Det svenska trädet skall fällas — en thriller-dokumentär om mordet på Olof Palme — av Anders Leopold — Kapitel 1

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Här får du följa med när danska lastfarttyg ska frakta amerikanska vapen till Dubai i Persiska viken men omdirigeras till Banda Abbas i Iran. Tillsammans med det amerikanska gisslandramat blev detta Irangate, den kanske största politiska skandalen i modern tid. Du får följa med in i Vita huset där planerna dras upp att tysta FN:s fredsmäklare Olof Palme, som man fruktar är den illegala vapenhandeln på spåren, vilket kunde ha blivit Reagan-administrationens fall om Palme avslöjat detta inför FN.
USA:s vicepresident George Bush och CIA-chefen William Casey initierar attentatet. De samarbetar med den blodbesudlade diktatorn Augusto Pinochet i Chile, som rasar över Palmes inflytande på den demokratiseringsprocess som pågår i hans land, och den sydafrikanska aparthedregimens president PW Botha, som i ännu högre grad hatar Olof Palme för den bojkott mot Sydafrika som han dragit igång. Det blir apartheidregimens militära säkerhetstjänst, MI, som planlägger och genomför attentatet.
Mitt material baseras på uttalanden som under åren gjorts i intervjuer, böcker och TV-program av 131 namngivna politiker, militärer och journalister. Välkommen till en spännande läsning om Palmemordet.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

KÖPENHAMN (TT-AFP)
EN DANSK SJÖMAN DÖDADES OCH FYRA SKADADES NÄR DET DANSKA KUSTFARTYGET ”ELSE” FRÅN HELSINGÖR NATTEN TILL IGÅR ATTACKERADES OCH BESKÖTS I PERSISKA VIKEN.
EN IRAKISK MILITÄR TALESMAN UPPGAV ATT IRAKISKT FLYG NATTEN TILL SÖNDAGEN ”TRÄFFAT ETT MÅL TILL HAVS”.
DANSKA REGERINGEN HAR VÄNT SIG TILL FN OCH BEGÄRT ATT ÅTGÄRDER VIDTAS FÖR ATT GARANTERA SJÖFARTENS SÄKERHET I OMRÅDET.
SJÖFOLKSFÖRBUNDETS SEKRETERARE PREBEN JENSEN SÄGER:
– DANMARK BÖR AGERA INTERNATIONELLT FÖR ATT SÅ MÅNGA LÄNDER SOM MÖJLIGT FÖLJER JAPANS EXEMPEL OCH INSTÄLLER ALL SJÖFART I PERSISKA VIKEN. DET ÄR DET ENDA SÄTTET ATT FÅ SLUT PÅ KRIGET.
850923- 2140

