Mordet på Olof Palme-av Anders Leopold DEL 8- ”The Swedish tree will be felld… tell our friend Bush”

Det svenska trädet… Palmen, ska fällas, tala om det för vår vän vicepresident Georg Bush.
Jag är ganska övertygad om att det var så här det började på den långa vägen fram till skotten på Sveavägen i Stockholm. Allt utgick från vicepresident George Bush och Reagan-administrationens befogade oro, att FN:s fredsmäklare Olof Palme i kriget Iran/Irak skulle avslöja den illegala vapenhandeln med Iran, vilket skulle ha störtat Reagan-administrationen. Det som kom att kallas Iran/Contras-affären.
”Operation Tree” avslöjades av Barbara Honegger, som var journalist och informatör nära Ronald Reagan i Vita huset. Det kallades ”telegramspåret” och det här är i korthet inledningen.
Det nämndes första gången i ett radioprogram i USA av en anonym informatör som påstod sig vara f d CIA-agent och visste att vicepresident Bush låg bakom mordet på FN:s fredsmäklare, den svenske premiärministern Olof Palme.
Det var så uppseendeväckande att det gick ut via nyhetsbyråerna över hela världen. Men censurerat.
Telegrammet så som det publicerades i svenska media fick ordalydelsen:
”Det svenska trädet skall fällas. Hälsa vår vän!”
Vem var vår vän?
Vi var många som ställde den frågan. Få fördjupade sig i detta spår – det blev ganska snabbt en sorts kuriositet i Palmeutredningen.
Men telegrammet, så som det citerades av informatören ”Y” för Barbara Honegger, formulerades enligt henne så här:
”DET SVENSKA TRÄDET SKALL FÄLLAS… HÄLSA VÅR GODE VÄN BUSH!”
Barbara Honegger sa i en timslång telefonintervju med mig för drygt tio år sedan att hon inte blev förvånad över att nyhetsbyråerna censurerade bort namnet.
– Jasså, namnet togs bort. Det är ju förklarligt. Jag visste inte då vem ”Y” var. Men jag hade med min insyn i verksamheten så stor möjlighet att kontrollera hans uppgifter att jag ansåg att en del av det han sa var trovärdigt. Men jag tro jag var den enda inom världens media som kände till bakgrunden, därför var namnet Bush en våldsam utmaning som media inte kunde ställa upp på. När det gäller telegrammet är jag osäker. Det gick ju gick inte att spåra.
Idag vet vi vem ”Y” var. Nämligen en professionell desinformatör med flera namn: Oswald LeWinter och Ibrahim Razin var de mest kända. Och som informationssvindlare störde han Palmeutredningen vid flera besök i Sverige genom att informera om en blandning av sanningar och lögner. Men var Telegramspåret en lögn eller en sanning?
Hela den nästa osannolika historien går att läsa på http://www.leopoldreport.com/Surprise.html

Annonser

Mordet på Olof Palme – av Anders Leopold – DEL 7 – SÄPO-POLIS I UPPSALA FÖRSTÖRDE VIKTIGT TIPS OM SYDAFRIKA OCH VAPENHANDEL

Kärnan i det vi kallar Sydafrikaspåret är givetvis Uppsalagruppen, ”The Upsala group”, som nämns på flera ställen i de sydafrikanska dokumenten utan att vara kopplade till varandra vilket stärker deras äkthet. En svensk grupp som samarbetade med den militära säkerhetstjänsten i planeringen och genomförandet av mordet på Olof Palme.
Gräver man ordentlig i det begränsade Palmematerial som vi journalister har tillgång till så kan man få bärighet på kopplingar till att någon polis eller flera på Säpo (säkerhetspolisen) i Uppsala figurerat i mordkomplotten.
Det som hände min gamle kollega på Aftonbladet, Karl-Gunnar Bäck, för oss just till Säpo i Uppsala. Ett tips från en IRA-agent som Bäck kände sedan sin tid som korrespondent för Aftonbladet i London lämnades till Uppsalapolisen. Det registrerades inte och ett band med uppgifterna försvann. Det handlade om Boforsaffären, eventuella mutor och Sydafrika. Källan uppgav att den engelska underrättelsetjänsten MI 6 spårat detta tillbaka till sydafrikansk vapenhandel. Bäck, som då blivit generalsekreterare i Civilförsvarsförbundet, skrev i Civilförsvarstidningen, utan att avslöja några detaljer om sin källa, att vapenhandeln och de enorma belopp som cirkulerat där kanske i form av mutor kunde vara ett spår att nysta i. Så här skriver Granskningskommissionen (GK):
……….
”Han (Bäck) hade blivit uppringd av direktören vid Bofors, Martin Ardbo, som försäkrat att detta var absolut felaktigt och att man inte skulle gå vidare på det spåret eftersom det skulle kunna skapa åtlöje kring civilförsvaret och Karl B.”
Nu tände den gamle journalisträven till. Det där lät som en varning från en av Sveriges mäktigaste industrimän. Bäck gjorde åtskilliga försök att kontakta ansvariga inom Säpo. När inte det gick läste han in sitt tips på band, lämnade det till en annan av våra kollegor, Aftonbladet-fotografen Klas Klasson som bodde i Uppsala och kände en pensionerad polis som i sin tur lovade överlämna bandet till lämplig mottagare på Säpo. Sedan dess är det försvunnet.

