INTRO
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Här får du följa med när danska lastfartyg ska frakta amerikanska vapen till Dubai i Persiska viken men omdirigeras till Banda Abbas i Iran. Tillsammans med det amerikanska gisslandramat blev detta Irangate, den kanske största politiska skandalen i modern tid. Du får följa med in i Vita huset där planerna dras upp att tysta FN:s fredsmäklare Olof Palme, som man fruktade var den illegala vapenhandeln på spåren, vilket kunde ha blivit Reagan-administrationens fall om Palme avslöjat detta inför FN.
USA:s vicepresident George Bush och CIA-chefen William Casey initierar attentatet. De samarbetar med den blodbesudlade diktatorn Augusto Pinochet i Chile, som rasar över Palmes inflytande på den demokratiseringsprocess som pågår i hans land, den sydafrikanska aparthedregimens president PW Botha, som i ännu högre grad hatar Olof Palme för den bojkott mot Sydafrika, som han dragit igång, och en grupp i Sverige som vill eliminera honom nu när han åter valts till landets statsminister. Det blir apartheidregimens militära säkerhetstjänst, MI, som planlägger och genomför attentatet.
Mitt material baseras på uttalanden som under åren gjorts i intervjuer, böcker och TV-program av 131 namngivna politiker, militärer, poliser och journalister samt en mängd vittnesförhör. Välkommen till en spännande läsning om Palmemordet.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
BOLOGNA (TT-REUTER)
HÄKTNINGSORDER HAR NU EFTER FEM ÅR UTFÄRDATS MOT 16 PERSONER SOM MISSTÄNKS VARA INBLANDADE I EFTERKRIGSTIDENS VÄRSTA BOMBATTENTAT I EUROPA: EXPLOSIONEN SOM DÖDADE 85 MÄNNISKOR PÅ BOLOGNA JÄRNVÄGSSTATION 1980.
LICIO GELLI, DEN SEDAN 16 ÅR I ITALIEN EFTERLYSTE LEDAREN FÖR DEN ILLEGALA LOGEN P2, ANSES VARA HUVUDMAN BAKOM ATTENTATET TILLSAMMANS MED TERRORISTEN STEFANO DELLE CHIAIE. BÅDE UPPEHÅLLER SIG SANNOLIKT I LATINAMERIKA ELLER SYDAFRIKA.
DE SAMARBETADE MED DEN CHILENSK-AMERRIKANSKE TERRORISTEN MICHAEL TOWNLEY, DÖMD I USA FÖR FLERA POLITISKA MORD.
TOWNLEY FRIGAVS VILLKORLIGT 1983 SOM TACK FÖR ATT HAN SAMARBETET MED FBI UNDER FÖRHÖREN.
DÅ AVSLÖJADE HAN BLAND ANNAT ATT HAN FÅTT I UPPDRAG ATT ELIMINERA SVERIGES STATSMINISTER OLOF PALME, DEN ENDE ICKE-CHILENARE SOM STOD PÅ DEN CHILENSKA SÄKERHETSTJÄNSTEN DINA:S DÖDSLISTA, GODKÄND AV AUGUSTO PINOCHET.
VID BÅDA TILLFÄLLENA, I MADRID 1975 OCH 1984, GICK PLANEN OM INTET.
860119-1232
20 JANUARI 1986
WASHINGTON
Den ständigt återkommande huvudvärken och tilltagande irritationen fick till slut CIA-chefen William Casey att konsultera sin läkare på uttrycklig order av sin hustru Maggie. Men givetvis skedde det inte utan svavelosande protester.
Domen var skoningslös, eller hade varit det för vilken annan människa som helst, men kanske ändå inte förWilliam Casey: hjärntumör.
För en 72-åring var det inte mycket att bråka om, tyckte Casey, men gav ändå klartecken till behandling med strålning och medicinering. Hemma i skrivbordslådan hade han en Smith & Wesson kaliber 44 redo om det skulle bli för plågsamt. Han förbjöd sin hustru att berätta om eländet för någon enda människa men hade själv underrättat presidenten om sitt tillstånd och sagt att blev det för jävligt kunde han ju göra som Ernest Hemmingway framställde det i To have and have not, och så hade han citerat:
Somliga sluter sig till Colts eller Smith & Wessons inhemska traditioner: dessa välkonstruerade redskap som befriar från sömnlöshet, dövar samvetskval, botar cancer, räddar från konkurs och spränger fram en utväg ur outhärdliga positioner genom en tryckning med ena fingret.
De hade båda skrattat gott och Ron hade med sin underfundiga humor konstaterat att det åtminstone fanns en i hans administration som inte behövde frukta något av framtiden.
Det allvarliga sjukdomsbeskedet hade på något sätt gjort saker och ting litet enklare för Casey. Han var en dödsdömd som kunde satsa vad han ville, inklusive livet, för att nå sitt mål. Vad han sedan fick för eftermäle rörde honom inte i ryggen, åtminstone inte just då eftersom slutet inte var påtagligt nära. Och som presidenten påpekat, han kunde göra det utan någon som helst fruktan. Frågan var bara hur många som skulle hänga med i hans bokstavligt talat mördande tempo.
Nationella säkerhetsrådets chef och presidentens förträfflige rådgivare Robert McFarlane hade klappat ihop under nyårshelgen. Han hade förts till Bethesda militärsjukhus i ilfart med svår andnöd. Den första rapporten Casey fått talade om hjärtinfarkt, men det visade sig att McFarlane helt enkelt var ihjälstressad.
Ansvaret för hela den komplicerade och riskfyllda vapenhandeln som vilade på dennes axlar lika mycket som på Caseys för att avlasta presidenten blev för tungt.
”Barkar det åt helvete blir det jag som står där som syndabock!” hade han sagt vid ett flertal tillfällen. Detta trots att han ansträngde sig för att lägga över hela lasset på sin underlydande operatör Oliver North som ju alltid kunde säga att han bara utfört sina order.
McFarlane var på randen till ett nervöst sammanbrott redan den 5 december då det första utkastet till en presidentpromemoria om Iran lades fram. I denna fastställdes det att presidenten bl a skulle godkänna att CIA-chefen inte ansågs tvungen att underrätta kongressen om de pågående aktionerna. I princip innebar det att hela ansvaret i ett senare skede i alla fall skulle läggas på presidenten tack vare det skriftiga godkännandet. Och därmed också på McFarlane. Samtidigt fick William Casey fria händer. Det blev för mycket för McFarlane som hotade med att omedelbart avgå om presidenten förmåddes att skriva på.