18 AUGUSTI 1985
EILAT I ISRAEL

Ingen skulle försöka inbilla honom att det fanns potatis i containrarna. Mäklaren på rederiets kontor i Eilat hade inte heller ansträngt sig för att övertyga honom.
”Mitzander, det är potatis i lasten. OK? En helvetes massa potatis till araberna. Araber älskar potatis. Du har väl inget emot att frakta potatis?”
Nej, det hade han givetvis inte. Det var bara det att mäklaren for med lögner och han ville bra gärna veta varför.
”Mitzander”, hade mäklaren sagt med plågad min. ”Om jag far med lögner är det min sak. Jag ljuger när det passar mig. Nöj dig med att du får en halv årslön på ett bräde. Är inte det tillräckligt mycket för att du ska ge fullkomligt fan i vad du har i lasten?”
”Jag har aldrig gett fan i vad jag har i lasten, det ska du veta!” hade han svarat grovt förolämpad. ”Jag har aldrig i hela mitt sjömansliv som skeppare förflyttat ett fullastat fartyg så mycket som en distansminut utan att ha haft klart för mig vad som finns i lasten.”
”Nej, det här är första gången du gör det. Okay, då! Men du har heller aldrig fått så jävla bra betalt. Inte sant?”
Nej, det var han ju tvungen att medge.
”Det enda som gäller är att lasten kommer fram till Dubai i Förenade Arabemiraten inom utsatt tid. Varsågod, Mitzander. Här är stålarna!”
Han hade tagit emot kuvertet utan att räkna sedlarna.
Under flera dygn hade den ena konvojen truckar efter den andra kommit med containrar och lastat av dem på kajen i Eilat. Civila truckar. Och det hade han ju sett med en gång att det var israeliska lådor. Men nymålade. Försedda med engelsk text.
Potatis! 30 nymålade israeliska containrar med potatis. Vem fan tror de egentligen att de försöker lura?
Han blötte sina torra läppar med tungspetsen och insåg att om han skrattade åt alltsammans skulle de spricka.
Tio containrar stod uppe på däck och nu när skutan kommit en bit ut i Akabaviken och den förbannade solen stod rakt över deras huvuden såg han att lådorna var lika vackert blågröna som havet. Och eftersom däcket också var grönt, fast i en något mörkare nyans, tänkte han att det kanske var någon knäppskalle som valt den färgen just för att lådorna av någon anledning inte skulle synas från luften.
Kapten Niels Mitzander hade seglat i de här farvattnen med ”Herlevsholm” från Köge i nära tre år. I tio år hade han varit fartygets skeppare. Visst var det Pedersen Shipping som ägde skutan. Men det var han, Niels Mitzander, som hållit henne på rätt köl ute på de stormpiskade haven. Så nog var hon som hans egen. Och han hade inte kastat loss från någon enda pollare i någon enda rutten hamn på jordklotet utan att ha haft klart för sig vad som fanns i lasten.
Hur fan kan Pedersen gå med på sådant här utan att inviga mig? Litar han verkligen inte mer på sin gamle skeppare. Potatis! Bla!
Nu kunde han inte låta bli att flina till och smärtan i de torra läpparna fick honom att slita åt sig vattenflaskan. Han lät vätskan skölja över munnen och tog ett par rejäla klunkar. Det kändes som om vattnet rann rakt igenom honom och som om varenda por i kroppens hud var en vidöppen kran som genast släppte ut alltsammans. Luften från den röda Negeveöknen var fruktansvärt torr och gjorde drickandet till en heltidssysselsättning. Det var inte att undra på att han hade en permanent hägring inför sina ögon: en sval Tuborg på Ströget hemma i Köpenhamn en nordiskt ljummen sommarkväll.
Vattnet i flaskan hade kroppstemperatur och kväljde honom. Så efter ett par klunkar till kom en del tillbaka och han spottade fräsande ut det på golvet. Eller rättare sagt på styrman Jeppesens bara fötter storlek fyrtiosex när denne klev in genom bryggans öppna dörr. Han bar en vattenflaska i vardera handen och stank som en tunna saltad sill i sina svettiga klädpaltor.
”Hur fan är det med tysken?” frågade Mitzander och syftade på fartygets ende passagerare.
Jeppesen dröjde som alltid med svaret. Han var den där typen av enerverande människor som tvekade så länge med svaret att när det äntligen kom hade man glömt bort sin fråga. Men Mitzander hade tålamod med sin styrman. Han visste att Jeppesen hade betydligt rörligare intellekt än den lite fåraktiga uppsynen med de stora, runda vattniga blå ögonen gav sken av, och i krissituationer kunde han agera snabbt som blixten så man kunde tro att han långt innan visste vad som skulle hända. Jeppesen var nära två meter lång och rödhårig som en irländare men utan dennes temperament. Det var inget fel på Jeppesen, tyckte Mitzander, bara han inte stank så förbannat!
”En trevlig prick, tycker jag”, kom det sävligt. ”Han bjöd på ett par whisky och snackade något om att Pedersen skulle gå ihop med en tysk redare och öppna kontor i Dubai.”
”Pedersen och en tysk? Fy fan vad pengar kan ställa till med nu för tiden. Du, det är med tysken som med den förbannade lasten: han bär på hemligheter som avsiktligt undanhålls fartygets kapten. Jag gillar inte sådana tag. Det är en sorts myteri, det är vad det är!”
”Skit du i det, Skipper. Han skulle med, det var bara bestämt så.”
”Sa han ingenting om varför han tog den här båten, varför han inte valde att flyga i stället för att plåga sig här en vecka i värmen?”
Mitzander lät frågan hänga kvar i luften och gick efter handduken och torkade bort svettdropparna som trängde in i ögonen och orsakade sveda.
Jeppesen plockade makligt fram loggboken och ägnade sig en lång stund åt att leta upp en penna i manöverbordets låda.
”Nej.”
”Vadå nej? Frågade du?”
”Nej!” Svaret kom överraskande snabbt. ”Stein heter han. Jo, han sa något om att han skulle till Dubai och förhandla för Pedersens räkning. Men han sa inte om vad. Och han sa inget om varför han helst tog sjövägen.”
Jeppesen kliade sig fundersamt i skäggstubben.
”Han kanske gillar sjön”, mumlade Jeppesen frånvarande.
”I helvete heller! Han är med och håller ett öga på lasten.”
”Fan vet om inte Pedersen funderar på att gå med olja.”
”Olja? Ska han köpa tankers nu också?”
Mitzander teg en stund och grunnade på vad det kunde innebära för den framtida sysselsättningen. Skeppare på en oljetanker? Nej, aldrig i livet! Att segla med olja i de här farvattnen var som att rida gränsle på en avfyrad torped.
”Och vad går vi med, tror du?” frågade han utan att vänta sig något upplysande svar den närmaste tiden.
Jeppesen tittade till mot Skipper; ett namn som Mitzander burit med sig från kriget. Han hade med sin fiskebåt fullastad med flyktingar dödsföraktande kryssat mellan tyska kanonbåtar i Öresund. Han var en av dem som var med och vann kriget.
Skipper var inte lika lång som Jeppesen men ändå över meddellängd.
I den magra och seniga kroppen dolde sig styrkan hos en tjärat tåg. Jeppesen tyckte att den en aning tillplattade men ändå vassa näsan såg ut som fronten på en av vägverkets snöplogar hemma i Hörsholm. En liknelse som på intet sätt skänkte honom någon svalka.
”Potatis”, svarade Jeppesen och sekunden efteråt kastade sig båda skrattande och fräsande över vattenflaskorna.
”Du om det är potatis i de där lådorna ska jag förbanne mig erbjuda den oljeshejk som ska ha dem att personligen skala hela skiten!” hojtade Skipper.
Vinden som svepte in genom styrhyttens öppna fönster var lika het som luften i en bastu om man blåser på kroppen. I den värmen varade inga utbrott länge. Båda tystnade samtidigt flämtande som törstiga hundar.
Jeppesen noterade i loggboken att han tagit över klockan 12.05. En svettdroppe föll från pannan ner där han skrivit och sögs girigt upp av papperet.
”Du hör här!” tjatade Skipper med stigande irritation i rösten. ”Israeliska containrar som är ommålade och har fått engelsk frakttext. Fyllda med vad som helst. Men förbanne mig inte med potatis! De ska under stort hemlighetsmakeri till Förenade arabemiraten. Ett land som inte befinner sig i krig. Men jag tror satan ta mig ändå att det ligger vapen i lådorna.”
”Vapen? Skulle israelerna sälja vapen till ett arabland? Du är galen!”
”Hela jävla världen är galen. Jag tänker gå och kolla!”
Jeppesen såg förskräckt på Skipper. Han var inte överraskad, men klart oroad. Han visste att Skipper aldrig skulle nöja sig med att segla last i blindo.
”Ah, ge fan i det, Skipper!” försökte han ändå. ”Vi skiter i vad det är. Har du någonsin tidigare fått så bra betalt för en enda resa? Jag bara frågar.”
”Jag har inte gjort en enda resa utan att veta vad jag haft med mig, det är det som betyder något”, fräste Skipper.
Tjurigt ställde han ifrån sig vattenflaskan.
”Du skriv in det här i boken. Skriv att kapten går för att inspektera lasten. Det vore väl fan om inte det är en kaptens rättighet.”
Jeppesen suckade. ”Om det är en order så …”
En stund senare var Skipper i den smala gången mitt i lastrummet. På båda sidor om honom i flera rader stod containrarna med en knapp halvmeters avstånd från varandra. Det luktade som om hela skeppet i all hast hade målats om. Med ena handen kände han att den gröna färgen där den lagts på i överflöd bara ytligt stelnat.
Ljuset från lamporna var inte tillräckligt så han fick dra undan ett par luckor för att få in dagsljus. Han trängde sig in i det smala utrymmet mellan containrarnas långsidor. Längs med dessa löpte luckor som var fästade med kraftiga bultar. Det enda han behövde göra var att skruva loss dem för att få undan plåten. Skipper var medveten om att färg skulle skrapas bort men inte ens i sin vildaste fantasi inbillade han sig att det kunde upptäckas vid avlastningen.
Dunkandet från motorerna förtog allt ljud när han med den tunga skiftnyckeln börjad bearbeta bultarna. Den ymniga handsvetten gjorde den jättelika skiftnyckeln med sitt vidöppna, breda gap hal att hålla i och han fick ta i med all kraft. För att ta ut hela sin styrka ur musklerna skrek han till för varje ryck och han tyckte det var komiskt att ha munnen vidöppen och gapa för full hals och ändå bara kunna urskilja rösten som ett brus i det våldsamma dånet.
Han lät en av de fyra bultarna sitta kvar och kunde på så sätt fälla ner plåten mot golvet. Han var nu så spänd på vad containern skulle innehålla, så om det rasat ut en massa potatis hade det inte gjort honom det minsta förvånad. Han väntade sig vad som helst, men inte det här.
”Herrejävlar!” ropade han med sin stumma röst.
Meterlånga svarta tuber låg staplade på varandra. Av omfånget att döma antog han att det rörde sig om minst ett hundratal. Det stod klart för honom med en gång: i varje container på hans skepp slumrade ett hundratal dödsbringande robotar om de andra innehöll samma last. Den vrede som blossade upp inom honom hade inte så mycket att göra med vad robotarna skulle användas till. Han hade full förståelse för att det behövdes vapen för att kriga. Nej, vreden riktade sig mot Pedersen som inte vågat anförtro honom denna skakande hemlighet.
Skipper var inte enfaldig nog att tro att det var av omsorg om hans goda nattsömn som Pedersen tigit. Men helt klart var att skeppet på grund av den här lasten var ett krigsmål.
”Herrejävlar!” svor han igen. Om iranierna fick kläm på att det skeppades robotar från Israel med hans fartyg kunde inte ens styrman Jeppesen rädda dem från en oundviklig undergång.
Han kunde inte direkt avgöra vad det var för sorts robotar, han var bättre på gamla hederliga torpeder från andra världskriget. Men en gissning på att det handlade om pansarvärnsrobotar var nog inte helt fel. Och de var amerikanska. Således fanns det väl skäl att tro att de skulle smugglas vidare från Dubai till USA-stödda Irak.
TOW US stod det med stora vita bokstäver och därefter en massa siffror och kodbeteckningar i en obegriplig militärt överarbetad röra och så under alltsammans med mindre text:
Tub-launched, optically-tracked, wire-guided.
Det kunde han översätta till röravfyrade, optiskt följda, trådstyrda.
När han skulle räta på sig hölls hans huvud kvar i framåtböjt läge av ett hårt tryck mot nacken. Hårt och kallt. Det gjorde honom så förskräckt att han tappade den tunga skiftnyckeln som han krampaktigt hållit kvar i vänsterhanden.
Trycket lättade något så han kunde vrida en aning på huvudet. Sneglande över axeln insåg han att han gjort sig av med det enda vapen han hade till sitt försvar.
Han såg in i tyskens gråblå ögon och litet längre ner, ungefär där tungan varit om han räckt ut den, ett svart hål från en mycket grovkalibrig pistol.
Tyskens ansikte var alldeles stelt som om han burit en mask. Han nickade mot containern och gjorde en vridande åtbörd med vänsterhanden. Samtidigt tog han något steg tillbaka så dansken inte skulle kunna använda sig av skiftnyckeln för att slå sig fri.
Skipper fick dra fast bultarna och den svett som nu välde fram ur porerna utlöstes av de nerver som knöt sig i hans mage. När han var klar fick han lägga ifrån sig skiftnyckeln och ta sig baklänges ut ur lastrummet, hela tiden med vapnet riktat mot ryggen.
Tysken slog igen dörren och dånet från motorerna halverades.
Han kan väl för helvete inte skjuta fartygets skeppare!
Skipper försökte desperat tolka tyskens barska ansiktsuttryck. Men de blanka glaskulorna i hans förstelnade anlete var fullständigt livlösa.
I stället för en dödsbringande kula fick han plötsligt en lätt klapp på armen samtidigt som tysken lät vapnet glida ned i högra byxfickan.
”Jag tror vi förstår varandra om jag säger att ni alldeles nyss gick i sömnen och hade mardrömmar”, sa Stein på engelska med typiskt tysk brytning och ansiktsmasken löstes upp som om den varit av papier-maché och lagts i vatten. När han öppnade munnen blottades en jämn vit tandrad.
Skippers axlar sjönk ned, benen mjuknade i knälederna.
Faran över. Ta det lugnt bara.
”Ja”, sa han med en röst som nästan helt blivit kvar inne i det bullrande lastrummet. ”Det är så med mardrömmar, man glömmer dem snabbt när man väl vaknat.”
Han ryckte åt sig en trasselsudd som satt inklämd mellan två rör och torkade sig i det plaskvåta ansiktet.
”Det här är en lönande resa för er del, inte sant?”
De var fan vad alla snackar om pengar!
”Ja, hittills har den gett bra utdelning.”
”Det kan bli fler, förstår ni det?”
Skipper nickade. ”Jag är kapten på den här skutan. Därför vill jag veta vad jag har i lasten. Nu vet jag det. Jag är nöjd.”
I helvete heller. Jag begriper ingenting. En tysk som talar engelska, ommålade israeliska containrar med engelsk text, amerikanska pansarvärnsrobotar utskeppade från israelisk hamn till ett fientligt sinnat arabland som dessutom vad jag vet inte har ett förbannat dugg med kriget mellan Iran och Irak att göra. På en dansk båt. Vem fan kan begripa sig på något sådant?
Han bestämde sig för att inte ens försöka.
”Jag har förståelse för er … er nyfikenhet, kan jag säga så?” frågade tysken och visade nu upp en betydligt sällskapligare min med upphissade ögonbryn och en antydan till snett leende.
”Det går alldeles utmärkt att säga så. Nyfikenhet var just vad det handlade om”, svarade Skipper sarkastiskt.
”Ni har goda referenser, därför litar jag på att ni låter det stanna vid att ha fått denna nyfikenhet tillfredsställd.”
Skipper nickade avmätt.
Referenser? Vem fan har gett honom referenser? Och på vad sätt är de goda?
Tysken gjorde en gest mot den smala spiraltrappan som ledde upp till däck.
”Tids nog hade ni invigts i det här för att bereda väg för fortsatt samarbete. Men vi kräver obrottslig lojalitet från er sida.”
”Det beror ju lite på vem jag ska visa lojalitet.”
Han började bli riktigt nyfiken igen, nyfiken på vilka ”vi” var.
”Nja, er chef till exempel. Låt mig visa er något. Jag kanske får bjuda på en whisky i hytten?”
Skipper tyckte det lät som ett skamligt förslag. Men en whisky vore nog på sin plats efter den här persen även om han själv helst valde sitt dryckessällskap.
När de kom upp i det bländande solljuset låg hettan över dem som ett tak de körde huvudet i. Skipper tittade upp mot Jeppesen på bryggan. Han såg bekymrad ut.
Ett par man ur besättningen satt i skuggan av kommandobryggan och spelade kort. Alla ombord var på grund av den olidliga värmen befriade från de normala underhållssysslorna. Araberna tycktes härda ut medan danskarna låg i det närmaste utslagna i skuggande skrymslen. Alla väntade på den befriande skymningen.
”På grund av den här lilla incidenten kan jag redan nu ge er det meddelande från ert rederi som ska bekräftas genom en radioorder om ett par dygn”, sa Stein när de kommit in i hytten. Han räckte över whiskyglaset innan han ur sin portfölj tog fram ett igenklistrat kuvert med rederiets röd-vita logotyp.
Skipper gjorde det bästa av situationen och tömde glaset. Han var fortfarande så upprörd att händerna darrade lätt när han öppnade kuvertet.
Brevet var författat av Jörgen Pedersen.

Niels!
Känner jag dig rätt vet du vid det här laget vad som finns i lasten. Jag ber dig bara följa de instruktioner du fått på radio. Jag antar att du är störtförbannad på mig. Men du får ursäkta att jag inte invigde dig i det här från början. Vi ska reda ut detta när du kommer hem.
Det är amerikanerna som sköter den här historien. Allt är mycket känsligt, milt sagt. De har i alla fall största förtroende för dig. Du är redan känd som dansk krigshjälte, sådant gillar man i USA. Så lev upp till det!
Ta det alltså kallt. Det är mycket pengar i det här för oss och för dig.
Med detta brev bekräftar jag ändring av destinationen:
Du går till Banda Abbas, Iran!
Hilsen Jörgen.

