnet över näsan stramade när han pressade samman läpparna och de något uppsvängda mungiporna fick det felaktigt att se ut som om han log.
De två som våldtagit kvinnan stod vid baren och drack öl. Framför dem låg ett avsågat hagelgevär och en kortpipig kulsprutepistol. Den tredje i gruppen halvlåg i en soffa. Nedsjunken i ena hörnet av lokalen satt kvinnan gråtande med armarna över ansiktet. Kläderna var sönderrivna. Från den krossade näsan rann blodet ned över hennes nakna bröst. Ur den gamla jukeboxens högtalare dånade en rocklåt.
Den kraftigaste av männen som stod närmast dörren hann vrida huvudet åt vänster och lägga högerhanden på geväret under samma tidsperiod som den sammanbitne besökaren ur armhölstret drog fram en 357 Magnum och avlossade det första skottet. Det tog i mannens vänsteröga och sprängde bort större delen av bakhuvudet. Blod och hjärnsubstans stänkte rakt i ansiktet på mannen till höger. Troligen hann denne inte känna något obehag eftersom den grovkalibriga revolvern med två öronbedövande dån skickade motsvarande antal pansarbrytande kulor i mannens bröst i höjd med hjärtat vilket exploderade i en kaskad av blod.
Mannen i soffan hade skrikande glidit ned under bordet. Sekunderna efteråt piskade kulorna genom bordsskivan och demolerades så att de slet hans bröst i trasor.
Victor bet ihop tänderna så hårt att en bit av plomben i högra visdomstanden lossnade med ett kraschande ljud. Hans högerhand var knuten och riktad framåt som om han själv hållit i den väldiga revolvern.
Inte förrän ljuset tänts i biosalongen upptäckte han något yrvaket att han varken varit på en bar och skjutit ihjäl skurkar eller ens var beväpnad. Han spottade ut plomben på golvet och tyckte att det var väl inte värre än att få en smäll på käften så att tanden lossnade. Så som Dirty Harry hade fått.
På vägen ut från biosalongen befann sig Victor fortfarande i ett sorts hypnotiskt rus som inte riktigt tillät honom att komma åter till verkligheten. Han såg sig om i trängseln och fick för sig att allas blickar med beundran riktades mot honom. ”Titta där! Se på honom! Han ser lika tuff ut som Clintan,” tyckte han sig höra från röster i trängseln.
Han drog ned överläppen så näsan kroknade en aning och ögonen, som i vanliga fall var runda och godmodiga och gav ansiktet en troskyldig uppsyn, var nu i det närmaste slutna. Han kände en hetsande söt vaniljdoft svepa emot sig från en blond flicka. Hon och hennes väninna såg forskande på honom.
Han log ett snett leende och riktade sedan den halvslutna blicken stelt framåt ungefär som han föreställt sig att Clint Eastwood skulle ha gjort. Han var säker på att de viskade bakom hans rygg att han skulle passa perfekt i en roll liknande Dirty Harry.
Till utseendet hade inte Victor något gemensamt med Clint Eastwood. Han var bredaxlad och omkring en och åttio lång. Hans svarta hår och den tjocka, svarta mustaschen gav i stället en iakttagare intrycket att detta var en man som kom söder ifrån. Och det passade honom fint för han gick ofta in rollen som en amerikan på besök i Sverige, eller en spansk ädling. Hans språkkunskaper och sättet att bryta på svenska gjorde honom trovärdig. Han ändrade ibland sitt namn till Vic Gunison eller Pedro Mendez och kunde med sina språkkunskaper frambringa en nästan perfekt brytning. Han hade under flera år från och till i något studieförbunds regi varit språklärare, både i engelska, spanska och svenska. Uteslutande för invandrare. Men han var ofta arbetslös och levde på socialbidrag och stöd från sina rika föräldrar.
I själva verket kom Victor från en liten by i södra Sverige och pratade utpräglad dialekt. Men han hade under drygt ett år bott i Hollywood och gjort misslyckade försöka att få sin dröm att bli filmskådespelare uppfylld. Han var trettiotre år och hade ett vinnande utseende, var kompakt byggd och cirka etthundraåttio centimeter lång.
Han dröjde kvar en stund utanför biografen Rivieras entré på Sveavägen mitt emot Adolf Fredriks kyrkogård i centrala Stockholm. Han följde ointresserat med blicken fordonen som blixtrade förbi framför honom. Klockan var några minuter i nio på kvällen och han hade ingen lust att åka hem till ensamheten i lägenheten ute i söderförorten Norsborg.
Beslutsamt knäppte han om sig den midjekorta skinnjackan och började vandra söderut på Sveavägen. Han valde mellan att gå till sitt stamlokus kafé Mon Cheri på Kungsgatan och Konserthuskaféet som låg i hörnet Kungsgatan-Sveavägen. Han valde Konserthuskaféet, då han nu flera kvällar i rad varit på Mon Cheri utan att lyckas skapa några nya intressanta kontakter. Där kände han de flesta och hade helt enkelt tröttnat på dem och deras ytlighet. Det var få som hade intelligens och kunskap nog för att kunna följa med i hans resonemang i politiska och religiösa frågor. Kanske hittade han någon mera jämbördig samtalspartner på Konserthuskaféet.
Victor levde i ett gränsland mellan två världar som han skapat ur verkligheten och fantasin. Ofta visste han inte riktigt var han befann sig. Han gick på bio flera gånger i veckan och såg våldsfilmer med filmskådespelare som Clint Eastwood och Sylvester Stallone och andra stora filmhjältar i den hårda branschen. Under helgerna besökte han nästan alltid någon kyrka och deltog så aktivt i gudstjänsterna att han såg sig själv i rollen som pastor.
Med en vinnande stil skaffade han sig ett stort umgänge och många ville bli hans vänner och hjälpa honom. Men snart insåg de att han tyckte han var förmer än andra, att han såg sig som en övermänniska som rörde sig i kretsen av historiens riktigt stora såsom Jesus, Darwin, Kennedy med flera. Många fick intrycket att han ansåg sig stå högt över hopen både ifråga om kunskaper, intelligens och moralisk resning. Han framstod som om att han var kallad till något stort, kanske att rädda landet Sverige ur det eleände som socialisternas statsminister Olof Palme försatt det i.
Han berättade fantasihistorier om vad han upplevt på all sina resor i världen; om sitt liv som förkunnare och fredsmäklare mitt i skottlinjen mellan palestinier och israeler, om sina insatser under ett år i Vietnamkriget där han dödade minst en människa. Allt utom det flitiga resandet var uppdiktat. I den vida umgängskretsen betraktades han snart som en kvalificerad mytoman med stor intelligens som oftast slog över till ren dårskap. En del som bara träffat honom få gånger beskrev honom i positiva ordalag som intelligent, världsvan, öppen och impulsiv, lätt att få kontakt med, språkbegåvad, djupt religiös och drogfri. Andra som visste bättre och började dra sig bort ifrån honom beskrev honom i negativa ordalag som religiös och politisk fanatiker, opålitlig, udda person, kallblodig, lögnaktig, stundtals galen och aggressiv.
Givetvis visste han inget om dessa omdömen. Om någon antydde något trängde det helt enkelt inte in i hans hjärna. De flesta vågade inte heller rakt i ansiktet på honom säga sin mening. Så Victor trampade på i sin fantasivärld i vilken han kände sig missförstådd och orättvist behandlad och hatet grodde inom honom.
I början på åttiotalet var han på väg att lyckas förverkliga en dröm. Att skaffa sig en väktarutbildning och få rätt att gå omkring beväpnad. Han genomgick väktarkursen enligt Rikspolisstyrelsens normer och godkändes. Till och med i skjututbildningen. Så fick han vikariejobb hos vaktbolaget ABAB under två månader. Han passade då på att ansöka om vapenlicens och såg sig redan i rollen som tuff väktare med draget vapen hack i häl på skurkarna.
Men verkligheten slog tillbaka mot honom. Hans omdöme ifrågasattes, en referensundersökning visade att han inte bara var olämplig som innehavare av vapenlicens utan också som väktare. Det var en av de bittraste motgångarna i Victors liv. Nu vände sig hans hat mot det samhälle han levde i. Mot socialisterna och kommunisterna och symbolen för dessa var den socialdemokratiske partiledaren Olof Palme som efter senaste valet återkommit som landets statsminister.