GK återger hela historien baserad på en intervju med Bäck i TV-programmet Striptease den 27 april 1994 och PU:s förhör med Bäck. GK skriver:
”I TV-programmet intervjuades också biträdande spaningschefen i PU Ingemar Krusell. Denne uppgav att det inom PU inte fanns något tips eller uppslag om Karl B:s uppgifter.”
………

Här är det alltså helt klart. Karl-Gunnar Bäcks tips lämnades till Säpo i Uppsala och gick inte vidare till Palmegruppen! Några veckor senare hördes Bäck av PU och fick dra sin historia igen. Eftersom tipset inte nått fram hördes poliserna i Uppsala.

GK skriver:
………
”Ett 40-tal poliser inom Uppsala polisdistrikt hade dessutom tillfrågats särskilt varvid man talat enskilt med de som var avdelade för tipsmottagning. Inte heller det hade lett till något resultat. Allt detta hade fört fram till slutsatsen att det var osannolikt att Karl B:s informationssekreterare (fotograf Klasson egen anm.) lämnat bandet till säkerhetspolisen i Uppsala.”
………

Osannolikt är rätta ordet men i annan betydelse, att en av landets främsta urtrikeskorrespondenter och en av Aftonbladets välkända fotografer INTE skulle ha lämnat bandet till Säpo i Uppsala.
När det här var aktuellt sa Karl-Gunnar Bäck till mig:
-Sanningen är att bandet försvann på vägen. Efter några månader bad jag Klasson kolla vad som hade hänt. Han fick då beskedet av sin kontakt att han lämnat över bandet och senare fått beskedet att det var utrett och inte lett till någonting. Jag ville inte blanda mig i det här utan släppte saken.

Några veckor efter PU:s förhör med Bäck hördes chefen för Säpo i Uppsala, Walter Kegö, som spelat en central roll i mordutredningen.
GK:
……….
”Walter K uppgav att han vid tiden då bandet skulle ha lämnats hade gått en kommissariekurs och att han då ersatts av Ernst N. Walter. K hade ingen kännedom om Karl B:s uppgifter.”
………..
Så chefen för Säpo i Uppsala kände inte ens till tipset; ett tips om Bofors, mutor, Sydafrika och vapenhandel som kunde ingå i motivbilden när det gällde mordet på Olof Palme. På ett inspelat band. Inget hade registrerats, inget hade antecknats, ingen information gavs när han kom tillbaka från kommissariekursen. Walter Kegö blev kort efter mordet på Olof Palme Säpo:s drivande kraft i det kurdiska PKK-spåret tillsammans med bokförläggaren Ebbe Carlsson. I dag betraktas PKK-spåret som ett desinformationsspår.

Kort tid efter PU:s förhör med Kegö fick Karl-Gunnar Bäck besök av två Säpo-poliser.
Karl-Gunnar Bäck sa till mig:
-Vi samtalade med varandra i två timmar i min trädgård. Det kändes först inte som något direkt förhör. Men de ville att jag berättade hela historien. Jag påpekade att den fanns i Palmeutredningens material. Jag frågade också varför de ville höra mig. Svaret var kort: Det är en order vi fått.
– Jag berättade då än en gång uförligt om min källas uppgifter och de sa sig vara helt nöjda. Då kom huvudfrågan. Som erfaren journalist märkte jag direkt att det här var den egentliga orsaken till deras besök: ´Men den där IRA-agenten, vem var han?´
-Jag sa att det kunde jag inte svara på. De var mycket angelägna men jag vägrade att avslöja min källa. De frågade mig om jag inte hade uppfattningen att det rörde sig om desinformation. Och jag svarade ärligt att det kunde det naturligtvis vara. Sedan dess har den här saken varit utagerad för min del.

Det har den tydligen också varit för Palmeutredningen. Någon hade gömt undan bandet och kanske förstört det. Och NÅGON måste ha varit en polis inom Säpo i Uppsala.

Granskningskommissionen kom med sitt betänkade 1999 och Säpo-polisernas förhör med Bäck hölls 1994. Alltså borde det finnas med i GK:s material. Men inte ett ord om detta.
På sidan 448, Enskilda uppslag, i GK:s betänkande, finns en uppgift om en svensk rörelse som skulle stödja apartheidregimen. Det är förre ambassadören Sverker Åström som redovisar ett samtal med den vid den tiden ledande anti-apartheidaktivisten Abdul Minty. Han levde i exil i Oslo.
………..
”Den 11 mars 1986 sammanträffade en utredningsman från Stockholmspolisens våldsrotel och Sverker Åström med Abdul M, företrädare för World Campaign Against Military and Nuclear Collaboration with South Africa. Abdul M uppgav att han mycket väl kunde tänka sig att sydafrikanska agenter låg bakom mordet på Olof Palme… I utredningen av ett inbrott på ANC.s kontor i London hade en svensk, W, figurerat… W skulle haft samröre med en pensionerad polis i Sydafrika, Craig W(illiamson), och att det i Sverige skulle finnas en rörelse som stödjer den sydafrikanska regimen, VAT – Victims Against Terrorism – Offer mot terrorism.”

