Palmemordet: PALMEUTREDNINGENS STÖRSTA MISSTAG

Den 19 mars 1986 skulle den sk 33-åringen Victor Gunnarsson, anhållen ”som skäligen misstänkt gärningsman till mordet på Olof Palme den 28 februari 1986”, begäras häktad. Men i stället släpptes han fri.
Erfarna poliser och jurister, som fått ta del av det häktnings-PM som Gunnarssons förhörsledare, polisinspektör Börje Wingren sammanställt på order av chefsåklagare K G Svensson, anser att det är ett rättshaveri att det inte ledde till en häktningsförhandling. Även justitiekanslern Bengt Hamdahl ansåg att materialet borde ha prövats juridiskt. Nu ledde det i stället till ett totalhaveri för Palmeutredningen.

Så här berättar förhörsledaren, polisinspektör Börje Wingren för mig – återgivet i vår bok ”Han sköt Olof Palme”:
På eftermiddagen tisdagen den 18 mars, dagen före den utsatta häktningsförhandlingen, träffar jag K G Svensson i korridoren och han ber mig – kanske ska det vara beordrar mig – att skriva en häktningspromemoria.
– Den ska vara synnerligen utförligt gjord, och jag vill ha den i morgon bitti!
Visst har det hänt många gånger att jag som förhörsledare gjort utkast till häktningspromemorior åt åklagare. Det är ju alltid förhörsledaren som sitter inne med de bästa kunskaperna om den misstänkte. Och vid dessa tillfällen har det aldrig inträffat att häktningen avslagits av rätten.
Men, påpekar jag än en gång, det här gäller mordet på Sveriges statsminister, och K G Svensson hade ansvaret för hur den misstänkte ska behandlas.
Det går upp för mig att han helt enkelt inte har underlag för att skriva en häktningspromemoria. Hittills har bara 98 sidor av förhörsprotokollen skrivits ut. Kanske har han läst dessa, det vet jag inte. Men det räcker inte. Och han har inte växlat ett ord med mig om hur förhören fortskrider. Han är verkligen illa ute.
Jag gör det givetvis. Jag till och med känner det som min plikt med tanke på att jag har de största kunskaperna om Gunnarsson, och att detta är den viktigaste brottsutredning jag någonsin varit inblandad i. Jag arbetar på mitt rum till 03.00 på natten och presenterar mitt utkast för K G Svensson på förmiddagen dagen efter.
Jag har aldrig skrivit ett så utförligt PM tidigare. På tio och en halv tätskrivna A 4-sidor radar jag upp indicierna mot Gunnarsson. Jag tvivlar inte en sekund på att den misstänkte kommer att häktas – trots att jag nu vet att ett foto visats före valkonfrontationen. Den uppgiften får jag av ett par kolleger på våldsroteln under tisdagen. Då jag inte sedan Gunnarsson anhållits sysslat med några andra förhör, fäster jag inte så stort avseende vid detta.
Jag inser att det gör vittnet värdelöst när det gäller själva konfrontationen. Och jag gör inte heller någon affär av det för jag tror att K G Svensson givetvis som förundersökningsledare känner till den här tavlan. Men inte heller detta var han underrättad om.
När vi träffas och gemensamt går igenom mitt PM läser han exakt en sida och tolv rader. Sedan blir han alldeles vild och kastar ifrån sig papperen. Han ändrar först ordet fotokonfrontation till valkonfrontation då han tror jag skrivit fel. Men efter ett par rader till går det upp för honom att det faktiskt gjorts en fotokonfrontation dagen före.
K G Svensson läser inte en rad till i denna häktespromemoria. Den finns i dag bara i två exemplar, ett har jag och ett journalisten Anders Leopold. Inte ens efterföljande Palme-grupper har frågat efter den.

HÄKTES-PM I KORT
SAMMANDRAG
(Kompletterande förhör och nya vittnesmål som tillkom efter det att PM skrevs förstärkte indicierna mot Gunnarsson, något nämner jag inom parentes).

Till häktningspromemorian bifogas vittnesförhör. I förhör som hållits med kvinnan (vittnet Nieminen) uppger hon att hon och hennes herrsällskap kommit ut från en klubb i hörnet Johannesgatan-David Bagares gata och möter en springande man. Hon ser också att han försöker göra något med en medhavd väska i storleksordningen 20×15 centimeter (Vittnena på café Mon Cheri – se nedan – beskriver senare Gunnarssons väska, som han lagt på ett bord, som proppad och i storleken 20×15 cm). Hon beskriver hans klädsel som en knälång rock eller jacka som troligen var oknäppt enär den fladdrade.
Dagen efter mordnatten anmäler en man att han blivit stoppad med sin bil på Döbelnsgatan i höjd med Johannes kyrkogård (vittnet ID – några minuter efter skotten på Sveavägen). Genom något nervevad sidoruta begär mannen att skyndsamt få bli skjutsad från platsen och han har pengar att betala med. (Vid kompletterande förhör säger ID att mannen luktade vitlök. Han visade också sin plånbok framme med ett stort antal sedlar). Då han vägras detta försöker mannen genom fönstret komma åt spärrknappen och på detta vis komma in i bilen. Då det inte lyckas säger han till bilföraren: ”Din förbannade svartskalle”. När denne sätter igång bilen ser han mannen ta sin tillflykt till närbelägna Johannes kyrkogård där han försvinner bakom träd och gravstenar (stämmer sedan i tid med förflyttning ner till Kungsgatan och biografen Saga). Bilföraren lägger också märke till att mannen vid tillfället endast har sin ena hand handskbeklädd och han har också en till sin ytterjacka tillhörande kapuschong upp över sitt huvud (vid husrannsakan saknades en högerhandske). Hans jacka putade ut som om han hade något under den (sannolikt axelremsväskan som han bar under rocken).
Under mordnatten meddelar två damer att de varit på biografen Saga vägg i vägg med café Mon Cheri. 23.45. 45 minuter efter filmens början, kommer en man in och sätter sig i en fåtölj. Han tar inte av sig ytterrocken.