Robert McFarlane fick sin vilja igenom men man antog att han fått sig en knäck när han insåg hur nära han varit att lägga snaran om sin egen hals. Nu skulle han vila upp sig några veckor och sedan komma igen. Som privatperson utan något som helst personligt ansvar för operationen. Det innebar formellt att McFarlane lämnat posten som chef för NSC. Men på direkt vädjan från president Reagan hade han lovat att kvarstå i organisationen ännu en tid. De behövde hans dyrt förvärvade kunskaper i konsten att umgås med iranierna.
William Casey hade inget att invända mot att amiral John Poindexter på allvar klev in på arenan och ersatte McFarlane. Snarare tvärt om trots att Poindexter allmänt ansågs som politiskt korkad. Poindexter var betydligt tuffare än McFarlane och menade att det här var en militär operation som inte skulle skötas av civilister. Han hade dessutom inga betänkligheter när det gällde att hålla kongressen utanför. Hans militära bakgrund hade också en välgörande effekt på överstelöjtnant Oliver North´s agerande nu när denne fick göra honnör igen och som underställd en amiral blev ett lydigare redskap än han varit under McFarlanes kommando.
I det läget hade Casey inte råd att förlora sin ställföreträdare John McMahon som behärskade rutinerna och lyckades övertala honom att hänga med ett tag till. Och faktiskt hade denne också morskat upp sig på senare tid. Det var nämligen John McMahon som skulle utforma den slutliga presidentpromemorian som den föreslogs av Oliver North. North ansåg att gisslan inte skulle nämnas. Presidenten skulle skriva under på att vapnen såldes till Iran för ”att etablera en mer moderat regering i Iran och av den erhålla betydelsefull information som inte kan inhämtas på andra vägar”.
John McMahon sparkade bakut. Skulle de börja med halvsanningar var vägen till avgrunden öppen. Ju mer de försökte dölja ju svårare skulle de ha att förklara sig när den stunden kom, menade McMahon. Han fick stöd av Casey.
Det här var den känsligaste av alla promemorior presidenten undertecknat. Han upphävde ju faktiskt gällande lagar utan kongressens medgivande. Om man senare fann att han handlat fel var det bara för honom att städa skrivbordet och flytta ut ur Ovala rummet.
Promemorian skulle i sinom tid underställas kongressen och då handlade det om att tala klarspråk. William Casey körde över Oliver North och formulerade själv den betydelsefulla attsatsen: ”att främja frisläppandet av den amerikanska gisslan”. Det var ett motiv som skulle tilltala amerikanerna, i synnerhet om operationen till slut lyckades. William Casey hade en klar strategi färdig när det gällde presidenten och vicepresidenten George Bush som inte bara republikanerna utan också han själv hade för avsikt att föra fram som Reagans efterträdare.
Båda skulle officiellt skyddas genom begränsad information. Reagan kunde vid ett avslöjande säga till kongressen och världen att en mindre mängd vapen sålts till Iran. Detta för att påverka Irans framtid till gagn för hela västvärlden samt för att försöka få loss amerikanska medborgare som tagits som gisslan. Om andra åtgärder vidtagits hade det skett bakom hans rygg. Det skulle dessvärre låta som en lögn även om det inte var det. Beträffande George Bush skulle denne i detta skede inte bara framstå som ovetande om planerna utan också saknat information som medfört att han kunnat påverka utvecklingen. I själva verket skulle han aktivt medverka i planeringen.
Caseys argument fungerade under alla förhållanden när det gällde att övertala presidenten att skriva på promemorian. Den sista tveksamheten undanröjdes av justitieminister Edwin Meese III, som förklarade att eftersom det gällde en oerhört känslig uppgörelse med direkt livsfara för amerikanska medborgare hade presidenten konstitutionell rätt att så länge hotet kvarstod undanhålla kongressen information.
Casey var nöjd. För hans egen del var promemorian rena frisedeln när det gällde ansvarsfrågan. Eller rättare, han var nöjd den 17 januari när presidenten skrev på promemorian och den lades in i John Poindexters kassaskåp. Den här dagen, tre dygn senare, var han stridslysten som en retad dobermannpinscher. Han satt morrande för sig själv bakom skrivbordet på kontoret i Langley och kedjerökte sina kubanska Davidoff trots att han just då fann dem lika motbjudande som Kubas statschef.
Framför honom på skrivbordet låg SCE:s senaste avlyssningsrapport från Stockholm. Pojkarna hade som vanligt gjort ett helt igenom strålande jobb och i normala fall skulle det fått CIA-chefen att jubla.
Vid ett fingerat inbrott i lägenheten vägg i vägg med den svenske statsministern Olof Palmes bostad hade de placerat sändare i tavelspikarnas hål. Allt som sades i hela lägenheten kunde avlyssnas.
De hade också lyckats bugga statsministerns tjänsterum i regeringskansliets byggnad i Rosenbad och monterat mottagaren på kanadensiska ambassaden som låg på sjunde våningen i ett hus som också inhyste Hotel Sheraton bara ett par hundra meter från regeringsbyggnaden. Givetvis helt utan officiell kanadensisk vetskap.
William Casey blev positivt överraskad över att det var Pete Ranvier som skötte CIA:s hemliga verksamhet hos kanadensarna i Stockholm. Han hade utbildats i Langley under Caseys första år som chef för ”Bolaget” och om han varit amerikansk medborgare hade Casey satt honom högt upp inom Special Collections Elements (SCE) tack vare hans imponerande språkkunnighet och meriter inom elektrotekniken. Tydligen hade Ranvier kommit in i jobbet från andra sidan, så att säga, tänkte Casey. Det kändes mycket betryggande. Skulle det här klaffa behövdes verkligen en som behärskade hela registret och hade omdöme. Han var säker på att Ranvier var rätt man.
Men det var det som kommit fram när hela det storstilade arrangemanget börjat fungera som fått William Casey att omedelbart gå på offensiven som en infanterist på väg ur skyttegraven. Avlyssningsbanden från Olof Palmes bostad innehöll många ointressanta telefonsamtal. Det var en del dispyter mellan makarna och så åtskilliga TV-program eftersom sändarna oturligt nog hamnat i den vägg mot vilken TV:n stod. När Casey första gången lyssnade på banden hade han brutit ut i ett gapskratt när han plötsligt i ett nyhetsprogram fått höra presidenten tala inför kongressen om sina synnerligen högtflygande planer på ett framtida ”stjärnornas krig”.
Men sedan var det slut på lustigheterna. Materialet Casey med stigande irritation gick igenom var ett av de informella samtalen mellan Iraks stockholmsambassadör Mohammed Said Al-Sahaf och statsminister Palme som hölls på dennes tjänsterum.