Han kände ett oerhört hat mot denne förrädare mot den svenska demokratin, som han brukade säga. Victor hade nyligen tvingats lägga ned språkundervisningen för invandrare i ett studieförbunds regi. De hade helt enkelt brist på pengar. Då ansökte han själv hos regeringen om bidrag för att kunna fortsätta undervisningen som han under en tid bedrev i Immanuelskyrkan utan tillstånd av kyrkans ledning. När han fick avslag blev hans rasande. Inför sina elever hade han spytt galla över socialisterna och Olof Palme som gav pengar till kommunisterna i Nicaragua men inte till invandrare i Sverige som behövde lära sig det svenska språket. En gång hade han haft tårar i ögonen och skrikit att han var förberedd på vad som helst och att han var mycket stark. Victor ångrade inte en sekund att han inför sina elever sagt att han hatade Olof Palme och mycket väl skulle kunna mörda honom. Han var besviken på att pastorerna i Immanuelskyrkan, som han så flitigt besökte, inte stödde honom utan i stället stoppade hans språkundervisning och körde ut honom från kyrkan. Han hade hört att de sagt att han var en person man inte kunde lita på och att han ljög om det mesta. Men han skulle en gång visa dem vad han gick för. Han var övertygad om att den möjligheten skulle komma.
Det var en mild höstkväll men han huttrade ändå. Kylan kom på något sätt inifrån. Han var klart medveten om den och ville hålla den kvar. Han hade fått den av Dirty Harry som en bekräftelse på frändskapet mellan dem. Det gjorde honom lugn. Lugn och iskall som Dirty Harry. De var egentligen samma typ av människor, han och Harry. Harry hade också många bekanta men få vänner. Sådana som han och Harry måste förbli ensamma i storstadens vildmark, ensamvargar som jagar i natten. Det var sådana som han och Harry som vaktade vid mänsklighetens portar, som satte sina liv på spel för att förhindra ondskan att tränga sig in och sprida sig.
Gång på gång vred han på huvudet och följde sin spegelbilds vandring i skyltfönstren. Han korrigerade sin hållning, lyfte något på huvudet och sköt fram axlarna. Jo, en viss likhet med Harry såg han ju. Samma lite stela, framåtlutade gång.
Han böjde en aning på vänsterarmen och det såg precis ut som om han hade en revolver i ett hölster under armen. Han skulle skaffa sig en likadan som Harry. En Magnum. En 357:a. Längtan efter att få äga ett sådant dundervapen fick huden att knottra sig på hans armar.
Tre punkare med nitförsedda jackor och färgade frisyrer som stod rätt upp som om de led av permanent skrämselhicka kom skränande emot honom. Han borrade ögonen i de som var närmast och spände sina muskler fullt beredd att gå till aktion om de försökte något. Men punkarna vek flinande åt sidan. Säkert trodde de att han var en av polisens spanare ute på ett uppdrag, tänkte han.
Victor korsade Sveavägen vid Tunnelgatan och gick mot röd gubbe. En taxibil bromsade in och föraren signalerade ilsket men Victor gav den bara en nonchalant blick.
Han fortsatte de två kvarteren upp till Kungsgatan som han avverkade på samma dödsföraktande sätt och gick fram till entrén till det gamla kaféet som ligger i ena hörnet av konserthusets kvartersstora komplex.
Han sköt upp dörren och som i ljuset av en fotoblixt for scenen med Harrys entré i baren genom hans hjärna. Han såg sig själv sparka till dörren och bredbent kliva in i kaféet. Han var säker på att allas blickar riktades mot honom och följde honom när han målmedvetet gick rakt igeom lokalen. I hans öron avtog sorlet, tjejerna började viska. Killarna tystnade respektfullt. Han kände deras blickar bränna i ryggen när han gick fram mot det bord vid pelaren ungefär mitt emot serveringsbaren som han såg som sitt stambord. Där brukade han sitta med ryggen mot pelaren så ingen kunde komma åt honom bakifrån och med uppsikt rakt in i den långsmala lokalen. Därifrån såg han även entrén från Sveavägen till höger. Ingen kunde komma eller gå utan att granskas av hans skarpa blick.
Han markerade platsen vid det fyrkantiga marmorbordet med de båda kvällstidningar som han haft nedstuckna i ena jackfickan. Det var Maria som jobbade, konstaterade han. En liten söt chilenska med nötbruna ögon och ett ständigt strålande leende. Han hade med tiden motvilligt insett att leendet inte bara var avsett för honom utan för alla gäster.
Han svepte med blicken över lokalen när han återvände till bordet. Här fanns som alltid en massa invandrare. Ibland brukade han slå sig i slang med dem. Hans engelska med amerikansk brytning ansåg han var så perfekt att många med all rätt ofta frågade honom från vilken stat i USA han kom.
När Victor satte sig på stolen mellan bordet och pelaren nickade han avmätt mot några ansikten han tyckte sig känna igen men inte riktigt kunde placera. Förstrött studerade han de båda kvällstidningarnas förstasidor utan att deras budskap trängde in i hans hjärna. Hela tiden gled tankarna bort i svindlande banor som efterdyningar till den film han just sett.
Harry hade jobbat som byggnadsarbetare för att hålla koll på ett par knarklangare. Det var ungefär så med honom själv. Jobbet som språklärare såg han bara som en täckmantel. Det var andra saker på gång. Stora saker. I Immanuelskyrkan befann sig ofta amerikaner och han var övertygad om att de alla arbetade för CIA. Han hade vid ett tillfälle haft kontakt med ambassadsekreteraren på amerikanska ambassaden och sagt att om det behövde en svensk informatör så var han villig att erbjuda sina tjänster. Och han hade inte varit avvisande, tvärt om. De skulle höra av sig om de behövde hans hjälp. Klart de skulle göra det, tänkte han. De hade säkert koll på honom, visste exakt vad de skulle få: en kille iskall som Clintan, stark och vältränad som Sylvester Stallone och slängd i käften som Eddie Murphy.
Han log mot sin spegelbild i fönstret. Ett vänligt, nästan godmodigt leende. Han kunde se riktigt sympatiskt tuff ut när han ville. Lite av Don Johnson, Miami Vice-snuten. Det där en aning sneda, blyga leendet som tjejerna bara föll pladask för.
Jo, intuitivt kände han det inom sig, detta att något stort var på gång. Att det var hans tur nu. Han litade på sin intuition. Han var en av de få utvalda, precis som Harry. Det var ingen Gud som valt ut honom och Harry. Han trodde mer på livskraften än på en Gud, på viljan att leva och göra något stort. Det var som ett ljus som styrde människan genom livet. Det var ur det virvlande ljuset allting hade skapats och en del hade fått ljusets kraft för att leda andra genom livets labyrinter. Så såg han det. Och han var en av dem. Harry också. Jesus var det. Var tid hade haft sina män som uppfyllts av ljusets kraft. Nu var det hans tid.
Ingen väntade sig något stort av honom. Hans föräldrar såg honom väl närmast som misslyckad. Han hade gått arbetslös allt för ofta och tjänade inga pengar. Han levde på dem men det tyckte han bara var okay. De hade råd att backa upp honom och betala hyran medan han letade efter sin rätta plats i livet. När de väl fick veta vad han sysslade med skulle det bli en chock för dem och alla andra. ”Va, Victor? Är du inte riktigt klok! Vem fan kunde tro något sådant om honom. Är det verkligen Victor som räddat oss? Att han är CIA-agent … vem kunde ens ana det?”
Förutom samtalet med ambassadsekreteraren i Immanuelskyrkan hade han skrivit två långa brev till ambassaden. Han hade varit noga med engelskan. Men det var inget problem. Han behärskade amerikanskan till fulländning efter sitt år i landet och efter sina egna språkstudier i biografsalongerna. Amerikanerna i kyrkan försökte få det att verka som om ambassaden inte hade något med USA:s underrättelsetjänst att göra. Men det visste han ju att de hade. Alla ambassader hade agenter och spioner både bland sina egna och ute bland folket i landet. Det var ett sådant jobb han ville ha och nog lät det positivt när ambassad- sekreteraren lovat att de skulle höra av sig.
Han var säker på att de behövde en sådan som Victor här i landet. En svensk som ingen trodde något om men som hade fina kontakter och kunde nästla sig in vart som helst. Han var inte alls så isloerad som många trodde. Det var hans hemlighet. Han kunde umgås med jobbare på fabrikerna som om han vore en av dem likaväl som han kunde smälta in bland höjdarna i direktionsrummen eller på Sheratons bar.