(Båda vittnena kasseras av chefsåklagare K G Svensson. När han släpper VG den 19 mars påpekar han särskilt i sitt pressmeddelande att personalen på Saga-biografen inte haft någon besökare efter föreställningens början. Men idogt spaningsarbete på våldsroteln ledde fram till att veckan efter frisläppandet tvingas personalen medge att de ljugit. Två av de anställda drack vin nere i källaren. Ibland smet någon från jobbet lite tidigare. De var tvungna att hålla ihop. En av dem och kassörskan var i den nedsläckta entrén när en man kom in mycket brådskande. Han höll sig hela tiden i skuggan och lyckades få kassörskan att ge honom en biljett. Under tiden hon gjorde denna i ordning och plockade fram växel sprang han ner på toaletten. När han kom upp slet han åt sig biljetten och försvann in i biosalongen. Personalen kunde inte ge något som helst signalement på mannen men tidpunkten stämde).

Klockan 23.00 den 1 mars anmäler en yngre dam att hon tillsammans med två väninnor besökt Café Mon Cheri på Kungsgatan någon timme före mordet (beläget ett par minuter från mordplatsen). Vid 22-tiden blev de ansatta av en man som presenterade sig som Vic Gunnisson. Han påstod han var svenskamerikan och lämnade sitt telefonnummer. Mannen uttalade sig häftigt om Olof Palme och sa ”att han skulle bli skjuten i ryggen om han ställde sig upp och sa vad han tyckte”. Damernas beskrivning av Gunnisson och hans klädsel stämmer väl överens med den klädsel vittnet ID och vittnen på mordplatsen lämnat. Flickorna uppger att mannen stank vitlök (samma uppgift som vittnet ID lämnade).
Polisens spaningsarbete fortsätter hela helgen och en fotokollektion på 7 foton främst syftande till olika ytterplagg sätts ihop. Ingen har kunnat se mördarens ansikte därför är klädseln mycket viktig. Fotona förevisas 4 av vittnena som lämnat beskrivning på den flyende gärningsmannen.
Tre av de fyra vittnena utpekar den knälånga rocken som VG använde mordkvällen som mycket snarlik det plagg gärningsmannen hade på sig vid flykten (rocken hade han förvarat hos en god vän och hämtade kvällen för morddagen. Med hjälp av den pälsfodrade kapuschongen och veckogammal skäggstubb hade han en perfekt förklädnad). Tre av vittnena var också helt säkra på att den flyende gärningsmannen också var iklädd jeans av sådan modell att de inte var vida utan slöt tätt åt benen. Inom parentes kan sägas att vittnena inte fick se något foto som visade rockens nederdel.
Ett av vittnena, LJ, säger att den flyende mannens jeans slutade minst 10 centimeter ovanför mannens fotbeklädnad. Gunnarsson bar mordkvällen ett par gråa tätt åtsittande kängor som gick cirka 10 cm upp på vaderna. Dessa kängor snöras inte högre än ett par vanliga skor varvid de tätt åtsittande jeansen kan hänga upp sig på kängskaften.
Ett av de andra vittnena säger helt spontant innan hon ens sett fotot på jackorna att hon tror den flyende mannens rock var försedd med kapuschong med en pälskrage (stämmer med Gunnarssons rock) Hon kan inte heller förklara varför den flyende mannen nästan saknade hals och därav fick ett litet huvud i förhållande till kroppen (vilket senare vid rekonstruktion visade sig stämma när Gunnarssons rock testades och iakttogs bakifrån).
KOMMANDE ARTIKEL:FLYKTVÄGEN SOM STÄMMER
Anders Leopold

Annonser

En svensk golfdeckare

NU NÄR GOLFSÄSONGEN
LIDER MOT SITT SLUT
och du sätter dig vid en värmande, knastrande brasa, kanske det kan vara kul att få läsa om den galna golfvärld du lever i; en värld så fascinerande, så oemotståndligt vämjelig, så fylld av lycka och elände och så fabulöst frustrerande, att vanligt hederligt arbete för golfaren ibland blir en nödvändighet i rekreativt syfte.
Och för icke-golfaren kan den här boken vara vägen in i golfens förlorade värld.
Här får du också veta att när det gäller övergrepp och våldsdåd skiljer sig inte golfare från vanligt folk.
”Döden peggar upp”, eller ”Morden i Barsebäck”, Av Anders Leopold, som den blev titulerad i sin andra utgåva och nu finns som e-bok, är en kärleksfull och humoristisk skildring av golfarens stundtals galna värld förpackad i en spännande deckarhistoria.
”… som har alla chanser att bli en bästsäljare….” MR DIREKT”, ULF R. JOHANSSON I KVÄLLSPOSTEN.
”… en så kallad mysrysare, trots morden…” JAN MÅRTENSSON, DECKARSPALTEN I SYDSVENSKAN.