En rörelse som hette VAT har enligt vad jag vet inte blivit känd i Sverige. Men i England fanns den. Den uppmärksammades i London då VAT demonstrerade utanför befrielserörelsen ANC:s kontor mot terrorordåd som Nelson Mandelas organisation påstods ha utfört.

Enligt vad som stod i en artikelserie av Anders Hasselbohm i tidningen VI 23 mars 1995 om Craig Williamson och svensken Bertil Wedins samarbete hade VAT samma postboxnummer i Lyndhurst i Sydafrika som kommittén som stödde de sydafrikanska säkerhetsstyrkorna. Chef för VAT:s internationella avdelning var Bertil Wedin! Som också uppgett att han arbetade för den svenska säkerhetspolisen Säpo.
Här kan du läsa sydafrikadokumenten
http://www.leopoldreport.com/LRsajt100.html
http://www.leopoldreport.com/LRsajt101.html

Mordet på Olof Palme – av Anders Leopold – DEL 6 – två sydafrikanska officerare från den militära underrättelsetjänsten: ”EN GRUPP ARBETADE FRÅN SVERIGE MED TVÅ ELLER FLERA SYDAFRIKANER OCH RESTEN VAR SYMPATISÖRER.”

När det gäller den sydafrikanske agenten Heine Hüman, som hade en bilverkstad i Björklinge utanför Uppsala, och den svenska säkerhetspolisens (Säpo) promemoria att han var en informationssvindlare, finns det ändå en del uppgifter som styrker hans berättelse. Det är för övrigt den teknik informationssvindlare använder sig av, att blanda in fakta i en uppdiktad historia.
Följande är hämtat ur Granskningskommissionens (GK) betänkande SOU 1999:88 baserat på Heine Hümans egna redogörelser inför PU (sid 452-453):
………..
”Den man som försökte värva Hüman i Kapstaden hette Griebenawer och skulle vara chef för Norden-avdelningen och ärenden som berörde ANC i Sydafrika. Griebenawer hade visat Hüman en dödslista på vilken Olof Palmes namn stod överst. Även dåvarande utrikesministern Lennart Bodström fanns med på listan.
Hüman återvände till Sverige med erbjudandet att delta i kampen mot ANC. Efter en kort tid hemma i bilverkstaden utanför Uppsala fick han besök av en man som hette Gericke, chef för den sydafrikanska legationen i Stockholm. Gericke försökte vid flera tillfällen också att få Hüman att ta emot nattgäster i sin bostad.
Hüman förklarade att anledningen till att Sydafrika försökte värva honom var dels att Sydafrika hoppades att han hade försvarshemligheter som han kunde avslöja – dels att han hade ett arv om en miljon kronor som han inte räknade med att få ut utan viss hjälp. I förhörsprotokollet från 1985 antecknades:
´Heine Hüman gjorde ett lugnt och sansat intryck på oss. Viss oro att det skulle hända honom eller familjen något fanns. Hans berättelse kom rakt upp och ner och han gjorde inte någon ansträngning att blir trodd.”
Om Hüman hade några nattgäster framgår inte. Men i dokumentet DEEP SEARCH under rubriken PEOPLE INVOLVED nämns om Uppsalagruppen att i denna ingick två eller flera sydafrikaner. Var det dessa som Gericke vill inkvartera hos Hüman?
Direkt citat ur GK:s kommentar (sid 453):
……….
”I maj 1988 kontaktade Heine H säkerhetspolisen i Uppsala. Han lämnade med vissa kompletteringar i stort sett samma uppgifter som 1986.
Av förhörsprotokollet framgår att Heine H, som flyttat till Sverige 1976 från Sydafrika, var gift med en svensk kvinna och att paret bodde på en mindre ort där Heine H också drev en verkstad. Han förtydligade uppgiften om nattgäster och berättade att han sex dagar före mordet på Olof Palme fått ett anonymt telefonsamtal med en förfrågan om han kunde erbjuda en sängplats åt en sydafrikansk medborgare.
För kort tid sedan hade han fått ett liknande samtal. Detta hade skett tre dagar före mordet på en ANC-ledamot i Paris. Heine H påstod vidare att en namngiven kvinnlig tjänsteman på UD, som tjänstgjort vid ambassaden i Kapstaden, lämnat ut uppgifter om SIDA som Griebenawer fått tag på. Kvinnan skulle haft intim kontakt med en säkerhetspolis. Heine H berättade också att han regelbundet haft besök i sin verkstad av folk från ryska ambassaden, sydafrikanska legationen etc. På fråga varför han valt att lämna uppgifterna just nu svarade han att han för några dagar sedan såg ”Sten Andersson och tre negrer på TV”, vilket gjorde honom orolig.
I januari 1990 fick PU in ett tips, där uppgiftslämnaren refererade till en artikel i Aftonbladet och undrade om man kollat den person som under tiden januari 1986 – juni 1988 haft en verkstad på den ort där Heine H bodde.
Därefter synes PU ha ställt en fråga till säkerhetspolisen om Heine H, eftersom det i februari samma år inkom en promemoria därifrån. Där redogjordes för Heine H och dennes kontakter med polis, svenska utländska ambassader, SIDA, m fl. Promemorian avslutas med konstaterandet att Heine H:s uppgifter inte är trovärdiga och att denne med största sannolikhet måste klassificeras som informationssvindlare.”