Al-Sahaf påpekade för Palme att Iraks underrättelsetjänst Mukhabarat på senare tid avslöjat en markant ökning av vapenleveranserna till Iran från olika länder. Casey fann att denne inte uttryckte sig lika häftigt som den iranske vicepresidenten gjort i New York. De var väl rädda för att ett ingripande kunde drabba även dem.
En som däremot var fruktansvärt upprörd var statsminister Palme. Han höll ett högt röstläge. Han försäkrade att han inte känt till att Sverige fanns med bland dessa ”satans dödshandlare”. Först för ett halvår sedan hade han fått veta att den svenska vapentillverkaren Bofors sålt vapen som via tredje land gått till Iran. Han hade slagit ned på verksamheten mycket hårt. Men tydligen hade det inte räckt.
I november gjordes ett nytt försök och Palme hade personligen ingripit. Han förklarade inte på vilket sätt. En transport med 18 kanoner var under förberedelse. Fartygen som skulle skeppa iväg dem låg redan i svensk hamn och väntade. Det rörde sig om en affär på 2 miljoner dollar. Enligt slutanvändarintyget var Nigeria mottagarland. Nigeria! Här använde Palme en rad oöversättliga svenska kraftord. Rasande med mycket hög röst hade han försäkrat ambassadören att han nu skulle tillsätta en kommission som omgående tog itu med vapenhandeln. Hela komplexet skulle genomlysas. Allt måste fram! Palme sa att han insåg att det var den enda framkomliga vägen till fred. Han skulle i FN kräva att de båda stormakterna ställde sig bakom kommissionen och tog sitt ansvar. Och om det pågick vapenleveranser till de båda stridande parterna skulle han omedelbart kräva ett stopp för dem. Han var, sade han, inte helt ovetande om att detta var en krigets bakgård för både USA och Sovjetunionen.
Enligt noteringarna i rapporten hade ambassadören efter detta blivit mycket tystlåten. Han hade med spak röst förklarat sig nöjd med ett sådant besked ”då det var Iraks vilja att få fred”. På direkt fråga från Palme om Mukhabarat var villigt att ställa informationer till hans förfogande mumlade Al-Sahaf något om att han skulle höra sig för hos den militära ledningen och återkomma så fort som möjligt. Men då landet trots allt befann sig i krig var han mycket osäker på om underrättelsetjänstens material kunde lämnas ut.
William Casey var nu övertygad om att de ursprungliga planerna på ett samarbete med den svenska regeringen om nyttjande av den legala Bofors-routen var hotade. Om det inte på något sätt gick att pressa Palme. Det här måste han omgående ta upp med Oliver North som ju planerade ett möte med den svenske statsministern i Frankfurt. De hade tydligen gjort en allvarlig felbedömning här. Han bedömde Palmes reaktion som äkta vilket pekade på att den svenska regeringen inte hade något med Bofors vapenaffärer att göra. I alla fall inte officiellt.
”Bullshit! Bullshit!” hojtade William Casey rakt ut i rummet när han för tionde gången plöjde igenom materialet.
Hans sekreterare Judith Phillipotts gläntade förskräckt på dörren då hon uppfattat det som han ropat på henne med hennes förnamn. Det hade bara förekommit vid en och annan av ”Bolagets” personalfester och då sedan chefen satt i sig ett försvarligt antal groggar. Så nu var det tydligen riktigt allvarligt.
”Ja, sir?”
”Va?” Casey såg förvirrad ut men fann sig snabbt.
”Eftersom herrarna inte behagat komma i tid kan kanske miss Phillipotts ordna så de inställer sig i lägesrummet med en gång. Jag ämnar nämligen gå dit nu. Och säg till överste North att jag vill ha ett samtal med honom efter det här mötet.”
”Ja, sir! De är nog lite försenade, sir.”
När hon såg hur hans ansikte stelnade till inför denna självklarhet drog hon snabbt igen dörren. Klockan var en minut över utsatt tid klockan 16. Det var tillräckligt för att CIA-chefen skulle kunna få ett utbrott.
Lägesrummet i CIA:s högkvarter var i stort sett utrustat som dess motsvarighet i Vita huset. Man saknade dock den direkta länkförbindelsen med NSA:s signalsatelliter som av säkerhetsskäl bara skulle ha två mottagare, en placerad i presidentens närhet och en i den militära ledningens i Pentagon.
Något försenade anlände slutligen DDI Peter Graham och ambassadsekreterare Stuart Baker från Stockholm. De hade in i det sista väntat på fler kompletterande rapporter från Sverige.
I den grupp som sammankallats fanns också tre handplockade CIA-tjänstemän som Casey litade blint på och vars största tillgång var deras gedigna kunskaper om terroristverksamheten över hela världen.
Art Murphy, Henry Kapitza och John Sullivan hade gemensamt ansvar för de strängt hemliga koderna till de olika datoriserade informationsenheterna terrorism, spionage och kontraspionage. Casey hade kort och gott döpt trion till ”Chipsen”. Om en av de här gossarna hoppade öster ut skulle ”Bolaget” gå i omedelbar konkurs.
”Målet i Operation Slingshot, som styrs av sydafrikanerna, är som ni redan vet den svenske statsministern Olof Palme. Vi har tagit på oss uppgiften att analysera hotbilden mot svensken och med utgångspunkt från denna stå för en efterföljande desinformationsinsats”, sa William Casey där han halvlåg i den sofflika snurrfåtöljen bakom det halvmåneformade skrivbordet. Han befann sig ett pinnhål högre upp än de övriga som tagit plats i varsin bekväm fåtölj med direkt anslutning till en manöverpanel med dataskärm från vilken de kunde dirigera allt från bandspelare, dator och olika mottagarkanaler på extern och intern TV och radio.
Stuart Baker kände sig som alltid stressad när han stod öga mot öga med William Casey. Den mannen kunde göra vem som helst förvirrad genom sina tvära kast i humöret. Baker var medveten om att han hade en hel del att komma med och att det var viktigt för hans fortsatta karriär att Casey reagerade positivt.
”Jag ska kanske så här inledningsvis säga att jag från början var tveksam till hur sydafrikanerna skulle organisera det här”, fortsatte Casey. ”Botha-regeringen har lagt över hela operationen på en privat organisation som heter Long Reach. Den styrs av en major Craig Williamson. Men nu vet jag … vi … lite mer. Williamson är något av en sydafrikansk hjälte. Under något år infiltrerade han den svenska biståndsorganisationen IUEF, som gav bidrag till den sydafrikanska frihetsrörelsen ANC, och miljoner kronor som skulle överföras dit placerades på säkerhetstjänsten BOSS konto och nådde alltså aldrig målet. Williamson var ofta i Sverige även om IUEF:s huvudkontor låg i Geneve. Long Reach är en länk direkt ill president PW Botha. Kärnan består av agenter och underrättelseexperter som plockats från elitsoldater inom Rhodesian SAS, Selous Scouts och från andra säkerhetstjänster i Europa, bland andra den svenska. Ett högst professionellt gäng som kommer att genomföra Operation Slingshot.”