Mordet på Olof Palme – av Anders Leopold – DEL 9 avslutning – DE MISSTÄNKTE ATT SYDAFRIKA LÅG BAKOM MORDET

I Granskningskommissionens betänkade 1999 citeras en promemoria från Sverker Åström, FN-ambassadör och kabinettsskreterare vid UD:
”Motivet måste alltså vara utomordentligt starkt, så starkt att man även var beredd att ta en viss, låt vara begränsad, risk för upptäckt. Var kan man finna motiv av sådan intesitet? Två möjligheter skulle kunna vara tänkbara; Sydafrika och antikommunistiska extremister i och kring USA.”

Den 5 mars 1986, alltså så tidigt som veckan efter mordet,får spaningsledaren Hans Holmér ett brev av författaren och sydafrikakännaren Per Wästberg. Denne ville påminna om den visserligen avlägsna möjligheten att mordet på Olof Palme skulle kunna ha planerats av Sydafrika och att Olof Palme fredagen före sin död under Folkriksdagen fördömt Sydafrika ”fränare än någonsin”. Han tillade att Olof Palme i Sydafrika ständigt utmålats som ”landets värsta fiende i väst” och att Sydafrika legat bakom flera mord på motståndare, bl a det uppmärksammade mordet på Ruth First, vän till Olof Palme.

Ett lite skrämmande bevis på hur Palmeutredningen (PU) misshandlat en del tips de fått följer här.
Ur Granskningskommissionen (GK) SOU 1999:88:
”I ett kompletterande brev till Hans Holmér daterat den 6 mars 1986 tog Per W(ästberg) särskilt upp den sydafrikanske ”mästeragenten” Craig W(illiamson) som infiltrerat IUEF (International University Exchange Fund). Per W skrev att Craig W för någon månad sedan meddelat att han avsåg att lämna sin höga post inom säkerhetspolisen för att ”ägna sig åt privat verksamhet”. Hans Ölvebro (spaningschef) har inför kommissionen uppgett att dessa brev inte kom att registreras i PU förrän efter 1989 (!) eftersom handlingarna blivit ”liggande i någon av de tidigare chefernas kassaskåp”. Hösten 1996 – över tio år efter det han tog kontakt med PU – hördes Per W ingående om sin kännedom om Sydafrika.”

Den 6 mars 1986 nämnde f d ambassadören och kabinettssekreteraren Sverker Åström i en promemoria enligt GK som ett möjligt alternativ till de som hade ansvaret för mordet på Olof Palme att Sydafrika kunde tänkas ligga bakom.
Den 10 mars 1986 – alltså bara en och en halv vecka efter mordet – samtalade Sverker Åström med en sydafrikaexpert om Palmemordet. Det finns också en promemoria som redovisas av GK i vilken Sverker Åström gör följande redovisning:

”Han utvecklade utförligt att Palmes person och Sveriges politik av den sydafrikanska regimen sedan länge måste ha uppfattats som ´an enormous threat´ (ett enormt hot). Palme påverkade andra västländer i riktning mot hårdare tag mot Sydafrika. Gång på gång ´skammade´ han dem att göra gester som de egentligen inte ville göra… Hans uppträdande på socialistinternationalen i Arusha och nu senast hans behandling av Oliver Tambo på ´folkriksdagen´ i Stockholm måste ha varit utomordentligt irriterande och besvärande för Pretoria.”

Granskningskommissionen sammanfattar Sverker Åströms sagesmans framställning så här:
*att Sydafrika haft utomordentligt starka skäl att undanröja just Palme;
*att Sydafrika har alla resurser, jämte erforderlig hänsynslöshet, för att göra det;
*att Sydafrika har allt att vinna på att inte yppa sig – att vi inte har någon hjälp att vänta från underrättelseorganisationer i länder som England och USA, vilka nära samarbetar med BOSS (Bureau of State Security – säkerhetspolisen) och ´Special Bransch´. Om någon sydafrikansk grupp är skyldig kan den rentav anse att den gjort ´a service to the West´.”

Den 11 mars 1986 sammanträffade Sverker Åström och en utredningsman från stockholmspolisens våldsrotel med Abdul Minty, en anti-apartheidaktivist med specialkunskaper om Sydafrikas vapenhandel.

Ur GK:s Enskilda uppslag:
”Han uppgav att han mycket väl kunde tänka sig att sydafrikanska agenter låg bakom mordet på Olof Palme… Han nämnde också att det i Sverige skulle finnas en rörelse som stödjer den sydafrikanska regimen, VAT – Victims Against Terrorism (ANC var i det vita Sydafrika en terroristorganisation).

