Det svenska trädet skall fällas – en thrillerdokumentär om mordet på Olof Palme – av Anders Leopold – Kapitel 10

INTRO
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Här får du följa med när danska lastfartyg ska frakta amerikanska vapen till Dubai i Persiska viken men omdirigeras till Banda Abbas i Iran. Tillsammans med det amerikanska gisslandramat blev detta Irangate, den kanske största politiska skandalen i modern tid. Du får följa med in i Vita huset där planerna dras upp att tysta FN:s fredsmäklare Olof Palme, som man fruktade var den illegala vapenhandeln på spåren, vilket kunde ha blivit Reagan-administrationens fall om Palme avslöjat detta inför FN.
USA:s vicepresident George Bush och CIA-chefen William Casey initierar attentatet. De samarbetar med den blodbesudlade diktatorn Augusto Pinochet i Chile, som rasar över Palmes inflytande på den demokratiseringsprocess som pågår i hans land, den sydafrikanska aparthedregimens president PW Botha, som i ännu högre grad hatar Olof Palme för den bojkott mot Sydafrika, som han dragit igång, och en grupp i Sverige som vill eliminera honom nu när han åter valts till landets statsminister. Det blir apartheidregimens militära säkerhetstjänst, MI, som planlägger och genomför attentatet.
Mitt material baseras på uttalanden som under åren gjorts i intervjuer, böcker och TV-program av 131 namngivna politiker, militärer, poliser och journalister samt en mängd vittnesförhör. Välkommen till en spännande läsning om Palmemordet.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
KAPITEL 11
STOCKHOLM (TT)
-DEN SVENSKA MILITÄRLEDNINGEN HAR INGEN ANLEDNING ATT NU TA NÅGRA INITIATIV TILL FÖRBÄTTRADE RELATIONER MED SOVJETUNIONEN, SÄGER FÖRSVARSSTABSCHEFEN, VICE AMIRAL BROR STEFENSON. DET RÄCKER MED ATT VI TALAR MED DEM PÅ STOCKHOLMSKONFERENSEN.
DÄREMOT ANSER STEFENSON ATT DET ÄR HELT NATURLIGT ATT POLITIKERNA FÖRSÖKER NORMALISERA FÖRBINDELSERNA ÖSTER UT.
-FRÅN MILITÄRLEDNINGENS SIDA FÖRUTSÄTTER VI ATT STATSMINISTER PALME VID SITT BESÖK I SOVJET TAR UPP DE TIDIGARE BEVISADE UBÅTSKRÄNKNINGARNA MED LEDARNA I KREML OCH PÅTALAR VILKA RISKER MAN TAR MED SÅDAN UNDERVATTENSVERKSAMHET.
860210-0587

11 FEBRUARI 1986
STOCKHOLM
Den svenska passpolisen på Arlanda International Airport hade ingen anledning att granska den ankommande sydafrikanen mera ingående än andra. Visserligen pågick den internationella stockholmskonferensen om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder med en rad höjdare från världens alla hörn, och de hade fått order att vara extremt vaksamma så inga efterlysta terrorister slank igenom. Men mannen såg ju ut som vilken prydlig affärsman som helst. Förresten var det så mycket folk i omlopp just på grund av konferensen att den här besökaren mycket väl kunde höra dit.
Han var elegant klädd i grågrön kostym, förmodligen designad av Yves Saint Laurent, tänkte polismannen, som civilklädd betraktades som en klädsnobb då han själv gärna satsade några tusenlappar extra på kläder från kända herrmodehus i Europa. Favoriten var italienska Armani. Jo minsann, hade han inte en Armani-slips också. Och en italiensk Allegri-trench, det vittnade om god smak. Men rocken var alldeles för tunn för det svinaktigt kalla stockholmsvädret- kvicksilvret hade pendlat mellan fem och tio minusgrader i flera veckor och vinterkylan förutspåddes ligga kvar. Något på huvudet kunde han också behöva trots att det svarta håret var tjockt som en ryssmössa.
Men fotot var ju inte precis likt. Å andra sidan, vem hade ett pass med foto som ens påminde om innehavaren? På detta bar han tonade glasögon, inte mörkare än att man såg ögongloben men på gränsen till godkända för ett passfoto. Nu hade han helt ofärgade glasögon. Håret var betydligt kortare än på bilden. Han hade också på fotot en tunn, svart, mustasch som var så markerad i kanterna mot den välrakade, bleka hyn att man kunde tro att den var påklistrad och nu borttagen.
Mannen som enligt passet var sydafrikan avvaktade tålmodigt. För ett ögonblick trodde han att det ändå var något galet med passet. Kanske hade svensken upptäckt någon ytterst liten detalj som avslöjade att Mr Bruce Pearsons pass var förfalskat. Men förmodligen var den utdragna granskningen bara ett exempel på överdrivet tjänstenit, intalade han sig. Han jämförde fotot med originalet, så enkelt var det. Precis som alla passpoliser gör.
Fotot var nytaget direkt före Dary Allen låtit klippa av sig det långa håret och raka av mustaschen. Det var ett vanligt knep. Å ena sidan såg det ut som fotot föreställde en annan, men å andra sidan såg man vid närmare studier – man kunde se ärret över höger öga både på bilden och på passets innehavare – stod det helt klart att det var samma person. Han bar inte de lätt tonade glasögonen på bilden därför att han efteråt hade valt bort dem. Någon hade påpekat att färgade glasögon i detta lands melankoliska midvintermörker alltid ansågs en aning halvskumt. Men det kunde väl knappast försvåra identifikationen. Dessutom betvivlade han verkligen på att en svensk passpolis skulle märka om någon detalj i stämplarna från Spanien, Västtyskland, Italien och Frankrike avvek från originalen. Inte ens dennes kollega på flygplatsen Wonderboom i Pretoria hade reagerat. Det var utan tvivel en skicklig förfalskning, och förutom de korrekta stämplarna var passet lagom tummat och i ena hörnet nersölat med kaffe. Ingen hade anledning att misstänka att det var nytillverkat.
Efter en stund förändrades polismannens allvarliga uppsyn och han log faktiskt vänligt, ja, av någon anledning nästan uppskattande, tyckte Dary. Den efterföljande nicken bekräftade att Mr Bruce Pearson från Pretoria i Sydafrika var välkommen in i Sverige.
Dary Allen tog sin resväska från bandet och kunde passera tullarnas forskande blickar utan att dessa så mycket som lyfte på ögonbrynen. Han hade heller inte något att dölja. Det fanns inget i hans dokumentportfölj och stora resväska som han inte fick ta med sig in i landet. Inget vapen i något lönnfack, inte en massa pengar. Inte ens för mycket sprit och cigarretter. Och definitivt ingen narkotika, sådant sysslade han inte med.
Solen sken från en isblå himmel och det var kallt, flera minusgrader. På marken låg ett tunnt lager grådaskig snö. Dary skyndade sig fram till en taxi och begärde att få bli körd till Birger Jarlsgatan 42 i centrala Stockholm.
Han studerade tämligen ointresserat det smutsgrå landskapet som passerade utanför rutan vilket långsamt övergick från snårig skog till allt tätare bebyggelse. Här och var såg han fläckar av snö och frusen is och han insåg att han var tvungen att börja med att ekipera sig med något värmande.
Dary Allen betalade taxichauffören med en del av de svenska pengar han växlat in, en mindre summa och för övrigt en åtgärd som genomfördes för att resan till Sverige skulle följa normala rutiner. Han skulle på ett eller annat sätt förses med rörelsekapital när han väl fick kontakt med sina uppdragsgivare i Stockholm.
Han fick upp porten med hjälp av den fyrsiffriga portkod han lärt sig utantill. Han sneglade på hissen och erinrade sig en av kamraterna i MI, som hemma i Pretoria fastnat mellan två våningar och därmed missat ett möte som var avgörande för en planerad operation inom den militära underrättelsetjänsten. Så billigt tänkte han inte falla ifrån det här uppdraget. Han förflyttade sin vältränade kropp med snabba steg upp för de fyra trapporna och njöt av att få röra på sig efter allt stillasittande under resan. En aning anfådd befriade han sig från den tunga resväskan och portföljen framför en dörr med skylten ”Marketing Consultants AB”. Han plockade fram nyckeln som han fått i Bonn PÅ MI:s central i Europa, och kände med en viss tillfredsställelse att den passade i låset.
Lägenheten var egentligen ett kontor med kök och ett par sovrum. Han installerade sig i ett av rummen och gick omgående på inspektionstur. Törsten styrde hans steg direkt till köket och kylskåpet som han fann välfyllt med öl och vitt vin. Han tog ut en burk och öppnade den med en häftig knyck med högerhanden. Han drack begärligt av den kalla drycken medan han långsamt och forskande vandrade från köket genom hallen och matsalen in på själva kontoret.
Det var ett rymligt rum i vinkel vars golv var täckt av en tjock himmelsblå matta. Möblemanget var sobert med en soffgrupp i svart skinn kring ett bord med rökfärgad glasskiva. Ett jättelikt skrivbord i jakaranda stod nedsjunket i den tjocka mattan och bakom det en högryggad snurrfåtölj i skinn som han slog sig ned i. Han tände en cigarrett och studerade genom rökslingorna de stora oljemålningarna på väggarna utan att kunna avgöra om färgkaskaderna sprungit ur någon mästares pensel.
Dary såg på klockan. Den var 14.45 och han hade faktiskt lyckats hålla tidsschemat i det närmaste exakt. Vad som nu väntade honom hade han ingen aning om annat än att telefonen förhoppningsvis skulle ringa klockan 15. Det var avtalat att man skulle söka kontakt med honom varje heltimme från klockan 15 tills förbindelse upprättats.
Före avresan från Pretoria till Stockholm fick Dary Allen en enskild genomgång med major Craig Williamson. Dary visste att Williamson av brigadgeneral Tolletjie Botha fått uppdraget att med sin organisation Long Reach genomföra det som nu kallades ”Operation Slingshot”. Han hade direkt från presidenten fått ett brev med kurir, som han visade upp med stämpeln ”Top secret” längst upp i vänstra hörnet. Dary tog det som ett bevis på det förtroende Williamson hyste för honom. Där stod det:
”Vi har tillsammans med den amerikanska underrättelsetjänsten CIA godkänt beslutet att operation Slingshot ska försöka genomföras vid det planerade anti-apartheidmötet i Stockholm den 21 februari 1986. Det primära målet för operationen är OP. Övervakning av operationen kommer att vara under kontroll av Bryssel i samarbete med Bonn och den svenska Uppsalagruppen.”
Williamson antydde att sydafrikanska agenter skulle placeras ut vid mötet i Stockholm.
Dary hade stor respekt för Williamson. Inte bara för att han med sin enorma kroppshydda rörde sig smidigt men gav intryck av att när som helst explodera, utan för det arbete han utfört i kampen mot ANC. Till och med president Botha hade utnämnt honom till Sydafrikas hjälte.
Han hade stor kunskap om Sverige och hade infiltrerat den av Sverige uppbyggda organsiationen IUEF, International University Exchange Fund. Han fick rollen som ekonomiskt ansvarig på kontoret i Geneve och kunde därifrån dirigera bidrag för miljontals kronor som skulle gå till ANC men hamnade på sydafrikanskt konto. Han avslöjades av engelska MI6 och flydde hem till Sydafrika där han utan vidare korades till landets hjälte.
Men det fanns också anledning att frukta Williamson som flera gånger gått säkerhetstjänsten BOSS:s ärenden och tystat personer som allvarligt skadade regimen. Jo, det var enligt Dary, ingen tvekan om att man valt rätt person att leda Operation Slingshot.
Så kom de in på Dary Allens roll i operationen. Han skulle två veckor före angivet datum placeras i Stockholm för att genomföra en rekongnocering kring den svenske premiärministerns rörelser och verksamhet. Men kanske ändå viktigare, knyta kontakt med en person som angågs vara högerextremist och ingick i den svenska gruppen som kallades The Upsala group. De hade genom amerikanska ambassaden fått uppgifter om honom som en person med extremt hat till objektet OP, och som skulle kunna fungera som informatör men kanske också användas som scapegoat, syndabock, eller rent av som gärningsman.
Klockan var exakt 15 när telefonen ringde.
”Välkommen till Sverige, Pearson!” sa en röst på engelska med tydlig amerikansk brytning.
”Tack, jag har just anlänt och håller på att installera mig. Vem talar jag med?”
”Du kan kalla mig Eriksson.”
”Är inte det ett svenskt namn? Är ni svensk?”
”Hm… har du behov av att kalla mig något så är det Eriksson.”
Dary ryckte på axlarna och tömde ölburken. Nyfikenhet var ju inte precis någon av de hälsosammaste dygderna i den här branschen. Det kunde faktiskt vara en svensk.
”I skrivbordets övre högra låda ligger ett kuvert med instruktioner. Där står allt du behöver veta. I kuvertet ligger också 50 000 svenska kronor för dina omkostnader samt ett bankkort. Det används i automater som finns tillgängliga över hela landet. Du disponerar kortet som du vill under din vistelse här. Du behöver inte besöka några bankkontor och växla pengar. Du får också instruktioner i hur kortet används och det kodnummer som gäller. Kontot kommer att fyllas på i mån av behov.”
Erikssons röst lät torr och saklig när denne delade ut sina instruktioner, ungefär som en högre officer inför en trupp. Han gjorde en paus men då Dary valde att tiga fortsatte han: ”I handlingarna finns också alla uppgifter om den man du ska söka kontakt med; namn och foto, adress, telefonnummer och redogörelse för hans vanliga tillhåll i Stockholm på kvällarna. Försök skapa kontakt på ett naturligt sätt och bygg upp ett förtroende mellan er innan du ger honom nödvändiga detaljer.
Kan du inte få spontan kontakt, vilket är det bästa sättet att fånga in honom på, får du söka honom i hans bostad och hitta på något bra skäl till varför du gör det. Du får improvisera. Några frågor?”
I och för sig fanns det en hel del att fråga om men han valde att låta dem, vilka de nu var, agera i sin egen takt. Men en sak ville han veta och det var hur han vid behov kunde få kontakt med Eriksson.
”Endast på det sätt jag själv bestämmer”, svarade denne kort. ”Vänta ett ögonblick…”
Dary hörde hur Eriksson lade ifrån sig luren och tydligen tog en annan. Svagt uppfattade han hur knapparna trycktes in och sedan hur en lur lades på igen.
”Pearson, om ett ögonblick kommer du… jaha där har vi det!”
I rummet hördes fyra starka, utdragna signaler. Dary tyckte de kom från bokhyllan. Hans ögon föll på en personsökare som placerats i en laddare.
”Jo Pearson, om du funnit sökaren så tryck in den andra knappen från vänster så ser du ett telefonnummer. Klart?”
Dary gjorde som han blivit tillsagd. Numret som dök upp i apparatens fönster var 08-154035.
”Det är det nummer i Stockholm där du just nu kan få kontakt med mig, ett av flera nummer som garanterat inte är avlyssnat och inte kan spåras bakåt utan vissa svårigheter. Jag vill att du ständigt har den här personsökaren tillgänglig alla tider på dygnet. Under natten bör du placera den i laddaren. Detaljerade instruktioner finns också i kuvertet. Numren kommer att variera men det är det senast uppgivna som gäller. Men som sagt, de viktigaste är att jag får tag på dig när jag behöver det. Jag föreslår att du de närmaste dagarna bekantar dig med Stockholm och det aktuella området och sedan under fredagen och lördagen försöker etablera kontakt med din svenska medarbetare. Allt tyder på att han kommer att vara samarbetsvillig. Jag hör av mig, Pearson. Godmiddag!”
Samtalet avslutades mycket tvärt. Knäppet i örat lät aggressivt och fientligt.