Vet vi då något om denne man som inte avslöjas i GK:s/PU:s material?
Enligt http://www.contrast.org arbetade han som agent för Security Branch on SAP (section A1 – utländska hemliga operationer). Det är alltså den sydafrikanska säkerhetspolisen BOSS och den grövsta avdelningen, Section A1, som leddes av bl a ”Ondskan själv”, polisöversten Eugen de Kock, som pekat ut kollegan Craig Williamson som anstiftare till mordet på Olof Palme. Heine Hüman har inte berättat mycket om sin bakgrund annat än att han för SIDA:s räkning arbetat med Bai Bang-projektet i Vietnam.
Men i Kapstaden sedan han lämnat Sverige intervjuades han av tidningen Vrije Weekblad och berättade öppet att han deltagit i mordet på ANC-ledaren Dulcie September i Paris. Hon sköts när hon med dagens post i handen skulle låsa upp dörren till ANC:s kontor nära Gare du Nord. Det var i mars 1988 och då hade Heine Hüman lämnat Sverige för gott.
MEN. De två inflytelserika sydafrikaner som gett Hüman information – eller kanske till och med hotat honom, Griebenawer och Gericke – kollades trots allt upp. För att sänka eller stärka Heine Hümans trovärdighet.
Detta är resultatet enligt GK:
……….
”I juni 1990 har PU ställt en ´Förfrågan i anledning av mordfallet Olof Palme´ till UD. PU ville ha besked huruvida en man som hette Gericke tjänstgjorde eller hade tjänstgjort på den sydafrikanska legationen i Stockholm. Vidare ställdes frågan om sydafrikanen Griebenawer var känd i UD.
……….
I svar som inkom en dryg månad senare meddelade UD att det fanns en person med namnet Dawid Olwage Gericke som tjänstgjort vid den sydafrikanska legationen i Stockholm under tiden 16 juli 1983 – 31 oktober 1986.
I september 1991 rapporterade legationen i Pretoria att man ställt frågan om Griebenawer till en pålitlig kontakt, som kände till personer som tidigare arbetat inom den sydafrikanska säkerhetstjänsten. Kontakten hade nu återkommit med beskedet att namnet var bekant.”
……….
SÅ! Den man som uppträdde som informationssvindlare hade rätt på de två viktigaste punkterna: namnen på de två personer som kanske tvingade/eller köpte honom in i den grupp, som gav viktig information till sydafrikas militära underrättelsetjänst (MI) då mordet på Olof Palme planlades;
Investigation by PROJECT DEEP SEARCH and from an interview with two former officers in MI:
………..
”… that a group worked from Sweden and that at least two members of the Intelligence Group consisted of two or more South Africans and that the rest were sympathisisers. One of the officers actually named the group as ”The Upsala group”.
Här kan du läsa de sydafrikanska dokumenten:
http://www.leopoldreport.com/LRsajt100.html
http://www.leopoldreport.com/LRsajt101.html

Mordet på Olof Palme-Av Anders Leopold-DEL 5-SYDAFRIKANSK AGENT UTANFÖR UPPSALA SKULLE FÅ BESKEDET: ”NU ÄR PALME DÖD!” MEN UPPRINGAREN SLOG FEL RIKTNUMMER NÄR HAN RINGDE 14 MINUTER EFTER MORDET

Vilka ingick i den s k Uppsalagruppen, ”The Upsala group”, som enligt de sydafrikanska dokumenten samarbetade med den militära underrättelsetjänsten vid planeringen och genomförandet av mordet på Olof Palme?
Sannolikt lever i dag flera personer som fanns i denna grupp och kan ställs till ansvar för ”anstiftan till mord”. De borde nu ha anledning att svettas.

En som inte längre lever men bevisligen var involverad i mordplanerna var sydafrikanen Heine Hüman.
Han var bosatt i Björklinge, två mil norr om Uppsala där han hade en bilverkstad.
Hüman är utan tvekan det första och viktigaste spåret i sökandet efter Uppsalagruppens medlemmar.
Detta påpekade jag för flera år sedan i ett mail till dåvarande spaningschefen i Palmegruppen, kommissarie Hans Melander.
Vi journalister brukar inte får svar pga ”det pågår en mordutredning”.
Men det kom ett svar, samma som Melander skrev om i Polistidningen (kallas kanske något annat nu):
– Sydafrikaspåret lever.
Det är min förhoppning att det också är den nya spaningsledningens inställning.