På ambassaden visste de att han höll på USA, att han såg USA som det enda kraftfulla försvaret mot sovjets spridning av världskommunismen. Det var i den kampen han ville delta. De behövde inte ens betala honom till en början. De kunde ju kosta på honom en resa till Staterna där han kunde få specialutbildning.
Han tuggade tankfullt på wienerbrödet och kände hur hålet efter den kraschade plomben isade i tanden. Han försökte rensa den med tungan. Kanterna kring tanden var skarpa.
Det var ingen dum idé han fick där. Han kunde göra några jobb för CIA i Sverige mot att få resa till USA. Han antog att nu när den där jävla Palme mot alla odds vunnit valet fanns det en hel del information som den amerikanska underrättelsetjänsten var intresserad av. Det var något han skulle föreslå vid nästa samtal. Då kunde han använda sina sparade pengar till att köpa en bil. Blev det inget av skulle han nog sticka ändå. Kunde han bara ta sig till USA igen kunde det hända saker. Han med sitt utseende och sin talang. Det var killar som Victor USA behövde i socialistländer som Sverige. Han skulle med lätthet kunna infiltrera det socialdemokratiska partiet och spionera på den där sovjetlakejen Palme och hans anhang.
Om man bara hade fått bort dem vid valet hade allting sett annorlunda ut. Men nu när de var tillbaka vid makten var de farligare än någonsin. Inte ens med ett demokratiskt val kunde man utrota de röda lössen i den svenska fanan. Nu kunde de fortsätta sitt brobygge till Sovjet. Tanken på detta gjorde honom fruktansvärt upprörd. Det hettade till i böstet.
Fy fan vilken besvikelse han känt! Han hade mått fysiskt illa när han dagen efter valet på varenda löpsedel och förstasida sett det där smilande, vassnästa aniktet vars vidgade pupiller avslöjade ett långvarigt drogmissbruk. Det kunde ju vem som helst se. Man hade ju hört hur han gång på gång hade tagits in på olika anstalter för avgiftning. Karlen var galen och den mannnen hade satts att styra landet Sverige i tre år till. Det måste bara ligga en kommunistisk konspiration bakom eländet.
Kvällen efter valet när de samlats hemma i hans lägenhet för gravöl hade den där EAP-aren Eriksson tolkat allas avsky på ett mästerligt sätt då han utbringade skålen för Palme.
”En skål för denna illaluktande utsöndring från en död värld, avkomma till en sinnessjuk militäraristokrati och må det gå honom riktigt jävligt illa!”
De hade ansträngt sig till det yttersta för att dränka sin bitterhet. Någon hade i hans bokhylla hittat det där exemplaret av tidskriften Contra nummer fyra från fjolåret med Palmes djävulska ansikte på förstasidan inlagt i en måltavla. Bilden tejpades fast på väggen. Först hade de kastat pil och och sedan skjutit med luftgeväret och slutligen hade någon hämtat ett par ägg i köket och drämt dem rakt i snoken på fanskapet så tapeten blivit förstörd. Men det brydde han sig inte om. Det tyckte han det var värt. De hade jublat över symboliken när han kommit med ett stort färgfoto på Förenta Staternas president Ronald Reagan och hängt över fläcken.
Han bläddrade i Expressen. På sidan sex flinade den socialdemokratiske utrikesministern Sten Andersson emot honom och Andersson frågade varför de inte gjorde mer åt förhållandena i Sydafrika. Det var så typiskt sossarna. De slösade sin energi på att diskutera ”varför” de inte gjorde mer i stället för att ta reda på ”vad” de skulle göra.
Palme! Gorbatjov! Namnen i den svarta rubriken på sidan nio slog emot honom som två örfilar. Och över rubrikerna en stor motbjudande bild på Palme och intill honom en lika stor och motbjudande bild på Sovjets ledare Michail Gorbatjov med vodkaglas i handen som om han skålade för sin handgångne mans seger i det svenska valet.
Victor hajade till. Han var tvungen att läsa det en gång till. Det stod där svart på vitt:

Palme reser till Sovjet!

Den nästan feberaktiga värmen i kroppen kyldes plötsligt ned till samma isande temperatur som han känt efter sitt möte med Dirty Harry.

Det är ju fullkomligt otroligt. Palmes första åtgärd efter valet är att resa till Sovjet. Nu skall han till Moskva och rapportera!

Victor hade lust att skrika rakt ut. Detta var förräderi! Han stirrade på sitt eget ansikte i fönstret. Han var blek och sammanbiten. Han såg nästan rädd ut. Ja, han kunde gott medge för sig själv att han var rädd.

Så förbannat fräckt! Här har Palme valts till statsminister av nästan halva svenska folket och så sviker han sina väljare som den värste förrädare. Stackars förblindade, okunniga människor i landet Sverige! Ser ni inte vad det handlar om? Sveriges statsminister är sovjetspionagets högste beskyddare i det här landet. Det är ju rätt som många påstår; han är någon sorts inflytelseagent helt i händerna på sina uppdragsgivare i Moskva. Stackars svenska folk som blivit så fört bakom ljuset. Har ni inte märkt hur undfallande och svekfull han varit när det gällt u-båtskränkningarna? Fattar ni inte att han handlar på order från Moskva? Kan ni inte se att det är genom den mannen som kommunisterna skall sprida sina blodsugande tentakler ut över Västeuropa. Och nu skall han dit och rapportera!

Victor rev långsamt loss tidningssidan och knycklade ihop den. Detta fick bara inte ske! Han visste vad Dirty Harry skulle ha gjort. Och han visste vad han själv ville göra.

Det svenska trädet skall fällas – en thrillerdokumentär om mordet på Olof Palme – av Anders Leopold – Kapitel 4

INTRO
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Här får du följa med när danska lastfartyg ska frakta amerikanska vapen till Dubai i Persiska viken men omdirigeras till Banda Abbas i Iran. Tillsammans med det amerikanska gisslandramat blev detta Irangate, den kanske största politiska skandalen i modern tid. Du får följa med in i Vita huset där planerna dras upp att tysta FN:s fredsmäklare Olof Palme, som man fruktade var den illegala vapenhandeln på spåren, vilket kunde ha blivit Reagan-administrationens fall om Palme avslöjat detta inför FN.
USA:s vicepresident George Bush och CIA-chefen William Casey initierar attentatet. De samarbetar med den blodbesudlade diktatorn Augusto Pinochet i Chile, som rasar över Palmes inflytande på den demokratiseringsprocess som pågår i hans land, och den sydafrikanska aparthedregimens president PW Botha, som i ännu högre grad hatar Olof Palme för den bojkott mot Sydafrika som han dragit igång. Det blir apartheidregimens militära säkerhetstjänst, MI, som planlägger och genomför attentatet.
Mitt material baseras på uttalanden som under åren gjorts i intervjuer, böcker och TV-program av 131 namngivna politiker, militärer, poliser och journalister. Välkommen till en spännande läsning om Palmemordet.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

KAPITEL 4
WASHINGTON (TT-REUTER)
DE FYRA PLO-TERRORISTER, SOM FRIVILLIGT ÖVERLÄMNAT SIG TILL DE EGYPTISKA MYNDIGHETERNA EFTER KAPNINGEN AV DET ITALIENSKA KRYSSNINGSFARTYGET ACHILLE LAURO MED 438 PERSONER OMBORD SITTER NU ARRESTERADE PÅ EN NATO-BAS PÅ SICILIEN.,
TVÄRT EMOT VAD DET EGYPTISKA FÖRSVARSMINISTERIET UPPGIVIT VAR KAPARNA KVAR I EGYPTEN I GÅR, FREDAG, DÅ USA BEGÄRDE DEM UTLÄMNADE.
FÖRST I GÅR EFTERMIDDAG FLÖG DE MED EGYPTAIRS BOEING 737 FRÅN FLYGBASEN AL-MAZAS I KAIRO. PLANET GENSKÖTS AV FYRA F 14-JAKTPLAN FRÅN HANGARFARTYGET US SARATOGA, SOM TVINGADE NED DET PÅ NATO-BASEN PÅ SICILIEN, DÄR DE FYRA TERRORISTERNA GREPS. DE SKALL ÖVERLÄMNAS TILL DE ITALIENSKA MYNDIGHETERNA.