Det svenska trädet skall fällas – en thrillerdokumentär om mordet på Olof Palme – av Anders Leopold – kapitel 9

INTRO
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Här får du följa med när danska lastfartyg ska frakta amerikanska vapen till Dubai i Persiska viken men omdirigeras till Banda Abbas i Iran. Tillsammans med det amerikanska gisslandramat blev detta Irangate, den kanske största politiska skandalen i modern tid. Du får följa med in i Vita huset där planerna dras upp att tysta FN:s fredsmäklare Olof Palme, som man fruktade var den illegala vapenhandeln på spåren, vilket kunde ha blivit Reagan-administrationens fall om Palme avslöjat detta inför FN.
USA:s vicepresident George Bush och CIA-chefen William Casey initierar attentatet. De samarbetar med den blodbesudlade diktatorn Augusto Pinochet i Chile, som rasar över Palmes inflytande på den demokratiseringsprocess som pågår i hans land, den sydafrikanska aparthedregimens president PW Botha, som i ännu högre grad hatar Olof Palme för den bojkott mot Sydafrika, som han dragit igång, och en grupp i Sverige som vill eliminera honom nu när han åter valts till landets statsminister. Det blir apartheidregimens militära säkerhetstjänst, MI, som planlägger och genomför attentatet.
Mitt material baseras på uttalanden som under åren gjorts i intervjuer, böcker och TV-program av 131 namngivna politiker, militärer, poliser och journalister samt en mängd vittnesförhör. Välkommen till en spännande läsning om Palmemordet.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

BOLOGNA (TT-REUTER)
HÄKTNINGSORDER HAR NU EFTER FEM ÅR UTFÄRDATS MOT 16 PERSONER SOM MISSTÄNKS VARA INBLANDADE I EFTERKRIGSTIDENS VÄRSTA BOMBATTENTAT I EUROPA: EXPLOSIONEN SOM DÖDADE 85 MÄNNISKOR PÅ BOLOGNA JÄRNVÄGSSTATION 1980.
LICIO GELLI, DEN SEDAN 16 ÅR I ITALIEN EFTERLYSTE LEDAREN FÖR DEN ILLEGALA LOGEN P2, ANSES VARA HUVUDMAN BAKOM ATTENTATET TILLSAMMANS MED TERRORISTEN STEFANO DELLE CHIAIE. BÅDE UPPEHÅLLER SIG SANNOLIKT I LATINAMERIKA ELLER SYDAFRIKA.
DE SAMARBETADE MED DEN CHILENSK-AMERRIKANSKE TERRORISTEN MICHAEL TOWNLEY, DÖMD I USA FÖR FLERA POLITISKA MORD.
TOWNLEY FRIGAVS VILLKORLIGT 1983 SOM TACK FÖR ATT HAN SAMARBETET MED FBI UNDER FÖRHÖREN.
DÅ AVSLÖJADE HAN BLAND ANNAT ATT HAN FÅTT I UPPDRAG ATT ELIMINERA SVERIGES STATSMINISTER OLOF PALME, DEN ENDE ICKE-CHILENARE SOM STOD PÅ DEN CHILENSKA SÄKERHETSTJÄNSTEN DINA:S DÖDSLISTA, GODKÄND AV AUGUSTO PINOCHET.
VID BÅDA TILLFÄLLENA, I MADRID 1975 OCH 1984, GICK PLANEN OM INTET.
860119-1232

20 JANUARI 1986
WASHINGTON
Den ständigt återkommande huvudvärken och tilltagande irritationen fick till slut CIA-chefen William Casey att konsultera sin läkare på uttrycklig order av sin hustru Maggie. Men givetvis skedde det inte utan svavelosande protester.
Domen var skoningslös, eller hade varit det för vilken annan människa som helst, men kanske ändå inte förWilliam Casey: hjärntumör.
För en 72-åring var det inte mycket att bråka om, tyckte Casey, men gav ändå klartecken till behandling med strålning och medicinering. Hemma i skrivbordslådan hade han en Smith & Wesson kaliber 44 redo om det skulle bli för plågsamt. Han förbjöd sin hustru att berätta om eländet för någon enda människa men hade själv underrättat presidenten om sitt tillstånd och sagt att blev det för jävligt kunde han ju göra som Ernest Hemmingway framställde det i To have and have not, och så hade han citerat:

Somliga sluter sig till Colts eller Smith & Wessons inhemska traditioner: dessa välkonstruerade redskap som befriar från sömnlöshet, dövar samvetskval, botar cancer, räddar från konkurs och spränger fram en utväg ur outhärdliga positioner genom en tryckning med ena fingret.