Den 12 mars 1986 skrev dåvarande FN-ambassadören Anders Ferm en promemoria till Palmeutredningen.
GK enskilda uppdrag:
”… att Sydafrika hade motiv att mörda Olof Palme, eftersom denne trappat upp kritiken mot apartheidregimen i Sydafrika och därför stod som en symbol för motståndet. Sverige hade t ex givit stöd till Lesotho genom att sända rådgivare som användes i förhandlingar med Sydafrika. Sverige hade på så sätt förhandlat ”bakom skynket”.
Lars-Gunnar Eriksson var chef för IUEF i Geneve som bidrog ekonomiskt till ANC:s frihetskamp i Sydafrika. Han var något av den svenska regeringens och Olof Palmes förlängda arm i kampen mot apartheid. Fram till sin död 1990 var han övertygad om att apartheidregimen under PW Bothas ledning planlade och genomförde mordet på Olof Palme.

(Materialet i denna miniserie är hämtat från min websida http://www.leopoldreport.com som skapades 1998 och i huvudsak handlar om mordet på Olof Palme. Den uppdateras inte längre).

Mordet på Olof Palme-av Anders Leopold DEL 8- ”The Swedish tree will be felld… tell our friend Bush”

Det svenska trädet… Palmen, ska fällas, tala om det för vår vän vicepresident Georg Bush.
Jag är ganska övertygad om att det var så här det började på den långa vägen fram till skotten på Sveavägen i Stockholm. Allt utgick från vicepresident George Bush och Reagan-administrationens befogade oro, att FN:s fredsmäklare Olof Palme i kriget Iran/Irak skulle avslöja den illegala vapenhandeln med Iran, vilket skulle ha störtat Reagan-administrationen. Det som kom att kallas Iran/Contras-affären.
”Operation Tree” avslöjades av Barbara Honegger, som var journalist och informatör nära Ronald Reagan i Vita huset. Det kallades ”telegramspåret” och det här är i korthet inledningen.
Det nämndes första gången i ett radioprogram i USA av en anonym informatör som påstod sig vara f d CIA-agent och visste att vicepresident Bush låg bakom mordet på FN:s fredsmäklare, den svenske premiärministern Olof Palme.
Det var så uppseendeväckande att det gick ut via nyhetsbyråerna över hela världen. Men censurerat.
Telegrammet så som det publicerades i svenska media fick ordalydelsen:
”Det svenska trädet skall fällas. Hälsa vår vän!”
Vem var vår vän?
Vi var många som ställde den frågan. Få fördjupade sig i detta spår – det blev ganska snabbt en sorts kuriositet i Palmeutredningen.
Men telegrammet, så som det citerades av informatören ”Y” för Barbara Honegger, formulerades enligt henne så här:
”DET SVENSKA TRÄDET SKALL FÄLLAS… HÄLSA VÅR GODE VÄN BUSH!”
Barbara Honegger sa i en timslång telefonintervju med mig för drygt tio år sedan att hon inte blev förvånad över att nyhetsbyråerna censurerade bort namnet.
– Jasså, namnet togs bort. Det är ju förklarligt. Jag visste inte då vem ”Y” var. Men jag hade med min insyn i verksamheten så stor möjlighet att kontrollera hans uppgifter att jag ansåg att en del av det han sa var trovärdigt. Men jag tro jag var den enda inom världens media som kände till bakgrunden, därför var namnet Bush en våldsam utmaning som media inte kunde ställa upp på. När det gäller telegrammet är jag osäker. Det gick ju gick inte att spåra.
Idag vet vi vem ”Y” var. Nämligen en professionell desinformatör med flera namn: Oswald LeWinter och Ibrahim Razin var de mest kända. Och som informationssvindlare störde han Palmeutredningen vid flera besök i Sverige genom att informera om en blandning av sanningar och lögner. Men var Telegramspåret en lögn eller en sanning?
Hela den nästa osannolika historien går att läsa på http://www.leopoldreport.com/Surprise.html

Mordet på Olof Palme – av Anders Leopold – DEL 7 – SÄPO-POLIS I UPPSALA FÖRSTÖRDE VIKTIGT TIPS OM SYDAFRIKA OCH VAPENHANDEL