RÄTTEGÅNGEN MOT KAPARNA, SOM MÖRDADE DEN RULLSTOLSBUNDNE 69-ÅRIGE AMERIKANEN LEON KLINGHOFFER GENOM ATT SKJUTA HONOM OCH KASTA KROPPEN I HAVET, KOMMER ATT HÅLLAS I ITALIEN.
I USA HYLLAS PRESIDENT RONALD REAGAN SOM EN HJÄLTE.
851011-1490
12 OKTOBER 1985
WASHINGTON
Det låg något mycket olycksbådande över den hagelskur som piskade bort de gulnande bladen från buskar och träd i Vita husets trädgård. Och nästan symboliskt, tyckte ställföreträdande CIA-chefen John N McMahon. Det var som om bladen i sin begynnande färgprakt strävat efter något som förr eller senare skulle blottas men nu inte längre orkade stå emot trycket utan fälldes till marken i ett enda slag.
McMahon tvingades ur den obehagliga associationsbanan när presidenten ställde en direkt fråga till honom. Han flyttade nästan motvilligt blicken från Ovala rummets verandafönster mot president Ronald Reagan, där denne stod vårdslöst lutad mot den öppna marmorspisen som om han ville visa att hans skröpliga gammelmanskropp kunde hålla sig på benen ett bra tag till.
”Vilken är den e g e n t l i g a orsaken till din avskedsansökan, John?” hade presidenten frågat. Det var en vana hos honom, detta att alltid betona något ord i sin frågeställning för att markera vad han önskade för typ av besked. Alltför många strävade efter att ge presidenten de svar man trodde han ville ha. Nu krävde han en ärlig förklaring och det skulle han få.
”Drygt trettio år i CIA, mr President, ett katolskt äktenskap som håller på att gå åt … spricka. Jag orkar inte med hela den här soppan, om jag får uttrycka mig så”, muttrade McMahon. ”Det är inte heller rätt mot Bill”.
Han sneglade mot sin chef William Casey som halvlåg i en karmstol och bolmade på en Davidoff. Dennes blick var sluten men röken från cigarren som sipprade ut genom ena mungipan var ett tecken på att han andades.
”Jag menar att ska det här fortsätta med vapenleveranser både till Iran och Irak och underrättelsedata via satellit till båda länderna … samtidigt … och det faktum att kongressen hålls utanför …” John McMahon suckade djupt. ”Mr President, vi handskas med en jättelik, tidsinställd bomb som till varje pris måste desarmeras. Det krävs faktiskt friskt folk för att klara det. Jag är helt enkelt slut.”
President Reagan visste inte vad han skulle säga om detta. Han såg hjälplöst bort mot sin rådgivare Robert McFarlane.
Robert kan ta vid!

Som så ofta numera inledde den 74-årige presidenten ett samtal som han sedan inte orkade fullfölja. Utomstående fick lätt uppfattningen att det var av ointresse. I själva verket tappade han tråden. Han försökte ofta mitt under de mest seriösa diskussioner fundera ut någon lustighet som passade in i sammanhanget. Medan hans hjärna var fullt upptagen med sökandet i de innersta skrymslena efter något som han hört någon gång och skrattat våldsamt åt kom han av sig i det pågående resonemanget. Dessbättre för honom fanns det för det mesta pålitligt folk i hans närhet som kunde fylla i, släta över eller skickligt föra in samtalet på något annat och därmed dölja presidentens förlägenhet.
Han tröttnade också fort nu för tiden. Den femte personen i Ovala rummet, vicepresident George Bush, hade förutspått en sådan utveckling hos Reagan och beklagade att den inte kommit tidigare. Han hade ofta fått ingripa när Reagans trötthet övergått i tankspriddhet och ointresse vilket medfört att många av de beslut som tillskrevs presidenten egentligen fattats av vicepresidenten. För George Bush var detta helt i sin ordning. Han var beredd att vid lämpligt tillfälle ta över. Men det som nu utspelades i Ovala rummet störde honom oerhört. John McMahon såg ut att bli en svag länk som kunde få kedjan att brista. Bush förhöll sig avvaktande och lät McFarlane och Casey reda ut det uppkomna problemet.
Även om presidenten ansågs befinna sig i ett sovande vakentillstånd spelade han sin roll skickligt. Det glittrade till i hans ögon, ögonbrynen höjdes och sänktes och om man inte stod honom nära, som männen i Ovala rummet gjorde, kunde man lätt tro att presidenten övervägde ett viktigt beslut.
Pausen blev utdragen. De fyra besökarna förväntade sig trots allt att Reagan skulle replikera på McMahons korta men laddade sammanfattning av läget. I stället fick han något plågat i blicken och stönade svagt.
Robert McFarlane tvekade. Visst kunde han lätt å presidentens vägnar kommentera McMahons beskrivning av situationen. Men han ville gärna markera att han kände sig sårad genom att inte som alltid genast skrida till sin chefs undsättning när denne började med sitt ”Ööööhmmm…?”
Dagen före hade Reagan gått emot McFarlane och dennes frispråkiga uttalande i TV-bolaget CNN:s utfrågning om det suddiga ABM-avtalet från 1972. McFarlane påstod att det faktiskt medgav en utveckling av rymdvapen, tvärtemot vad som tidigare hävdats. Det hade gjort utrikesministern George Shultz rasande då denne ansåg att en chans till omfattande nedrustningsavtal med Sovjet fanns inom räckhåll men att ett sådant kunde saboteras genom den här typen av påståenden. Om inte presidenten omedelbart tonade ned McFarlanes tolkning av det gamla avtalet skulle han på stående fot avgå. Reagan hade varit ordentligt trängd. Att mista den i internationella kretsar så respekterade utrikesministern hade varit ett stort politiskt nederlag för honom. Därför uttalade han sitt stöd för Shultz och att paragrafen även i framtiden skulle tolkas mycket restriktivt.
Nej, McFarlane tänkte inte kvittera med att ställa sin plats till förfogande. Han var inte lika snarstucken som George Shultz. McFarlane förstod att presidenten var förvirrad över att folk sade upp sig till höger och vänster vilket kunde tolkas som en splittring inom administrationen. Det var inte bra. Inte nu när den verkliga krisen tornade upp sig som ovädersmoln i horisonten.
Som så många gånger förr veknade McFarlanes hjärta och han tyckte synd om den gamle mannen som allt oftare i korridorerna beskylldes för att ha blivit både lat, okoncentrerad och glömsk. Visst låg det något i skvallret men det var McFarlanes plikt att se till att det inte märktes utåt. Nästan motvilligt insåg han att det stärkte hans egen ställning. I ett läge som detta föredrog han att överlåta initiativet till William Casey och hans CIA.
Eftersom McFarlane ansåg att McMahon trots sin långa tjänst var ett ganska svagt kort och inte lämplig som Caseys efterträdare hade han bara att i presidentens ställe förklara att McMahons uppsägning godtogs. Han harklade sig för att ta till orda när CIA-chefen lade sin hand på McMahons högerarm och skruvade på sig som om han ville men inte kunde ta sig upp ur fåtöljen i vilken han klämt ned sin överviktiga kroppshydda.
”John, vi kommer givetvis att acceptera din avskedsansökan. Du har gjort ett gott jobb under mina fyra år som chef”, sa Casey. ”Men jag hoppas att det inte sker för brådstörtat. Som du förstår behövs du just nu.”
McMahon nickade med en grimas.
”Det är inte så att jag tänkt rusa rakt ut genom dörren, Bill. Men för att vara ärlig vill jag säga det här med tanke på att du förr eller senare kanske börjar fundera på successionen.”
Det var så rakt på sakt att William Casey visade upp en förvånad min och klippte med ögonen. Det var oväntade takter av John McMahon som annars var ganska undanglidande i sina ställningstaganden. Han visade dock ännu ett exempel på sitt dåliga omdöme genom att tro att jobbet var vikt för honom. Casey hade bland annat valt John McMahon som ställföreträdare just därför att denne inte var tillräckligt stark för att manövrera ut honom. Och var han inte det så skulle han inte heller ha jobbet efter den nuvarande chefen.
”Tack för tipset, min vän”, sa Casey syrligt. ”Det är bra att jag vet var du står. Å andra sidan vill jag säga att jag tror att du överdriver det här. Gisslanaffären tär på allas krafter, det medges.” Han vände sig mot president Reagan. ”Det är ett högt spel vi bedriver och det har hittills gett ett otillfredsställande resultat. Men vi får inte ge upp. Vi bör göra ett nytt försök så fort som möjligt och då med kravet att alla ska släppas. Jag tror att vi kan ta över initiativet. Iranierna har ett våldsamt behov av materiel … och informationerna vi släpper ifrån oss till båda sidor via satellitsändarna kommer inte att förändra kriget.”
