Det svenska trädet skall fällas – en thrillerdokumentär om mordet på Olof Palme – av Anders Leopold – Kapitel 7

INTRO
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Här får du följa med när danska lastfartyg ska frakta amerikanska vapen till Dubai i Persiska viken men omdirigeras till Banda Abbas i Iran. Tillsammans med det amerikanska gisslandramat blev detta Irangate, den kanske största politiska skandalen i modern tid. Du får följa med in i Vita huset där planerna dras upp att tysta FN:s fredsmäklare Olof Palme, som man fruktade var den illegala vapenhandeln på spåren, vilket kunde ha blivit Reagan-administrationens fall om Palme avslöjat detta inför FN.
USA:s vicepresident George Bush och CIA-chefen William Casey initierar attentatet. De samarbetar med den blodbesudlade diktatorn Augusto Pinochet i Chile, som rasar över Palmes inflytande på den demokratiseringsprocess som pågår i hans land, den sydafrikanska aparthedregimens president PW Botha, som i ännu högre grad hatar Olof Palme för den bojkott mot Sydafrika, som han dragit igång, och en grupp i Sverige som vill eliminera honom nu när han åter valts till landets statsminister. Det blir apartheidregimens militära säkerhetstjänst, MI, som planlägger och genomför attentatet.
Mitt material baseras på uttalanden som under åren gjorts i intervjuer, böcker och TV-program av 131 namngivna politiker, militärer, poliser och journalister samt en mängd vittnesförhör. Välkommen till en spännande läsning om Palmemordet.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

STOCKHOLM (TT)
TOLV SVENSKA MARINOFFICERARE ANKLAGAR REGERINGEN PALME FÖR ATT TONA NED UBÅTSRAPPORTERNA OCH INTE TA KRÄNKNINGARNA PÅ ALLVAR.
OFFICERARNA MENAR ATT NORMALISERINGEN MED SOVJET GÅR FÖRE DEN INFORMATION OM DEN SANNA BILDEN AV KRÄNKNINGARNA SOM SVENSKA FOLKET HAR RÄTT ATT TA DEL AV.
STATSMINISTER OLOF PALME SÄGER TILL TT:
-DET FINNS INGET UNDERLAG FÖR KRITIKEN. DEN ÄR OSAKLIG OCH OLÄMPLIG OCH FÅR SES SOM EN UDDA FÖRETEELSE.
ORDFÖRANDEN I OFFICERSFÖRBUNDET, ÖVERSTE BERTIL HAGSTRÖM, SÄGER:
-STATSMINISTERNS ORD KÄNNS OBEHAGLIGA. LANDETS OFFICERARE HAR RÄTT ATT SÄGA VAD DE VILL.
851110-1902

10 NOVEMBER 1985
STOCKHOLM
Victor låg utsträckt i sängen och läste artikeln om de revolterande marinofficerarna i moderata morgontidningen Svenska Dagbladet. Han njöt i fulla drag. Nu fick Palme det hett om öronen.

Finns det ingen i det där gänget som kan utnyttja sin rätt att bära vapen och använda det mot honom? Det måste väl bland landets militärer finnas folk som avslöjat förrädarens dubbelspel och känner det som sin plikt att göra slut på honom. Hade det varit någon annanstans i världen skulle militären gjort en kupp och avsatt bolsjeviken och hans medlöpare.