Kärnan i det vi kallar Sydafrikaspåret är givetvis Uppsalagruppen, ”The Upsala group”, som nämns på flera ställen i de sydafrikanska dokumenten utan att vara kopplade till varandra vilket stärker deras äkthet. En svensk grupp som samarbetade med den militära säkerhetstjänsten i planeringen och genomförandet av mordet på Olof Palme.
Gräver man ordentlig i det begränsade Palmematerial som vi journalister har tillgång till så kan man få bärighet på kopplingar till att någon polis eller flera på Säpo (säkerhetspolisen) i Uppsala figurerat i mordkomplotten.
Det som hände min gamle kollega på Aftonbladet, Karl-Gunnar Bäck, för oss just till Säpo i Uppsala. Ett tips från en IRA-agent som Bäck kände sedan sin tid som korrespondent för Aftonbladet i London lämnades till Uppsalapolisen. Det registrerades inte och ett band med uppgifterna försvann. Det handlade om Boforsaffären, eventuella mutor och Sydafrika. Källan uppgav att den engelska underrättelsetjänsten MI 6 spårat detta tillbaka till sydafrikansk vapenhandel. Bäck, som då blivit generalsekreterare i Civilförsvarsförbundet, skrev i Civilförsvarstidningen, utan att avslöja några detaljer om sin källa, att vapenhandeln och de enorma belopp som cirkulerat där kanske i form av mutor kunde vara ett spår att nysta i. Så här skriver Granskningskommissionen (GK):
……….
”Han (Bäck) hade blivit uppringd av direktören vid Bofors, Martin Ardbo, som försäkrat att detta var absolut felaktigt och att man inte skulle gå vidare på det spåret eftersom det skulle kunna skapa åtlöje kring civilförsvaret och Karl B.”
Nu tände den gamle journalisträven till. Det där lät som en varning från en av Sveriges mäktigaste industrimän. Bäck gjorde åtskilliga försök att kontakta ansvariga inom Säpo. När inte det gick läste han in sitt tips på band, lämnade det till en annan av våra kollegor, Aftonbladet-fotografen Klas Klasson som bodde i Uppsala och kände en pensionerad polis som i sin tur lovade överlämna bandet till lämplig mottagare på Säpo. Sedan dess är det försvunnet.

GK återger hela historien baserad på en intervju med Bäck i TV-programmet Striptease den 27 april 1994 och PU:s förhör med Bäck. GK skriver:
”I TV-programmet intervjuades också biträdande spaningschefen i PU Ingemar Krusell. Denne uppgav att det inom PU inte fanns något tips eller uppslag om Karl B:s uppgifter.”
………

Här är det alltså helt klart. Karl-Gunnar Bäcks tips lämnades till Säpo i Uppsala och gick inte vidare till Palmegruppen! Några veckor senare hördes Bäck av PU och fick dra sin historia igen. Eftersom tipset inte nått fram hördes poliserna i Uppsala.

GK skriver:
………
”Ett 40-tal poliser inom Uppsala polisdistrikt hade dessutom tillfrågats särskilt varvid man talat enskilt med de som var avdelade för tipsmottagning. Inte heller det hade lett till något resultat. Allt detta hade fört fram till slutsatsen att det var osannolikt att Karl B:s informationssekreterare (fotograf Klasson egen anm.) lämnat bandet till säkerhetspolisen i Uppsala.”
………

Osannolikt är rätta ordet men i annan betydelse, att en av landets främsta urtrikeskorrespondenter och en av Aftonbladets välkända fotografer INTE skulle ha lämnat bandet till Säpo i Uppsala.
När det här var aktuellt sa Karl-Gunnar Bäck till mig:
-Sanningen är att bandet försvann på vägen. Efter några månader bad jag Klasson kolla vad som hade hänt. Han fick då beskedet av sin kontakt att han lämnat över bandet och senare fått beskedet att det var utrett och inte lett till någonting. Jag ville inte blanda mig i det här utan släppte saken.

Några veckor efter PU:s förhör med Bäck hördes chefen för Säpo i Uppsala, Walter Kegö, som spelat en central roll i mordutredningen.
GK:
……….
”Walter K uppgav att han vid tiden då bandet skulle ha lämnats hade gått en kommissariekurs och att han då ersatts av Ernst N. Walter. K hade ingen kännedom om Karl B:s uppgifter.”
………..
Så chefen för Säpo i Uppsala kände inte ens till tipset; ett tips om Bofors, mutor, Sydafrika och vapenhandel som kunde ingå i motivbilden när det gällde mordet på Olof Palme. På ett inspelat band. Inget hade registrerats, inget hade antecknats, ingen information gavs när han kom tillbaka från kommissariekursen. Walter Kegö blev kort efter mordet på Olof Palme Säpo:s drivande kraft i det kurdiska PKK-spåret tillsammans med bokförläggaren Ebbe Carlsson. I dag betraktas PKK-spåret som ett desinformationsspår.

Kort tid efter PU:s förhör med Kegö fick Karl-Gunnar Bäck besök av två Säpo-poliser.
Karl-Gunnar Bäck sa till mig:
-Vi samtalade med varandra i två timmar i min trädgård. Det kändes först inte som något direkt förhör. Men de ville att jag berättade hela historien. Jag påpekade att den fanns i Palmeutredningens material. Jag frågade också varför de ville höra mig. Svaret var kort: Det är en order vi fått.
– Jag berättade då än en gång uförligt om min källas uppgifter och de sa sig vara helt nöjda. Då kom huvudfrågan. Som erfaren journalist märkte jag direkt att det här var den egentliga orsaken till deras besök: ´Men den där IRA-agenten, vem var han?´
-Jag sa att det kunde jag inte svara på. De var mycket angelägna men jag vägrade att avslöja min källa. De frågade mig om jag inte hade uppfattningen att det rörde sig om desinformation. Och jag svarade ärligt att det kunde det naturligtvis vara. Sedan dess har den här saken varit utagerad för min del.

Det har den tydligen också varit för Palmeutredningen. Någon hade gömt undan bandet och kanske förstört det. Och NÅGON måste ha varit en polis inom Säpo i Uppsala.