Till Iran!
Skipper stirrade med avsky på tysken som om det var han som utdelat ordern. Skipper tvivlade en lång stund på vad han läst. Men det stod där klart och tydligt. Han skulle till en iransk hamn. Han fraktade med sitt skepp en jättelik amerikansk vapenlast till Iran. Till Iran! Skipper läste brevet för tredje gången. Jo, det fanns inget utrymme för missförstånd. Han skulle till Iran. Alltså till det land som efter revolutionen var USA:s svurna fiende, det land som anlitade terrorister för att ta amerikanska medborgare som gisslan. Och Iran tackade och tog emot, Iran som såg USA, Den Store Satan, som källan till all världens ondska.
Vad ligger bakom detta hänsynslösa dubbelspel? Av vilken vanvettig anledning förser USA båda sidor med vapen?
Skipper kände en våg av vrede skölja genom bröstet och för första gången i hans långa sjömansliv slog tanken på att utan vidare överge skeppet rot i hans hjärna. Han var ju på väg att med sin last bli delaktig i den islamska slakten. De robotar som låg där i containrarna skulle tack vare hans insats sprida död och förintelse bland unga män och oskyldiga civila.
Nej Pedersen, det här ska du inte lura in mig i. Detta ska du få höra ett och annat om när jag kommer hem till Köpenhamn om en månad. Det här får världen inte vara ovetande om. Så lätt gör man inte kapten Niels Mitzander till en av Den Store Satans marionetter.

De upphittade kulorna som träffade Olof och Lisbet Palme fanns inte på mordplatsen vid den tekniska undersökningen

Man kan inte finna ett mordvapen om man inte med säkerhet vet vad man leta efter. Det var Hans Holmérs viftande med två Smith & Wesson-revolvrar som fick allting att gå snett. Det enda som talar för detta vapen är att det är vanligast förekommande bland de som är tänkbara. Och det är inte mycket att gå på. Det kunde ha varit en revolver av kalibern .357 Magnum av fabrikaten Smith & Wesson, Ruger, Llama, Escodin och Ruby.
Bakom den förvirrade vapenjakten döljer sig något mycket viktigt. Om man ska kunna nå fram på en väg som åtminstone närmar sig en lösning på mordgåtan måste man först och främst med hjälp av alla tillgängliga medel fastslå följande:
Var mordet följden av en konspiration? Ja eller nej.
När den frågan besvarats kan mordjakten komma på rätt köl. Går det att göra detta?
Ja. De båda upphittade kulorna är avgörande. Detta är nyckeln till utredningen.
Om kulorna inte har med mordet att göra är saken klar: det är en konspiration där kulorna lagts ut för att förvilla utredningen. Och från detta måste man starta utredningen.
Det finns ett starkt underlag i Palmematerialet som visar att det är så. Med ledning av de tekniska undersökningar som gjorts och utsagor av de tekniker som varit direkt inblandade i utredningsarbetet kan man inte utesluta att kulorna är falska. Alltså kan man inte heller utesluta att det rört sig om en konspiration.
Jag har på olika sätt belyst det här under lång tid. Jag har också försökt visa vad en sådan konspiration kan ha haft sina rötter. Först då Pettersson-spåret inte förblindade, började man på olika håll tala om konspiration och internationella spår på fullt allvar.
På min website http://www.leopoldreport.com – som inte längre uppdateras – finns ett omfattande Palmematerial från trettio års journalistiskt arbete. Där får Henry Söderström, expert på vapen och ammunition, son till Gösta Söderström, förste polisbefäl på mordplatsen, redovisa fakta om mordvapnet och de upphittade kulorna. Materialet ger en utomordentligt klar bild av att jakten på mordvapnet är en rent ut sagt huvudlös satsning från polisens sida, och att de upphittade kulorna inte kan härledas till mordet samt att de sannolikt INTE fanns på mordplatsen när teknikerna ruta-för-ruta med metalldetektor finkammade området. Allt pekar på att de placerats ut efter mordet – allt pekar då på att det ligger en konspiration bakom mordet på Olof Palme.
Läs här Henry Söderströms initierade artikel om vapen och kulor:

Det enda man kan slå fast om dessa kulor är att de saknar bevisvärde.
Under mordnatten gjordes en första brottsplatsundersökning på och omkring mordplatsen. Denna timslånga undersökning inleddes kl 01.10, nästan två timmar efter mordet och utfördes av kriminalinspektörerna Börje Moberg och Torsten Kviberg. Börje Moberg, som efter 20 år på den tekniska roteln fått rykte om sig att vara en av Sveriges skickligaste brottsplatsundersökare, ledde arbetet. Inga kulor hittades överhuvudtaget.
När det hade ljusnat något fortsatte man under 7 timmar att mycket noggrant undersöka mordplatsområdet tvärs över Sveavägen med hjälp av bl a metalldetektorer. Man delade upp området i rutor som i sin tur genomsöktes minutiöst. Man påträffade bl a en knapp från Olof Palmes skjorta. Moberg är av den bestämda uppfattningen att det vid det tillfället inte kunde ha funnits någon kula på platsen. Därför blev han minst sagt förvånad när han fick reda på att en privatperson den 2 mars – hela 37 timmar efter mordet – hittat en kula, endast ett par steg från själva den plats där statsministern stupade i gatan, där man alltså varit och letat utan att kunna finna minsta spår av någon kula. Är det verkligen möjligt att erfarna brottsplatsundersökare skulle missa en sådan sak, och detta i samband med en historisk mordutredning?
Kula nr 1, som betecknas som den som skall ha varit avsedd för och t o m skadat Lisbet Palme, hade även den påträffats av en privatperson. Den hittades 7 timmar efter mordet och alltså före polisens andra brottsplatsundersökning utanför Vingresors butik på andra sidan Sveavägen, ca 40 meter från mordplatsen.
Vart kulorna tog vägen närmast efter det att de upphittats är inte helt klart. Alfred Tavares, som var den som hade hittat ”Lisbetkulan”, skall omgående ha överlämnat den till polispersonal på platsen.
Den som hade det yttersta ansvaret för den kriminaltekniska undersökningen var kommissarie Wincent Lange, chefen på polisens tekniska rotel.
När Lange kom till fyndplatsen fanns denna kula inte där, utan hade, tvärtemot hans uttryckliga order, skyndsamt transporterats bort till polishuset.
Även Elisabeth Belich, som omkring 30 timmar senare gjorde sitt intressanta fynd vid betongpelaren som är belägen vid gatukorsningen Sveavägen/Tunnelgatans östra nedfart till T-banestationen Rådmansgatan, skall ofördröjligen ha överlämnat kula nr 2 till en polisman på platsen.
Redan samma dag kunde Stockholmspolisens tekniska rotel fastställa att de båda kulorna var av samma slag och tillverkade av Winchester.
De två kulor som har gått till historien som ”Palmekulorna” är 158 grains s k metal piercing av fabrikat Winchester-Western i kaliber .357, Magnum, med märken efter fem högervridna bommar med en bredd på ca 2,5 mm.
Inte någon av dessa två helmantlade och pansarbrytande kulor uppvisar något påtagligt tecken på att ha blivit deformerade, vilket är egendomligt med tanke på att en revolverkula av det slaget avlossas med en utgångshastighet på omkring 400 meter per sekund. Det betyder att rörelseenergin från kulorna nästan helt eliminerats enbart av friktionsmotståndet från de beskjutnas kläder och kroppar.
Om nu dessa kulor till äventyrs skulle vara de rätta, så har de företett en minst sagt egendomlig färd innan de damp ner på platser belägna så pass nära brottsplatsen. De borde, enligt erfarna bedömare, ha hamnat mycket längre bort.
I det här fallet måste de därför ha rikoschetterat hårt i gatubeläggning eller väggar och lämnat tydliga spår efter sig, vilket man inte har upptäckt. I vilket fall som helst är det märkligt att de förblivit så pass intakta och oskadade.
För att skingra eventuella tvivel kunde man åtminstone ha genomfört en närmare undersökning av om fasadväggarna på husen längre bort möjligen kunde uppvisa några skador efter eventuella skott. Men detta gjordes aldrig. Inte heller brydde sig polisens ledningsgrupp om att kalla någon rättsläkare till den rekonstruktion som gjordes på mordplatsen eller att se till så att Lisbet Palmes skottskada blev undersökt av rättsmedicinsk expertis, vilket skulle ha varit av stor betydelse för att få fram information om tekniskt viktiga detaljer som mördarens position, skjutavstånd, skjutvinkel etc.
Man skulle faktiskt ha kunnat få kulornas nedslagsplatser vetenskapligt uträknade. I det här fallet valde man sålunda att frångå rutinerna där den rättsmedicinska undersökningen skall vara en integrerad del av en mordutredning.
Kulorna, liksom makarna Palmes kläder, kom sedermera att bli föremål för ett flertal olika analyser.
När kulorna sedan kom till SKL i Linköping informerade Lange om att kulorna av någon anledning skulle skickas vidare både till BKA (Bundeskriminalamt) i Wiesbaden och till FBI i Washington. SKL fick inte behålla kulorna mer än ett knappt dygn. Under denna korta tid hann man mäta bombredd, ta fotografier samt göra diverse avgjutningar och blyavdrag. Innan man gjorde en jämförande undersökning av de båda kulorna tvättade man av dem, vilket följaktligen väsentligt försvårade de kommande kriminaltekniska analyserna.
Man behöver inte vara särskilt insatt i dessa frågor för att häpna över att man underlät att undersöka om det fanns rester eller fragment av sådant som blod, kroppsvävnader eller textilfibrer på kulorna innan de tvättades av.
På BKA blev resultaten av denna typ av prov naturligtvis negativa. Man analyserade både spårmaterial och besudlingar av olika slag, men man kunde inte finna något som tydde på att de undersökta kulorna hade varit i beröring med någon mänsklig kropp.
Inte heller kriminalteknikerna på FBI hade något att tillföra i detta sammanhang.
Det kan tilläggas att SKL över tre år senare kom att göra ytterligare en undersökning för att försöka utröna om ”vissa i kulorna inkilade partiklar” möjligen kunde utgöras av organiskt material. Dessa partiklar skulle inte ha försvunnit efter tvättningen. Men tyvärr, även resultatet av denna elektronmikroskopundersökning blev negativt.
Det skall tilläggas att Wincent Lange, enligt sektionsföreståndaren på SKL, Åke Åbrink, skall ha ägnat sig åt att undersöka en grå beläggning på den ena kulan redan den 3 mars och två dagar före det att kulorna med kurir ivägskickades till SKL för avtvättning och analys.
Efter att ha färdats runt halva jordklotet kom kulorna till slut tillbaka till Sverige, där SKL och Naturhistoriska Riksmuséet under lite mindre stress kunde fortsätta sina undersökningar. Laboratoriet för isotopgeologi gjorde en s k blyisotopanalys för att ta reda på om tändsatspartiklarna från makarna Palmes kläder kunde uppvisa en grundämnessammansättning som överensstämde med den som förekommer hos tändsatsen i den aktuella ammunitionen. Varje tillverkningsserie är nämligen unik, eftersom isotopsammansättningen i olika blyfyndigheter lär skilja sig åt från fall till fall.
På SKL var det Åke Åbrink, som uttolkade resultatet av denna analys, som gjordes hela 15 månader efter mordet. Han kom fram till att det därav framgick att det inte förelåg någon skillnad mellan kulorna och blyet från kläderna. Av den anledningen uteslöt han möjligheten att kulorna kunde ha blivit utplacerade efter mordtillfället.
Men denna slutsats har inte fått stå oemotsagd. Forskaren vid Statens strålskyddsinstitut Mikael Jensen anser inte att man kan bevisa ett dylikt samband med utgångspunkt från det aktuella testprotokollet, vilket även docent Torbjörn Skiöld på Naturhistoriska Riksmuséet ställer sig skeptisk till.
Men icke desto mindre är det just denna blyisotopundersökning som utgör polisens starkaste argument för att de två kulorna skall ha använts vid mordtillfället.
Man kan emellertid inte utesluta möjligheten att kulorna och makarna Palmes kläder kan ha varit i kontakt med varandra någon gång under den långa tidsrymd som förflöt mellan mordet och blyisotopundersökningen.
Lördagen den 29 oktober 1988 innehöll tidningen Kvällsposten en i det här sammanhanget uppseendeväckande artikel. Det rörde sig om en intervju med den f d kommissarien Wincent Lange, som vid det tillfället var nybliven pensionär. Denna gång tog han bladet från munnen och dristade sig till att ifrågasätta kulornas äkthet:
– Kulorna är rena bluffen! Jag har blivit övertygad om att de är utlagda för att vilseleda spaningarna, säger han till en förmodligen förvånad intervjuare.
Efter denna salva ville han sedan utesluta allt tal om en ensam gärningsmän och finner det för troligt att mordet var resultatet av en konspiration, där man gått mycket skickligt till väga.
Ett drygt halvår senare tog dock Wincent Lange tillbaka allt detta, när han i den kriminaltekniska redovisningen från den 10 maj 1989, konstaterade att det är ”högst troligt” att dessa två kulor avskjutits mot makarna Palme.
Vad som föranledde denna helomvändning är ovisst, men man kan misstänka att det finns ett samband med en viss händelse som ägde rum under mellantiden: det var den 14 december 1988 som Christer Pettersson anhölls. Inte kunde väl han ha varit så pass förslagen att han varit framme och planterat ett par villokulor på Sveavägen timmarna efter mordet?
När det sedan handlar om vilken vapentyp som kunde relateras till de båda kulorna, ansåg sig varken BKA eller FBI med säkerhet kunna fastslå att kulorna avfyrats från samma vapen. De kännetecken som kulorna uppvisade gav dock vid handen att de kunde ha avfyrats från en revolver av kalibern .357 Magnum av fabrikaten Smith & Wesson, Ruger, Llama, Escodin och Ruby. Även om experterna ansåg att det rent statistiskt borde vara en Smith & Wesson, som ju är vanligast i den aktuella ”vapenfamiljen”, går det alltså inte att utesluta grovkalibriga revolvrar av andra fabrikat.
När chefen på SKL i Linköping, Ingvar Kopp, gjorde uttalanden om att mordvapnet inte alls behöver vara en Smith & Wesson .357 Magnum bemötte Hans Holmér detta på följande vältaliga sätt under en presskonferens:
”Jag måste ha beslutskraften att kunna sopa bort den där procentens misstanke att det är något annat vapen.”