14 minuter efter mordet på Olof Palme kom ett telefonbesked till en person i Bromma (08) vilket var avsett för Hüman i Uppsala-området (018). Samma nummer men fel riktnummer.
Meddelandet löd:
-Nu är Palme död!
Enligt Televerkets kontroll ringde en man som talade svenska utan brytning ett 08-nummer klockan 23.35 – 14 minuter efter det skotten avlossades 23.21. Fjorton minuter efter mordet var det i stort sett bara poliser och de som ingick i mordgruppen som hade klart för sig att det var Olof Palme som skjutits till döds. Så vem var han som ringde?

Citat ur Granskningskommissionens (GK:s) rapport 454:
”I början av mars 1986 hörde en journalist av sig till PU och uppgav att han varit i kontakt med en kvinna, Ann W, vars sambo kl 23.35 på mordnatten tagit emot ett telefonsamtal. En man med obekant röst hade sagt: ”Nu är Palme död”. Mottagaren, som trott att det rörde sig om ett ”struntsamtal”, hade svarat ”Det struntar väl jag i”. På uppslaget finns en anteckning av en utredningsman som varit i kontakt med Televerket.”
……….
”I januari 1990 fick PU in ett tips, där uppgiftslämnaren refererade till en artikel i Aftonbladet och undrade om man kollat den person som under tiden 1986 – 1988 haft en verkstad på den ort där Heine H bodde.”
……….
”En månad senare, i mars 1990, besökte journalisten O A Hans Ölvebro och lämnade uppgift om att ett visst telefonnummer, känt som ”Brommanumret” i utredningen, fanns i 018-området, dvs. Uppsala. Där gick numret till en organisation i en viss ort. På denna ort bodde Heine H, som enligt Olle A var sydafrikan och eventuell agent.”

I GK-materialet – och alltså åtminstone vid den här tidpunkten okänt för PU – ges ingen information om att 018-numret kunde kopplas till Hüman. Ingen analys gjordes. Och heller inte action från Palmegruppen.
Men faktum är att numret gick till en lokal ett par hundra meter vid sidan om Heine Hümans bilverkstad. Dit hade Hüman nycklar. Grannar har uppgett att det ”pågick en del märkliga saker i den lokalen” men fick aldrig klarhet i vad. Det var inte många som bodde kvar där när jag intervjuade en av dem som menade att lokalen användes mycket sporadiskt, men att det kom en grupp män som tillbringade tid fram till sent på natten innan de gick. Därifrån fick nog också min kollega (O A) Olle Alsén på Dagens Nyheter, uppfattningen att det var en organisation som höll till i lokalen.

Heine Hüman kom till Sverige 1976 och gifte sig med en svenska. De bosatte sig i Björklinge några mil från Uppsala där han köpte en bilverkstad.
Den 12 april 1986 tog han själv kontakt med Palmegruppen och berättade att han i februari 1985 under en semesterresa i Sydafrika gripits av säkerhetspolisen i Kapstaden. Man ville att han vid återkomsten till Sverige deltog i kampen mot ANC i form av iformationer, bombattentat och mord.
Det visade sig att det var en fullständigt uppdiktad historia. Detta är exakt vad andra ”informationssvindlare” gjort (jag har material om två som arbetade för CIA i Europa i anslutningen till mordet på Olof Palme, professor Robert Harkavy och ökände vapenhandlaren William Herrmann – vilka jag kanske återkommer till) att på eget initiativ placera sig i handlingen som utnyttjad och oskyldig och föregripa eventuella misstankar som skulle komma att riktas mot dem. Hüman blev helt enkelt informatör för Palmegruppen och kunde dra vilka visor som helst, bara det passade honom. Och samtidigt, vilket också var dessa informationssvindlares huvuduppgift, skapa förvirring i mordutredningen.
Efter april 1986 dök Heine Hüman då och då upp i Palmeutredningen (PU). Så sent som hösten 1996 (Granskningskommissionen-GK – sid 454) kom ytterligare tips rörande Hüman.
1988 sålde han sin bilverkstad, tog kontakt med säkerhetspolisen i Uppsala (!) och upprepade sin historia. Därefter lämnade han brådstörtat Sverige för gott. Grannarna i Björklinge blev förvånade över att han inte sa farväl.
Enligt en svensk, icke namngiven journalist som spårat Hüman levde han under annat namn i Florida i ett litet samhälle utanför Miami, där förbrukade agenter inom de olika amerikanska säkerhetstjänsterna dragit sig tillbaka i ett eget skyddat getto.
Här kan du läsa de sydafrikanska dokumenten:
http://www.leopoldreport.com/LRsajt100.html
http://www.leopoldreport.com/LRsajt101.html

MORDET PÅ OLOF PALME-AV ANDERS LEOPOLD-DEL 4-”Det är bekräftat att det primära målet för operationen ska vara ´OP´… Övervakning av operationen kommer att stå under kontroll av Bryssel i samarbete med Paris, Bonn och The Upsala Group”.