De hade båda skrattat gott och Ron hade med sin underfundiga humor konstaterat att det åtminstone fanns en i hans administration som inte behövde frukta något av framtiden.
Det allvarliga sjukdomsbeskedet hade på något sätt gjort saker och ting litet enklare för Casey. Han var en dödsdömd som kunde satsa vad han ville, inklusive livet, för att nå sitt mål. Vad han sedan fick för eftermäle rörde honom inte i ryggen, åtminstone inte just då eftersom slutet inte var påtagligt nära. Och som presidenten påpekat, han kunde göra det utan någon som helst fruktan. Frågan var bara hur många som skulle hänga med i hans bokstavligt talat mördande tempo.
Nationella säkerhetsrådets chef och presidentens förträfflige rådgivare Robert McFarlane hade klappat ihop under nyårshelgen. Han hade förts till Bethesda militärsjukhus i ilfart med svår andnöd. Den första rapporten Casey fått talade om hjärtinfarkt, men det visade sig att McFarlane helt enkelt var ihjälstressad.
Ansvaret för hela den komplicerade och riskfyllda vapenhandeln som vilade på dennes axlar lika mycket som på Caseys för att avlasta presidenten blev för tungt.
”Barkar det åt helvete blir det jag som står där som syndabock!” hade han sagt vid ett flertal tillfällen. Detta trots att han ansträngde sig för att lägga över hela lasset på sin underlydande operatör Oliver North som ju alltid kunde säga att han bara utfört sina order.
McFarlane var på randen till ett nervöst sammanbrott redan den 5 december då det första utkastet till en presidentpromemoria om Iran lades fram. I denna fastställdes det att presidenten bl a skulle godkänna att CIA-chefen inte ansågs tvungen att underrätta kongressen om de pågående aktionerna. I princip innebar det att hela ansvaret i ett senare skede i alla fall skulle läggas på presidenten tack vare det skriftiga godkännandet. Och därmed också på McFarlane. Samtidigt fick William Casey fria händer. Det blev för mycket för McFarlane som hotade med att omedelbart avgå om presidenten förmåddes att skriva på.
Robert McFarlane fick sin vilja igenom men man antog att han fått sig en knäck när han insåg hur nära han varit att lägga snaran om sin egen hals. Nu skulle han vila upp sig några veckor och sedan komma igen. Som privatperson utan något som helst personligt ansvar för operationen. Det innebar formellt att McFarlane lämnat posten som chef för NSC. Men på direkt vädjan från president Reagan hade han lovat att kvarstå i organisationen ännu en tid. De behövde hans dyrt förvärvade kunskaper i konsten att umgås med iranierna.
William Casey hade inget att invända mot att amiral John Poindexter på allvar klev in på arenan och ersatte McFarlane. Snarare tvärt om trots att Poindexter allmänt ansågs som politiskt korkad. Poindexter var betydligt tuffare än McFarlane och menade att det här var en militär operation som inte skulle skötas av civilister. Han hade dessutom inga betänkligheter när det gällde att hålla kongressen utanför. Hans militära bakgrund hade också en välgörande effekt på överstelöjtnant Oliver North´s agerande nu när denne fick göra honnör igen och som underställd en amiral blev ett lydigare redskap än han varit under McFarlanes kommando.
I det läget hade Casey inte råd att förlora sin ställföreträdare John McMahon som behärskade rutinerna och lyckades övertala honom att hänga med ett tag till. Och faktiskt hade denne också morskat upp sig på senare tid. Det var nämligen John McMahon som skulle utforma den slutliga presidentpromemorian som den föreslogs av Oliver North. North ansåg att gisslan inte skulle nämnas. Presidenten skulle skriva under på att vapnen såldes till Iran för ”att etablera en mer moderat regering i Iran och av den erhålla betydelsefull information som inte kan inhämtas på andra vägar”.
John McMahon sparkade bakut. Skulle de börja med halvsanningar var vägen till avgrunden öppen. Ju mer de försökte dölja ju svårare skulle de ha att förklara sig när den stunden kom, menade McMahon. Han fick stöd av Casey.
Det här var den känsligaste av alla promemorior presidenten undertecknat. Han upphävde ju faktiskt gällande lagar utan kongressens medgivande. Om man senare fann att han handlat fel var det bara för honom att städa skrivbordet och flytta ut ur Ovala rummet.
Promemorian skulle i sinom tid underställas kongressen och då handlade det om att tala klarspråk. William Casey körde över Oliver North och formulerade själv den betydelsefulla attsatsen: ”att främja frisläppandet av den amerikanska gisslan”. Det var ett motiv som skulle tilltala amerikanerna, i synnerhet om operationen till slut lyckades. William Casey hade en klar strategi färdig när det gällde presidenten och vicepresidenten George Bush som inte bara republikanerna utan också han själv hade för avsikt att föra fram som Reagans efterträdare.
Båda skulle officiellt skyddas genom begränsad information. Reagan kunde vid ett avslöjande säga till kongressen och världen att en mindre mängd vapen sålts till Iran. Detta för att påverka Irans framtid till gagn för hela västvärlden samt för att försöka få loss amerikanska medborgare som tagits som gisslan. Om andra åtgärder vidtagits hade det skett bakom hans rygg. Det skulle dessvärre låta som en lögn även om det inte var det. Beträffande George Bush skulle denne i detta skede inte bara framstå som ovetande om planerna utan också saknat information som medfört att han kunnat påverka utvecklingen. I själva verket skulle han aktivt medverka i planeringen.
Caseys argument fungerade under alla förhållanden när det gällde att övertala presidenten att skriva på promemorian. Den sista tveksamheten undanröjdes av justitieminister Edwin Meese III, som förklarade att eftersom det gällde en oerhört känslig uppgörelse med direkt livsfara för amerikanska medborgare hade presidenten konstitutionell rätt att så länge hotet kvarstod undanhålla kongressen information.
Casey var nöjd. För hans egen del var promemorian rena frisedeln när det gällde ansvarsfrågan. Eller rättare, han var nöjd den 17 januari när presidenten skrev på promemorian och den lades in i John Poindexters kassaskåp. Den här dagen, tre dygn senare, var han stridslysten som en retad dobermannpinscher. Han satt morrande för sig själv bakom skrivbordet på kontoret i Langley och kedjerökte sina kubanska Davidoff trots att han just då fann dem lika motbjudande som Kubas statschef.
Framför honom på skrivbordet låg SCE:s senaste avlyssningsrapport från Stockholm. Pojkarna hade som vanligt gjort ett helt igenom strålande jobb och i normala fall skulle det fått CIA-chefen att jubla.
Vid ett fingerat inbrott i lägenheten vägg i vägg med den svenske statsministern Olof Palmes bostad hade de placerat sändare i tavelspikarnas hål. Allt som sades i hela lägenheten kunde avlyssnas.
De hade också lyckats bugga statsministerns tjänsterum i regeringskansliets byggnad i Rosenbad och monterat mottagaren på kanadensiska ambassaden som låg på sjunde våningen i ett hus som också inhyste Hotel Sheraton bara ett par hundra meter från regeringsbyggnaden. Givetvis helt utan officiell kanadensisk vetskap.
William Casey blev positivt överraskad över att det var Pete Ranvier som skötte CIA:s hemliga verksamhet hos kanadensarna i Stockholm. Han hade utbildats i Langley under Caseys första år som chef för ”Bolaget” och om han varit amerikansk medborgare hade Casey satt honom högt upp inom Special Collections Elements (SCE) tack vare hans imponerande språkkunnighet och meriter inom elektrotekniken. Tydligen hade Ranvier kommit in i jobbet från andra sidan, så att säga, tänkte Casey. Det kändes mycket betryggande. Skulle det här klaffa behövdes verkligen en som behärskade hela registret och hade omdöme. Han var säker på att Ranvier var rätt man.
Men det var det som kommit fram när hela det storstilade arrangemanget börjat fungera som fått William Casey att omedelbart gå på offensiven som en infanterist på väg ur skyttegraven. Avlyssningsbanden från Olof Palmes bostad innehöll många ointressanta telefonsamtal. Det var en del dispyter mellan makarna och så åtskilliga TV-program eftersom sändarna oturligt nog hamnat i den vägg mot vilken TV:n stod. När Casey första gången lyssnade på banden hade han brutit ut i ett gapskratt när han plötsligt i ett nyhetsprogram fått höra presidenten tala inför kongressen om sina synnerligen högtflygande planer på ett framtida ”stjärnornas krig”.
Men sedan var det slut på lustigheterna. Materialet Casey med stigande irritation gick igenom var ett av de informella samtalen mellan Iraks stockholmsambassadör Mohammed Said Al-Sahaf och statsminister Palme som hölls på dennes tjänsterum.
Al-Sahaf påpekade för Palme att Iraks underrättelsetjänst Mukhabarat på senare tid avslöjat en markant ökning av vapenleveranserna till Iran från olika länder. Casey fann att denne inte uttryckte sig lika häftigt som den iranske vicepresidenten gjort i New York. De var väl rädda för att ett ingripande kunde drabba även dem.
En som däremot var fruktansvärt upprörd var statsminister Palme. Han höll ett högt röstläge. Han försäkrade att han inte känt till att Sverige fanns med bland dessa ”satans dödshandlare”. Först för ett halvår sedan hade han fått veta att den svenska vapentillverkaren Bofors sålt vapen som via tredje land gått till Iran. Han hade slagit ned på verksamheten mycket hårt. Men tydligen hade det inte räckt.
I november gjordes ett nytt försök och Palme hade personligen ingripit. Han förklarade inte på vilket sätt. En transport med 18 kanoner var under förberedelse. Fartygen som skulle skeppa iväg dem låg redan i svensk hamn och väntade. Det rörde sig om en affär på 2 miljoner dollar. Enligt slutanvändarintyget var Nigeria mottagarland. Nigeria! Här använde Palme en rad oöversättliga svenska kraftord. Rasande med mycket hög röst hade han försäkrat ambassadören att han nu skulle tillsätta en kommission som omgående tog itu med vapenhandeln. Hela komplexet skulle genomlysas. Allt måste fram! Palme sa att han insåg att det var den enda framkomliga vägen till fred. Han skulle i FN kräva att de båda stormakterna ställde sig bakom kommissionen och tog sitt ansvar. Och om det pågick vapenleveranser till de båda stridande parterna skulle han omedelbart kräva ett stopp för dem. Han var, sade han, inte helt ovetande om att detta var en krigets bakgård för både USA och Sovjetunionen.
Enligt noteringarna i rapporten hade ambassadören efter detta blivit mycket tystlåten. Han hade med spak röst förklarat sig nöjd med ett sådant besked ”då det var Iraks vilja att få fred”. På direkt fråga från Palme om Mukhabarat var villigt att ställa informationer till hans förfogande mumlade Al-Sahaf något om att han skulle höra sig för hos den militära ledningen och återkomma så fort som möjligt. Men då landet trots allt befann sig i krig var han mycket osäker på om underrättelsetjänstens material kunde lämnas ut.
William Casey var nu övertygad om att de ursprungliga planerna på ett samarbete med den svenska regeringen om nyttjande av den legala Bofors-routen var hotade. Om det inte på något sätt gick att pressa Palme. Det här måste han omgående ta upp med Oliver North som ju planerade ett möte med den svenske statsministern i Frankfurt. De hade tydligen gjort en allvarlig felbedömning här. Han bedömde Palmes reaktion som äkta vilket pekade på att den svenska regeringen inte hade något med Bofors vapenaffärer att göra. I alla fall inte officiellt.
”Bullshit! Bullshit!” hojtade William Casey rakt ut i rummet när han för tionde gången plöjde igenom materialet.
Hans sekreterare Judith Phillipotts gläntade förskräckt på dörren då hon uppfattat det som han ropat på henne med hennes förnamn. Det hade bara förekommit vid en och annan av ”Bolagets” personalfester och då sedan chefen satt i sig ett försvarligt antal groggar. Så nu var det tydligen riktigt allvarligt.
”Ja, sir?”
”Va?” Casey såg förvirrad ut men fann sig snabbt.
”Eftersom herrarna inte behagat komma i tid kan kanske miss Phillipotts ordna så de inställer sig i lägesrummet med en gång. Jag ämnar nämligen gå dit nu. Och säg till överste North att jag vill ha ett samtal med honom efter det här mötet.”
”Ja, sir! De är nog lite försenade, sir.”
När hon såg hur hans ansikte stelnade till inför denna självklarhet drog hon snabbt igen dörren. Klockan var en minut över utsatt tid klockan 16. Det var tillräckligt för att CIA-chefen skulle kunna få ett utbrott.
Lägesrummet i CIA:s högkvarter var i stort sett utrustat som dess motsvarighet i Vita huset. Man saknade dock den direkta länkförbindelsen med NSA:s signalsatelliter som av säkerhetsskäl bara skulle ha två mottagare, en placerad i presidentens närhet och en i den militära ledningens i Pentagon.
Något försenade anlände slutligen DDI Peter Graham och ambassadsekreterare Stuart Baker från Stockholm. De hade in i det sista väntat på fler kompletterande rapporter från Sverige.
I den grupp som sammankallats fanns också tre handplockade CIA-tjänstemän som Casey litade blint på och vars största tillgång var deras gedigna kunskaper om terroristverksamheten över hela världen.
Art Murphy, Henry Kapitza och John Sullivan hade gemensamt ansvar för de strängt hemliga koderna till de olika datoriserade informationsenheterna terrorism, spionage och kontraspionage. Casey hade kort och gott döpt trion till ”Chipsen”. Om en av de här gossarna hoppade öster ut skulle ”Bolaget” gå i omedelbar konkurs.
”Målet i Operation Slingshot, som styrs av sydafrikanerna, är som ni redan vet den svenske statsministern Olof Palme. Vi har tagit på oss uppgiften att analysera hotbilden mot svensken och med utgångspunkt från denna stå för en efterföljande desinformationsinsats”, sa William Casey där han halvlåg i den sofflika snurrfåtöljen bakom det halvmåneformade skrivbordet. Han befann sig ett pinnhål högre upp än de övriga som tagit plats i varsin bekväm fåtölj med direkt anslutning till en manöverpanel med dataskärm från vilken de kunde dirigera allt från bandspelare, dator och olika mottagarkanaler på extern och intern TV och radio.
Stuart Baker kände sig som alltid stressad när han stod öga mot öga med William Casey. Den mannen kunde göra vem som helst förvirrad genom sina tvära kast i humöret. Baker var medveten om att han hade en hel del att komma med och att det var viktigt för hans fortsatta karriär att Casey reagerade positivt.
”Jag ska kanske så här inledningsvis säga att jag från början var tveksam till hur sydafrikanerna skulle organisera det här”, fortsatte Casey. ”Botha-regeringen har lagt över hela operationen på en privat organisation som heter Long Reach. Den styrs av en major Craig Williamson. Men nu vet jag … vi … lite mer. Williamson är något av en sydafrikansk hjälte. Under något år infiltrerade han den svenska biståndsorganisationen IUEF, som gav bidrag till den sydafrikanska frihetsrörelsen ANC, och miljoner kronor som skulle överföras dit placerades på säkerhetstjänsten BOSS konto och nådde alltså aldrig målet. Williamson var ofta i Sverige även om IUEF:s huvudkontor låg i Geneve. Long Reach är en länk direkt ill president PW Botha. Kärnan består av agenter och underrättelseexperter som plockats från elitsoldater inom Rhodesian SAS, Selous Scouts och från andra säkerhetstjänster i Europa, bland andra den svenska. Ett högst professionellt gäng som kommer att genomföra Operation Slingshot.”
Casey tog ett djupt andetag för att skaffa lite kraft för att avsluta sitt ovanligt långa föredrag. ”Tots att ANC har flera höga representar närvarande vid apartheidmötet som planeras i Stockholm, har vi fått meddelande om att det primära målet är ”OP”, som i fortsättning i all kommunikation ska ersätta namn, titel, uppgifter om hans agerande eller vad det nu kan vara. Ni får tolka in vad tusan ni vill i initialerna, jag för min del har valt Obscene Person.”
Den något tryckta stämningen lättade med det skratt som utbröt på alla håll. Det fick till och med Casey att dra på munnen. Högst skrattade Stuart Baker som tyckte det var mycket fyndigt då han med ensam kunskap om sitt nya hemland visste att Person var ett av de vanligast förekommande svenska familjenamnen.
”Stuart om du kan behärska dig något vill jag att du ger mig en snabb sammanfattning av OP:s nuvarande situation”, uppmanade Casey med ett för stockholmsambassadören överraskande milt tonfall.
Stuart Baker ordnade till anletsdragen.
”En mer detaljerad utredning kring personen OP kommer att läggas in på Operation Slingshot OS:A. Sammanfattningsvis kan jag då säga att han faktiskt fyller femtionio år på torsdag. Han är fysiskt frisk, vital, aktiv… lika tokig i tennis som vicepresident George Bush.. och bättre. Men han är mentalt pressad av den enorma publiciteten kring ett skatteärende. Han anklagas för att ha bedragit svenska folket. Arvodet för ett föredrag vid universitetet i Harvard påstås ha förvandlats till studiestipendium för sonen varvid OP undandragit sig skatt.
Oberoende av vad som ligger bakom den här affären är han alltså hårt tagen av att anklagas för fiffel och för att ha utnyttjat sin ställning för egen vinnings skull. OP har under många år utsatts för olika former av ryktesspridning. Han utpekas som narkoman och mentalsjuk, han beskylls för att vara rysk inflytelseagent, att missköta säkerhetspolitiken, att svika givna vallöften… där angrips han mycket hårt av grupper inom den egna rörelsen. Det talas om en nyfattigdom i Sverige om han får som han vill.”
William Casey lyfte högerarmen rakt ut som i en fascisthälsning vilket alla hade lärt sig betydde ”Håll käften!”
”Skisserar du ett underlag för arrangerat självmord?”
Rösten var vass, frågan snärtig och rynkan mellan ögonen visade att CIA-chefen i så fall absolut inte delade Bakers uppfattning.
Baker skakade energiskt på huvudet.
”Nej, definitivt inte. Självmord håller inte, det skulle ingen människa i Sverige gå på. Bortsett från Harvardaffären, där hans familj dras in, tror jag inte ryktena biter så hårt på honom. Han är luttrad efter sexton år som socialdemokratisk partiordförande och tio som statsminister. Det finns väl ingen svensk toppolitiker som under så lång tid utsatts för så kränkande personangrepp som OP. Själv kallar han det för underhållningsvåld. Däremot kan vi från ganska säkra källor dra slutsatsen att han inom en nära framtid tänker lämna sin utsatta position och avgå som partiledare och statsminister. När eller under vilka former kan vi inte säga. Vidare ryktas det om en kärleksaffär med dottern till den förmögne bankiren Rotschild i London… Emma Rotschild.
Hon har skaffat sig en exklusiv lägenhet alldeles i närheten av OP:s bostad i centrala Stockholm. Eller om det nu skett på OP:s initiativ, det har vi inte riktigt kunnat kartlägga. Här kan naturligtvis…” Baker avbröt sig när han såg hur det blixtrade till i CIA-chefens ögon. Men han kopierade snabbt Caseys eget sätt att tysta någon och lyfte avvärjande högerarmen med öppen hand för att markera att han ville tala till punkt. ”Tills vi funnit andra starka indicier är det här bara rykten”, fortsatte han. ”De understryks emellertid av att hans hustru uppges ha planer på att ta ut skilsmässa… om hon inte rent av redan har lämnat in en ansökan.”
”Stuart”, sa CIA-chefen sammanbitet, ”OP är vital, frisk, en ungdom på 59 år. Han är hårt klämd i jobbet, vill satsa på något nytt. Han har en rik älskarinna. Hustrun har avslöjat honom och vill ta ut skilsmässa. Han kanske vägrar, kan inte klara skandalen… det har begåtts mord för mindre, Stuart. Här kommer vi att kunna bättra på ryktena. Vi får inte tro något, Stuart. Indicier? Det räcker inte. In med en fotograf i den där… vad heter hon, Rotschild?… i den där kvinnans sovrum, för fan! Det är så det går till. Dessa omständigheter ska i detalj utredas…”
”Sir, om jag får avbryta. En sådan utredning pågår redan… även om det där med fotografen kanske inte ingår i arbetsuppgifterna.”
”Bra! Ett svartsjukedrama, mina herrar. Peter, uteslut arrangerat självmord. Gör en file för svartsjukedrama.”
Casey lutade sig bakåt och såg riktigt nöjd ut.
Peter Graham, som föredrog att i sådana här topphemliga sammanhang själv programmera datorn, lät sina smala fingrar röra sig snabbt över tangentbordet. Han avslöjade inte med en min vad han ansåg om CIA-chefens slutsats.
”OP är utan tvekan en mycket kontroversiell person”, fortsatte Baker. ”Han är en symbol för makten i Sverige. Nej, han är makten. Man kan säga personligen ansvarig för regeringens agerande och socialdemokraternas politik. Så stor är han. Man kanske kan likna det svenska statsskicket under OP vid en demokratisk diktatur, vad fan nu det kan vara. Därför kan vi utan tvekan kalkylera med att en rättshaverist och förfördelad människa, ett offer för systemet, mycket väl kan se OP som personligt ansvarig för sitt elände och av den anledning ta livet av honom. Det är också en fullt framkomlig väg.”
Peter Graham hamrade intensivt på tangentbordet. Baker kände att han började få grepp om situationen. Casey såg nöjd ut.
”Man har självfallet kunnat avläsa stor besvikelse bland de oppositionella i landet över att socialdemokraterna vann valet”, fortsatte Baker med en röst som präglades av större självsäkerhet än vid inledningen av anförandet.
”Många är rent ut sagt förbannade över att Palme återigen blev statsminister. Alltså: inom oppositionen, bland högerextremister, kan det finnas någon fanatiker som är beredd att göra sig av med OP. Till bilden hör att den stora arbetsgivareorganisationen SAF mer och mer tagit den svenska säkerhetspolisen i sin tjänst och riktat in den mot arbetstagarna. OP har kritiserat SAF för att ha gått ifrån sin roll som politiskt neutral organisation. Här finns åtskilliga fiender till OP… jag ska återkomma till det här med säkerhetspolisen. Det s k officersupproret för en tid sedan som jag tidigare rapporterat om visar att det jäser bland militären. Man hänger upp nidporträtt av OP på sina anslagstavlor. Han utpekas som landsförrädare, beskylls för att spela under täcket med ryssarna. Han har naturligtvis tvingats att offentligt protestera mot ubåtskränkningarna men misstänks för att i hemlighet samarbeta med Ivan.