Det är inte tu tal om att han hade det. Under den tid spaningsledaren hette Hans Holmér fick merparten av den närapå 300 man stora polisstyrkan han hade till sitt förfogande ägna sig åt att följa upp PKK-spåret, som i maj 1986 fick en ordentlig skjuts i och med att en alkoholiserad kåkfarare inkommit med ett tips om att han skaffat fram två revolvrar av ett känt fabrikat åt en medintagen – en narkotikabrottsdömd kurd – på Täbyanstalten. Det kom sedermera, efter det stora debaclet i samband med Holmérs militärt upplagda Operation Alpha i januari 1987 att visa sig att detta tips, liksom så mycket annat i PKK-spåret, var så gott som värdelöst.
Kanske har riksdagsmannen och Parlamentarikerkommissionens ledamot Jörn Svensson rätt när han under en intervju som gjordes under våren 1993 och sändes över den lokala StjärnTV-kanalen i Stockholm hävdade att säkerhetspolisen via massmedia spritt falsk information ifråga om kulorna och mordvapnet. Han fortsätter med att göra följande konstaterande:
”Det är nämligen helt uppenbart, och har varit uppenbart från början och måste ha varit väl känt av polisen själv att det inte är de här kulorna, den här ammunitionen som använts vid dådet. Det var bara det att de här upphittade kulorna passade till det vapen som man ville konstruera fram därför att man trodde att man hade ett vittne som skulle kunna visa att han hade sålt ett vapen av den typen till någon människa med kurdiskt ursprung i Sverige.”

Palmemordet – STARKA VITTNEN AVSLÖJAR DEN MISSTÄNKTE PALME-MÖRDAREN GUNNARSSONS MUSTASCHTRICK – Av Anders Leopold

Jag kallar det mustaschtricket. Kanske det starkaste och mest utpekande av alla indicier som finns mot Victor Gunnarsson. När jag och Börje Wingren under ett års tid gick igenom hela förhörs- och vittnesmaterialet om VG för att skriva boken ”Han sköt Olof Palme” (Tidens förlag 1993), plockade jag ut varenda detalj ur vittnesmålen som avslöjade en gärningsmans förvandlingstrick – det klassiska men omvänt; att efter brottet låta skägg och mustasch växa fram. VG rakade av sig sin väl markerade och välkända mustasch lite före mordveckan. Han hade stark skäggväxt och lät den växa ut till full mustasch när det var dags för konfrontationer. Det skapade förvirring och till och med uteslutning av vittnet. Victor Gunnarsson nekade till att ha rakat av sig sin mustasch.
Alla vittnen hade på olika sätt umgåtts med Gunnarsson och var välbekanta med hans svarta mustasch.
Det första av två förhör med Victor Gunnarsson om mustaschen inleddes klockan 13.53 den 14 mars.Förhörsledaren Börje Wingren (F), Victor Gunnarsson (G). (Inom parentes Wingrens kommentarer).
F: -Victor, vi ska nu gå in lite på andra saker. Jag ska först vidröra din egen person på ett speciellt sätt. Har du på något sätt ändrat utseende någon gång sista månaden genom att ändra frisyr eller skägg och mustasch eller något dylikt?
G: -Nej!
F: -Inte alls?
G: -Nej, mer än att den trimmats… då och då. När jag gick på festen då kommer jag ihåg att jag fixade lite grann, satte på mig lite fina kläder.
F: -Festen var alltså dagen efter, den 1 mars.
G: -Ja, du påminde mig… jag hade glömt att det var just då.
F: -Då vill jag säga så här att jag har fått uppgifter från olika personer som har sett dig veckan innan den 28 februari.
G: -Det är det säkert.
F: -Och de påstår att du rakat av dig din mustasch, vad säger du om det?
G: -Det måste väl vara fel, det kan jag inte tänka mig att jag har rakat av mig mustaschen…
F: -Dessa människor som har lämnat de här uppgifterna till mig, dom ljuger alltså?
G: -Ja, det måste dom göra.
F: -Dom måste ljuga?
G: -Ja.
F: -Kan det vara så att den var nerklippt… så att det bara kunde påminna om att du var skäggig?
G: -Jag har haft skägg nästan varenda dag i skolan och även mustasch… tillräckligt kraftig. Ni kan fråga mina elever.
(När jag läser protokollet nu, ser jag att jag verkligen ger honom en ärlig chans. Om han gjort något med sin mustasch kunde han ju gripa det här halmstrået, att han i alla fall hade klippt ner den så att det ungefär såg ut som skäggstubb. Men han tar inte den chansen. Och som sagt,
han nekar till att ha rakat av sig mustaschen.)
F: -Vi frågar bara dig nu om det här. Kan den ha varit så pass nerklippt, din mustasch?
G: -Nej, nej!
F: -Det har den inte varit?
G: -Nej… annars fråga eleverna i så fall.
F: -Du vidhåller att du har haft samma mustasch hela tiden, mer eller mindre än en månad?
G: -Ja, det är sant! Det är det vi har gemensamt, du och jag.
(Victor Gunnarsson syftar här på min mustasch som inte är lika mörk som hans och kanske inte lika omfångsrik. Gunnarsson nekar till att ha rakat av sig sin mustasch. Trots att jag redan från början talar om att jag har vittnen som sett honom utan. Skyldig eller oskyldig, i det här läget borde han inse att det är riskabelt att ljuga. Han kan ju inte veta hur bra vittnen jag har. Och han kan inte gärna åberopa eleverna som vittnen eftersom de var lediga den veckan.
Men han blånekar. Precis som med den tecknade gravstenen på tidningen vid hans säng.
Och nu går vi till förhöret med Gunnarsson den 28 april. Han har under en dryg månads tid varit ute i frihet och hela tiden genom massmedia blivit påmind om sin fortsatta huvudroll i spaningarna efter Olof Palmes mördare. Han måste ha haft sinnena på helspänn när han ställdes inför förhörarna, kriminalinspektör Christer H Sjöblom och kommissarie Åke Svensson. Närvarande som Gunnarssons försvarare var som vid tidigare förhör advokat Gunnar Falk.)
F: -Nu frågar jag en sak vidare och det är om mustaschen du har. Har du vid något tillfälle kring den här tiden rakat av dig den?
G: -Nej.
F: -Eller förändrat den i storlek?
G: -Nej, inte märkbart. Jag brukar trimma den ibland om jag går på ett kalas eller sådär, så att den ska se lite snyggare ut. Man tar kanske på sig lite snyggare kläder någon
gång ibland… inte alltid. Ibland tar man på sig den här kostymen som jag har i dag.
F: -Men mustaschen har du i stort sett haft oförändrad?
G: -Ja, sedan jag var 15 år, tror jag. 15 år alltså.
(Vi har nu Victor Gunnarssons egen försäkran om att han inte rakat av sig sin iögonfallande mustasch utan haft den i åtminstone 15 år. Jag går nu till de personer som jag åberopade när jag för Gunnarsson påpekade att det fanns de som sett honom utan mustasch.
Det första vittnet är ML. Det är en kvinna som i oktober 1985 på restaurang Tjuren Bravo i Hallunda träffade en herre som kallade sig Vic Gunnison. Ur förhörsprotokollet:

ML besökte restaurangen tillsammans med sin väninna M. Mannen kom fram till dem och bad att få slå sig ner. Han talade engelska och sa att han var ‘movie-maker’ och arbetade för ABC-TV i New York. Han gav dem sitt telefonnummer och bad dem höra av sig.
ML blev nyfiken på honom eftersom hon misstänkte att han inte var den han gav sig ut för att vara. Hon ringde honom senare samma kväll som de träffades och gick sedan hem till honom tillsammans med M och en jugoslavisk bekant, D.ML stannade hos Gunnarsson i tre-fyra dygn, och då hon är mycket nyfiken av sig försökte hon ta reda på så mycket som möjligt om Gunnarsson. Hon har själv läst mycket på olika bibliotek, mest reseskildringar, politik och om spioneri. Hon har framförallt läst om CIA och anser sig kunna en hel del om verksamheten. Hon har också själv rest mycket då hon i många år arbetat till sjöss.
Efter en kort tid började hon misstänka att Gunnarsson arbetade för CIA och anser också att hon fått dessa misstankar bekräftade.
(Hennes uppgifter är anmärkningsvärda, kanske lite väl fantastiska,kan man tycka. Men de har ett givet värde: Hon tar själv kontakt med oss den 12 mars klockan 14.30. Det finns ingen publicitet som driver henne till att göra detta. Den kom först med de sena nyheterna i radio och TV dagen efter. Vi återgår till detta med mustaschen.
ML har inte så mycket att säga i detta ämne, det är för henne ointressant jämfört med misstankarna att han arbetar för USA:s underrättelsetjänst.Men för oss är det kortfattade beskedet värdefullt)

ML uppger att Gunnarsson i december månad 1985 talat om att han snart skulle få en revolver. Vidare uppger ML att hon träffat Gunnarsson omkring den 20/2 och att han då hade rakat bort mustaschen.

(Jag förstår om läsaren reagerar på den första av de här två uppgifterna. Men vi kommer naturligtvis tillbaka till detta med vapen. Nu gäller det mustaschen. Ett annat vittne hörs den 19 mars efter ett tips som jag inte närmare kan redogöra för. Vittnet JA är en 47-årig kvinna som berättar att hon torsdagen den 20 februari utsätts för ett närmande av en man som pratar engelska med amerikansk dialekt.)

Han frågade om han fick sitta vid hennes bord. Han presenterade sig som Gunnarsson från Norsborg. Han ville att JA skulle följa med honom men hon fick ingen klarhet i om han menade hem till henne. Han frågade var JA kom ifrån och om sig själv sade han att han kom från Amerika.Han frågade vad JA tyckte om Sverige. Efter en stund frågade han vad hon tyckte om ‘primeminister’ Palme. Hon svarade att hon tyckte han var intelligent. I detta skede av samtalet kom det två män till bordet och hon fick uppfattningen att de kände Gunnarsson.
På JA:s svar på Gunnarssons fråga om vad hon tyckte om Sveriges ‘primeminister’ svarade han: ‘Feruck!'(tokig).
Gunnarsson sa också på engelska: ‘Sweden will be changed soon’ (Sverige kommer snart att förändras). Han utvecklade inte sitt påstående vidare. Männen som kom till Gunnarsson talade tyska. När han talade med dem hade han vänt ryggen mot JA och hon hörde endast orden ‘haben sie’. Männen talade med Gunnarsson endast några minuter sedan gick de tillsammans med Gunnarsson.
Han beskrives: ca 185 cm lång, ganska kraftig över axlarna, välbyggd, mörkblont hår, välvårdad i håret, lagom klippt, vet ej något om ögon, välvårdade jämna tänder, smårutig skjorta, möjligen i ljusblå färg, kavaj som ser ut som tweed men utan att vara det, svart med lite grått i, vet inget om byxor eller skor. Han var slätrakad.

(Båda kvinnorna säger att de träffade den man som de identifierar som Victor Gunnarsson omkring den 20 februari, en vecka före mordet. ML, som sett honom med mustasch under de tre-fyra dygn hon bott hos honom, har all anledning att märka att han rakat bort den. JA som aldrig tidigare träffat honom konstaterar bara som vid en normal signalementsbeskrivning att han var slätrakad.När hon efter förhöret ska identifiera honom bland tio fotografier pekar hon med tvekan ut nummer 10. Gunnarsson är nummer 7. På bilden har han sin mustasch vilket förvirrar henne. På s sätt förstärks faktiskt hennes vittnesmål.
Vi flyttar oss fram till dagen före mordet. Då skulle Victor Gunnarsson ha ett sammanträffande med juristen TL på Röda korset klockan 21.00 på Östermalms T-banestation. De hade bestämt att gå ut och ta en öl tillsammans med en libanes för att diskutera dennes möjligheter att få sin syster till Sverige. De skulle träffats redan den 31 januari, men Gunnarsson kom aldrig till det avtalade mötet. Därefter fick TL på Röda korset kontakt med libanesen MM och lovade att försöka hjälpa honom.
I början av februari blev TL hembjuden till MM och hans mor i Norsborg. När TL kom dit träffade han för första gången Victor Gunnarsson.
Kriminalinspektör Ulf Norlin och polisassistent Lennart
Gustavsson hör TL.)

TL uppger att han i slutet av januari 1986 blev hembjuden till MM på middag och där träffade han Gunnarsson. Han uppger att han lade märke till Gunnarssons utseende och att han hade mustasch. Han tyckte att ögonen verkade vara endera som att han var påverkad eller att han var fanatisk på något sätt.Gunnarsson tog senare telefonkontakt med TL och frågade om de kunde gå ut och ta en öl tillsammans någon kväll. De bestämde torsdagen den 27/2. Torsdagen den 27/2 kom MM och Gunnarsson upp till TL:s kontor på Röda Korset, klockan var omkring 14.00. Gunnarsson omtalade då att han inte kunde följa med ut på kvällen och mötet blev inhiberat. TL uppger att Gunnarsson saknade mustasch och verkade
nervös och var spänd.

(Den vikarierande juristen på Röda Korset noterar att Victor Gunnarsson i slutet av januari hade mustasch. Vid mötet dagen före mordet på Olof Palme uppträder Gunnarsson nervöst – och saknar mustasch. Detta vittne är lika övertygande som de två tidigare.
Mot Victor Gunnarssons nekande har vi nu tre vittnen som träffat honom utan mustasch en vecka före mordet och dagen före och som säger att han saknade mustasch.
Vi går nu till morddagen den 28 februari. På Café Chopin på Stureplan sitter studerande MB tillsammans med en kamrat. Klockan är omkring 17.00, när en person dyker upp i dörren iklädd en nästan knälång jacka av militärtyp. Enligt MB förmodligen med kapuschong.
MB känner omedelbart igen mannen i den gröna jackan. Det är Victor Gunnarsson. De läste tillsammans en kurs i svenska för invandrare på Stockholms universitet under 1984. MB har mycket gott minne av Gunnarsson, den alltid i olika sammanhang våldsamt pratsamme.)

Gunnarsson berättade vid något tillfälle att hans pappa bodde i USA och var VD för ett stort företag därstädes. Gunnarsson pratade alltid svenska med amerikansk accent.
Han berättade också att han rest jorden runt flera gånger. Den kurs de gick tillsammans varade två veckor. MB har inte träffat Gunnarsson förrän han dyker upp på Café Chopin.
Han står kvar i dörren hela tiden. När MB tittar upp och möter Gunnarssons blick, så verkar denne först besvärad. Gunnarsson börjar emellertid prata osammanhängande nonsensprat. MB kommer inte ihåg vad Gunnarsson sa förutom att han frågade om en bok och om den fanns på Hedengrens bokhandel som ligger alldeles bredvid Café Chopin. MB är inte säker på att Gunnarsson kunde placera honom och var de träffats tidigare. Han pratade dock med MB som om de vore gamla bekanta. Gunnarsson stod kvar i dörren i ca 1 minut. Han gick därefter långsamt därifrån.
MB kommer ihåg Gunnarsson som en mycket glad och pratsam person. Nu såg emellertid Gunnarsson nerkörd ut. Han hade skäggstubb i hela ansiktet. Han hade inte mustasch som MB kom ihåg att han haft förut. Han verkade bekymrad och nertyngd av något.
Gunnarsson var vid tillfället iklädd en jacka som gick ner på låren. Jackan var av militärtyp, grön med stora fickor. MB vill minnas att det var en kapuschong på jackan.

(Ingen kan avfärda detta vittne lika litet som de tre tidigare. Det är ett vittne från morddagen, som gör sin observation drygt sex timmar före mordet. Victor Gunnarsson har skäggstubb men ingen markerad mustasch.
Så har vi servitören SO på Mon Cheri, ännu ett vittne som är välbekant med Victor Gunnarssons utseende sedan ett och ett halvt år och alltid tidigare sett honom med den svarta mustaschen. Han säger detsamma som Gunnarssons klasskamrat på Chopin:

Gunnarsson hade skäggstubb men ingen mustasch.

(Och det rör sig om någon timme före mordet. Jag anser att detta är något av det viktigaste i materialet mot Victor Gunnarsson. Han använder sig av mustaschtricket för att förändra sitt utseende inför det planerade attentatet någon gång under sin lediga sportlovsvecka.
Vi vet att han rakat av sig mustaschen – men han nekar. För att fullfölja tricket gäller det att omgående efter den avslutade operationen markera mustaschen igen. Med mörk och kraftig skäggväxt syns den redan efter något dygn och folk som är vana vid att man har mustasch reagerar sannolikt inte. Särskilt om man ser till att vara välrakad i övrigt. Men det tar tid innan den blir frodig igen.)

Den 5 mars träffade den kubanske invandraren ME Victor Gunnarsson på perrongen i förorten Fittja. Det var tredje gången på ett par månader som ME hade kontakt med Gunnarsson. I en passus i förhörsprotokollet står det:
Han (Victor) verkade nervös. Mustaschen, den kraftiga som han hade haft tidigare, var nerklippt.