Vid fotänden av den stora vattensängen som nästan helt fyllde det lilla sovrummet i Victors trerummare stod en halvnaken kvinna och kämpade för att dra en snäv kjol över sina breda höfter.
Kvinnan hette Eva och var i trettioårsåldern. Hon hade långt blont hår som den här tiden på dygnet var stripigt och livlöst. Ansiktet var håligt och blekt då det mesta av makeupen låg kvar på kuddens örngott.
Hon såg på mannen i sängen med rödkantade ögon. Inte för att hon gråtit. Den sortens känslosamma utbrott hade hon vant sig av med på grund av för många drinkar och brist på sömn.
Eva var servitris på restaurang SHT på Kungsgatan, frånskild och barnlös och använde då och då sin kropp för att dryga ut hushållskassan. Hon hade träffat Pat Bon, som han sa att han hette, flera gånger och trott att det kanske kunde bli ett förhållande som gick att bygga en framtid på. Men hon hade ganska snart insett att hon för honom inte var mer värd än en bild i en porrtidning. Under deras bekantskap hade han påstått att han var amerikansk medborgare men att han hade ett svenskt pass också därför att han varit gift med en svenska. De pratade svenska och engelska med varandra och även om hans amerikanska och hans svenska brytning verkade äkta hade hon klart för sig att han var en stor bluff som ljög friskt och levde i en fantasivärld. Hans högerinriktade politiska snack som han drog in henne i, och förresten alla andra han träffade på, var så förvirrat att han när han fick mothugg blev rasande och nästan tappade kontrollen över sig själv. Hon fattade ingenting. Han drack ingen alkohol men uppträdde ibland som om han var starkt berusad. Kanske knarkade han men det hade hon inte heller något bevis för.
Han kunde ena stunden vara mjuk och känslosam och nästa stund högröstad och fullkomligt känslokall. Eva hade som många andra kvinnor fallit för hans tilltalande yttre och ofta belevade sätt men snabbt tröttnat på hans torftiga inre.
Det lilla av självaktning som fortfarande fanns kvar någonstans djupt inom henne revolterade nu mot hans sätt att som vanligt betrakta henne som luft sedan han väl fått köna av sig.
”Vill du att jag ska tala om för dig vad jag tycker? Vill du det?” frågade hon vresigt och tvingades ta ett djupt andetag för att få upp kjolens blixtlås.
Victor lät med en suck tidningen falla ned över ansiktet.
”Jag trodde du hade gått”, sa han kallt.
”Du är en skit i sängen, vet du det? Har du någonsin försökt dig på att tillfredsställa en kvinna, va?”
Hon visste att det var det grövsta hon kunde ta till och hade prövat det förr på andra män som hon ville såra. Många olika reaktioner hade hon fått uppleva men ingen som den här. Han skrattade! Det var fruktansvärt förnedrande.
”So what? Vad hade du väntat dig? Fuck of, baby!”
Hon kände honom för lite för att upptäcka det hotfulla i rösten. I själva verket hade det bränt till av ilska i bröstet på Victor. Inte av sårad fåfänga. Han visste vad han kunde göra med en kvinna när han hade lust. Men hon var ju för fan halvproffs, vad hade hon för rätt att ställa krav?
Han kände hur ilskan övergick i ett häftigt uppblossande hat riktat mot varelsen där mitt på golvet. Hon störde honom. Hon vågade störa honom. Hon var lika irriterande som en surrande insekt som kommit in i hans sovrum genom det gläntade fönstret.
Det här var väl tredje eller fjärde gången han släpat hem henne. Hon hade varit lika full alla gångerna. Den glosögda blicken och den frånstötande pipiga rösten hade i det närmaste varit avtändande.
Han lät tidningen falla åt sidan.
Han rullade över åt vänster och höjde högra handen. Med tummen rakt upp och pekfingret riktat mot Eva avlossade han tre snabba skott.
”Pang! Pang! Pang!”
Hon stelnade till i sina rörelser och stirrade häpet på honom. För ett ögonblick tänkte hon spela med och kasta sig dödligt sårad på golvet men hon hade inte tidigare upptäckt att han hade någon humor. I stället skrattade hon hånfullt åt honom.
”Du är knäpp också! Fattar du det? Totalt växlad. Sådana som du borde låsas in på Beckomberga!”
”Du, om du inte fattar gesten så menar jag att du inte finns längre. So please, hit the road, baby! På direkten!”
Hans röst var vass som en knivsegg. Eva insåg förskräckt att hon gått för långt.
”Jag har inga pengar… du får ge mig en hundring till taxi”, sa hon spakt.
Victor blev rasande. Nu stod hon där och tiggde pengar också! Han slängde undan tidningen och for upp på golvet.
”Ut för helvete!” skrek han och riktade ett slag mot hennes ansikte med knuten näve.
Eva kastade sig åt sidan och kom undan dråpslaget som skulle ha fällt henne till golvet. Hon rusade skrikande ut i hallen. Hatet och vildsintheten hon hunnit se i hans ögon gjorde henne livrädd. Samtidigt som hon fick upp dörren träffades hon av en hård spark i baken och tumlade ut i trappan. Han slet ned hennes kappa från hängaren och kastade den efter henne innan han drog igen dörren med en smäll.
”Förbannade hora!” hojtade han.
När han såg sig själv i sin nakenhet i den stora hallspegeln gav han till ett hysteriskt skratt.
”Victor, din skojare! Du förtjänar bättre brudar än en sån där!” sa han till sin spegelbild som om det var en gammal vän han ville ge lite uppmuntran.
Men mannen mitt emot honom var skoningslös. Hans ögon utstrålade arktisk kyla. Han krökte benen något, rynkade pannan och lät armarna hänga slappt utefter sidorna.
”Dra då ditt kräk!” väste han.
De drog av nödvändighet i spegeln samtidigt med båda händerna.
”Pang! Pang! Pang!”
Han stapplade svårt sårad bort från sin övermäktige motståndare. Ekot från de tre skotten som tonade bort i fjärran övergick i elektroniska tjut från telefonen.
Han tog ett steg in i köket för att se vad klockan var. Halv åtta. Först tänkte han inte svara.Troligen var det någon av hans invandrarelever som hamnat i svårigheter. De kunde vara för jobbiga. Fast det kunde ju också vara hans mor. Hon brukade ringa tidigt och var han inte hemma så blev det senare en massa frågor. Bäst att svara.
Han skyndade in i sovrummet och drog med sig telefonen upp i sängen.
”Victor.”
”Mr Gunison?”
”Ja… jag menar… yes.”
”God morgon, mr Gunison … eller Victor kanske jag får säga. Mitt namn är Tordella, Ben Tordella, och jag ringer från amerikanska ambassaden”, sa en lugn och mjuk röst på svenska med den där typiskt rullande, rikligt diftongerade amerikanska brytning som han själv var så förtrogen med.
För Victor som i sin ensamhet levde någonstans mitt emellan dröm och verklighet orsakade det han hörde samma yrvakenhet som när man häftigt väcks ur den djupaste sömn. Nu hade han spegeln nedanför sängens fotände att titta i.
Han blinkade några gånger för att förvissa sig om att det verkligen var han själv som satt där i sängen och pratade med amerikanska ambassaden. ”Tordella, Ben Tordella!” Det lät precis som ”Bond, James Bond”.
”Ett… ett ögonblick bara”, viskade han och lade ifrån sig luren.
Han gick långsamt ut i köket och hämtade en cigarrett. När han tänt den var den också som ett bevis på att han var vaken. Det här hände verkligen!
Hjärtat bankade i hans bröst och han blev så andfådd att röken sved till i halsen.
”Sorry, sir!” sa han lätt hostande för att visa att samtalet mycket väl kunde föras på Tordellas eget språk.
”Jag hoppas du inte tar illa upp att jag ringer så här tidigt, Victor”, fortsatte Tordella på svenska. Den familjära tonen fick Victor att rodna långt ut i örsnibbarna.