Med tanke på att OP planerar ett besök i Sovjetunionen om några månader har vi här en klart framkomlig väg. Vi kan skapa bilden av ett organiserat, militärt attentat. Kanske till och med iscensätta ett. Men också bilden av en ensam militär hjälte som ingriper för att stoppa den man i Västeuropa som anses farligast när det gäller att sprida världskommunismen.
Här vill jag också inflika att personen inte på något sätt behöver vara militär. I Sverige finns det ett myckt starkt kommunisthat, inte helt olikt det som frodas i USA. Med samma motiv som den ensamme officeren kan en polis eller en privatperson agera.”
Stuart Baker gjorde en paus och tog en klunk mineralvatten och Peter Graham passade på att avbryta.
”Med tanke på hur allvarligt många tycks se på den här sovjetresan borde det väl också finnas andra grupper som kan tänkas agera, t ex med hjälp av professionella terrorister. Hur är läget på den fronten, pojkar?” Han riktade frågan till ”Chipsen”.
Det blev Art Murphy som svarade. En bredaxlad vältränad medelålders man med helt kal hjässa och som av den anledningen gick under namnet ”Kojak” efter den kände TV-deckaren.
”Skandinavien är rena fristaten för europeiska terroristgrupper för närvarande. De tar sig lätt ut och in på falska pass, främst norska som är lätta att plagiera.”
Casey var där med armen igen och viftade frenetiskt. ”Med all respekt, Art, men det vi talar om ska inte se ut som ett vanligt terroristdåd som lejts ut till en massa löst folk med stora pengar i potten.”
Murphy såg med stadig blick på chefen.
”Det har jag klart för mig, sir. Men jag tänker ett steg till. Vi kommer i desinformationskampanjen efter ett eventuellt ingripande mot målet att kunna köra fram ett antal internationella grupper som inte bara kan ha motiv att röja OP ur vägen utan också redan finns i landet. Om vi väljer den vägen kan de också aktiveras för det här ändamålet.”
”Det låter intressant, vi tar det när vi kommer in på terroristdelen. Fortsätt Stuart! Vad har du att säga om den svenska säkerhetspolisen?”
”Vi har ett par man vilande där vilka snabbt kan tas i bruk för känsliga uppdrag. OP har legat i fejd med Säpo sedan han blev partiordförande. Han räknar kallt med att vara avlyssnad… av sin egen säkerhetspolis men naturligtvis inte av oss. Han utesluter inte att livvakterna som ska ge skydd också övervakar honom. Vi vet ju sedan gammalt att OP ingrep och begränsade utbytet mellan ”Bolaget” och Säpo på 70-talet. Den svenska säkerhetspolisen har mer eller mindre isolerats mot omvärlden. Med tanke på väntade aktioner från det hållet efter ett attentat kan det vara en tröst att veta att OP har alldeles rätt när han säger att Säpo är politiskt obildat. Man kommer att ha mycket svårt att göra någon vettig politisk analys av läget. Säkert… hm, säkert får vi en signal.”
Ett i det närmaste uppsluppet fnissande hördes från flera håll.
”Med direkt knytning till sovjetresan kan vi välja ut några grupper som, precis som Murphy här säger, har motiv att ingripa”, fortsatte Baker. ”Vi har NCLC, Arbetarkommittéernas centralorganisation, som griper in i ELC, Europeiska arbetarkommittéerna, mycket aktiva i Skandinavien under beteckningen EAP, Europeiska arbetarpartiet. Det här är ju för oss välbekanta högerextremistiska organisationer med rötterna i USA. De har haft OP som hatobjekt ända sedan han hade den dåliga smaken att demonstrera mot Vietnamkriget tillsammans med Nordvietnams Moskva-ambassadör i Stockholm 1968. Det var för övrigt inte länge sedan det här rövargängets… ja, jag ber om ursäkt sir om jag säger så, jag vet ju att vi håller dem under armarna och har haft en del nytta av dem… nå, det var inte länge sedan deras ledare Lyndon LaRouche öppet deklarerade att OP är ett hot mot USA och därför borde skjutas.”
”Den typen av idiotiska uttalanden har vi mycket stor nytta av”, konstaterade Casey kallt.
Baker fortsatte: ”Man kan nog säga att just EAP ligger bakom den hätskaste hatpropagandan mot OP i Sverige. Huruvida det är en organisation som är beredd att begå mord har jag svårt att säga. Förmodligen är det mest stora trutar det handlar om.”
Baker bläddrade i sin pärm. ”Jag kan här citera vad organisationens svenska företrädare anser om OP: Svenska folket regeras av en galning, en sinnesrubbad mördare, som dyker upp ur den mörka, bistra vinternatten och smyger mot sitt offer med yxan i beredskap. Slut citat.”
Casey nickade. ”En mycket sympatisk beskrivning”, sa han syrligt. ”Men OK, det här kan säkert användas. Att efter ett attentat lägga ut lämpligt betade krokar till journalister i Europa om de här organisationernas verksamhet inriktade på OP kan definitivt bidra till dimbildningen.”
”LaRouche är en sällsynt otrevlig figur”, inflikade Peter Graham. ”Det är en gubbe vi verkligen borde se upp med, inte minst med tanke på hans ekonomiska äventyrligheter. Jag anser att amiral Poindexter och folket i säkerhetsrådet bör sparka ut honom från korridorerna en gång för alla. Jag håller med Stuart, det här en en stor samling gaphalsar. Men över dem alla har vi ju WACL (World Anticommunist Leage – Antikommunistiska Världsförbundet). Där vet vi att de verkligt fula fiskarna döljer sig. WACL bedriver ju som bekant rena fälttåget mot den anstormande sovjetkommunismen. Och det vet jag, Bill, att det här är något som du vid flera tillfällen backat upp. Men WACL kan också ses som en paraplyorganisation för hela den internationella högerextremismen och även om den stöder president Reagan och gjorts rumsren i Europa finns flera grenar som direkt står i förening med terrorverksamhet.”
”Jag tänkte just komma till det”, avbröt Stuart Baker som gärna ville behålla initiativet en stund till. ”Det är känt i Sverige att ett av de mest aktiva mordkommandona under WACL, den gren som leds från Latinamerika och då främst Chile, haft OP på sin dödslista. När kommandots ledare Michael Townley greps av FBI 1979 valde han att samarbeta för att få kortare fängelsestraff. Han berättade att OP var den ende på DINA:s s k dödslista som inte var chilenare. Townley fick personligen i uppdrag att mörda OP. Motivet var solklart: OP kunde då, och kan i större utsträckning i dag då hans internationella status ökat, ses som en centralfigur i stödet för och samordnandet av oppositionen i Chile. Townley misslyckades 1976 i Madrid. Det gjordes ett nytt försök 1984 men då fanns inte Townley med i bilden. I stället flögs två rutinerade rävar in, Thiem Roberto som deltog i kuppen mot Allende och var med och eliminerade general Schneider i Santiago och en baskisk terrorist, Juan Derecho tro jag han hette… men det här vet ju du Kapitza mer om.”
Henry Kapitza nickade och sa med mycket dov röst: ”Townley dömdes som ansvarig för flera stora attentat. Bland annat för mordförsöket på den chilenske exilpolitikern Bernardo Leighton den 6 oktober 1975 i Rom. Leighton anförde kampen för ett fritt Chile och hade OP:s stöd. Han sköts på öppen gata när han med sin hustru lämnade en taxi. Ett skott i nacken på Leighton och ett i ryggen på hans hustru. Ett professionellt agerande som ändå misslyckades. Båda överlevde med svåra skador.”
”Var det Townley som sköt?” frågade Casey och kände åter av den molande huvudvärken.
”Nej, sir! Då hade det inte blivit ett misslyckande. Han fanns bara med på planeringsstadiet. Townley var i maskopi med den italienske terroristledaren Stefano Delle Chiaie som också befann sig i Rom. Det var en av hans pojkar som utförde attentatet. Jag kanske ska tillägga att Delle Chiaie och Townley jobbat ihop vid flera stora attentat. Milano 16 döda, Bologna 85 döda. Innan Townley greps stod båda under Licio Gellis inflytande, den store organisatören och finansiären bakom de här vidriga attentaten.”
Casey masserade den vänstra tinningen med vänster hands fingertoppar. ”Jag gillar inte det här”, muttrade han. ”Vi är alldeles för insyltade i deras verksamhet. På olika vägar går pengar till WACL och DINA och EAP och Gud vet vad och de hamnar väl också i fickorna på den här trion. Som sagt, jag gillar det inte men å andra sidan har vi ju en del att kräva tillbaka. Det är lockande, och nu menar jag inte bara som ett desinformationsscenario. Vi måste ju faktiskt ha några som agerar. Gelli är väl den mest efterspanade mannen i Italien just nu. Han är skicklig. Inte ens vi vet exakt var han finns, eller hur pojkar?” Casey lyfte på ögonbrynen och ”Chipsen” nickade samstämmigt. ”Hans motiv för Bologna-attentatet som gjorde slut på 85 turister var att driva fram ett militärt övertagande i Italien”, fortsatte Casey. ”Attentatet skulle på något sätt illustrera vad som händer i ett land där lag och ordning upphört att fungera och maffian styr. Han siktar verkligen högt den gode Gelli.”
Casey delade George Bush´s uppfattnig att Licio Gelli var en av världens farligaste män. Men synnerligen användbar till vissa operationer inom OSG och CIA. Hans organisation, den sk P2-logen, hade förgreningar in i de absoluta topparna när det gällde världspolitiken och världsekonomin och han hade tummen i ögat på de flesta makthavare.
”Raggruppamento Gelli – Propaganda Due”, eller P-2,var en hemlig, illegal loge som skapades i Italien 1966 av Gelli som då var en mycket rik affärsman. Han var den förste italienare som fick italienskt-argentinskt medborgarskap, han var under andra världskriget medlem i Mussolinis fascistparti och blev också ”Oberleutnant” i Hitlers Waffen SS. I början på 70-talet ökade han på sin förmögenhet genom att fungera som Argentinas ekonomiske rådgivare i Europa när det gällde vapenförsäljning till Argentina. Gelli byggde upp P2-logen genom att gräva fram hemliga uppgifter om iflytelserika italienare inom regeringen, militären, polisen, säkerhetspolisen, media, affärsverksamhet och även inom Vatikanen. Han använde sedan dessa uppgifter som förtäckt hot för att tvinga på dem medlemsskap i P2-logen. Med starkt stöd av CIA:s högkvarter i Rom började Gelli ”möblera” om den italienska regeringen för att få en klart högerinriktat diktatur. Samtidigt började P2-logen att använda våld som visserligen inte skulle härledas från P2 men som skulle tjäna som bevis för att Italien behövde en högerregering som stod för lag och ordning. På så sätt använde sig Gelli av terroristledare som Michael Townley och Delle Chiaie vilket kopplade ihop chilensk och italiensk terrorverksamhet riktad mot socialister och kommunister.
Casey vara nära vän till Philip Guarino, en italienare bosatt i USA som ingick i Ronald Reagens presidentkampanj just ledd av Casey. Efter valet fungerade Guarino som republikansk rådgivare för Reagan och Bush. Och kopplingen till Licio Gelli var intressant för Casey. För det var P2-medlemmen och maffiabossen Michele Sindona som introducerade Guarino för Gelli. Sindona styrde Vatikanbanken och var också en av Italiens mäktigaste bankirer.
Casey var osäker på hur mycket ”Chipsen” kände till om det här så han föredrog att ligga lågt tills vidare.
”Sir, vi bör utan svårighet få kontakt med både Gelli och Delle Chiaie i Chile, Argentina eller Sydafrika”, insköt Kapitza.
”Mycket bra! Var befinner sig Townley nu för tiden? Så vitt jag vet benådades han för ett par år sedan.”
Som för att visa hur väl de kompletterade varandra sneglade Murphy och Kapitza mot John Sullivan som gled in i samtalet med en aning staccatoartad röst.
”Michael Townley dömdes till sju års fängelse och har avtjänat sitt straff den 15 oktober i år. Han släpptes villkorligt som tack för hjälpen. Ny identiet: Sam Tanner. Vistelseort: Denver, Colorado. Sysselsättning: driver en bilfrima. Townley kan inte ta ett steg utan att ha FBI i hasorna. Han ligger alltså för närvarande lågt. Men delar av hans organisation kan lätt aktiveras. Det sannolika är, och det går att vid närmare koll få bekräftat, att en del av Townleys grupp står under Stefano Delle Chiaies ledning. Delle Chiaie har en hel armé av attentatsmän, bombspecialister och yrkesmördare till sitt förfogande. Vi vet att han för den chilenska juntans räkning fortsatt där Townley tvingades sluta med upprensning av motståndare till regimen både i Europa, USA och Centralamerika.”
Det var en klar och rak redogörelse som tillfredsställde William Caseys vetgirighet. Han tyckte det började brännas. Här fanns en rad möjligheter att lägga ut desinformation och kanske i viss mån också delaktighet i det kommande attentatet om sydafrikanerna inte kunde fullfölja.
”Sir, om jag får avsluta det här”, sa Baker med mer av anmodan än vädjan i rösten.
”Javisst, självklart, fortsätt käre vän!” uppmanade Casey med en yvig gest mot ambassadsekreteraren. ”Jag uppskattar verkligen ditt arbete, Stuart. Verkligen. Jag vill gärna att du redovisar det så utförligt som möjligt.”
Baker kvitterade betygssättningen med ett tacksamt leende.
”Med tanke på vad som framkommit har jag en uppgift som det osar bränt om. För några månader sedan uppsöktes OP i Stockholm av Gabriel Valdes”.
William Casey ryckte till och försökte sätta sig spikrakt upp i soffstolen men var i stället på väg att förlora kontrollen över sin formlösa kropp som höll på att glida ned på golvet. När han väl kommit på plats väste han:
”Valdes! Den förbannade upprorsmakaren! Det spelar ju oss rakt i händerna. Valdes leder inte bara det kristdemokratiska partiet i Chile. Han leder hela oppositionen. Han är så stor att generalerna inte vågar röra honom. Att undanröja Valdes skulle vara rena dödsstöten för juntan och dess försök att skapa någon sorts demokrati i Chile. Han och OP tillsammans… mycket intressant. Vad gällde mötet, vet du det?”
”Sir, de samtalade om en internationell parlamentarikerkonferens i Santiago i maj. Gruppen ska ge den chilenska oppositionen sitt stöd för kraven på att demokrati återinförs i landet. Valdes ville bland annat veta vilka som skulle representera Sverige.”
Casey var nu inne på sin fjärde cigarr och han började få tillbaka smaken.
”Det här börjar verkligen se ut som något”, sa han puffande som ett ånglok när han tände på fimpens glöd. ”Ska OP med på den här resan?”
”Nej, det är inte troligt”, svarade Baker. ”OP som statschef kan väl knappast ingå i en sådan grupp. Men det är klart att han kan ha inflytande på den.”
”Okay, det pågår alltså aktiviteter från OP:s sida som direkt berör Chile. Det kan få igång DINA. Sedan har vi OP:s sovjetresa, det kan få fart på enskilda högerextremister och sovjetmotståndare ur flera grupper både inom och utom Sverige. Det här är mästerligt! När det gäller Sydafrika kommer med stor säkerhet blickarna att riktas dit och det blir deras egen uppgift att försvara sig ävern om vi ska hjälpa till. Vill det sig riktigt väl och vi tvingas trycka på startknappen kanske vi kan sitta på parkett med armarna i kors och beskåda hela dramat. Hur vi än gör finns här ett förbluffande starkt underlag för desinformationskampanjer som kommer att få det ena spåret efter det andra att gå i cirkel. Men låt oss gå vidare innan vi drar några slutsatser. Fortfarande är jag tilltalad av min ursprungliga idé att jaga upp iranierna. Jag vill inte påstå att Iran har direkt underlag för att göra sig av med OP därför att han stoppat den svenska vapenhandeln. Den har nog inte den omfattningen. Men… detta kommer att bli vår första stora uppgift när det gäller att desinformera, att övertyga världen om att det förhåller sig så. Genom att i ett tidigt skede lyfta fram skumraskaffärerna mellan Sverige och Iran i förgrunden kan vi effektivt dölja våra egna små mellanhavanden med iranierna. Vi har väl tillräckligt många journalister på det internationella planet i nätet för att snabbt få snurr på en sådan historia. Allt enligt ”en anonym källa inom den amerikanska underrättelsetjänsten”, är det inte så de brukar kalla er, pojkar?” Casey skrattade till utan att vänta sig något svar.
Peter Graham reste sig från sin stol och sträckte på kroppen. Han böjde fingrarna i uppmjukande rörelser. ”Jag vill inte gärna föregripa analysgruppens arbete, men okay… när du ändå för det på tal, Bill… låt oss göra ett enkelt tankeexperiment. Varför inte ställa iranierna inför följande skakande scenario: Om FN:s fredsmäklare spräcker vapenaffären mellan USA och Iran, vilket vi har anledning att misstänka att han kan göra om han drar igång en undersökningskommission, så stoppas sannolikt all vapendistribution till Iran och Irak. Åtminstone under en längre period. Som situationen är i dag drabbas Iran värst, frågan är om inte mullorna då har bett sina sista bön. Helt slut med vapen från USA. Helt slut med ayatollorna. Jag har mycket svårt att tro att ryssarna i ett sådant läge skulle stötta Iran. De har ju i första hand försett Saddam Hussein med vapen. De är lika angelägna som vi att bli av med det här islamska packet som spårat ur så våldsamt under Khomeinis maktfullkomliga ledning. Ayatollorna tvingas ofrånkomligen till vapenstillestånd och seriösa fredsförhandlingar. Allt mycket förödmjukande för Khomeini eftersom detta bara kan tolkas som att deras heliga krig förlorats. Vad säger du, Bill?”
William Casey lade ifrån sig cigarren i askkoppen. ”Det är ingen tvekan om att vi här har det starkaste kortet när det gäller desinformationen. Men om det verkligen är den framkomliga vägen vid en eliminering… det tvivlar jag på. Vi ska inte glömma att om hela skulden läggs på Iran så åker vi med av bara farten. Vi kommer aldrig att kunna krypa undan.”
Art Murphy lyfte en hand som om han satt i skolbänken.
”Vi har en del uppgifter som härrör från vår iranske informatör Ghorbanifar att en iransk tremannagrupp härjar i Europa. Det är för övrigt inte alls omöjligt att det gänget befinner sig i Skandinavien. Men bytet är iranier i exil.”
”Ghorbanifar är användbar på många sätt, men han är precis lika opålitlig som alla andra iranier”, fnös Casey irriterat. ”Det kan vara samma skitsnack som tidigare då han kommit dragandes med rapporter om terrorister som sedan visat sig vara rena fantasifostren. Vi har för närvarande en hel del med honom att göra och det var inte länge sedan jag gick igenom hans akt. Där finns förbanne mig inte många exempel på att hans rapporter lett till något.”
”Hur ser det då ut i Sverige, Stuart?” frågade han plötsligt. ”Finns där grupper som kan tänkas ha motiv att undanröja OP… jag menar förutom militära konstellationer?”
Stuart Baker sträckte upp sig i stolen.”Ja, man kan väl säga att kopplingen till Iran skulle hålla. Den kurdiska rörelsen PKK har i Sverige stämplats som terrorister. Stämningen är minst sagt infekterad. Ett par mord på senare tid i Sverige har skakat om det svenska samhället. PKK:are står mot landsmän som företräder både Iran och Irak. Jag kan inte på det här stadiet svara på frågan om denna grupp, ordentligt provocerad, kan vända sig mot ett annat mål. Men det är inte helt omöjligt då den svenska regeringen under OP:s ledning i kurdernas ögon förorättat dem som frihetskämpar genom att stämpla dem som terrorister.
Vi har också kroaterna. En av Ustasjas hjältar sitter i svenskt fängelse, Miro Baresic, som 1971 tillsammans med en landsman mördade Jugoslaviens ambassadör i Stockholm. OP och hans regering har konsekvent nekat den mannen några som helst lättnader, och åtskilliga har hört Baresic uttala mordhot mot statsministern. Det här är helt klart två grupper som har starka motiv. Ur desinformationssynpunkt är
de i det närmaste idealiska.”
”Tack Stuart. Här har vi lite att bita i.”
”Sir!” avbröt John Sullivan.
”Ja?”
”Tro det eller ej, men vi kan faktiskt också föra in Ustasja-rörelsen under WACL:s paraply.”
”På vilket sätt?”
”Ustasja ingår i något som heter ABN, Antibolshevik Bloc of Nations, som var med och bildade WACL. Kända kroatiska aktivister har deltagit i WACL:s sammankomster på senare år… så där har vi våra vänner igen.”
”Peter, innan du ger oss en kort sammanfattning av läget vill jag att du lägger in följande som ni får se på lite extra”, sa Casey. ”Vad kan man officiellt och utan kunskap om det verkliga motivet rikta mot USA? Kan Sovjet ha motiv att undanröja OP trots att han anses vara deras man? När det gäller USA kan man kanske säga att OP är ett icke oväsentligt hinder för att vi snabbt ska nå framgångar med vår verksamhet i Centralamerika, inte minst Nicaragua. Kan det räcka för att eliminera honom? Är han som internationell opinionsmegafon ett hinder för intervention i Nicaragua? Hans stämma börjar få oroväckande stor genomslagskraft världen över.
Hur starkt hot utgör han mot våra förbindelser med Iran? Sydafrika, då? Ja, det är väl samma sak där. Den här mannen har säkert förmåga och inflytande att få hela världen att strama åt bojkotten mot apartheidregimen. Det kan mycket väl räcka som motiv. När det gäller ryssen har jag inte mycket att komma med. Varför ska de göra sig av med en av sina viktigaste utposter i väst? För så är det nog, trots allt…Peter?”
Peter Graham arbetade en stund under tystnad med sin dator. De övriga kunde koppla av, några tog sig en rökpaus. Det svaga knattrandet från tangentbordet verkade sövande på William Casey. Han funderade på om han skulle ta en tablett mot huvudvärken men höll fast vid sitt tidigare beslut att inte överdriva medicinerandet förrän det blev absolut nödvändigt.
”Okay! Slå på era apparater och ta in C6 så får ni en enkel uppställning av hot- och desinformationsbild.”
Ett tilltagande brus hördes i lokalen allt eftersom terminalerna kopplades på. På skärmarna tonade en tabell fram.
”Jag har gjort tre rubriker. Exekutor avser tänkbara enskilda personer och grupper som kan ha motiv att mörda OP. Inom parentes sagt oväntat många. I några fall kan de kanske engageras för en aktion mot målet, i andra fall kan vi på olika sätt leda in den polisiära utredningen efter ett eventuellt attentat på dessa spår och skapa total förvirring. Rubriken motiv talar för sig själv. Svartsjuka t ex kan syfta på män i den där kvinnan Emma Rotschilds bekantskapskrets som ser med oblida ögon på hennes prassel med OP. En rättshaverist kan tänkas ge OP skulden för sitt elände och så vidare. Desinformationseffekten kan vara svag eller stark. Allt beroende på vilka möjligheter vi har att göra vissa villospår trovärdiga. Ta er en titt!”
Efter några minuter fortsatte Graham:

”Ni ser att fyra motiv skiljer sig från de övriga i frekvens: säkerhetsrisk, sovjetresan, valförlust, vapenstopp… utan att nu värdera dem”, sa Peter Graham lika torrt som om det gällt ett föredrag i konsten att välja rätt plantor till trädgården.
”Vid den analys vi kommer att göra på avdelningen utgår vi från dessa motiv, det är helt uppenbart. Med motiven som facit kan vi också lätt plocka ut följande tänkbara misstänkta exekutorer med verksamhet i Sverige: Militär grupp, Extremist, EAP, WACL och Iran. Låt mig se… ja, de två sistnämnda kan vi nog utan vidare engagera i spelet, de andra tre kräver speciella insatser som dock har den fördelen att hela operationen stannar inom landets gränser. Utifrån har vi sedan givetvis Chile och Sydafrika. Ja, mycket mer kan jag inte få ut av det här just nu.”
Casey fick nu ett klart besked om att Graham och därmed inte heller de andra kunde värdera Iranaffärerna på rätt sätt. För dem handlade det om att ett ingripande mot OP var önskvärt då denne i sin roll som FN-mäklare kunde avslöja de vapenaffärer som genomfördes för att få loss amerikanska medborgare som hölls som gisslan i Teheran. Det var allt. De visste ingenting om stödet till Contras och den pågående droghandel som finansierade den centralamerikanska kampen mot sovjetkommunismen. Han tyckte det var önskvärt att dessa välinformerade herrar också i fortsättningen hölls utanför den här delen.
”Utmärkt Peter!” sa en nöjd William Casey och reste sig mödosamt. ”Ni ska ha tack allihop. Jag vill ha rapporten på mitt bord på torsdag, Peter. Jag har en stark känsla av att vi inte har någon tid att förlora.”
”En sak är ändå klar”, tillade Peter Graham eftertänksamt när han släckte ned datorn och plockade ur disketten.
”Vilket alternativ vi än väljer har vi sex starka underlag för separata desinformationskampanjer. Ingen kommer att hitta ut ur den dimman.”