Han vred sig åter åt McMahons håll. ”För fan, John, det här får inte bli någon utdragen historia! Det är vi alla överens om.”
De fyra männen iakttog avvaktande presidenten men denne stod tigande kvar vid marmorspisen. Möjligen något krokigare än för en stund sedan.
”Det pågår en slakt där borta och jag tvekar inte att säga att vi bara förlänger den”, sa McMahon och ingen kunde ta miste på den uppriktiga bitterheten i ställföreträdande CIA-chefens lätt vibrerande stämma. ”Det rör sig om ett fruktansvärt blodigt krig där iranierna kastar ut tusen och åter tusen tonåringar i rena dödsmarscherna … det är inte vårt krig … ändå har vi försatt oss i en situation som medger att vi faktiskt kan manövrera det med hjälp av vapen och taktiska data till båda sidorna…”
”Okay! Jag medger att bara det faktum att vi samtalar med Iran kan förändra hela universumn”, avbröt Casey. ”FN:s generalsekreterare, den där peruanen Javier Pérez de Cuéllar, har tagit som huvuduppgift att få slut på kriget mellan de muslimska broderstaterna och har tillsatt den svenske premiärministern Olof Palme som fredsmäklare. Och det kan jag säga, om han får fram bevis på vår vapenhandel med Iran är det slut på den här administrationen Mr President.”
Det var starka ord, det visste Casey, men det var nödvändigt att tala rent ut nu när McMahon så tydligt beskrivit situationen.
Det fick president Reagna att vackla till och med blicken ta ut kursen mot det blänkande, antika skrivbordet och den trygga snurrstolen.
”Även om det här inte är vårt krig så kan det bli det om vi inte utvecklar en ny politik i Mellanöstern och särskilt mot Iran … om vi inte på något sätt tar oss in i Teheran igen.”
Här nickade president Reagan. Det William Casey gav uttryck för var också hans eget mål om samtidigt gisslan kunde befrias; detta med att åter få fotfäste i Iran.
”Ayatollorna vacklar”, fortsatte Casey. ”Snart kanske det utbryter en kamp om arvet efter dem och USA har förbanne mig inga kort att spela ut. Sovjetunionen däremot har en hel kortlek.”
Det blev tyst en lång stund. Alla delade hans uppfattning och insåg allvaret.
”Jag antar att du kan din historia”, invände McMahon fortfarande med bitterheten märkbar i rösten. ”Passar vi oss inte riktigt noga är vi på väg in i ett nytt Vietnam där borta i Mellanöstern.”
Presidenten ansåg att det var på tiden han kunde komma med något konstruktivt.
”Rykten kan vi dementera och jag vet att ni har ett starkt dementimaskineri igång, Bill. Men om det kommer från officiellt håll, via FN … vad kan vi göra då? Jag vet att den svenske premiärministern har en röst som hörs i världen … men …?
”Det är just det, Mr President. Men han kan tystas…” sa Casey med en grymtning.
”Nej!” Nu höjde Ronald Reagan rösten så den nästan sprack. ”Absolut inte! Det är en presidentorder. Den här administrationen får inte stå bakom politiska mord. Det är helt otänkbart!”
Du skulle bara veta, Mr president, tänkte CIA-chefen. En av hans uppgifter hade alltid varit att se till att presidenten inte informerades om de hemliga uppdrag säkerhetsorganisationerna genomfört för att skydda USA:s intressen.
”Mr president,” vicepresident George Bush ingrep för att lugna presidenten. ”Vi behöver inte gå in i en sådan aktion, i alla fall inte med ett huvudansvar. Det finns andra som tänker göra det. Under en tid har vi haft kontakt med den militära säkerhetstjänsten MI i sydafrikanska Pretoria. De är redan långt framme i planerna på att få stopp på den svenske premiärministern. Han har under det senaste året bedrivit en mycket aggressiv kampanj mot den sydafrikanska apartheidregimen och den pågående bojkotten av sydafrikanska varor som han dragit igång har drabbat landet hårt.”
Bush avvaktade för att se om det skulle kom en omedelbar reaktion från presidenten. Han var osäker på hur mycket av kontakterna med sydafrikanerna han skulle nämna. Men då han och de andra satt tysta och tankfullt lyssnade på honom, fortsatte han med skarpare röst.
”Så sent som i förra veckan hade jag telefonkontakt på säkerhetslinjen med MI:s chef, brigadgeneral Tolletjie Botha … bror till presidenten för övrigt. Han avslöjade att de i början på året fått kontakt med en svensk grupp vars önskan är att göra sig av med landets premiärminister. De har föreslagit att ett lämpligt tillfälle att genomföra operationen är vid ett antiapartheidmöte i Stockholm den 21 februari nästa år då också ANC-ledaren Oliver Tambo är närvarande. Det är ingen tvekan om att Botha kommer att kräva att vi medverkar på något sätt, och det får vi återkomma till. Operationen har fått beteckningen ”Slingshot”. Vi kommer gemensamt att utarbeta en desinformationsstrategi som kan rikta spåren av en sådan aktion åt andra håll. Underförstått Sovjetunionen eller Iran.”
”Mr president!” avbröt nu Robert McFarlane med vass stämma. Det var viktigare för honom att redogöra för den akutella situationen än att diskutera hur FN:s fredsmäklare skulle tystas.Han reste sig i sin fulla längd från den rakryggade fåtöljen. Det räckte för att han skulle fånga de andras uppmärksamhet. Han knäppte upp den välsittande kavajen, körde ned båda händerna i byxfickorna och började långsamt vanka av och an i rummet. Det markerade för de övriga på ett välbekant sätt att han nu uppträdde som chef för NSC, dominant och auktoritativt, vilket bjärt kontrasterade hans mjuka, diskreta framtoning som presidentens rådgivare.
”Leveranserna av TOW-robotarna för en månad sedan är officiellt en affär mellan Israel och Iran … men vi har redan fyllt på lagren där borta.”
Ett skevt leende spred sig över hans ansikte. ”Enligt de rapporter vi fått bör det framöver fungera tillfredsställande med de rederier som står för sjötransporterna, särskilt de danska. Här kan vi inte göra mer än att lita på de människor som är involverade. De får rejält betalt och det är förhoppningsvis en garanti för att de inte ska läcka.”
McFarlane avstod från att nämna incidenten med den danske skepparen som eliminrats då han varit på väg att öppna munnen. Det skulle bara skapa ytterligare oro i lägret.
”Den femtonde september fick vi alltså loss pastor Benjamin Weir ur fångenskapen i Libanon”, fortsatte han och stannade mitt på golvet. ”Jag tror vi lyckats övertyga världen om att frisläppandet kom på terroristernas eget initiativ och inte föregicks av förhandlingar. Att jag i själva verket fick spela Gud vid mitt besök i Teheran och välja ut Weir bör helst glömmas bort. Som ni vet begärde jag först att få loss CIA:s William Buckley men honom kunde de inte plocka fram. Vid det här laget är jag ganska övertygad om att han mördats. Det är mycket beklagligt, Bill. Jag vet ju att det är … eller var … en personlig vän till dig. Till skillnad mot dig räknade jag inte med att samtliga sju skulle släppas. Kanske ett par … men att det bara blev Weir var en besvikelse. Det visar också vad det är för folk vi har att göra med. Vi måste ställa hårdare krav. Vi får inte glömma att vårt huvudmotiv i de här affärerna är att rädda amerikanska medborgares liv.” Det sista var adresserat till presidenten.
Ronald Reagan frigjorde sig nu från spisens stadiga stöd och förflyttade sig snabbt framåtlutad i en fallande rörelse till skrivbordet. McFarlane ryckte till undsättning men presidenten lyckades på egen hand utföra en sorts dykning med skruv så han kom med bakdelen ned på stolen. Genast spred sig ett svagt leende över hans ansikte, så dubbeltydigt att ingen kunde avgöra om det berodde på en rolig historia som han hittat i minnesarkivet eller orsakades av tillfredsställelsen över att ha lyckats med förflyttningen. Ögonbrynen började åka upp och glittret i de kisande ögonen intensifierades och varslade om att en anekdot var på gång. På det området var hans minne oftast effektivt som en databank och inte sällan handlade han också efter sensmoralen i en sådan historia. McFarlane fasade över att serveras några lustigheter med tanke på det djupa allvaret i vad han hade att säga.