Ta det lugnt bara! Verka inte för angelägen. Hetsa inte upp dig. Låt honom prata.

”Ingen fara, Ben, jag var faktiskt redan på benen.”
”För att gå rakt på sak, Victor. Du vill ju gärna ha kontakt med oss för ett eventuellt samarbete. Av den anledningen skulle jag vilja träffa dig. Ja, för att lära känna dig bättre.”
Victor höll ut luren en bit från munnen för att amerikanen inte skulle höra hans av upphetsning flåsande andedräkt allt för tydligt.
”Ja… det ska väl inte möta något hinder… jag hade tänkt att om vi träffades skulle jag…” Han avbröt sig tvärt och bet sig i underläppen.

Helvete! Håll tungan i styr!

Han hade numera, efter många bortpladdrade situationer och möjligheter tvingat sig att vakta sin tunga.
”Vad säger du om att äta lunch med mig i dag?”
I dag! Lunch! Oh, det blev nästan för mycket.
Erbjudandet var så storslaget att Victor än en gång var tvungen att blinka och gestikulera mot sig själv i spegeln. När dessutom röken från cigarretten stack honom i ögonen var han helt säker på sitt vakentillstånd.

En CIA-agent från amerikanska ambassaden ringer och bjuder mig på lunch. Ingen kommer att tro det. Knappt jag själv gör det. Förresten, ja naturligtvis. Det här kan jag ju aldrig berätta för någon. Aldrig, aldrig! Det här är superhemligt.