Det svenska trädet skall fällas – en thrillerdokumentär om mordet på Olof Palme – av Anders Leopold – Kapitel 8

INTRO
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Här får du följa med när danska lastfartyg ska frakta amerikanska vapen till Dubai i Persiska viken men omdirigeras till Banda Abbas i Iran. Tillsammans med det amerikanska gisslandramat blev detta Irangate, den kanske största politiska skandalen i modern tid. Du får följa med in i Vita huset där planerna dras upp att tysta FN:s fredsmäklare Olof Palme, som man fruktade var den illegala vapenhandeln på spåren, vilket kunde ha blivit Reagan-administrationens fall om Palme avslöjat detta inför FN.
USA:s vicepresident George Bush och CIA-chefen William Casey initierar attentatet. De samarbetar med den blodbesudlade diktatorn Augusto Pinochet i Chile, som rasar över Palmes inflytande på den demokratiseringsprocess som pågår i hans land, den sydafrikanska aparthedregimens president PW Botha, som i ännu högre grad hatar Olof Palme för den bojkott mot Sydafrika, som han dragit igång, och en grupp i Sverige som vill eliminera honom nu när han åter valts till landets statsminister. Det blir apartheidregimens militära säkerhetstjänst, MI, som planlägger och genomför attentatet.
Mitt material baseras på uttalanden som under åren gjorts i intervjuer, böcker och TV-program av 131 namngivna politiker, militärer, poliser och journalister samt en mängd vittnesförhör. Välkommen till en spännande läsning om Palmemordet.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