”Mr President!” klippte han till så häftigt att presidentens leende släcktes. ”Jag står fast vid min varning. Alldeles som Bill säger måste vi för att överleva det här hålla absolut täta skott. Läckor kan bland annat uppstå på grund av att Iran och Israel av högst naturliga skäl inte litar på varandra. Självfallet ska kravet vara att Iran betalar för vapen och ammunition. Det måste vara en strikt affärsmässig transaktion. Och frisläppandet av gisslan är själva förutsättningen för affären.”
Vicepresident Bush skruvade på sig. Han hade tillsammans med William Casey sett till att ”Bud”, som McFarlane kallades i innekretsen, liksom presidenten undanhölls en del fakta. Sannolikt visste denne ingenting om att Hizbollah-terroristerna i Libanon, där gisslan hölls fången, inte längre styrdes från Iran utan nu på egen hand börjat driva på med ren utpressning. De ville ha en del av kakan och betalningen var inte längre kontanter utan droger som hämtades hem från Iran och gick vidare ut över USA. Det var oerhört stora summor i omlopp och i slutänden omvandlades dessa återigen till vapen och ammunition som sattes i händerna på Contras i kampen mot Sandinisterna i Nicaragua.
George Bush hade anledning att hoppas på att överstelöjtnant Oliver North tog på sig hela ansvaret för operationerna och hade total kontroll över det denne kallade ”Project Democracy”, vars huvudsakliga verksamhet bedrevs i Centralamerika men också i Europa, på båda sidor om järnridån.
”Ollie”, som han kallades av de närmaste, var en före detta marinkårssoldat som alltid offentligt gick i uniform med överstelöjtnants grad för att kunna visa upp hela ”fruktsalladen” på bröstet. Den främsta dekorationen var två Purple Hearts och två tapperhetsmedaljer från stordåden i Vietnam, vilket räckte för att göra honom till en amerikansk krigshjälte.
I mars det här året hade de tagit ett avgörande och farligt steg. De hade bestämt sig för att ta ut överpriser från iranierna och låta överskottet finansiera Contras verksamhet. De hade också tillsammans med presidenten beslutat att leverera vapen och pengar till Contras via tredje land för att kringgå kongressens absoluta förbud mot en sådan verksamhet.
På samma sätt i strid mot kongressens förbud försökte nu Oliver North i Europa värva något land med legalt användarcertifikat för vapenförsäljning för att via tredje land få in vapen och ammunition i Iran. Bush hade hört ”Ollie” nämna Sverige, som med sin vapen- och krutindustri Nobel Industrier bland annat hade fritt fram för sin vapentillverkare Bofors att sälja till bland annat Singapore. Hur det gått med detta hade han ännu inte hört något om. Men det oroade honom att FN:s fredsmäklare i det här kriget just kom från Sverige och därtill var landets premiärminister.
Den 16 mars hade George Bush tillsammans med sin nära medarbetare Felix Rodriguez träffat Honduras president Roberto Suazo Cordova. Bush litade hundraprocentigt på Rodriguez och det var därför han placerat honom som chef för CIA-operationerna i Centralamerika. Bush var 1976 chef för CIA och hade då Rodriguez som chef för CIA:s mordpatruller. Denne hade nu gjort ett suveränt förarbete och ingen skulle märka att Honduras backade upp Contras med vapen och ekonomiskt stöd från USA. Contras hade ju sin huvudbas just i Honduras.
George Bush förklarade att Reagan-Bush-administrationen var beredd att som tack för samarbetet ersätta Suazo´s regering med vapen och pengar för 110 miljoner dollar. Suazo var väl medveten om vad USA:s kongress beslutat och förstod att dessa pengar måste komma från någon illegal verksamhet. Han skulle snart få bevis för att det handlade om en av CIA styrd drogtrafik bland annat mellan USA och Iran och Colombia vars avkastning tvättats ren i USA samtidigt som tusentals amerikanska ungdomar störtades i fördärvet.
Det var en av CIA:s veteranpiloter med flera utmärkelser från Vietnam-kriget, Michael Tolliver, nära vän till en av Suazos närmaste män, som i fyllan och villan avslöjat att han av Felix Rodriguez i juli 1985 beordrats till Miami International Airport för att styra en DC 6:a med besättning och full vapenlast till Contras flygbas Agucate i Honduras. Där hade de lastat av 14 ton militär utrustning och tagit ombord drygt 12 ton marijuana som var en del av betalningen. Den lasten hade han och hans besättning levererat till Homestead Air Force Base i Florida. Tolliver skröt över att de hade fått 75 000 dollar för det jobbet inkluderande några turer mellan El Salvador´s Ilopango Air Base och Miami med kokain.
För president Suazos egen del hade det här ingen betydelse men det fanns personer i hans närhet som reagerade mycket starkt och avsåg att avslöja Reagan-Bush-administrationens illegala verksamhet för USA:s kongress. Men innan de hann verkställa sina planer dog en i en trafikolycka, en annan störtade med sitt privatplan, en tredje avled efter en ”hjärtattack”.
George Bush såg på McFarlane som inte längre kunde dölja sin nervositet. Han kom ihåg ”Buds” kommentar från mötet i juni förra året då de skulle besluta om att använda sig av tredje land.
”Jag föreslår att vi inte bestämmer oss för att använda oss av ett tredje land för att stödja anti-sandinisterna förrän vi har all den information vi behöver”,sa han, ”och givetvis får ingenting av den här diskussionen nå ut till offentligheten.”
På det hade president Reagan inspirerad av sitt förflutna som Hollywood-cowboy med ett snett leende replikerat: ”Om en sådan här historia läcker ut kommer vi allihop att bli hängda i tummarna framför Vita huset tills den skyldige erkänt.”
I det fallet var George Bush helt övertygad om att de ganska enkelt skulle få ”Ollie” North att ta den offentliga smällen. Under alla förhållanden skulle det klart framgå att vicepresidenten och presidenten förts bakom ljuset.
Robert McFarlane gjorde nu något mycket ovanligt. Med lätt darrande hand plockade han upp en ask cigarretter. Även för presidenten var detta ett tecken på att hans rådgivare var hårt pressad. McFarlane rökte aldrig i Ovala rummet eller i offentliga sammanhang.
Presidenten följde med stigande förvåning hur ”Bud” med en snabb rörelse tog Caseys pyrande cigarr från askkoppen där den mycket tillfälligt vilade och tände på glöden. Han drog ett par djupa bloss och blåste röken mot taket.
”Jag kan informera er om att det blev en hel del trassel med utbetalningen av de fem miljonerna för robotarna därför att Iran vägrade öppna plånboken innan de var i hamn”, fortsatte han. ”Israel för sin del ville inte fullfölja transporten förrän pengarna var utbetalda. Utan i alla fall min vetskap kopplades Adnan Khashoggi in. Jag har full respekt för den mannen när det gäller vapenaffärer. Han lär ju vara en av världens rikaste män efter sina storaffärer för Saudi-Arabiens räkning på 70-talet. Men jag litar inte på honom. Dock skötte han det här bra, det ska inte förnekas. Han ordnade ett brolån på fem miljoner via en schweizisk bank och löste hela knuten. Vi har anledning att vara tacksamma för hans inhopp men kan omöjligt överblicka konsekvenserna av det. Det är just den typen av oönskad inblandning från utomstående mellanhänder som skapar osäkerhet och höjer riskerna för läckage.”
Han stannde tvärt till och vände sig mot presidenten samtidigt som han med en aggressiv rörelse häftigt dödade den halvrökta cigarretten i askkoppen på skrivbordet.
”Jag står fast vid att det är nödvändigt att skärpa övervakningen av FN:s fredsmäklare, den svenske premiärministern Olof Palme när han nu kommer till New York och FN-jubileet. Mr President, jag har gått igenom det här med Bill och DDI, Peter Graham. Vi är överens.”
DDI stod för Deputy Director of Intelligence. Det var den oerhört skarpsinnige Peter Grahams titel och han ledde en stab av briljanta hjärnor som värderade, vägde och sammanfattade all information som ”The Company”, som CIA internt kallades, fick in. Graham ansågs vara den skickligaste av de analytiker som Vita huset under Reagan hade tillgång till.
”Öööhhh … överens om vad då?” frågade president Reagan osäkert.