Granskningskommissionen kom med sitt betänkade 1999 och Säpo-polisernas förhör med Bäck hölls 1994. Alltså borde det finnas med i GK:s material. Men inte ett ord om detta.
På sidan 448, Enskilda uppslag, i GK:s betänkande, finns en uppgift om en svensk rörelse som skulle stödja apartheidregimen. Det är förre ambassadören Sverker Åström som redovisar ett samtal med den vid den tiden ledande anti-apartheidaktivisten Abdul Minty. Han levde i exil i Oslo.
………..
”Den 11 mars 1986 sammanträffade en utredningsman från Stockholmspolisens våldsrotel och Sverker Åström med Abdul M, företrädare för World Campaign Against Military and Nuclear Collaboration with South Africa. Abdul M uppgav att han mycket väl kunde tänka sig att sydafrikanska agenter låg bakom mordet på Olof Palme… I utredningen av ett inbrott på ANC.s kontor i London hade en svensk, W, figurerat… W skulle haft samröre med en pensionerad polis i Sydafrika, Craig W(illiamson), och att det i Sverige skulle finnas en rörelse som stödjer den sydafrikanska regimen, VAT – Victims Against Terrorism – Offer mot terrorism.”

En rörelse som hette VAT har enligt vad jag vet inte blivit känd i Sverige. Men i England fanns den. Den uppmärksammades i London då VAT demonstrerade utanför befrielserörelsen ANC:s kontor mot terrorordåd som Nelson Mandelas organisation påstods ha utfört.

Enligt vad som stod i en artikelserie av Anders Hasselbohm i tidningen VI 23 mars 1995 om Craig Williamson och svensken Bertil Wedins samarbete hade VAT samma postboxnummer i Lyndhurst i Sydafrika som kommittén som stödde de sydafrikanska säkerhetsstyrkorna. Chef för VAT:s internationella avdelning var Bertil Wedin! Som också uppgett att han arbetade för den svenska säkerhetspolisen Säpo.
Här kan du läsa sydafrikadokumenten
http://www.leopoldreport.com/LRsajt100.html
http://www.leopoldreport.com/LRsajt101.html

Mordet på Olof Palme – av Anders Leopold – DEL 6 – två sydafrikanska officerare från den militära underrättelsetjänsten: ”EN GRUPP ARBETADE FRÅN SVERIGE MED TVÅ ELLER FLERA SYDAFRIKANER OCH RESTEN VAR SYMPATISÖRER.”

När det gäller den sydafrikanske agenten Heine Hüman, som hade en bilverkstad i Björklinge utanför Uppsala, och den svenska säkerhetspolisens (Säpo) promemoria att han var en informationssvindlare, finns det ändå en del uppgifter som styrker hans berättelse. Det är för övrigt den teknik informationssvindlare använder sig av, att blanda in fakta i en uppdiktad historia.
Följande är hämtat ur Granskningskommissionens (GK) betänkande SOU 1999:88 baserat på Heine Hümans egna redogörelser inför PU (sid 452-453):
………..
”Den man som försökte värva Hüman i Kapstaden hette Griebenawer och skulle vara chef för Norden-avdelningen och ärenden som berörde ANC i Sydafrika. Griebenawer hade visat Hüman en dödslista på vilken Olof Palmes namn stod överst. Även dåvarande utrikesministern Lennart Bodström fanns med på listan.
Hüman återvände till Sverige med erbjudandet att delta i kampen mot ANC. Efter en kort tid hemma i bilverkstaden utanför Uppsala fick han besök av en man som hette Gericke, chef för den sydafrikanska legationen i Stockholm. Gericke försökte vid flera tillfällen också att få Hüman att ta emot nattgäster i sin bostad.
Hüman förklarade att anledningen till att Sydafrika försökte värva honom var dels att Sydafrika hoppades att han hade försvarshemligheter som han kunde avslöja – dels att han hade ett arv om en miljon kronor som han inte räknade med att få ut utan viss hjälp. I förhörsprotokollet från 1985 antecknades:
´Heine Hüman gjorde ett lugnt och sansat intryck på oss. Viss oro att det skulle hända honom eller familjen något fanns. Hans berättelse kom rakt upp och ner och han gjorde inte någon ansträngning att blir trodd.”
Om Hüman hade några nattgäster framgår inte. Men i dokumentet DEEP SEARCH under rubriken PEOPLE INVOLVED nämns om Uppsalagruppen att i denna ingick två eller flera sydafrikaner. Var det dessa som Gericke vill inkvartera hos Hüman?
Direkt citat ur GK:s kommentar (sid 453):
……….
”I maj 1988 kontaktade Heine H säkerhetspolisen i Uppsala. Han lämnade med vissa kompletteringar i stort sett samma uppgifter som 1986.
Av förhörsprotokollet framgår att Heine H, som flyttat till Sverige 1976 från Sydafrika, var gift med en svensk kvinna och att paret bodde på en mindre ort där Heine H också drev en verkstad. Han förtydligade uppgiften om nattgäster och berättade att han sex dagar före mordet på Olof Palme fått ett anonymt telefonsamtal med en förfrågan om han kunde erbjuda en sängplats åt en sydafrikansk medborgare.
För kort tid sedan hade han fått ett liknande samtal. Detta hade skett tre dagar före mordet på en ANC-ledamot i Paris. Heine H påstod vidare att en namngiven kvinnlig tjänsteman på UD, som tjänstgjort vid ambassaden i Kapstaden, lämnat ut uppgifter om SIDA som Griebenawer fått tag på. Kvinnan skulle haft intim kontakt med en säkerhetspolis. Heine H berättade också att han regelbundet haft besök i sin verkstad av folk från ryska ambassaden, sydafrikanska legationen etc. På fråga varför han valt att lämna uppgifterna just nu svarade han att han för några dagar sedan såg ”Sten Andersson och tre negrer på TV”, vilket gjorde honom orolig.
I januari 1990 fick PU in ett tips, där uppgiftslämnaren refererade till en artikel i Aftonbladet och undrade om man kollat den person som under tiden januari 1986 – juni 1988 haft en verkstad på den ort där Heine H bodde.
Därefter synes PU ha ställt en fråga till säkerhetspolisen om Heine H, eftersom det i februari samma år inkom en promemoria därifrån. Där redogjordes för Heine H och dennes kontakter med polis, svenska utländska ambassader, SIDA, m fl. Promemorian avslutas med konstaterandet att Heine H:s uppgifter inte är trovärdiga och att denne med största sannolikhet måste klassificeras som informationssvindlare.”