Casey tog ett djupt andetag för att skaffa lite kraft för att avsluta sitt ovanligt långa föredrag. ”Tots att ANC har flera höga representar närvarande vid apartheidmötet som planeras i Stockholm, har vi fått meddelande om att det primära målet är ”OP”, som i fortsättning i all kommunikation ska ersätta namn, titel, uppgifter om hans agerande eller vad det nu kan vara. Ni får tolka in vad tusan ni vill i initialerna, jag för min del har valt Obscene Person.”
Den något tryckta stämningen lättade med det skratt som utbröt på alla håll. Det fick till och med Casey att dra på munnen. Högst skrattade Stuart Baker som tyckte det var mycket fyndigt då han med ensam kunskap om sitt nya hemland visste att Person var ett av de vanligast förekommande svenska familjenamnen.
”Stuart om du kan behärska dig något vill jag att du ger mig en snabb sammanfattning av OP:s nuvarande situation”, uppmanade Casey med ett för stockholmsambassadören överraskande milt tonfall.
Stuart Baker ordnade till anletsdragen.
”En mer detaljerad utredning kring personen OP kommer att läggas in på Operation Slingshot OS:A. Sammanfattningsvis kan jag då säga att han faktiskt fyller femtionio år på torsdag. Han är fysiskt frisk, vital, aktiv… lika tokig i tennis som vicepresident George Bush.. och bättre. Men han är mentalt pressad av den enorma publiciteten kring ett skatteärende. Han anklagas för att ha bedragit svenska folket. Arvodet för ett föredrag vid universitetet i Harvard påstås ha förvandlats till studiestipendium för sonen varvid OP undandragit sig skatt.
Oberoende av vad som ligger bakom den här affären är han alltså hårt tagen av att anklagas för fiffel och för att ha utnyttjat sin ställning för egen vinnings skull. OP har under många år utsatts för olika former av ryktesspridning. Han utpekas som narkoman och mentalsjuk, han beskylls för att vara rysk inflytelseagent, att missköta säkerhetspolitiken, att svika givna vallöften… där angrips han mycket hårt av grupper inom den egna rörelsen. Det talas om en nyfattigdom i Sverige om han får som han vill.”
William Casey lyfte högerarmen rakt ut som i en fascisthälsning vilket alla hade lärt sig betydde ”Håll käften!”
”Skisserar du ett underlag för arrangerat självmord?”
Rösten var vass, frågan snärtig och rynkan mellan ögonen visade att CIA-chefen i så fall absolut inte delade Bakers uppfattning.
Baker skakade energiskt på huvudet.
”Nej, definitivt inte. Självmord håller inte, det skulle ingen människa i Sverige gå på. Bortsett från Harvardaffären, där hans familj dras in, tror jag inte ryktena biter så hårt på honom. Han är luttrad efter sexton år som socialdemokratisk partiordförande och tio som statsminister. Det finns väl ingen svensk toppolitiker som under så lång tid utsatts för så kränkande personangrepp som OP. Själv kallar han det för underhållningsvåld. Däremot kan vi från ganska säkra källor dra slutsatsen att han inom en nära framtid tänker lämna sin utsatta position och avgå som partiledare och statsminister. När eller under vilka former kan vi inte säga. Vidare ryktas det om en kärleksaffär med dottern till den förmögne bankiren Rotschild i London… Emma Rotschild.
Hon har skaffat sig en exklusiv lägenhet alldeles i närheten av OP:s bostad i centrala Stockholm. Eller om det nu skett på OP:s initiativ, det har vi inte riktigt kunnat kartlägga. Här kan naturligtvis…” Baker avbröt sig när han såg hur det blixtrade till i CIA-chefens ögon. Men han kopierade snabbt Caseys eget sätt att tysta någon och lyfte avvärjande högerarmen med öppen hand för att markera att han ville tala till punkt. ”Tills vi funnit andra starka indicier är det här bara rykten”, fortsatte han. ”De understryks emellertid av att hans hustru uppges ha planer på att ta ut skilsmässa… om hon inte rent av redan har lämnat in en ansökan.”
”Stuart”, sa CIA-chefen sammanbitet, ”OP är vital, frisk, en ungdom på 59 år. Han är hårt klämd i jobbet, vill satsa på något nytt. Han har en rik älskarinna. Hustrun har avslöjat honom och vill ta ut skilsmässa. Han kanske vägrar, kan inte klara skandalen… det har begåtts mord för mindre, Stuart. Här kommer vi att kunna bättra på ryktena. Vi får inte tro något, Stuart. Indicier? Det räcker inte. In med en fotograf i den där… vad heter hon, Rotschild?… i den där kvinnans sovrum, för fan! Det är så det går till. Dessa omständigheter ska i detalj utredas…”
”Sir, om jag får avbryta. En sådan utredning pågår redan… även om det där med fotografen kanske inte ingår i arbetsuppgifterna.”
”Bra! Ett svartsjukedrama, mina herrar. Peter, uteslut arrangerat självmord. Gör en file för svartsjukedrama.”
Casey lutade sig bakåt och såg riktigt nöjd ut.
Peter Graham, som föredrog att i sådana här topphemliga sammanhang själv programmera datorn, lät sina smala fingrar röra sig snabbt över tangentbordet. Han avslöjade inte med en min vad han ansåg om CIA-chefens slutsats.
”OP är utan tvekan en mycket kontroversiell person”, fortsatte Baker. ”Han är en symbol för makten i Sverige. Nej, han är makten. Man kan säga personligen ansvarig för regeringens agerande och socialdemokraternas politik. Så stor är han. Man kanske kan likna det svenska statsskicket under OP vid en demokratisk diktatur, vad fan nu det kan vara. Därför kan vi utan tvekan kalkylera med att en rättshaverist och förfördelad människa, ett offer för systemet, mycket väl kan se OP som personligt ansvarig för sitt elände och av den anledning ta livet av honom. Det är också en fullt framkomlig väg.”
Peter Graham hamrade intensivt på tangentbordet. Baker kände att han började få grepp om situationen. Casey såg nöjd ut.
”Man har självfallet kunnat avläsa stor besvikelse bland de oppositionella i landet över att socialdemokraterna vann valet”, fortsatte Baker med en röst som präglades av större självsäkerhet än vid inledningen av anförandet.