KAPITEL 8
BEIRUT (TT REUTER)
DEN EXTREMISTISKA SHIAMUSLIMSKA GRUPPEN ISLAMISKA JIHAD HAR ENLIGT OBEKRÄFTADE KÄLLOR FLYTTAT DEN AMERIKANSKA GISSLAN FRÅN BEIRUT TILL TEHERAN.
FÖRUTOM SEX AMERIKANER ÄR FYRA FRANSMÄN, EN ITALIENARE OCH EN BRITT TERRORISTERNAS FÅNGAR.
TRE SOVJETISKA DIPLOMATER SLÄPPTES NYLIGEN FRIA SAMTIDIGT SOM EN KOLLEGA TILL DEM MÖRDADES.
I SEPTEMBER FRIGAVS DEN AMERIKANSKE PRÄSTEN BENJAMIN WEIR SOM VID HEMKOMSTEN MEDDELADE ATT KIDNAPPARNA HOTADE DÖDA SAMTLIGA FÅNGAR OM INTE USA INGRIPER OCH PÅVERKAR KUWAITS REGERING ATT FRISLÄPPA DE 17 ARABER SOM FÄNGSLATS FÖR BOMBATTENTATET I DECEMBER 1983.
PÅSTÅENDET VID ETT ANONYMT TELEFONSAMTAL ATT DEN AMERIKANSKE DIPLOMATEN WILLIAM BUCKLEY AVRÄTTATS HAR INTE BEKRÄFTATS. DET SUDDIGA FOTOT PÅ HANS KROPP SOM LEVERERATS TILL EN NYHETSBYRÅ ANSES INTE BEVISA NÅGONTING.
851229-1623

29 DECEMBER 1985
GENÈVE
De båda iranierna försökte se ut som grånade, engelska gentlemän i sina peruker, lösmustascher och solglasögon. Eftersom alla närvarande visste vilka de var – försvarsminister Bakhtiar Amin och dennes sekreterare Umar Barzani – kunde de ju lättat en aning på den bisarra förklädnaden under förhandlingarna, tyckte Burt Hanlon. Men de envisades med att sitta där som två B-skådespelare i en sådan där riktigt dålig agentfilm som dygnet runt föreorenade etern världen över via satellit.
Iranierna var inte där för att roa någon. De var helt enkelt livrädda. Hanlon kunde inte riktigt få klart för sig varifrån de kände det största hotet men förmodligen fruktade de både sina egna – eftersom de själva skodde sig på vapenaffärerna – och så givetvis Mukhabarat, den irakiska underrättelsetjänsten, vars mordpatruller borde vara dem i hälarna för jämnan.
Burt Hanlon hade för en stund glömt det allvarliga i situationen när herrarna presenterade sig. Varje gång han tittade på dem fick denna smutsiga handel ett välkommet inslag av komik.
Dock kunde han hålla sig för skratt. Det var inte svårt. Dessa iranska dödshandlare som flitigt besökte krigets och terrorismens loppmarknader världen över gjorde affärer mer i sitt eget än i Guds namn. Hanlon föraktade dem lika mycket som han kände avsky inför sitt eget sätt att bygga upp en jätteförmögenhet med unga pojkars lemlästade lik som grund. Men nu var han tvungen att fullfölja sitt uppdrag som juridisk mellanhand. Han var för insyltad när han insåg vad det verkligen handlade om. Ett avhopp med alla sina kunskaper om affären var detsamma som att med katapulten skjuta ut sig ur jaktplanet F-4E Phantom – ett av försäljningsobjekten – utan fallskärm.
Burt Hanlon, 67-årig amerikansk jurist med verksamheten förlagd till London, kände inte bara olust. Han var nervös. Det här hade blivit alldeles för stort. Här fanns en mängd falluckor för de agerande och inte minst för honom själv.
Det var den väldigaste och därmed mest motbjudande vapenaffären i det muslimska inbördeskriget han någonsin varit inblandad i och han hade en känsla av att den inte bara enkelt och smärtfritt skulle fullföljas bara för att kontrakten nu låg på bordet färdiga för underskrift ”in the name of Good” som iranierna krävt att det skulle stå. Han var säker på att många offer skulle krävas innan vapnen ens nått fram till slagfältet. Han kunde bara hoppas på att han själv då hunnit lämna arenan.
Förhandlingsgruppen hade samlats i den lyxigt inredda konferenslokalen högst upp i Bank International Privés byggnad vid Genèvesjön. Där Hanlon stod ryckigt rökande en cigarrett kunde han genom fönstret se den 120 meter höga vattenpelaren från fontänen Jet d´Eau sträva upp mot den klarblå himlen och dela sig i en kaskad av silverglittrande vattenpärlor.
Om Hanlon i en framtid tvingades svara på varför han dragits in i det här storpolitiska spelet kunde han åberopa två saker: Det ena var att han inte hade något emot att tjäna pengar på vapenhandel – ibland undrade han om det fanns någon som förlorade annat än livet i den här branschen. Det existerade också en annan mindre blodig marknad än den krigsskådeplats där Iran och Irak drabbade samman på och där hade han befunnit sig i flera år och gjort betydligt blygsammare affärer. Det andra – och det avgörande – var hans gamla vänskap med CIA-chefen William Casey. I den vänskapen fanns det förtroende inbyggt som gjorde att Casey kunde vända sig till Hanlon fullständigt övertygad om att ingenting skulle sippra ut den vägen. Och Hanlon hade glatt sig uppriktigt åt att ge sin gamle kollega ett handtag när det gällde ”den här lilla affären med iranierna för att få loss gisslan”. Casey hade inte ens behövt vädja till Hanlons djupt rotade patriotism.
De hade båda varit framgångsrika advokater i New York. Hanlon försvarade våldsmän och Casey ekonomiska fifflare. Det var verksamheter som inte sällan gick hand i hand så de hade ofta anledning att arbeta ihop. ”Hanlon & Casey” var ett begrepp i juristkretsar. Det stod för effektivitet, kunskap och hänsynslöshet. Vänskapen dem emellan hängde kvar sedan studietiden.
När sedan Casey blev CIA-chef och medlem av regeringen såg denne till att Hanlon valdes in i PFIAB (President´s Foreign Intelligence Advisory Board). Det var ett hedersuppdrag i en opartiskt sammansatt församling på fjorton oförvitliga amerikaner som hjälpte presidenten att övervaka utvecklingen på det internationella underrättelseområdet.
1982 flyttade Burt Hanlon till London och började handla med vapen. Han hade mycket bestämt avböjt Caseys erbjudande att arbeta för CIA i England. En vapenhandlare tvingades röra sig i alla läger – just därför! hade Casey sagt när han kom med sina invädningar – och minsta misstanke om att han arbetade för den amerikanska underrättelsetjänsten skulle resultera i brutna kontrakt och sannolikt också bruten nacke.
Burt Hanlon hade i det här formella avslutet av förhandlingarna det finansiella ansvaret för USA:s räkning men han var tacksam för att han inte stod ensam med den bördan.
Vid sin sida under de långa möten som hållits fortlöpande sedan den 24 december hade han överste Richard G Baker, en ung karriärist ur Caseys led som denne ville ha som ställföreträdande chef efter John McMahon. Bakers vapenkunskaper var imponerande. Därtill var han en skicklig förhandlare och säljare.
Hanlon sneglade på den blonde översten som under pausen satt försjunken i egna tankar.