Vet vi då något om denne man som inte avslöjas i GK:s/PU:s material?
Enligt http://www.contrast.org arbetade han som agent för Security Branch on SAP (section A1 – utländska hemliga operationer). Det är alltså den sydafrikanska säkerhetspolisen BOSS och den grövsta avdelningen, Section A1, som leddes av bl a ”Ondskan själv”, polisöversten Eugen de Kock, som pekat ut kollegan Craig Williamson som anstiftare till mordet på Olof Palme. Heine Hüman har inte berättat mycket om sin bakgrund annat än att han för SIDA:s räkning arbetat med Bai Bang-projektet i Vietnam.
Men i Kapstaden sedan han lämnat Sverige intervjuades han av tidningen Vrije Weekblad och berättade öppet att han deltagit i mordet på ANC-ledaren Dulcie September i Paris. Hon sköts när hon med dagens post i handen skulle låsa upp dörren till ANC:s kontor nära Gare du Nord. Det var i mars 1988 och då hade Heine Hüman lämnat Sverige för gott.
MEN. De två inflytelserika sydafrikaner som gett Hüman information – eller kanske till och med hotat honom, Griebenawer och Gericke – kollades trots allt upp. För att sänka eller stärka Heine Hümans trovärdighet.
Detta är resultatet enligt GK:
……….
”I juni 1990 har PU ställt en ´Förfrågan i anledning av mordfallet Olof Palme´ till UD. PU ville ha besked huruvida en man som hette Gericke tjänstgjorde eller hade tjänstgjort på den sydafrikanska legationen i Stockholm. Vidare ställdes frågan om sydafrikanen Griebenawer var känd i UD.
……….
I svar som inkom en dryg månad senare meddelade UD att det fanns en person med namnet Dawid Olwage Gericke som tjänstgjort vid den sydafrikanska legationen i Stockholm under tiden 16 juli 1983 – 31 oktober 1986.
I september 1991 rapporterade legationen i Pretoria att man ställt frågan om Griebenawer till en pålitlig kontakt, som kände till personer som tidigare arbetat inom den sydafrikanska säkerhetstjänsten. Kontakten hade nu återkommit med beskedet att namnet var bekant.”
……….
SÅ! Den man som uppträdde som informationssvindlare hade rätt på de två viktigaste punkterna: namnen på de två personer som kanske tvingade/eller köpte honom in i den grupp, som gav viktig information till sydafrikas militära underrättelsetjänst (MI) då mordet på Olof Palme planlades;
Investigation by PROJECT DEEP SEARCH and from an interview with two former officers in MI:
………..
”… that a group worked from Sweden and that at least two members of the Intelligence Group consisted of two or more South Africans and that the rest were sympathisisers. One of the officers actually named the group as ”The Upsala group”.
Här kan du läsa de sydafrikanska dokumenten:
http://www.leopoldreport.com/LRsajt100.html
http://www.leopoldreport.com/LRsajt101.html

Mordet på Olof Palme-Av Anders Leopold-DEL 5-SYDAFRIKANSK AGENT UTANFÖR UPPSALA SKULLE FÅ BESKEDET: ”NU ÄR PALME DÖD!” MEN UPPRINGAREN SLOG FEL RIKTNUMMER NÄR HAN RINGDE 14 MINUTER EFTER MORDET

Vilka ingick i den s k Uppsalagruppen, ”The Upsala group”, som enligt de sydafrikanska dokumenten samarbetade med den militära underrättelsetjänsten vid planeringen och genomförandet av mordet på Olof Palme?
Sannolikt lever i dag flera personer som fanns i denna grupp och kan ställs till ansvar för ”anstiftan till mord”. De borde nu ha anledning att svettas.