(Dessa vittnen vederlägger Victor Gunnarssons påstående vid två förhör och på direkta frågor att han inte någon gång under de senaste 15 åren rakat av sig sin mustasch.)

Gemensamt hade jag och Börje Wingren samma inställning:
Det är givetvis inte vittnena som ljuger utan Gunnarsson själv. Han kan inte medge att han rakat av sig mustaschen, då spricker hela hans mustaschtrick. Han kan ju heller inte veta om det finns något vittne som sett mördarens ansikte utan mustasch. Hans nekande trots denna förkrossande vittnesbevisning är livsviktig för honom. Skulle han medge att han kort före mordet på Olof Palme rakat av sig mustaschen är det ett halvt erkännande. Det vet han.
Den avrakade mustaschen och den jämntjocka skäggstubben tyder på att han noga planerat att dölja sitt normala utseende inför det attentat han troligen tillsammans med en grupp (flera telefonsamtal på Mon Cheri och intilliggande biografen Saga timmarna före mordet) tänkt iscensätta någon gång under sin lediga sportlovsvecka.
Och för att ingen över huvud taget i nattmörkret ska kunna se hans ansikte använder han sig av pilotjackan. Han kan dra kapuschongen över huvudet och knyta till den. Det mörka, skäggstubbiga ansiktet inneslutet i en kapuschong ska ingen kunna identifiera i nattmörkret. Därför hämtar Gunnarsson jackan från en källarlokal, där den efter hans senaste flyttning legat nerpackad hela denna ovanligt kalla vinter.
Han hämtar den dagen före mordet på statsminister Olof Palme.

Palmemordet – EN GRAVSTEN TILLÄGNAD PALME HADE RITATS PÅ EN TIDNINGSSIDA SOM LÅG VID GUNNARSSONS SÄNG

Vid åttatiden den 12 mars hämtades Victor Gunnarsson i sin lägenhet för andra gången, fyra dagar efter det han släppts efter ett första förhör. Senare på dagen anhölls han för mordet på Olof Palme som skäligen misstänkt gärningsman.
Vid husrannsakan fann man bland annat en mängd Palme-fientliga skrifter med tjocka understrykningar.
Men intressantaste var fyndet på golvet intill Gunnarssons obäddade säng: en amerikansk tidning på vilken en gravsten ritats med grön tuschpenna. På stenen satt en fredsduva och mitt på stenen en påhittad text under ett stort P, som i Palme och längst ner en rad med blommor.
Följ med på förhöret när han får frågor om teckningen. Han blånekar envist, kände inte ens till den. På våldsroteln ansåg man utan minsta tvivel att detta var en gravsten tillägnad Olof Palme.
Teknikerna hade samlat ihop ett 50-tal pennor i Gunnarssons lägenhet men hittade inte den gröna tuschpennan förrän de gått igenom alla skåp. Den låg längst in ett sådant i tamburen. Så här reagerar och svarar Victor Gunnarsson på Wingrens frågor om denna teckning. Vid sin sida har han som alltid sin advokat Gunnar Falk.
(F, Wingren). G(Gunnarsson).

F: -Vi fann en tidning hemma hos dig på vilken det ritats en gravsten, en exakt kopia av en gravsten.
G: -Det har inte jag gjort. Brukar inte rita gravstenar.
F: -Nej, det behöver man inte vara någon större konstnär för att göra, så som den är gjord. I den gravstenen är inritat, om det ska vara någon blomma eller någon människa vill jag låta vara osagt… men överst på gravstenen står ett stort P.
G: -Jaså, det var… skulle det betyda Palme, då?
F: -Jag vet inte vad det skall betyda, jag frågar dig nu, här.
G: -Ja, jag har inte skrivit på gravstenen. Jag har en kompis som brukar rita gravstenar, nere i Emmaboda. Han säljer gravstenar.
F: -Har han varit i din lägenhet?
G: -Det har han aldrig varit, nej, så därför tycker jag det är konstigt.
F: -Det är gjort på en amerikansk tidning, också.
G: -Jaha, vilken då? Det vet jag inte ens.
F: -Nej. Du har inget minne av detta?
G: -Det kan ha varit L som har ritat något.
F: -Jaha.
G: -Jag vet inte.
F: -Vi har hittat pennan också som har ritat det här.
G: -Jaha, det hjälper inte mig. Jag kan inte komma ihåg vem det var som ritat den.
F: -Så det är inte du?
G: -Nej! Jag kan inte komma ihåg att jag har ritat någon gravsten.
F: -Jag frågar ännu en gång, det är inte du?
G: -Nej, nej, jag kan inte… absolut inte! Jag kan glömma vissa saker men jag tror inte jag har ritat några gravstenar.
F: -Nej. Men vad kan det vara om det inte är en gravsten, då?
G: -Jag vet inte. Jag vet inte eftersom jag inte vet … jag har inte ens tittat på det.
F: -Det är skrivet med en grön penna. Det kanske kan hjälpa dig på traven.
G: -En grön penna? Jag vet att jag har en grön penna, en tuschaktig.
F: -Ja, precis ja.
G: -Det är det enda jag vet. Och den ligger i min olympiaväska, tror jag. Men den kan ju ligga utanför … kan ligga vid telefonen där jag brukar sitta.
F: -Ja, men kan det vara riktigt att den har legat i ett av dina skåp?
G: -Ja. Kan vara någon kompis som har ritat den. Men det har jag ingen aning om. Jag har inte ens sett den, alltså. Och jag visste inte ens att det var en amerikansk tidning som det var ritat på… heller.
F: -Nehej.
G: -Det är du som säger det.
F: -Det är jag som gör det, ja.
G: -Ja… om den är där så kan jag ju inte förneka det.
F: -Nehej.
G: -Men jag har inte ritat något sånt. Inte ritat några gravstenar.

Victor Gunnarsson nekar alltså ihärdigt. Han har inte ens sett teckningen trots att den fanns på en tidning som ligger på golvet vid hans säng, som han troligen legat och läst.
Han tror att det kan ha varit hans förra fästmö LA som ritat den. Men hon hade gjort slut med Gunnarsson före mordet och inte under den tid som gått varit i hans lägenhet.
Detta är viktiga fakta som Palme-utredningen har tillgång till. Det gjordes ingen grafologisk undersökning av teckningen.
Börje Wingren:
”Victor Gunnarsson ljuger. Visst är det han själv som ritat gravstenen. Den teckningen kan säkert en psykolog få ut ganska mycket av. Fredsduvan som är död, det dåliga samvetet, ånger, tankar som han inte kan bli kvitt. Gunnarsson hade blivit trovärdigare och oskyldigare om han medgett att han skapat verket. Han som hörts som misstänkt för mordet på Sveriges statsminister, som säger sig vara oskyldig, som är skrämd av att inte bli kvitt misstankarna; han kan ha funderat över detta och kladdat ner teckningen, som man brukar klottra på ett papper när tankarna ger sig på flykt.
Men för en skyldig Victor Gunnarsson dyker inte ens tanken på en sådan förklaring upp. Definitivt inte erkänna. Det är bara att blåneka. Han har inte ritat den, han har inte ens sett den.”

Palmemordet: EN KAOTISK DIREKTKONFRONTATION DÄR GUNNARSSON UTPEKAS, MEN FLERA FELTOLKNINGAR GÖR ATT VITTNET UNDERKÄNNS

NYCKELVITTNET DEL 3.
Här ska du få följa med på större delen av direktkonfrontationen mellan nyckelvittnet Ibrahim Djalo och den anhållne och misstänkte statsministermördaren Victor Gunnarsson. Här talar ID i huvudsak franska och hans kommentarer översätts omedelbart av tolken. Senare när protokollen skrivs ut översätts de franska avsnitten av en annan tolk som kan gå noggrannare till väga korrigerar några av den första tolkens kommentarer till vittnets fördel. Men då har redan Gunnarsson släppts. När tveksamheter dyker upp citerar jag också tolken för att visa var missförstånd kan ha uppstått. När ID talar svenska står det ett litet s efter initialerna.
Vid konfrontationen deltog följande personer:
K G Svensson (KGS chefsåklagare), Lage Carlström (LC åklagare) Gunnar Falk (GF VG:s försvarare), Ibrahim Djalo (ID), Victor Gunnarsson (VG), Jane Sandell (Tolken), Börje Wingren (BW – Gunnarssons förhörsledare), Inge Uvemo (IU) och Dick Lönnblad (DL) – de båda sistnämnda ansvariga för förhören med ID.
(Börje Wingrens kommentarer inom parentes).