”Många är rent ut sagt förbannade över att Palme återigen blev statsminister. Alltså: inom oppositionen, bland högerextremister, kan det finnas någon fanatiker som är beredd att göra sig av med OP. Till bilden hör att den stora arbetsgivareorganisationen SAF mer och mer tagit den svenska säkerhetspolisen i sin tjänst och riktat in den mot arbetstagarna. OP har kritiserat SAF för att ha gått ifrån sin roll som politiskt neutral organisation. Här finns åtskilliga fiender till OP… jag ska återkomma till det här med säkerhetspolisen. Det s k officersupproret för en tid sedan som jag tidigare rapporterat om visar att det jäser bland militären. Man hänger upp nidporträtt av OP på sina anslagstavlor. Han utpekas som landsförrädare, beskylls för att spela under täcket med ryssarna. Han har naturligtvis tvingats att offentligt protestera mot ubåtskränkningarna men misstänks för att i hemlighet samarbeta med Ivan.
Med tanke på att OP planerar ett besök i Sovjetunionen om några månader har vi här en klart framkomlig väg. Vi kan skapa bilden av ett organiserat, militärt attentat. Kanske till och med iscensätta ett. Men också bilden av en ensam militär hjälte som ingriper för att stoppa den man i Västeuropa som anses farligast när det gäller att sprida världskommunismen.
Här vill jag också inflika att personen inte på något sätt behöver vara militär. I Sverige finns det ett myckt starkt kommunisthat, inte helt olikt det som frodas i USA. Med samma motiv som den ensamme officeren kan en polis eller en privatperson agera.”
Stuart Baker gjorde en paus och tog en klunk mineralvatten och Peter Graham passade på att avbryta.
”Med tanke på hur allvarligt många tycks se på den här sovjetresan borde det väl också finnas andra grupper som kan tänkas agera, t ex med hjälp av professionella terrorister. Hur är läget på den fronten, pojkar?” Han riktade frågan till ”Chipsen”.
Det blev Art Murphy som svarade. En bredaxlad vältränad medelålders man med helt kal hjässa och som av den anledningen gick under namnet ”Kojak” efter den kände TV-deckaren.
”Skandinavien är rena fristaten för europeiska terroristgrupper för närvarande. De tar sig lätt ut och in på falska pass, främst norska som är lätta att plagiera.”
Casey var där med armen igen och viftade frenetiskt. ”Med all respekt, Art, men det vi talar om ska inte se ut som ett vanligt terroristdåd som lejts ut till en massa löst folk med stora pengar i potten.”
Murphy såg med stadig blick på chefen.
”Det har jag klart för mig, sir. Men jag tänker ett steg till. Vi kommer i desinformationskampanjen efter ett eventuellt ingripande mot målet att kunna köra fram ett antal internationella grupper som inte bara kan ha motiv att röja OP ur vägen utan också redan finns i landet. Om vi väljer den vägen kan de också aktiveras för det här ändamålet.”
”Det låter intressant, vi tar det när vi kommer in på terroristdelen. Fortsätt Stuart! Vad har du att säga om den svenska säkerhetspolisen?”
”Vi har ett par man vilande där vilka snabbt kan tas i bruk för känsliga uppdrag. OP har legat i fejd med Säpo sedan han blev partiordförande. Han räknar kallt med att vara avlyssnad… av sin egen säkerhetspolis men naturligtvis inte av oss. Han utesluter inte att livvakterna som ska ge skydd också övervakar honom. Vi vet ju sedan gammalt att OP ingrep och begränsade utbytet mellan ”Bolaget” och Säpo på 70-talet. Den svenska säkerhetspolisen har mer eller mindre isolerats mot omvärlden. Med tanke på väntade aktioner från det hållet efter ett attentat kan det vara en tröst att veta att OP har alldeles rätt när han säger att Säpo är politiskt obildat. Man kommer att ha mycket svårt att göra någon vettig politisk analys av läget. Säkert… hm, säkert får vi en signal.”
Ett i det närmaste uppsluppet fnissande hördes från flera håll.
”Med direkt knytning till sovjetresan kan vi välja ut några grupper som, precis som Murphy här säger, har motiv att ingripa”, fortsatte Baker. ”Vi har NCLC, Arbetarkommittéernas centralorganisation, som griper in i ELC, Europeiska arbetarkommittéerna, mycket aktiva i Skandinavien under beteckningen EAP, Europeiska arbetarpartiet. Det här är ju för oss välbekanta högerextremistiska organisationer med rötterna i USA. De har haft OP som hatobjekt ända sedan han hade den dåliga smaken att demonstrera mot Vietnamkriget tillsammans med Nordvietnams Moskva-ambassadör i Stockholm 1968. Det var för övrigt inte länge sedan det här rövargängets… ja, jag ber om ursäkt sir om jag säger så, jag vet ju att vi håller dem under armarna och har haft en del nytta av dem… nå, det var inte länge sedan deras ledare Lyndon LaRouche öppet deklarerade att OP är ett hot mot USA och därför borde skjutas.”
”Den typen av idiotiska uttalanden har vi mycket stor nytta av”, konstaterade Casey kallt.
Baker fortsatte: ”Man kan nog säga att just EAP ligger bakom den hätskaste hatpropagandan mot OP i Sverige. Huruvida det är en organisation som är beredd att begå mord har jag svårt att säga. Förmodligen är det mest stora trutar det handlar om.”
Baker bläddrade i sin pärm. ”Jag kan här citera vad organisationens svenska företrädare anser om OP: Svenska folket regeras av en galning, en sinnesrubbad mördare, som dyker upp ur den mörka, bistra vinternatten och smyger mot sitt offer med yxan i beredskap. Slut citat.”
Casey nickade. ”En mycket sympatisk beskrivning”, sa han syrligt. ”Men OK, det här kan säkert användas. Att efter ett attentat lägga ut lämpligt betade krokar till journalister i Europa om de här organisationernas verksamhet inriktade på OP kan definitivt bidra till dimbildningen.”
”LaRouche är en sällsynt otrevlig figur”, inflikade Peter Graham. ”Det är en gubbe vi verkligen borde se upp med, inte minst med tanke på hans ekonomiska äventyrligheter. Jag anser att amiral Poindexter och folket i säkerhetsrådet bör sparka ut honom från korridorerna en gång för alla. Jag håller med Stuart, det här en en stor samling gaphalsar. Men över dem alla har vi ju WACL (World Anticommunist Leage – Antikommunistiska Världsförbundet). Där vet vi att de verkligt fula fiskarna döljer sig. WACL bedriver ju som bekant rena fälttåget mot den anstormande sovjetkommunismen. Och det vet jag, Bill, att det här är något som du vid flera tillfällen backat upp. Men WACL kan också ses som en paraplyorganisation för hela den internationella högerextremismen och även om den stöder president Reagan och gjorts rumsren i Europa finns flera grenar som direkt står i förening med terrorverksamhet.”