När Craig Williamson återvände till Sydafrika efter att än en gång ha ”flytt” hyllades han som en hjälte. I stort uppslagna artiklar i sydafrikansk press skröt han över hur han stulit flera miljoner ur IUEF:s kassa vilket lamslagit fienden ANC:s verksamhet. Det mesta var svenska biståndsmedel. Och det gick till så att checkarna verkligen skickades till fackföreningar och enskilda ANC-ledare. Men på vägen plockades de bort av agenter som hade kontroll över mottagarna. De löstes in och placerade på BOSS konton. Skälet till att det inte upptäcktes i tid var helt enkelt att det kom tackbrev från Sydafrika – författade av säkerhetstjänstens medarbetare.
En stor del av pengarna användes till att köpa in en farm nära Pretoria där general Johan Coetzee inrättade högkvarteret för BOSS. Så stor hade Williamson blivit att hans lyckade spionverksamhet, som kallats Operation Daisy, också gav farmen samma namn. Därtill befordrades han till major. Här var också BOSS grymmaste avdelning förlagd, Section A. Den leddes av den hänsynslöse Dries Goosen som gav order om tortyren av Steve Biko. I närheten låg Vlakplaas byggnad där Biko och ett stort antal ANC-kämpar torterades till döds.
Craig Williamson var nu ett namn och hans röst hördes. Han skrev 1981 i polistidningen Servamus att Sydafrika står inför en revolutionär framryckning som kan vålla fullständigt kaos:
”Därför är det rätta svaret hemliga operationer mot fienden där man använder många av de operationella tricks som de kommunistiska rervolutionärerna själva använt.”
Graig Williamson nekade till all inblandning i mordet på Olof Palme. Han påstod att han inte hade varit i Sverige sedan 1978. Och hans företag Longreach bildades 17 april 1986, efter mordet på Olof Palme, och registrerades på Williamson och hans medarbetare Mike Irwin.
Den förvillande uppgiften bidrog delvis till att Sydafrikaspåret ur de svenska utredarnas synvinkel svalnade. Vad man inte fick klart för sig var att det sedan slutet av 70-talet funnits en organisation med kodnamnet ”Operation Long Reach”, namngivet och lett av Craig Williamson. Det är detta Long Reach som förekommer i den militära underrättelsetjänstens dokument 1985 och som alltså genomförde attentatet.
De Wet Potgieter skriver:
-Tyvärr har nästan alla Long Reach egna dokument förstörts. Mycket hemligt material rensades bort före maktskiftet 1994.
-Huvuduppgiften var att spionera på anti-apartheidrörelser i Europa. Men Long Reach begick en rad brott, flera mord med Williamson som organisatör, inbrott och sprängning av ANC-lokaler i bl a London.
-Long Reach var en oberoende privat organisation som ägdes av Williamson vilken rapporterade direkt till president PW Botha. Kärnan bestod av agenter och underrättelseexperter som plockades från elitsoldater inom Rhodesian SAS, Selous Scouts och från säkerhetstjänster i Europa.
Det Longreach som registrerades på Jersey i april 1986 arbetade helt öppet med säkerhetsfrågor och riskanalyser. En täckmantel för att skyla över den tidigare verksamheten. Något som man uppenbarligen lyckades med.
***UITERS GEHEIM – MEMORANDUM AAN: DIE BESTUURENDE DIREKTEUR, LONG REACH – RIGLYNE VIR DIE UITVOERING VAN OPERASIE ”SLINGERVEL”
Kommentar:
Detta är svar på Craig Wiliamsons brev. Daterat 22 november 1985, alltså två dagar efter Williamsons önskan om att få klarhet i vissa saker.
Det är riktat till ”direktören för Long Reach”, alltså Williamson. Man har från högsta ort godkänt operationen som ska genomföras vid det planerade anti-apartheidmötet i Stockholm 1986. Lämplig personal kommer att knytas till Long Reach under hela operationen.
Och här kommer nu Uppsalagruppen in i bilden:
The surveillance operation that will be needed, will be under the control of Brussels, with the cooperation of Paris, Bonn and the ”Uppsala Group”.
Svenska: ”Övervakning av operationen kommer att behövas, den kommer att vara under kontroll av Bryssel i samarbete med Paris, Bonn och Uppsalagruppen.”
Detta skulle alltså betyda att Uppsalagruppen var aktiv in i det sista. Det ska visa sig att den sannolikt gav Williamsons mordpatrull information om Olof Palmes rörelse under veckan efter anti-apartheidmötet då den starka övervakningen hindrat den från att agera.
Det är känt i andra sammanhang att just Bonn och Brüssel var centraler för apartheidregimens aktiviteter i Europa.
NI:s (National Intelligence) representant i Bonn skulle skaffa fram ”the hardware”, alltså tänkbart mordvapen.
The Operator to be attached will be made available immediately for intensiv training and similar weapon for training will be available from NI HQ. The Operator will be deployed in the operational area, at the last moment to ensure maximum personal security.
Svenska: ”Operatören kommer att göras tillgänglig omedelbart för intensiv träning och liknande vapen för utbildning kommer att finnas tillgänglig från NI HQ. Operatören kommer att placeras ut i verksamhetsområdet i sista stund för maximal personlig säkerhet.”
Om de handskrivna anteckningarna på sidan 2 i dokumentet mer eller mindre är bevis för dokumentets äkthet har man anledning att även ta detta på fullt allvar hur ”James Bond”-likt det än kan vara.
Williamson får nu veta att kodnamnet för operationen är Slingervel. Och därefter:
It is confirmed that the primary target for the operation would be ”OP”
Svenska: ”Det är bekräftat att det primära målet för operationen ska vara ”OP”.
OP är alltså Olof Palme. Uttrycket ”primära målet” är intressant. De Wet Potgieter har i sin bok Total Onslaught citerat ur Sannings- och försoningskommissionens rapport, baserad på vittnesmål från personer som sannolikt efter information från Sverige i januari 1985 om anti-apartheidmötet i Stockholm ett år senare, dragit vissa slutsatser:
Det antogs att sydafrikaner var intresserade av att placera agenter på mötet, kanske till och med en mordpatrull. Craig Williamson, som var väl bekant med Stockholm, var utan tvekan inblandad. Då man kunde räkna med ett extremt stort säkerthetspådrag skulle det bli lätt att övervaka Tambos och Mbekis och de andras förflyttning i området.
Så här tidigt talades det tydligen i huvudsak om de båda ANC-ledarna. Detta är alltså tagit ur en rapport från Sanningskommissionen. Olof Palmes och Sveriges kraftfulla agerande mot apartheidregimen under 1985 förändrade bilden och även om Tambo och Mbekis var tänkbara mål för en mordpatrull blev nu Palme ”det primära, huvudsakliga målet”.
Du kan läsa de sydafrikanska dokumenten här:
http://www.leopoldreport.com/LRsajt100.html
http://www.leopoldreport.com/LRsajt101.html