Om han inte slagit sig på att sälja begagnade stridsvagnar så hade det blivit bilar.

Ännu en militär fanns med i förhandlingsgruppen, den pensionerade israeliske generalen Charles Solomon. Han var bosatt på Bermuda varifrån han bedrev illegal vapenhandel med contrasrebellerna inne i Nicaragua. Han verkader dock i det här sammanhanget ha som huvuduppgift att för både Israels och USA:s räkning övervaka den iranske affärsmannen Manucher Ghorbanifars alltid lika irrationella agerande.
Ghorbanifar var den viktigaste mellanhanden i vapenöverföringen USA/Israel-Iran. Han var också den mest opålitliga, sett med amerikanska ögon. En livlig storfifflare som tidigare ställt till med problem för CIA med falska terrortips i utbyte mot narkotika för försäljning. Men när det gällde Iran hade han de rätta kontakterna och trots att han efter två lögndetektorstest visat sig vara en storljugare beslutade man sig för att ändå utnyttja honom.
CIA lät från första stund hålla Ghorbanifar under sträng övervakning och inte ett telefonsamtal eller telex, inte en banköverföring i någon skumraskaffär undgick NSA:s tjuvlyssnare.
Vad som bekymrat Hanlon mest var de båda fransmännen i förhandlings- gruppen. De hade ett avgöradne inflytande på den ena av de tre överenskommelser som nu skulle slutas med två separata kontrakt.
Det handlade om en ren bytesaffär. 10 ur gisslan – de sex amerikanerna och de fyra fransmännen – mot 200 amerikanska missiler värda drygt 10 miljoner dollar och 1 250 franska robotar för omkring 17 miljoner dollar.
Hanlon hade förvarnats av Casey att det rådde ett mycket spänt förhållande mellan fransmännen och ayatollorna efter de tidigare avbrutna vapenaffärerna och mordet på general René-Pierre Audran i Paris i början av året. Generalens ersättare som internationell chefsförhandlare inom det franska försvarsdepartementet var överste Jean Paul Paques. En pratsam, aggressiv och ständigt opponerande herre som utan tvekan iranierna skulle utse till syndabock om affärerna sprack. Varje gång han tog till orda stelnade de båda iranierna till bakom sin förklädnad och Hanlon önskade att han befunnit sig på en helt annan plats.
Vid sin sida hade Paques en tystlåten, uppenbarligen allt övervakande civilist, Bernhard Chalet, enligt Casey högt placerad i DST, det franska kontraspionaget. Slutligen kompletterades denna samling dödens krämare med den danske skeppsredaren Jörgen Pedersen som hade kontroll över ett 70-tal danska fartyg från olika rederier villiga att bidra med sjötransporter.
Mötet i Genève hade föregåtts av långdragna sittningar med andra inköpsgrupper i bl a London, Madrid och Frankfurt. Vid flera tillfällen medverkade också president Reagans säkerhetsrådgivare Robert McFarlane och mannen bakom de praktiska och taktiska arrangemangen, överstelöjtnant Oliver North.
De värsta problemen var nu överstökade och de hade varit många. Men somliga hade löst sig själva. Som i Madrid. Där hade den iranske mellanhanden, en konkurrent till Ghorbanifar, i dragkampen om godbitarna lyckats roffa åt sig ett rejält stycke.
Det var en f d stridspilot som varit närstående Shahen. Hans vinst var några miljoner dollar, falska pass och fri lejd till Brasilien där han tänkte leva gott sina återstående dagar med hustru och barn. Det kontraktet var nu annullerat sedan mannen utanför en bank vid Plaza Cataluña i Barcelona mejats ned av ett automatvapen avlossat från en öppen sportbil. Vilka som satt i den orkade ingen ens bry sig om.
Det slutliga filandet på kontrakten hade tagit tre timmar och stundtals pågått under häftig ordväxling. När de äntligen enats var de samtliga så utpumpade och angelägna att komma därifrån att samvaron dem emellan nästan upphört under den långa paus då bankdirektör Dennis Marriot låtit färdigställa handlingarna.
Nu låg kontrakt och bilagor, allt skrivet på engelska, i fyra prydliga högar på det låga glasbordet kring vilket samtliga tog plats. Marriot drog sig servilt bugande baklänges ut ur lokalen.
Hanlon skickade runt dokumenten som gällde bytesaffären vapen mot gisslan till de berörda parterna. Här var det egentligen bara han själv som hade direkt ekonomiska vinstintressen varför de snabbt skrevs under och lades åt sidan utan några som helst kommentarer.
Inte ens den danske redaren Pedersen hade något att vinna på den affären då missilerna skulle flygas in till Iranian Airport av ett irländskt flygbolag. Det hade segrat över sina konkurrenter i kampen om ett stycke av kakan. 152 000 dollar skulle de få för en enda flygning.
Affärerna sköttes av Bank International Privé men en rad andra schweziska banker var inblandade. Den iranske ministern Amin skulle till exempel ha några miljoner dollar i returkommission placerade i Schwiss Credit Bank och Schwiss Kuwait-Bank. Därmed hade han sin framtid tryggad om vapnen av någon anledning skulle ta slut och Iran tvingades avbryta sitt heliga krig.
Innan Hanlon slutligen överlämnade kontrakten för påskrift gick han för säkerhets skull muntligen igenom dem.
”Mina herrar! Jag vill be er följa med i kontrakt nr 333 från den 12 december”, sa han med ansträngd röst och fortsatte sedan rabblande:
Kontrakt nr 333 12.12.1985, alltså:
Stridsvagn M48-5A. Tillverkningsår 1975. Reparerad och fullt utrustad. Alla optiska system och avfyrningskontroll enligt original M48-5A.
M-68 mm kanon, 7,62 mm Browning luftvärnskulspruta, 7,62 mm inställbar Browning coaxial kulspruta.
Alla stridsvagnar färdiga för strid.
Antal:125.
Pris från europeisk hamn…………………………USD 156.250.000
Transport med skepp till Bandar Abbas……USD 1.100.000
Försäkring allrisk – krigsrisk……………………USD 2. 202.900

Total kostnad leverans Bandar Abbas………USD 159.552.900
Kontrakt nr 444 12.19.1985
F-4E Phantom jaktplan.
Reparerade och fullt utrustade. Motor 500 tim.
Antal:24.
Pris från europeisk hamn………………………….USD 255.566.664
Transport till Bandar Abbas……………………..USD 400.000
Försäkring allrisk – krigsrisk…………………….USD 3.583.530

Total kostnad leverans Bandar Abbas……….USD 259.550.194
…några kommentarer?”
Egentligen borde han väl ha tillagt: ”In the name of Good”, som det stod längst upp till vänster på varje kontrakt. Men han avstod.
Burt Hanlon var inte religiöst lagd men han var fullkomligt övertygad om att om det fanns en Gud så inte skulle han ha satt sin namnteckning på de här kontrakten.
I slutet av februari skulle Iran få vapen så det räckte för en massiv offensiv. Totalt med samtliga affärer Hanlon medverkat i under någon månads tid rörde det sig om kontrakt på vapen från USA/Israel till ett värde av 2,5 miljarder dollar.
Förutom stridsvagnarna och Phantom-planen fanns i affären 46 attackbombare av typ Skyhawk, fem transportplan Hercules (C130), 3 750 TOW-robotar och en mängd utrustning. Allt skulle transporteras med flyg och båt från USA, Israel, Italien, Portugal, Västtyskland, Nigeria och ytterliga några afrikanska stater.
Kontrakten skrevs under och stoppades ned i dokumentportföljer och en efter en gav de sig skyndsamt därifrån utan att visa de övriga några ömhetsbetygelser.
Det var inte många utanför det här sällskapet som hade en samlad överblick av affären, tänkte Burt Hanlon när han lämnade bankkomplexet vid Genèvesjöns strand. Han själv var kanske den mest informerade. Deras kunskap var inte särskilt hälsosam för USA. Det insåg han nu. Han hade också en känsla av att William Casey lurat honom in i den här affären – ”en liten affär med iranierna för att få loss gisslan” – och det räckte för att hans förtroende för sin vän CIA-chefen skulle naggas i kanten.
Han kom på sig själv med att se sig om flera gånger innan han klev in i taxins baksäte. Den där blicken över axeln skulle han få leva med resten av livet. Han bad att få bli körd direkt till flygplatsen.

Måtte nu allting fungera. Kan verkligen leveranstiderna hållas med så mycket folk inblandat? Och vad händer om någon länk i kedjan spricker? Det här vär ju inte längre en affär mellan USA och Iran för att få loss den amerikanska gisslan. I det fallet handlade det om en ren bytesaffär. Men den skulle inte president Reagan kunna gömma sig bakom om sanningen kom fram.
Nej, nu inser jag vad det verkligen handlar om: ett cynisk storpolitiskt maktspel med USA i huvudrollen som gick ut på att kapa åt sig herraväldet i detta strategiskt viktiga område innan Sovjet gjorde det. Reagan-administrationen tvekade inte att sätta sig över de amerikanska vapenlagarna för att komma in i Iran. Den var uppenbarligen desperat. Eller galen. Kunde det verkligen vara möjligt att Reagan och hans män utan sanktioner från det amerikanska folket tänkte se till att Iran vann det heliga kriget och med hjälp av de moderata element som bekämpade ayatolla Khomeini och hans blodtörstiga anhang återupprätta de gamla relationerna från Shahens tid?

Burt Hanlon skakade på huvudet. Han kände sig alldeles tom invärtes. Han hade också hört ryktas om att en del av vinsten, när alla inblandade fått fylla sina fickor, skulle gå vidare till Contras kamp för att återerövra makten i Nicaragua. Också detta ett grovt brott mot vad kongressen beslutat.
”Fy fan!” fräste han och vevade ned fönstret för att få luft. För hans del var det här över för gott. Han var drygt tio miljoner dollar rikare men inbillade sig inte att han skulle få sova bättre för det.
När han slängde en blick ut genom fönstret såg han att de passerade Nationernas förbunds gamla byggnad från tiden före kriget. Nu var den i FN:s ägo.