KGS (till VG): -Vi har ID till höger om mig. Har du sett
honom någon gång?
VG: -Nej, aldrig! Inte som jag kan minnas.
KGS: -Du pratar engelska, va? Franska också. Kan du prata lite engelska, prata på lite.
VG: -Do you speak English?
IDs: -Nej, jag pratar svenska.
(Gunnarsson säger några meningarna på engelska och sedan på franska.)
KGS: -Då kan du prata franska ett tag.
VG: -Ja, om ni vill prata franska med mig är det inga problem. Jag har inga problem med folk i Frankrike eller Spanien. Talar du spanska?
IDs: -Jag talar inte spanska. Jag talar inte portugisiska och spanska.
VG: -Portugisiska… portugisiska…
KGS: -Nu räcker det. Får jag fråga dig ID, har du sett och träffat Gunnarsson förut?
IDs: -Ja.
KGS: -Kan du tala om när och var?
IDs: -Jag tror det är den jag har mött.
KGS: -Var och när?
ID: -Jag tror det var på Döbelnsgatan.
KGS: -Du säger att du tror?
IDs: -Du tror?
KGS: -Du säger att du tror, är du inte riktigt säker?
ID: -Om han inte är maskerad… så tror jag att det är den mannen jag har mött.
KGS: -Det ser du ju att han inte är maskerad.
ID: -Men den dagen…
KGS: -Men du sa att den här mannen du träffade pratade engelska?
IDs: -Ja.
KGS: -Men att du inte kunde det… och du fortsatte med franska? Kunde den här mannen på Döbelnsgatan franska?
IDs: -Nej.
KGS: -Tycker du att Gunnarsson kan franska?
IDs: -Ja.
KGS: -Jaha, men du tror att det är Gunnarsson, då?
ID: -Det kanske det är om han inte är maskerad.
Tolken: -Om han inte var maskerad och inte ville tala franska.
(Här drar det ihop sig till klara missförstånd. Tolken lägger till något som ID inte säger: ”och inte ville tala franska.” Varför hon gör det är oklart men det förvirrar det fortsatta samtalet. Hon missförstår helt klart ID:s återkommande kommentar: ”om han inte är maskerad?”
Här begår tolken det första misstaget genom att översätta till ”om han inte var maskerad”. Tolken drar på egen hand slutsatsen att det handlar om någon maskering den där mordkvällen. I själva verket är det så att ID något sarkastiskt syftar på att mannen som kallas för Gunnarsson och sitter framför honom kan vara maskerad med en mustasch.Om han inte är maskerad, säger han och det syftar på den nuvarande situationen och den markerade mustaschen.)
KGS: -Om han inte ville tala franska?
ID: -Det finns pojkar här i Sverige som pratar mycket bra franska… men de pratar inte, de vill inte. De vill träna sin engelska … sin engelska.
KGS: -Du har hört Gunnarssons röst i dag, han talade först engelska sedan franska och sedan svenska här också. Vad tycker du om rösten? Överensstämmer den med den röst som den här personen på Döbelnsgatan hade?
ID: -Det finns en liten skillnad. Den här killen hade så bråttom. Han talade fortare.
KGS: -Men röstläge och sättet att prata, var det likt eller olikt?
ID: -Ja, men han hade mer bråttom, mer aktiverat… mera aktiverat.
KGS: -Den här mannen på Döbelnsgatan talade mer aktiverat?
ID: -Fortare… snabbare.
KGS: -Du sa tidigt att du trodde att Gunnarsson var identisk med den här mannen från Döbelnsgatan. Är det någonting i Gunnarssons utseende som du tycker inte stämmer med mannen på Döbelnsgatan?
ID: -För mig överensstämmer det. För mig är det det här. För mig överensstämmer det men det är det här med kläderna, uppträdandet och aktiviteten.
LC: -Jag har en liten fråga. Du, hade den här mannen du träffade på Döbelnsgatan någon mössa eller något på huvudet.
IDs: -Ja.
LC: -Vad var det?
ID: -Jag vet inte om han gjorde så här … hur som helst så var det någon huvudbonad, han hade någonting här … Det hängde ihop med kläderna, eller om det var en enkel kapuschong.
(Här kommer nu ID med det viktiga avslöjandet att det kan ha varit en kapuschong som var knäppt runt huvudet. Men tolken hänger inte med. I stället översätts ID:s kommentar med detta).
Tolken: -Jag vet inte om det var en mössa som man knyter här eller stänger här inunder halsen.
(Vi vet att Gunnarsson hade kapuschong med teddyfoder på sin knälånga rock och troligen hade den uppfälld och knuten. Men denna viktiga information missar man nu. I stället uppehåller sig Lage Carlström kring vad ID såg av mannens ansikte. Den röriga utfrågningen om han kunde se hakan, kinderna, munnen mynnar ut i att ID förklarar att det som var knäppt runt huvudet – alltså kapuschongen – gjorde det omöjligt att se några direkta detaljer i ansiktet.
ID förklarar hur han körde fram en bit och att mannen snabbt kom fram till den till hälften nervevade högra bilrutan.)
ID: -Så bad han mig verkligen att köra honom vart som helst. Och herrn här… jag är övertygad om att mannen här… Jag förlorade den personliga kontrollen, behärskningen när han sa ”jävla svartskalle” och ”ni kan få helvete…”. Jag åkte iväg med högsta fart. Olyckligtvis var inte radion på… Jag hade musik på, jag lyssnade på musik. Om jade hade vetat så hade jag tagit in honom i bilen och så skulle jag ha kört honom till polisen.
(Återigen pressar K G Svensson och Lage Carlström ID på om han vid något tillfälle kunde se ansiktet. Även advokat Gunnar Falk pratar om mannens ansikte. Men ID kan inte ge någon beskrivning av dennes utseende. Han berättar vidare:)
ID: -Mannen hade så bråttom, han hade inte tid… han drog i den här låsanordningen för att komma in i bilen… eftersom det på höger sida var någonting som var uppsvällt. Då trodde jag att kommer den här killen in i bilen så dödar han mig…
(Tolken översätter detta med eftersom det var något på höger sida som putade ut. Inte heller detta observeras eller kommenteras av någon. Men vad ID i själva verket beskriver är den väska som mannen hade innanför rocken och som bl a vittnet Nieminen vid trappan sett. Gunnarsson hade en ”proppad” axelremsväska som han lagt på ett bord på Mon Cheri. ID tyckte det verkade farligt, kanske ett vapen av något slag, och han blir rädd. Han berättar också att han, när han dagen efter fick höra om mordet på statsministern, själv kontaktade polisen.)
ID: -Det var ingen som bett mig, men jag kom för att säga vad jag sett. Jag tog mitt ansvar och komma… jag kom till polisen för att göra min anmälan och det var ingen som hade tvingat mig till det.
(Det är alltså ingen tvekan om att ID känt ett ansvar att berätta för polisen om mannen som till varje pris ville bli körd från platsen, när han dagen efter fick läsa om mordet på Olof Palme bara några minuter från den plats där han befann sig. Det gör att hans redogörelse förtjänar stor tilltro. Därefter avhandlas mannens hotfulla ”jävla svartskalle”, vilket skrämde ID till att köra ifrån honom. Slutligen frågar advokat Gunnar Falk om mannen som sitter bredvid honom är den man som ID såg på Döbelnsgatan den aktuella kvällen.)
GF: -Ska jag uppfatta det som att det kan ha varit en annan man?
ID: -Nej, det tror jag inte.
GF: -Nej, men varför säger du tror, då?
ID: -Om han hade varit maskerad… jag är inte blind advokaten.
GF: -Den mannen som du träffade på Döbelnsgatan den här kvällen, hade han exakt samma utseende som den man… bredvid mig?
ID: -Mm… samma beteende.
GF: -Är det ja?
ID: -Ja.
GF: -Bra. Så han hade mustasch..
ID: -Han kan ju sminka sig.
Där slutar konfrontationsförhöret. In i det sista är ID osäker på utseendet, och mustaschen förvirrar honom liksom den förvirrat Lisbet Palme och andra konfrontationsvittnen. Men han ger sig inte. Han tar igenkännandet på Gunnarsson beteende.
Vad som inte framgår av protokollet är att det hettade till ordentligt mellan ID och Gunnarsson. Och när ID kom in på detta med ”jävla svartskalle” var han så upprörd att han gjorde ansats att ta sig över bordet. Det var för en stund mycket spänt i rummet.
ID står fast vid sina uppgifter och K G Svenssons uppfattning att mannen inte är trovärdig är bara ett försök att försvara sitt eget handlande. Därtill lämnar ID två värdefulla upplysningar, nämligen att mannen hade en kapuschong på jackan vilken var uppfälld och knuten och att något putade ut till höger under jackan. Där hade den man som utan tvivel var mördaren en axelremsväska när han iakttogs av vittnet Nieminen och hennes sällskap någon minut efter mordet.
Detta är viktig information eftersom vi vet att Victor Gunnarsson hade både kapuschong på sin jacka och en axelremsväska. Men det nämns inte i samband med konfrontationsförhöret och inte heller senare.
På kvällen efter direktkonfrontationen, sedan K G Svensson släppt iväg Victor Gunnarsson, läggs ännu en betydelsefull pusselbit till vittnet ID:s bild av den aggressive mannen som ville bli körd från det heta området.
ID är efter konfrontationen rädd och begär skydd av polisen. Klockan 21 på kvällen kommer kriminalinspektör Dick Lönnblad och kollegan Agneta Kallur hem till ID. I det upprättade protokollet står det att han var upprörd och att vi inte hade förstått honom:
”Han tillfrågades och sade att den man han konfronterades mot är samma man som stannade honom på Döbelnsgatan. ID säger att mannen flåsade och upprepar återigen att han inte kände någon alkohollukt. Tillfrågad om det var något annat han tänkte på i samband med ‘flåsandet’ utropar ID: ‘Vitlök! Han luktade vitlök!”
Mannen med kapuschongen och den utputande rocken luktade vitlök när han flåsade in genom det delvis nervevade fönstret.
Inte nog med att vi vet att Victor Gunnarsson denna kväll hade en rock med kapuschong och en axelremsväska som han kan ha dolt under rocken – han luktade också vitlök!
Det noterade flickorna på Mon Cheri som träffade honom en dryg timme tidigare.

Palmemordet: HAN VAR NYCKELVITTNET SOM PEKADE UT GUNNARSSON VID TVÅ KONFRONTATIONER MEN UNDERKÄNDES AV ÅKLAGAREN – Av Anders Leopold

NYCKELVITTNET DEL 2
Gunnarssons advokat Gunnar Falk avslutar den första konfrontationen sedan det s k nyckelvittnet Ibrahim Djalo upprepade gånger fått se deltagarna i konfrontationen:
A (Falk): -Är nummer 2 den man som du är hundraprocentigt säker på stoppade dig?
D (Djalo): -Det… han har stoppat mig.
Nummer 2 är den misstänkte statsministermördaren Victor Gunnarsson.

Här under kan du läsa citat direkt från den bandade konfrontationen.