MORDET PÅ OLOF PALME – DEL 3 – BREVET SOM BEVISAR ATT WILIAMSON ARRANGERADE ATTENTATET – AV ANDERS LEOPOLD

Under de tre år Craig Williamson infiltrerade IUEF besökte han ofta Sverige. Han lärde känna svenskarna och deras vanor och inte minst Stockholm vilket han kom att ha nytta av. Och svenskarna lärde sig känna igen den jovialiske Fat Mans jättelika uppenbarelse.
Via IUEF var Williamson på väg att ta sig rakt in i ANC:s verksamhet. Hans rapporter hem till Coetzee, vilka gick vidare till president PW Botha och säkerhetsrådet, fick dem att jubla. Kulmen kom då han rapporterade att medborgarrättskämpen Steve Biko och ANC:s exilledare Oliver Tambo skulle bilda gemensam motståndfront. Kort efter den rapporten greps Steve Biko och torterades till döds.
Det gav eko i hela världen och det var troligen detta som ledde till att en engelsk tidning rapporterade att IUEF hade en sydafrikansk spion i sin verksamhet. Det var graverande nog. Det pekade direkt ut Williamson. Han tog första möjliga plan hem till Pretoria.
Journalisten Anders Hasselbohm redogjorde i en artikelserie i tidningen Vi 16 mars 1995 för att Eriksson hotats om han röjde Williamsons identitet. Enligt Hasselbohm återkom Williamson till Schweiz några veckor senare och då i sällskap med sin chef general Coetzee. De möttes på en krog i Zürich och Coetzee hotade Eriksson med att om han inte skyddade Williamson en kort tid tills denne avslutat ett viktigt uppdrag skulle Erikssons familj drabbas av obehagligheter. Detta gällde även svenska ledare för socialdemokraterna. Lars-Gunnar Eriksson bad om betänktetid och återvände till Sverige.
Enligt Hasselbohm har Eriksson för närstående berättat att han efter detta vid flera tillfällen och fram till 1987 hotades av Craig Williamson. Hasselbohm skriver:
”Hans hustru bekräftar att maken bland annat mottog ett radiosamtal från ett fartyg i vilket han fick order att komma till Williamson i Sydafrika: ´Och du vet vad Craig är kapabel att göra om du inte gör som han säger.´Pierre Schori och Mats Hellström förblev, enligt Erikssons hustru, Lars-Gunnar Erikssons allra närmaste vänner fram till julen 1990 då han dog i en hjärtattack. Till sin död var Lars-Gunnar Eriksson övertygad om att Sydafrika låg bakom mordet på statsminister Olof Palme.”
*** BY COURIER – TOP SECRET – LONG REACH, 20 NOVEMBER 1985 – REGARDING THE PROPOSED ACTION AGAINST THE ENEMIES OF THE STATE IN EUROPÉ
Kommentar:
Det här brevet har skrivits av chefen för LONG REACH major Craig Williamson.
Enligt uppgift i dokumentet OPERATION DEEP SEARCH befann han sig i Stockholm ”the night of 28 Februari 1986” tillsammans med bl a andra den utpekade operatören – eventuellt gärningsmannen – Roy Dary Allen.
Till detta ska läggas ett antal vittnesuppgifter från personer som sett den väldige, korpulente agenten i Stockholm vid tiden för antiapartheidmötet och den efterföljande mordveckan. En av dem som gjorde ett för en förundersökare förhastat uttalande var chefsåklagare Jan Danielsson som i TV 4 Nyheterna sa:
-Att han befann sig i Sverige kan jag bekräfta. Det vet vi att han gjorde.
Det här brevet från Williamson till MI:s chef, amiral Dries Putter, med svar från Tolletjie Botha är spiken i kistan för Wiliamson och hans förnekande att han inte hade något med mordet på Olof Palme att göra.
Williamson har haft en muntlig genomgång med brigadgeneral Tolletjie Botha: verbal briefing by Brig. T. Botha. Men här finns vissa oklarheter. Det förekom i kontakterna mellan de olika grupperna inom politiken, militären och polisen att kommunikationen fördes både på afrikaans och engelska vilket ibland kunde vålla vissa problem. Här är problemet att Williamson vill få klarlagt om operationen ska kallas Slingervel, afrikaans, eller Slingshot, engelska.
Han har klart för sig att hans ”privata” organisation Long Reach ska ha ansvaret för operationen. Men vem ska föra befälet? Underförstått han själv. Williamson påpekar också att Long Reach har kvalificerad personal men vill gärna att man sänder över en operatör från Special Forces med erfarenhet från Europa. Han anser att operationen ska inledas andra veckan i december.
Enligt trovärdig källa skickades aldrig brev med beteckningen TOP SECRET per post eller fax. De överlämnades av säkerhetsskäl alltid av en kurir. Och längst upp till vänster står det också BY COURIER.
Du kan läsa de sydafrikanska dokumenten på
http://www.leopoldreport.com/LRsajt100.html
http://www.leopoldreport.com/LRsajt 101.html