”Jag tänkte just komma till det”, avbröt Stuart Baker som gärna ville behålla initiativet en stund till. ”Det är känt i Sverige att ett av de mest aktiva mordkommandona under WACL, den gren som leds från Latinamerika och då främst Chile, haft OP på sin dödslista. När kommandots ledare Michael Townley greps av FBI 1979 valde han att samarbeta för att få kortare fängelsestraff. Han berättade att OP var den ende på DINA:s s k dödslista som inte var chilenare. Townley fick personligen i uppdrag att mörda OP. Motivet var solklart: OP kunde då, och kan i större utsträckning i dag då hans internationella status ökat, ses som en centralfigur i stödet för och samordnandet av oppositionen i Chile. Townley misslyckades 1976 i Madrid. Det gjordes ett nytt försök 1984 men då fanns inte Townley med i bilden. I stället flögs två rutinerade rävar in, Thiem Roberto som deltog i kuppen mot Allende och var med och eliminerade general Schneider i Santiago och en baskisk terrorist, Juan Derecho tro jag han hette… men det här vet ju du Kapitza mer om.”
Henry Kapitza nickade och sa med mycket dov röst: ”Townley dömdes som ansvarig för flera stora attentat. Bland annat för mordförsöket på den chilenske exilpolitikern Bernardo Leighton den 6 oktober 1975 i Rom. Leighton anförde kampen för ett fritt Chile och hade OP:s stöd. Han sköts på öppen gata när han med sin hustru lämnade en taxi. Ett skott i nacken på Leighton och ett i ryggen på hans hustru. Ett professionellt agerande som ändå misslyckades. Båda överlevde med svåra skador.”
”Var det Townley som sköt?” frågade Casey och kände åter av den molande huvudvärken.
”Nej, sir! Då hade det inte blivit ett misslyckande. Han fanns bara med på planeringsstadiet. Townley var i maskopi med den italienske terroristledaren Stefano Delle Chiaie som också befann sig i Rom. Det var en av hans pojkar som utförde attentatet. Jag kanske ska tillägga att Delle Chiaie och Townley jobbat ihop vid flera stora attentat. Milano 16 döda, Bologna 85 döda. Innan Townley greps stod båda under Licio Gellis inflytande, den store organisatören och finansiären bakom de här vidriga attentaten.”
Casey masserade den vänstra tinningen med vänster hands fingertoppar. ”Jag gillar inte det här”, muttrade han. ”Vi är alldeles för insyltade i deras verksamhet. På olika vägar går pengar till WACL och DINA och EAP och Gud vet vad och de hamnar väl också i fickorna på den här trion. Som sagt, jag gillar det inte men å andra sidan har vi ju en del att kräva tillbaka. Det är lockande, och nu menar jag inte bara som ett desinformationsscenario. Vi måste ju faktiskt ha några som agerar. Gelli är väl den mest efterspanade mannen i Italien just nu. Han är skicklig. Inte ens vi vet exakt var han finns, eller hur pojkar?” Casey lyfte på ögonbrynen och ”Chipsen” nickade samstämmigt. ”Hans motiv för Bologna-attentatet som gjorde slut på 85 turister var att driva fram ett militärt övertagande i Italien”, fortsatte Casey. ”Attentatet skulle på något sätt illustrera vad som händer i ett land där lag och ordning upphört att fungera och maffian styr. Han siktar verkligen högt den gode Gelli.”
Casey delade George Bush´s uppfattnig att Licio Gelli var en av världens farligaste män. Men synnerligen användbar till vissa operationer inom OSG och CIA. Hans organisation, den sk P2-logen, hade förgreningar in i de absoluta topparna när det gällde världspolitiken och världsekonomin och han hade tummen i ögat på de flesta makthavare.
”Raggruppamento Gelli – Propaganda Due”, eller P-2,var en hemlig, illegal loge som skapades i Italien 1966 av Gelli som då var en mycket rik affärsman. Han var den förste italienare som fick italienskt-argentinskt medborgarskap, han var under andra världskriget medlem i Mussolinis fascistparti och blev också ”Oberleutnant” i Hitlers Waffen SS. I början på 70-talet ökade han på sin förmögenhet genom att fungera som Argentinas ekonomiske rådgivare i Europa när det gällde vapenförsäljning till Argentina. Gelli byggde upp P2-logen genom att gräva fram hemliga uppgifter om iflytelserika italienare inom regeringen, militären, polisen, säkerhetspolisen, media, affärsverksamhet och även inom Vatikanen. Han använde sedan dessa uppgifter som förtäckt hot för att tvinga på dem medlemsskap i P2-logen. Med starkt stöd av CIA:s högkvarter i Rom började Gelli ”möblera” om den italienska regeringen för att få en klart högerinriktat diktatur. Samtidigt började P2-logen att använda våld som visserligen inte skulle härledas från P2 men som skulle tjäna som bevis för att Italien behövde en högerregering som stod för lag och ordning. På så sätt använde sig Gelli av terroristledare som Michael Townley och Delle Chiaie vilket kopplade ihop chilensk och italiensk terrorverksamhet riktad mot socialister och kommunister.
Casey vara nära vän till Philip Guarino, en italienare bosatt i USA som ingick i Ronald Reagens presidentkampanj just ledd av Casey. Efter valet fungerade Guarino som republikansk rådgivare för Reagan och Bush. Och kopplingen till Licio Gelli var intressant för Casey. För det var P2-medlemmen och maffiabossen Michele Sindona som introducerade Guarino för Gelli. Sindona styrde Vatikanbanken och var också en av Italiens mäktigaste bankirer.
Casey var osäker på hur mycket ”Chipsen” kände till om det här så han föredrog att ligga lågt tills vidare.
”Sir, vi bör utan svårighet få kontakt med både Gelli och Delle Chiaie i Chile, Argentina eller Sydafrika”, insköt Kapitza.
”Mycket bra! Var befinner sig Townley nu för tiden? Så vitt jag vet benådades han för ett par år sedan.”
Som för att visa hur väl de kompletterade varandra sneglade Murphy och Kapitza mot John Sullivan som gled in i samtalet med en aning staccatoartad röst.