Natten till den 15 mars hade Ibrahim Djalo (ID), som blev antastad av en person på Döbelnsgatan som ville få lift från platsen ”vart som helst”, några minuter efter mordet på Olof Palme, varit ute med sina afrikanska vänner i Stockholm. När han kom hem på morgonkulan var han så trött att han inte kunde somna. Han tog en valiumtablett och försvann in i något som kunde liknas vid medvetslöshet.
Det är dagen före valkonfrontationen med den misstänkt statsministermördaren Victor Gunnarsson. Klockan 9.50 får han besök av kriminalarna Uvemo och Gustavsson som konstaterar att mannen var förvirrad och i ett halvsovande tillstånd.
Ändå gör de en fotokonfrontation med honom. Fotot är detsamma som flickorna på Saga-biografen fått se i samband med valkonfrontationen. Gunnarsson är nr 5, som vittnet JS pekade ut som mannen som kommit in på biografen 40 minuter efter det föreställningen börjat. Hon tog det på hans frisyr och ansiktsformen med kraftigt käkparti.
Men Djalo kan just då bara konstatera att mannen var rätt kraftig och att det kunde passa in på nr 6 och 10.
Man ska nu klart för sig att det finns tillräckligt många vittnen som konstaterade att Gunnarssons rakat av sig sin mustasch före eller under mordveckan. På eftermiddagen såg bekanta honom lite svartmuskig av skäggväxt men utan mustasch (jag ska i en senare artikel återge vittnesmålen i det jag kallar Mustaschtricket).
Det finns två vittnen som vid en valkonfrontation satt fingret på Gunnarsson, därför att de då fått en uppfattning om hans kroppsbyggnad och rörelser. Djalo var en av dem (två gånger), den andra var Gerhard Samson, som jag återkommer till i en särskild artikel. ID såg Gunnarsson i helfigur mitt ute på gatan, han såg honom gå och småspringa in på kyrkogården. Det skäggiga ansiktet inkapslat i jackans kapuschong omgiven av ett teddyfoder kunde han givetvis inte identifiera.
När Gunnarsson framträder vid de olika konfrontationerna ett par veckor efter mordet är han slätrakad och bär åter en starkt markerad mustasch. Trots att ingen klart sett mördarens ansikte utpekas Gunnarsson på sina kroppsrörelser, sitt kraftfulla ansikte, i ett fall på hans profil och hans klädsel.
Eftersom en fotokonfrontation före en valkonfrontationen polisiärt är helt förkastligt åberopade chefsåklagare KG Svensson detta som skäl till att avstå från häktning. Alla andra omständigheter som pekade mot Gunnarsson sopade han under mattan. Han hade inte tillräckligt ”med is i magen för att genomföra en häktnigsföhandling”, som Hans Holmér konstaterade.
Det finns misstänka småtjuvar som häktas för att inte störa en utredning, men en misstänkt statsministermördare släpps fri.
Här följer nu utdrag ur ett bandat förhörsprotokoll från den underkända valkonfrontationen, som leds av Gunnarssons förhörsledare Börje Wingren (F), Djalo (D). Närvarande som vid alla förhör och konfrontationer, Gunnarssons försvarare Gunnar Falk (A). Inom parentes förhörsledarens kommentar:

F: -Kan du utpeka någon av dom här männen som nu kommer fram en och en?
D: -(Ohörbart).
F: -Du behöver inte uttala dig utan du ser någon.
G: -(Ohörbart)…Nehej. Det är den mannen, därborta, där borta som…
ID har upptäckt den man han redan nu har en känsla av är den rätte. Vi kan inte av protokollet utläsa vem det är, men han har nu enligt sitt eget sätt att se det nämnt en person, ”mannen där borta”.
F: -Du behöver inte uttala dig förrän mannen kommer fram
här. Du kan vara tyst om du inte känner igen någon. Och du
talar om vem det är när han kommer fram och så säger du
numret.
D: -8…8.
F: -Var det åtta?
D: -8 ja.
(ID har alltså inte sagt att det är 8 som är den rätte. Bara bett att få se honom vid spegeln.
Därefter går 8 fram och jag frågar:)
F: -Var det han?
D: -8 och… nehej (ohörbart).
F: -Det var inte 8?
D: -8 och den andra… 8 och den andra… andra, det är andra.

(Liksom många andra konfrontationsvittnen ska även ID ha rätt att först välja mellan några tänkbara personer för att senare helt kunna avfärda dem eller peka ut någon. Det är exakt vad som sker här. Han säger nej till 8 efter att ha sett honom där framme och påpekar nu att det är den andra, troligen avser han ”mannen där borta”. Andra kan ju också vara 2 därför vill jag att han förtydligar detta – och ställer inte en avsiktligt ledande fråga som K G Svensson vill få det till.)

F: -Med den andra menar du nummer 2?
D: -Nummer 2.
(Han bekräftar detta så klart att inte ens advokat Falk har anledning att ingripa. Jag frågar honom om han med den andra menar nummer 2 och det menar han.
Jag ska förtydliga. ID:s snabba kommentar: Det är den mannen, därborta… där borta som… -råkar vara nummer 2.- Kanske tänker jag att han med den andra i själva verket
menar nummer 2 som är Victor Gunnarsson. Därför vill jag att han förtydligar det. Han bekräftar alltså att ”mannen där borta”… den andra… nummer 2 är den han identifierar.
Nummer 2, Victor Gunnarsson, får nu gå fram till spegeln och detta är vad jag menar med det hundraprocentiga utpekandet.)

F: -Med den andra menar du nummer 2?
D: -Nummer 2!
F: -Är du säker på att det är nummer 2?
D: -Jag har träffat med honom.
F: -Det var den mannen?
D: -Ja (ohörbart).
F: -Nu är nummer 2 framme vid spegeln, är det han?
D: -Jag har träffat med honom.
F: -Är du hundraprocentigt säker på att det är han?
D: -Ja!

(Tydligare kan det knappast bli. Alltså, den här invandraren i Stockholm har själv dagen efter mordet gett sig in i denna mordhistoria genom att kontakta polisen och berätta vad han varit med om. Han har inget annat motiv att sticka ut hakan än ren rättskänsla. Han tror att han träffat på mördaren eller någon som vet något om mordet och som ville fly från platsen. När han sedan ställs öga mot öga med den här mannen, Victor Gunnarsson, som han tror är mördaren ((direktkonfrontationen när de möts öga mot öga som jag återkommer till anm.AL)) blir han så rädd att vi måste placera honom på okänd adress med polisskydd under en längre tid. Den mannen tvekar inte ett ögonblick. Han pekar ut nummer 2 och det är Victor Gunnarsson.

Advokat Gunnar Falk (A) får nu tillfälle att ställa frågor till ID:
A: -Du har sett hela gruppen män?
D: -Mm.
A: -Är nummer 2 den man som du är hundraprocentigt säker på stoppade dig?
D: -Det… han har stoppat mig.
A: -Jaha… de övriga männen, utesluter du dom?
D: -Jag känner inte dom.
A: -Nehej. Då har jag inga fler frågor.
Nästa artikel: Avskrift från förhörsprotokoll – Djalo och Gunnarsson möts öga mot i en direktkonfrontation som slutar i språkproblem och kaos. Men Djalo står fast: Han pekar ut Gunnarsson för andra gången.

Palmemordet – VITTNET SOM SKULLE FÅ GUNNARSSON HÄKTAD PEKADE UT HONOM TVÅ GÅNGER MEN UNDERKÄNDES ÄNDÅ -Av Anders Leopold

NYCKELVITTNET DEL 1: DÖBELNSGATAN
Det s k nyckelvittnet i Gunnarsson-utredningen, afrikanen Ibrahim Djalo, bosatt i Stockholm, pekade vid två konfrontationer ut Victor Gunnarsson som den man han mött några minuter efter mordet på Olof Palme.
Hans berättelse om vad som hände på Döbelnsgatan fick chefsåklagare K G Svensson att besluta att begära honom häktad som ”skäligen misstänkt som gärningsman”.
Men när Svensson i förhörsledaren Börje Wingrens häktnings-PM läste att Djalo fått se ett konfrontationsfoto där Gunnarsson var med, ställde Svensson in häktningsförhandlingen – trots två utpekanden av Djalo och en rad vittnesmål om Gunnarssons uppträdande före och efter mordet.
Mordutredarna på våldsroteln ansåg att det var ett sanslöst handlande.
De var inte ensamma om att underkänna Svenssons agerande.
Justitiekansler Bengt Hamdahl lyssnade igenom den sista konfrontationen och skrev i sin rapport:
”Jag vill dock, efter att ha lyssnat till bandupptagning av det förhör varvid Gunnarsson och ID personligen konfronterades med varandra, tillägga att ID uttalat sig på ett sådant sätt att fotovisningen knappast kan antagas ha haft någon betydelse för hans identifiering av Gunnarsson som den person som han sammanträffade med på Döbelnsgatan.”
Jag kommer nu att redogöra för denna kollaps, som fick mordutredningen att komma hopplöst fel redan från början, i tre avsnitt med hjälp av bandade förhörsprotokoll:
1) Händelsen på Döbelnsgatan.
2) Valkonfrontationen.
3) Direktkonfrontationen Djalo-Gunnarsson.
NYCKELVITTNET DEL 1: DÖBELNSGATAN
ID säger i sin anmälan att han någon gång mellan 23.45 och 00.30 startar sin bil på Döbelnsgatan för att köra söderut. Han är mycket osäker på tidpunkten som han senare
drar fram till omkring 23.30. På vänster sida har han då Adolf Fredriks kyrka och bakom sig den korsande Kammakargatan. Därifrån kommer en man springande, passerar honom på höger sida och går ut på övergångsstället framför bilen och stoppar ID.

Ur förhörsprotokollet (inom parentes min kommentar)
”När ID stannade sin bil, så uppger han att han blev omkörd på sin vänstra sida av ett annat fordon. Denna bil höll på att köra över mannen som stannade ID. Mannen stod med armarna korsade över bröstet. ID vevade ner högra fönstret någon decimeter och ropade till mannen att han skulle gå framåt Döbelnsgatan, så skulle ID parkera för att sedan kunna lyssna på vad mannen ville. ID körde fram bilen och parkerade ungefär i höjd med Döbelnsgatan 13.
Mannen sprang efter bilen och kom fram till högra fönstret. Mannen säger till ID att han kan köra honom vart som helst. Huvudsaken är att han kör bort honom från området. ID svarar på detta att han för sin del ska åka hem. Mannen säger till ID: ´Tror du jag är full? Jag har
pengar!` Mannen blir tydligen arg på ID och tar fram en plånbok och visar att han har pengar att betala resan med. ID tror att plånboken var svart. ID uppger att han såg mycket pengar i hans plånbok och han såg tusenlappar. När mannen lutar sig och stöder sig mot bilens tak ser ID att något putar ut till höger på hans klädedräkt. ID lägger märke till att mannen bara har en handske, troligtvis en läderhandske i mörk färg (vid husrannsakan fann man bara en handske). Han hade den på höger hand. Det är ID absolut säker på. Men han är inte säker på om det var en vänster- eller högerhandske.
Mannen talade på engelska och svenska. Han var väldigt forcerad, och det första han sa till ID var på engelska. ID fick också uppfattningen att mannen ville komma in i bilen så fort som möjligt. Han ville inte stå utanför. När mannen begriper att ID inte vill skjutsa honom, så
säger han till honom: ´Djävla svartskalle!´ och att han snart ska få lida. Sedan springer mannen Döbelnsgatan söderut, och i höjd med nummer 9 så springer han in på Johannes kyrkogård. Och ID följer efter sakta med bilen och ser att mannen springer från träd till träd på höger sida
och tappar kontakten med honom mellan andra och tredje trädet.
Mannen var iklädd en mörk rock med huva som han hade fällt upp över huvudet. Han hade även dragit åt snörningen i halsen. Rocken gick ungefär till knäna. På fötterna hade han
ett par kraftiga promenadskor med skaft i läder. Dom var svarta.”