MORDET PÅ OLOF PALME -AV ANDERS LEOPOLD-DEL 2-HAN STAL MILJONER UR FONDEN SOM SKULLE STÖDJA ANC OCH BLEV SYDAFRIKAS HJÄLTE

Craig Williamson var 37 år vid tiden för mordet på Olof Palme. Han hade lärt sig mycket om Sverige under 70-talet. Han var polis och hade som specialitet att för BOSS infiltrera radikala studentorganisationer i Sydafrika. 1977 var general Johan Coetzee chef för Sydafrikas spionverksamhet. Han lade upp en plan att placera sin favorit bland agenterna, Craig Williamson, i Europa för att infiltrera anti-apartheidrörelserna. Målet var IUEF (International University Exchange Fund) som gav hemligt stöd till studenterna i Sydafrika men också till befrielserörelsen ANC. Sverige var den största bidragsgivaren, cirka 50 procent av ANC:s pengar kom från Sverige.
Coetzee såg till att den vite polisen Williamson anklagades för att stödja ANC:s verksamhet. Det arrangerades en klappjakt på honom. Därefter fick han hjälp att ”fly” ur landet och hamnade i Geneve. Inte utan orsak. Där låg IUEF:s huvudkontor. Chef för denna var svensken Lars-Gunnar Eriksson. Hur de två träffades är okänt men Williamson använde antagligen hela sin duperingsförmåga. Och han hade försetts med dokument som visade att han var på flykt undan den sydafrikanska säkerhetspolisen.
Man ska veta att vid den här tidpunkten fanns det stort intresse hos IUEF att söka sig ”bakom fiendens linjer” för att stödja ANC:s kamp. Något som Lars-Gunnar Eriksson vid ett tal i Oslo 1973 ansåg var en förutsättning för att få apertheidregimen på fall.
Williamson var den idealiske medarbetaren med sina kunskaper om apartheidregimens verksamhet. Han fick genom sin placering som IUEF:s andreman direkt ansvar för den ekonomiska verksamheten. Pengar som skulle gå till ANC hamnade på den sydafrikanska säkerhetspolisens konton. Det blev till slut miljonbelopp.
Det skedde mitt framför ögonen på de ansvariga i Sverige som styrde IUEF:s verksamhet. På Genevekontoret kallades de ledande socialdemokraterna Pierre Schori, Mats Hellström och Bernt Carlsson för de tre musketörerna. De hade ett glödande engagemang i kampen för att störta aparthedregimen. Men de blev fullständigt dragna vid näsan av Craig Williamson.
Här kan du läsa sydafrikadokumenten:
http://www.leopoldreport.com/LRsajt100.html och http://www.leopoldreport.com/LRsajt101.html