”Michael Townley dömdes till sju års fängelse och har avtjänat sitt straff den 15 oktober i år. Han släpptes villkorligt som tack för hjälpen. Ny identiet: Sam Tanner. Vistelseort: Denver, Colorado. Sysselsättning: driver en bilfrima. Townley kan inte ta ett steg utan att ha FBI i hasorna. Han ligger alltså för närvarande lågt. Men delar av hans organisation kan lätt aktiveras. Det sannolika är, och det går att vid närmare koll få bekräftat, att en del av Townleys grupp står under Stefano Delle Chiaies ledning. Delle Chiaie har en hel armé av attentatsmän, bombspecialister och yrkesmördare till sitt förfogande. Vi vet att han för den chilenska juntans räkning fortsatt där Townley tvingades sluta med upprensning av motståndare till regimen både i Europa, USA och Centralamerika.”
Det var en klar och rak redogörelse som tillfredsställde William Caseys vetgirighet. Han tyckte det började brännas. Här fanns en rad möjligheter att lägga ut desinformation och kanske i viss mån också delaktighet i det kommande attentatet om sydafrikanerna inte kunde fullfölja.
”Sir, om jag får avsluta det här”, sa Baker med mer av anmodan än vädjan i rösten.
”Javisst, självklart, fortsätt käre vän!” uppmanade Casey med en yvig gest mot ambassadsekreteraren. ”Jag uppskattar verkligen ditt arbete, Stuart. Verkligen. Jag vill gärna att du redovisar det så utförligt som möjligt.”
Baker kvitterade betygssättningen med ett tacksamt leende.
”Med tanke på vad som framkommit har jag en uppgift som det osar bränt om. För några månader sedan uppsöktes OP i Stockholm av Gabriel Valdes”.
William Casey ryckte till och försökte sätta sig spikrakt upp i soffstolen men var i stället på väg att förlora kontrollen över sin formlösa kropp som höll på att glida ned på golvet. När han väl kommit på plats väste han:
”Valdes! Den förbannade upprorsmakaren! Det spelar ju oss rakt i händerna. Valdes leder inte bara det kristdemokratiska partiet i Chile. Han leder hela oppositionen. Han är så stor att generalerna inte vågar röra honom. Att undanröja Valdes skulle vara rena dödsstöten för juntan och dess försök att skapa någon sorts demokrati i Chile. Han och OP tillsammans… mycket intressant. Vad gällde mötet, vet du det?”
”Sir, de samtalade om en internationell parlamentarikerkonferens i Santiago i maj. Gruppen ska ge den chilenska oppositionen sitt stöd för kraven på att demokrati återinförs i landet. Valdes ville bland annat veta vilka som skulle representera Sverige.”
Casey var nu inne på sin fjärde cigarr och han började få tillbaka smaken.
”Det här börjar verkligen se ut som något”, sa han puffande som ett ånglok när han tände på fimpens glöd. ”Ska OP med på den här resan?”
”Nej, det är inte troligt”, svarade Baker. ”OP som statschef kan väl knappast ingå i en sådan grupp. Men det är klart att han kan ha inflytande på den.”
”Okay, det pågår alltså aktiviteter från OP:s sida som direkt berör Chile. Det kan få igång DINA. Sedan har vi OP:s sovjetresa, det kan få fart på enskilda högerextremister och sovjetmotståndare ur flera grupper både inom och utom Sverige. Det här är mästerligt! När det gäller Sydafrika kommer med stor säkerhet blickarna att riktas dit och det blir deras egen uppgift att försvara sig ävern om vi ska hjälpa till. Vill det sig riktigt väl och vi tvingas trycka på startknappen kanske vi kan sitta på parkett med armarna i kors och beskåda hela dramat. Hur vi än gör finns här ett förbluffande starkt underlag för desinformationskampanjer som kommer att få det ena spåret efter det andra att gå i cirkel. Men låt oss gå vidare innan vi drar några slutsatser. Fortfarande är jag tilltalad av min ursprungliga idé att jaga upp iranierna. Jag vill inte påstå att Iran har direkt underlag för att göra sig av med OP därför att han stoppat den svenska vapenhandeln. Den har nog inte den omfattningen. Men… detta kommer att bli vår första stora uppgift när det gäller att desinformera, att övertyga världen om att det förhåller sig så. Genom att i ett tidigt skede lyfta fram skumraskaffärerna mellan Sverige och Iran i förgrunden kan vi effektivt dölja våra egna små mellanhavanden med iranierna. Vi har väl tillräckligt många journalister på det internationella planet i nätet för att snabbt få snurr på en sådan historia. Allt enligt ”en anonym källa inom den amerikanska underrättelsetjänsten”, är det inte så de brukar kalla er, pojkar?” Casey skrattade till utan att vänta sig något svar.
Peter Graham reste sig från sin stol och sträckte på kroppen. Han böjde fingrarna i uppmjukande rörelser. ”Jag vill inte gärna föregripa analysgruppens arbete, men okay… när du ändå för det på tal, Bill… låt oss göra ett enkelt tankeexperiment. Varför inte ställa iranierna inför följande skakande scenario: Om FN:s fredsmäklare spräcker vapenaffären mellan USA och Iran, vilket vi har anledning att misstänka att han kan göra om han drar igång en undersökningskommission, så stoppas sannolikt all vapendistribution till Iran och Irak. Åtminstone under en längre period. Som situationen är i dag drabbas Iran värst, frågan är om inte mullorna då har bett sina sista bön. Helt slut med vapen från USA. Helt slut med ayatollorna. Jag har mycket svårt att tro att ryssarna i ett sådant läge skulle stötta Iran. De har ju i första hand försett Saddam Hussein med vapen. De är lika angelägna som vi att bli av med det här islamska packet som spårat ur så våldsamt under Khomeinis maktfullkomliga ledning. Ayatollorna tvingas ofrånkomligen till vapenstillestånd och seriösa fredsförhandlingar. Allt mycket förödmjukande för Khomeini eftersom detta bara kan tolkas som att deras heliga krig förlorats. Vad säger du, Bill?”
William Casey lade ifrån sig cigarren i askkoppen. ”Det är ingen tvekan om att vi här har det starkaste kortet när det gäller desinformationen. Men om det verkligen är den framkomliga vägen vid en eliminering… det tvivlar jag på. Vi ska inte glömma att om hela skulden läggs på Iran så åker vi med av bara farten. Vi kommer aldrig att kunna krypa undan.”
Art Murphy lyfte en hand som om han satt i skolbänken.
”Vi har en del uppgifter som härrör från vår iranske informatör Ghorbanifar att en iransk tremannagrupp härjar i Europa. Det är för övrigt inte alls omöjligt att det gänget befinner sig i Skandinavien. Men bytet är iranier i exil.”
”Ghorbanifar är användbar på många sätt, men han är precis lika opålitlig som alla andra iranier”, fnös Casey irriterat. ”Det kan vara samma skitsnack som tidigare då han kommit dragandes med rapporter om terrorister som sedan visat sig vara rena fantasifostren. Vi har för närvarande en hel del med honom att göra och det var inte länge sedan jag gick igenom hans akt. Där finns förbanne mig inte många exempel på att hans rapporter lett till något.”