En som inte längre lever men bevisligen var involverad i mordplanerna var sydafrikanen Heine Hüman.
Han var bosatt i Björklinge, två mil norr om Uppsala där han hade en bilverkstad.
Hüman är utan tvekan det första och viktigaste spåret i sökandet efter Uppsalagruppens medlemmar.
Detta påpekade jag för flera år sedan i ett mail till dåvarande spaningschefen i Palmegruppen, kommissarie Hans Melander.
Vi journalister brukar inte får svar pga ”det pågår en mordutredning”.
Men det kom ett svar, samma som Melander skrev om i Polistidningen (kallas kanske något annat nu):
– Sydafrikaspåret lever.
Det är min förhoppning att det också är den nya spaningsledningens inställning.

14 minuter efter mordet på Olof Palme kom ett telefonbesked till en person i Bromma (08) vilket var avsett för Hüman i Uppsala-området (018). Samma nummer men fel riktnummer.
Meddelandet löd:
-Nu är Palme död!
Enligt Televerkets kontroll ringde en man som talade svenska utan brytning ett 08-nummer klockan 23.35 – 14 minuter efter det skotten avlossades 23.21. Fjorton minuter efter mordet var det i stort sett bara poliser och de som ingick i mordgruppen som hade klart för sig att det var Olof Palme som skjutits till döds. Så vem var han som ringde?

Citat ur Granskningskommissionens (GK:s) rapport 454:
”I början av mars 1986 hörde en journalist av sig till PU och uppgav att han varit i kontakt med en kvinna, Ann W, vars sambo kl 23.35 på mordnatten tagit emot ett telefonsamtal. En man med obekant röst hade sagt: ”Nu är Palme död”. Mottagaren, som trott att det rörde sig om ett ”struntsamtal”, hade svarat ”Det struntar väl jag i”. På uppslaget finns en anteckning av en utredningsman som varit i kontakt med Televerket.”
……….
”I januari 1990 fick PU in ett tips, där uppgiftslämnaren refererade till en artikel i Aftonbladet och undrade om man kollat den person som under tiden 1986 – 1988 haft en verkstad på den ort där Heine H bodde.”
……….
”En månad senare, i mars 1990, besökte journalisten O A Hans Ölvebro och lämnade uppgift om att ett visst telefonnummer, känt som ”Brommanumret” i utredningen, fanns i 018-området, dvs. Uppsala. Där gick numret till en organisation i en viss ort. På denna ort bodde Heine H, som enligt Olle A var sydafrikan och eventuell agent.”

I GK-materialet – och alltså åtminstone vid den här tidpunkten okänt för PU – ges ingen information om att 018-numret kunde kopplas till Hüman. Ingen analys gjordes. Och heller inte action från Palmegruppen.
Men faktum är att numret gick till en lokal ett par hundra meter vid sidan om Heine Hümans bilverkstad. Dit hade Hüman nycklar. Grannar har uppgett att det ”pågick en del märkliga saker i den lokalen” men fick aldrig klarhet i vad. Det var inte många som bodde kvar där när jag intervjuade en av dem som menade att lokalen användes mycket sporadiskt, men att det kom en grupp män som tillbringade tid fram till sent på natten innan de gick. Därifrån fick nog också min kollega (O A) Olle Alsén på Dagens Nyheter, uppfattningen att det var en organisation som höll till i lokalen.

Heine Hüman kom till Sverige 1976 och gifte sig med en svenska. De bosatte sig i Björklinge några mil från Uppsala där han köpte en bilverkstad.
Den 12 april 1986 tog han själv kontakt med Palmegruppen och berättade att han i februari 1985 under en semesterresa i Sydafrika gripits av säkerhetspolisen i Kapstaden. Man ville att han vid återkomsten till Sverige deltog i kampen mot ANC i form av iformationer, bombattentat och mord.
Det visade sig att det var en fullständigt uppdiktad historia. Detta är exakt vad andra ”informationssvindlare” gjort (jag har material om två som arbetade för CIA i Europa i anslutningen till mordet på Olof Palme, professor Robert Harkavy och ökände vapenhandlaren William Herrmann – vilka jag kanske återkommer till) att på eget initiativ placera sig i handlingen som utnyttjad och oskyldig och föregripa eventuella misstankar som skulle komma att riktas mot dem. Hüman blev helt enkelt informatör för Palmegruppen och kunde dra vilka visor som helst, bara det passade honom. Och samtidigt, vilket också var dessa informationssvindlares huvuduppgift, skapa förvirring i mordutredningen.
Efter april 1986 dök Heine Hüman då och då upp i Palmeutredningen (PU). Så sent som hösten 1996 (Granskningskommissionen-GK – sid 454) kom ytterligare tips rörande Hüman.
1988 sålde han sin bilverkstad, tog kontakt med säkerhetspolisen i Uppsala (!) och upprepade sin historia. Därefter lämnade han brådstörtat Sverige för gott. Grannarna i Björklinge blev förvånade över att han inte sa farväl.
Enligt en svensk, icke namngiven journalist som spårat Hüman levde han under annat namn i Florida i ett litet samhälle utanför Miami, där förbrukade agenter inom de olika amerikanska säkerhetstjänsterna dragit sig tillbaka i ett eget skyddat getto.
Här kan du läsa de sydafrikanska dokumenten:
http://www.leopoldreport.com/LRsajt100.html
http://www.leopoldreport.com/LRsajt101.html