”Vi är ense om att vem som helst som riktar anklagelser mot USA för vapenaffärer med Iran med den strategi vi lagt upp ska kunna bemötas med övertygande moteld. Vem som helst … men inte FN:s fredsmäklare i det här förbannade kriget. Om vi har en svag länk så har vid den där. Och det obehagliga är att vi inte vet något om svenskens kunskaper. Vi måste från och med nu har klart för oss vad han vet, vad han planerar, hur han tänker. Kort sagt, vi måste ligga steget före. Jag måste säga rent ut, mr President, att den svenske premiärministern Olof Palme är en internationell auktoritet. Detta parat med att han faktiskt är tillsatt för att mäkla fred mellan Iran och Irak gör att om han i FN … Ja, ärligt talat hoppas jag sydafrikanerna hinner före och stoppar honom.”
President Reagan hade bleknat och tystade NSC-chefen med en gest. ”Tack, Robert, säg det inte. Jag vill inte höra något om vad det skulle innebära … och ni sköter helt och hållet det här utan min inblandning. Det är bäst så.”
Han rynkade pannan och slöt ögonen. Även om han inte kunde lura sina närmaste medarbetare att han nu fördjupat sig i något konstruktivt tankearbete avvaktade de under tålmodig tystnad. President Reagan försökte snabbt förjaga det obehag han kände av det Robert McFarlane sagt. Och det var inte så svårt.
Han fylldes åter av den där brinnande förvissningen som så länge behärskat honom, att han följde rätt väg i sin kamp mot terrorismen och kommunismen. George hade skapat det de kallade ”Terrorism Task Force” och i skydd av denna grupp kunde de genomföra operationer som inte behövde kongressens godkännande. Varje seger, som den för ett par dagar sedan i Italien, varje sådan seger rättfärdigade ett antal mindre konventionella åtgärder i den fortsatta kampen.
Han hade hyllats som hjälte i alla läger. Det kändes oerhört stärkande för honom. Till och med flera demokratiska senatorer hade i olika TV-kanaler gett honom sin eloge efter den lyckosamma upplösningen av kapningen i Medelhavet av det italienska kryssningsfartyget. De flesta av de 438 passagerarna ombord på Achille Lauro var amerikanska medborgare. Här slog USA till med hela sin kapacitet, här sattes terroristerna på plats.
En rullstolsbunden amerikan hade skjutits och kastats över bord. Han blev de fyra PLO-terroristernas symboloffer. Leon Klinghoffer var jude och så handikappad att han inte kunde lämna rullstolen utan hjälp. Det var ett idiotiskt val av terroristerna, ansåg presidenten. PLO fick en hel värld emot sig. Man visade sitt mod och sin styrka genom att mörda den mest värnlöse av sina offer. Hade de i sin enfald inbillat sig att valet av en svårt handikappad jude skulle skapa minst indignation? Precis som de trodde att världen såg denne stackars man som minst värd av passagerarna vilket skulle förmildra dådet. Det var ju också ganska avslöjande för palestiniernas sätt att se på israelerna. Tanken på detta påminde honom om att han måste försäkra sig om att inget oförutsett inträffat när det gällde visumstopp och inreseförbud för PLO-ledaren Yasir Arafat inför FN-jubileet.
Ingripandet mot terroristerna var helt i presidentens smak. Kryssningsfartyget hade gått in till Kairo fortfarande under kaparnas kommando. De var beredda att spränga fartyget i luften om de inte fick fri lejd. Det var då pojkarna i NSA (National Security Agency) bäddade för den mästerliga avslutningen.
Egyptens president Hosni Mubarak vägrade lämna ut terroristerna till USA trots utrikesminister George Shultz stundtals hotfulla vädjanden. President Mubarak lät till slut meddela att PLO-kaparna inte kunde lämnas ut därför att de helt enkelt inte längre fanns i Egypten. Han vägrade uppge vart de förts.
President Reagan var stolt över att hans pojkar i det läget inte släppte taget utan i stället satsade ännu hårdare. Från lägesrummet i Vita huset beordrades utökad insamling av underrättelser. Varenda telefon i den egyptiske presidentens administrativa och militära ledning i Kairo avlyssnades och alla buggningar i hans omgivning aktiverades.
För de operativa ledarna i Vita huset, säkerhetsrådets ställföreträdande chef, amiral John M Poindexter, och Oliver North var det som att sitta mitt i den egyptiske presidentens ledningscentral.
Flera utskrifter av kodade meddelanden från samtal mellan Mubarak och dennes utrikesminister anlände via satellit på morgonen den 10 oktober. Mubarak gapade och skrek att George Shultz måste vara galen om han trodde att de skulle lämna ut sina PLO-bröder till USA. Men ut ur Egypten skulle de så fort som möjligt.
Det var ett klart besked. Kaparna var alltså kvar! Vid elvatiden levererade NSA ännu en färsk rapport till lägesrummet. Nu hördes i Mubaraks avlyssnade telefon hur han med en röst som sprang upp i falsett beordrade en armégeneral att med sitt liv som insats ta ansvaret för att de fyra kaparna utan några incidenter omgående fördes bort från Egyptiskt territorium. Till kaparnas förfogande fanns en av Egyptairs Boeing 737:or som redan stod på startbanan på al-Mazas flygbas i Kairo.
Nu smattrade NSA via satellit nästan varje minut in nya uppgifter som lades till grund för vilka åtgärder man kunde tänkas vidta. Här fanns både tidpunkt för starten, planets flygnummer och hela färdplanen till Alger.
Oliver North jublade över NSA:s oerhört exakta uppgifter och föreslog sin chef, amiral Poindexter, att de helt enkelt skulle genskjuta planet och beordra ned det på någon näraliggande NATO-bas, förslagsvis på Sicilien. Det var en äventyrlig plan men presidenten, som befann sig i Chicago och per telefon höll sig underrättad om händelseutvecklingen, sa ja. Det var på tiden att USA visade musklerna mot terroristerna, menade han. Visserligen rörde det sig om ett civilt plan men uppenbarligen specialchartrat för det här ändamålet.
Några timmar senare gensköt fyra F 14-jaktplan från US Saratoga Egyptairs plan ocht vingade ned det på Sicilien. Kaparna greps och överlämnades till de italienska myndigheterna. Omedelbart begärde USA dem utlämnade.
Då var president Reagan på väg att ta ännu en seger. Bland passagerarna fanns också PLO-ledaren Arafats rådgivare Hani Abbas och den av CIA länge eftersökte terroristen Ibrahim Fuad som anfört flera terrordåd mot amerikanska beskickningar. Han var ledare för den palestinska gruppen PFLP som tagit på sig ansvaret för kapningen. De hade båda sänts till Kairo för att försöka förhindra att kapningen mynnade ut i ett blodbad.
USA begärde genom utrikesministeriet kort före dagens sammanträde i Ovala rummet Ibrahim Fuad utlämnad tillsammans med kaparna misstänkt för att vara hjärnan bakom terrordådet. President Reagan väntade på att när som helst få ett positivt besked.
Jo, han hade anledning att känna sig tillfreds efter denna sin första stora seger mot terroristerna. Och han ångrade inte en sekund att han avrundat affären med att officiellt fördöma Egyptens handlande. Mubarak fick också klart för sig att de amerikansk-egyptiska relationerna nu kunde betecknas som mycket ansträngda.
Ronald Reagan smålog när han erinrade sig Vita hus-stabens spontana applåder när han reste sig och gjorde honnör för John Poindexter då de träffades dagen efter. Dessutom hade han gjort en mycket djup, civil bugning för CIA-chefen själv.
Presidenten såg på William Casey med uppskattning och förtröstan. Det hade varit mycket bråk om den internationella avlyssningen men Casey hade stått på sig och tvingat fram en superorganisation. Casey var en klippa. Men det var inte presidenten som utsett Casey till CIA-chef. Det valet hade Casey själv gjort och samtidigt ställt kravet att CIA-ämbetet skulle ingå i regeringen. Casey ansågs som en politisk amatör men hans insats som chef för Reagans valkampanj var så förstklassig att han kunnat välja vilken roll som helst i den kommande regeringen under Reagan-Bush. Dessutom vägde hans ledande underrättelsearbete under andra världskriget mycket tungt.
Att ”Bolaget” fungerade så perfekt var ett av skälen till att president Reagan inte oroade sig särskilt mycket för vad den svenske premiärministern och fredsmäklaren kunde ställa till med. Han litade på sina duktiga pojkar som utan att besvära honom med onödiga detaljer på ett eller annat sätt skulle få kontroll över svenskens göranden och låtanden.