”Hur ser det då ut i Sverige, Stuart?” frågade han plötsligt. ”Finns där grupper som kan tänkas ha motiv att undanröja OP… jag menar förutom militära konstellationer?”
Stuart Baker sträckte upp sig i stolen.”Ja, man kan väl säga att kopplingen till Iran skulle hålla. Den kurdiska rörelsen PKK har i Sverige stämplats som terrorister. Stämningen är minst sagt infekterad. Ett par mord på senare tid i Sverige har skakat om det svenska samhället. PKK:are står mot landsmän som företräder både Iran och Irak. Jag kan inte på det här stadiet svara på frågan om denna grupp, ordentligt provocerad, kan vända sig mot ett annat mål. Men det är inte helt omöjligt då den svenska regeringen under OP:s ledning i kurdernas ögon förorättat dem som frihetskämpar genom att stämpla dem som terrorister.
Vi har också kroaterna. En av Ustasjas hjältar sitter i svenskt fängelse, Miro Baresic, som 1971 tillsammans med en landsman mördade Jugoslaviens ambassadör i Stockholm. OP och hans regering har konsekvent nekat den mannen några som helst lättnader, och åtskilliga har hört Baresic uttala mordhot mot statsministern. Det här är helt klart två grupper som har starka motiv. Ur desinformationssynpunkt är
de i det närmaste idealiska.”
”Tack Stuart. Här har vi lite att bita i.”
”Sir!” avbröt John Sullivan.
”Ja?”
”Tro det eller ej, men vi kan faktiskt också föra in Ustasja-rörelsen under WACL:s paraply.”
”På vilket sätt?”
”Ustasja ingår i något som heter ABN, Antibolshevik Bloc of Nations, som var med och bildade WACL. Kända kroatiska aktivister har deltagit i WACL:s sammankomster på senare år… så där har vi våra vänner igen.”
”Peter, innan du ger oss en kort sammanfattning av läget vill jag att du lägger in följande som ni får se på lite extra”, sa Casey. ”Vad kan man officiellt och utan kunskap om det verkliga motivet rikta mot USA? Kan Sovjet ha motiv att undanröja OP trots att han anses vara deras man? När det gäller USA kan man kanske säga att OP är ett icke oväsentligt hinder för att vi snabbt ska nå framgångar med vår verksamhet i Centralamerika, inte minst Nicaragua. Kan det räcka för att eliminera honom? Är han som internationell opinionsmegafon ett hinder för intervention i Nicaragua? Hans stämma börjar få oroväckande stor genomslagskraft världen över.
Hur starkt hot utgör han mot våra förbindelser med Iran? Sydafrika, då? Ja, det är väl samma sak där. Den här mannen har säkert förmåga och inflytande att få hela världen att strama åt bojkotten mot apartheidregimen. Det kan mycket väl räcka som motiv. När det gäller ryssen har jag inte mycket att komma med. Varför ska de göra sig av med en av sina viktigaste utposter i väst? För så är det nog, trots allt…Peter?”
Peter Graham arbetade en stund under tystnad med sin dator. De övriga kunde koppla av, några tog sig en rökpaus. Det svaga knattrandet från tangentbordet verkade sövande på William Casey. Han funderade på om han skulle ta en tablett mot huvudvärken men höll fast vid sitt tidigare beslut att inte överdriva medicinerandet förrän det blev absolut nödvändigt.
”Okay! Slå på era apparater och ta in C6 så får ni en enkel uppställning av hot- och desinformationsbild.”
Ett tilltagande brus hördes i lokalen allt eftersom terminalerna kopplades på. På skärmarna tonade en tabell fram.
”Jag har gjort tre rubriker. Exekutor avser tänkbara enskilda personer och grupper som kan ha motiv att mörda OP. Inom parentes sagt oväntat många. I några fall kan de kanske engageras för en aktion mot målet, i andra fall kan vi på olika sätt leda in den polisiära utredningen efter ett eventuellt attentat på dessa spår och skapa total förvirring. Rubriken motiv talar för sig själv. Svartsjuka t ex kan syfta på män i den där kvinnan Emma Rotschilds bekantskapskrets som ser med oblida ögon på hennes prassel med OP. En rättshaverist kan tänkas ge OP skulden för sitt elände och så vidare. Desinformationseffekten kan vara svag eller stark. Allt beroende på vilka möjligheter vi har att göra vissa villospår trovärdiga. Ta er en titt!”
Efter några minuter fortsatte Graham:
”Ni ser att fyra motiv skiljer sig från de övriga i frekvens: säkerhetsrisk, sovjetresan, valförlust, vapenstopp… utan att nu värdera dem”, sa Peter Graham lika torrt som om det gällt ett föredrag i konsten att välja rätt plantor till trädgården.
”Vid den analys vi kommer att göra på avdelningen utgår vi från dessa motiv, det är helt uppenbart. Med motiven som facit kan vi också lätt plocka ut följande tänkbara misstänkta exekutorer med verksamhet i Sverige: Militär grupp, Extremist, EAP, WACL och Iran. Låt mig se… ja, de två sistnämnda kan vi nog utan vidare engagera i spelet, de andra tre kräver speciella insatser som dock har den fördelen att hela operationen stannar inom landets gränser. Utifrån har vi sedan givetvis Chile och Sydafrika. Ja, mycket mer kan jag inte få ut av det här just nu.”
Casey fick nu ett klart besked om att Graham och därmed inte heller de andra kunde värdera Iranaffärerna på rätt sätt. För dem handlade det om att ett ingripande mot OP var önskvärt då denne i sin roll som FN-mäklare kunde avslöja de vapenaffärer som genomfördes för att få loss amerikanska medborgare som hölls som gisslan i Teheran. Det var allt. De visste ingenting om stödet till Contras och den pågående droghandel som finansierade den centralamerikanska kampen mot sovjetkommunismen. Han tyckte det var önskvärt att dessa välinformerade herrar också i fortsättningen hölls utanför den här delen.
”Utmärkt Peter!” sa en nöjd William Casey och reste sig mödosamt. ”Ni ska ha tack allihop. Jag vill ha rapporten på mitt bord på torsdag, Peter. Jag har en stark känsla av att vi inte har någon tid att förlora.”
”En sak är ändå klar”, tillade Peter Graham eftertänksamt när han släckte ned datorn och plockade ur disketten.
”Vilket alternativ vi än väljer har vi sex starka underlag för separata desinformationskampanjer. Ingen kommer att hitta ut ur den dimman.”
Filed under: Uncategorized | Leave a comment »
Leopoldreport's Weblog 