Han gjorde en bjudande gest med högerarmen mot McFarlane.
”Vi har fullt förtroende för de åtgärder du förelår när det gäller den svenske statsministern. Samma sak gäller dig, Bill. Inte sant, George?”
Frågan riktades till Bush som nickade instämmande. ”Vi får se vad ´Ollie´ har för planer”, inflikade denne. ”Jag har hört av honom att den svenska regeringen inte direkt har rent mjöl i påsen och det är något vi kan dra nytta av.”
Även McFarlane nickade instämmande och vände sig mot Casey.
”Bill, du avgör naturligtvis det här, men mitt förslag är att vi aktiverar en del vilande resurser i Stockholm. Vi måste ha fullständig kontroll över den mannens agerande framöver”, upprepade han.
William Casey grimaserade. Han gillade inte att andra än presidenten talade om för honom vad han skulle göra. Till saken hörde att han redan för två månader sedan i samråd med Bush vidtagit vissa åtgärder på ambassaden i Stockholm. Det var ”Ollies” rapport om att det gick både krut och vapen från Sverige till Iran via tredje land. Genom Lloyds i London hade CIA fått information om att den svenska vapentillverkaren Bofors tagit flera försäkringar på stora leveranser till Iran. Den senaste på försommaren det här året. Då handlade det om 200 luftvärnsrobotar av typ Robot 70 och det var officiellt en legal försäljning med Singapore som mottagare. Men det fanns klara indikationer på att detta var militärt materiel avsett för vidareförsäljning till Iran.
DDI Peter Graham hade lagt pussel och den bild han fått fram var intressant. Den svenske premiärministern hade haft ett val att vinna i Sverige samtidigt som han måste ha känt till den planerade vapenförsäljningen vilket hotade hans anseende som fredsmäklare i Iran-Irak-konflikten. Därför hade denne ingripit och stoppat försäljningen kort före det svenska valet som han också vann med möjlighet att fortsätta att regera med kommunisternas stöd. Casey kunde för övrigt inte begripa vad det var för sorts demokrati. Han anslöt sig till Grahams tolkning att den svenska regeringen var djupt inblandad i de här illegala affärerna och därför borde kunna utnyttjas på två sätt. Både som påtryckning direkt mot Olof Palme att tiga om den amerikanska verksamheten för att inte själv komprometteras och samtidigt ”erbjuda” den svenska regeringen och Bofors en god affär om USA fick möjlighet att använda den legala s k Bofors-routen. I det senare fallet ansåg Graham att Palme borde kunna pressas ganska hårt för att gå med på utbytet. Han var hårt klämd.
Oliver North hade det här på sitt bord och skulle sköta förhandlingarna. Han var på jakt både i Europa och Sydamerika för att knyta upp länder med legala användarcertifikat som kunde skeppa transporterna vidare mot rundhänt ersättning. I Sydamerika var det inga problem, North hade redan betalat ut tio procent av en hittills okänd summa till det chilenska bolaget Lake Resources. I Europa var det svårare och där var det egentligen bara Sverige, England och Frankrike som hade resurser och möjligheter. Men kontakterna med öststaterna att på illegal väg klara transporterna hade gett positiva resultat. Det vill säga om man betalade tillräckligt bra.
En fråga de måste ställa sig, enligt Casey, var om den svenske premiärministern tagit ryktena om USA:s förhandlingar med Iran och de nyligen genomförda vapentransporterna från Israel på allvar. Något hade i alla fall fått svensken att agera och enligt Graham sammanföll också ingripandet mot Bofors planerade vapenleverans via Singapore med Grahams eget topphemliga PM om insatserna i Iran. Rapporten var en analys av iranförhandlingarna och USA:s framtida iranpolitik. Den rapporten hade bara gått till den inre cirkeln som stod på den s k ”sekreta listan”. Ingen kunde väl inbilla sig att den svenska underrättelsetjänsten kunnat lägga vantarna på rapporten. Möjligen skulle den kunna ha kommit i fredsmäklarens händer via Sovjets militära underrättelsetjänst GRU som gärna gick ett och annat ärende när det tjänade deras egna syften. Däremot var Casey mycket osäker på om Palme inte trots allt fått vetskap om förberedelserna och genomförandet av augustitransporten från Eilat till Banda Abbas i Iran. Allt för många var redan inblandade i arbetet kring aktionerna i Mellanöstern och rykten som cirkulerade i massmedia hade utan tvekan en viss tyngd. Därtill var Iraks underrättelstjänst Mukhabarat mycket aktiv.
Tills vidare hade de nöjt sig med att se den svenske premiärministerns ingripande i Sveriges illegala vapenaffärer som en taktiskt säkring bakåt inför det svenska valet. Om anklagelserna hade blivit för besvärande för den sittande socialdemokratiska regeringen kunde ju Palme alltid slå ifrån sig och hävda att han först då fått vetskap om att det pågick vapensmuggling från ett svenskt företag till ett förbjudet land och därför omedelbart ingripit.
Men William Casey såg att flera röda varningslampor blinkade. De var helt enkelt tvungna att förutsätta att svensken på outgrundliga vägar underrättats, eller åtminstone starkt trodde på ryktena, om USA:s och Irans förhandlingar i juli och augusti, och än värre: kan ha fått konkreta bevis på att åtminstone en transport med amerikanska robotar till Iran verkligen genomförts. Av säkerhetsskäl måste de nu också utgå ifrån att han varit ute för att sopa undan framför egen dörr innan han tänkte släppa bomben.
Även om Graham i sin analys uttryckte det på ett elegantare sätt var de värsta konsekvenserna av ett globalt avslöjande att USA:s president med sin regering tvingades till politisk harakiri, att USA som världsfredens bevarare inte blev mer värt än en tomhylsa, att ayatollorna därmed i brist på vapen tvingades till fredsförhandlingar i sitt heliga krig om de inte helt skulle krossas av Sadam Husseins militära övermakt och då slutligen att dörren slogs upp på vid gavel för Sovjetunionen. Vilken lysande seger för den socialistiske fredsmäklaren Palme och hans kommunistiska bundsförvant Michail Gorbatjov. Vilken katastrof för Iran och USA!
I klart förebyggande syfte hade CIA-chefen skrivit in ärendet i SCI (Sensitive Compartmented Information) med koden och lösenordet ”Lion” efter den lejonlika skandinaviska kartbilden högt upp på världskartan i hans tjänsterum. Det innebar bland annat att Casey och hans folk inom CIA och NSA kunde agera fritt och vidta åtgärder som inte utan vidare kunde avslöjas utanför dörrarna. Framförallt krävdes ingen presidentpromemoria, presidentens skriftliga auktorisation ev en hemlig operation av vikt för nationens säkerhet. Därmed kunde också kongressen hållas utanför.
Eftersom varken presidenten eller Robert McFarlane hade kännedom om de rutinmässiga åtgärderna i det som nu kallades ”Operation Slingshot”, för att markera samarbetet med Sydafrika, och tills vidare inte skulle besväras med några detaljer, översåg William Casey med McFarlanes kränkande påpekande att detta borde vara ett ärende för ”det bästa vi har”, som han uttryckt det. Precis som han själv inte kunnat räkna ut det. Det var ju faktiskt han, William J Casey, som kreerat den världsomspännande specialdivisionen inom USA:s underrättelsetjänst, Special Collections Elements (SCE), vilken man inom ”Bolaget” rätt och slätt kallade A-laget.
Med största tillfredsställelse kunde William Casey konstatera att både Sovjetunionen och Storbritannien var omkörda när det gällde den internationella tjuvlyssningen. Han tänkte föraktfullt på hur skeptikerna satts på pottan, de som hävdat att det inte var realistiskt att med avlyssning vänta sig taktiska underrättelser i tid. Se bara hur elegant de snuvade araberna i Kairo!
SCE var ett arbetsteam sammansatt av det bästa folket inom ”Bolaget” och NSA. De uppsnappade signalunderrättelser (SIGINT) över hela världen och hade avlyssnarposter som opererade med den absolut senaste, mest raffinerade elektroniska utrustningen. Det gav SCE, som Casey med sin vurm för ett oborstat språkbruk uttryckte det, i nödfall tillgång till stönanden från minsta skithus varthelst det var placerat på vårt runda klot.
Det gänget skulle han från och med nu sätta på FN:s fredsmäklare, den svenske premiärministern.