”I dag… ja jag har inget inprickat för dagen så det ska väl gå.”
”Bra, jag har ett ärende till centralstationen vid lunchtid. Ska vi säga att vi äter på Hotel Continental? Passar det? Klockan 14.”
Victor nästan stönade fram att det passade utmärkt och så sa de ”good bye” till varandra och ”see you later.”
Han fimpade cigarretten med darr på handen och sträckte ut sig i sängen. Han rullade från den ena sidan till den andra och satte vattnet i rörelse. Nu var det som om han svävade på ett moln.
Jag måste ringa till morsan och berätta. Jo, henne kan jag berätta för. Jag måste berätta det här för någon. Med morsan har jag inga hemligheter. Med farsan och hans religiösa tjafs är det värre. Jävla vad stolt hon ska bli över sin grabb!
Han lyfte handen mot telefonen men den stelnade till med fingrarna utspärrade.

Fan, telefonen kan ju vara avlyssnad. De kanske kollar mig. Det är klart att de har koll på mig. Om de hör att det första jag gör är att ringa till min morsa och avslöja alltsammans är det kört.

Plötsligt satte han sig spikrak upp i sängen. Han hade inte frågat Ben Tordella hur han skulle kunna identifiera honom.
I nästa ögonblick insåg han att det hade varit alldeles onödigt. Tordella skulle naturligtvis omedelbart känna igen Victor Gunison. De hade förstås en personakt på honom med bilder. Kanske smygtagna bilder. Kanske hade de haft honom under bevakning en längre tid för att kolla upp honom.
Utan att veta om det hade han naturligtvis genomgått en stenhård prövning. Och de hade funnit honom lämplig.
”Whaaoooo!” ropade han till och knöt näven mot sin spegelbild.

Från sitt fönster på amerikanska ambassaden i Stockhom kunde ambassadsekreterare Stuart Baker se hur Sveriges Radios byggnad på andra sidan Gärdesgatan tonade bort i ett allt intensivare snöfall.
Den här tiden på året infann sig alltid hos honom en plågsam längtan tillbaka till föräldrahemmet i Cedar Key, en liten by på Floridas västkust med gator som praktiskt taget gick rakt ut i Mexikanska golfens ständigt soldränkta dyningar. Där var han rotad och uppdriven som en planta i sol och värme och för var höst och vinter som han genomlidigt i Washington och – än värre – nu i Sverige tycktes hans kropp förlora en del av sin livskraft. Han blev oftare trött och tänkte på sin företrädare Ken Loomer som dött i cancer.
Stuart Baker hade nyligen fyllt femtioett år. Ålderns första lätta höst hade snuddat vid hans svarta tinningar. Men han var stolt över att ha den tjocka kalufsen kvar och lät den gärna växa sig så lång att den tangerade det lämpliga för en diskret diplomat. Han var av medellängd, en aning rund kring midjan men gav ändå ett vältränat intryck.
Baker hamnade i Stockholm efter presidentskiftet 1981. Han hade då sex år inom CIA bakom sig och avverkat tre CIA-chefer: William E Colby, nuvarande vicepresidenten George Bush – som bara innehaft ämbetet ett år – och Stansfield Turner.En viss besvikelse hade han känt när Turner manövrerades ut av den maktfullkomlige William Casey som hållit i president Reagans valkampanj. Som tack för det hade denne fått välja mellan jobben som försvarsminister eller CIA-chef. Oturligt nog för Baker valde Casey att bli direktör för ”Bolaget”. Om Turner hade fått sitta kvar hade Baker sannolikt ryckt fram som ställföreträdande CIA-chef.
De i det gamala gänget som höll i trådarna placerades ut på olika ambassader för att ge plats för Caseys handplockade män. Att Baker sattes i Stockholm berodde främst på att tjänsten plötligt blivit ledig då Loomer avlidit i cancer. Att Baker överhuvud taget fick vara kvar, med sin breda insyn i verksamheten och kunskap om ”October Suprise”, kuppen mot Jimmy Carter, berodde enligt hans egen uppfattning på att han stått George Bush nära under dennes CIA-tid och alltså kunde räknas in bland vicepresidentens män. Om Baker fick säga det själv hade han en känsla av att ha påbörjat en comeback inom ”Bolaget”. Mer och mer fick han ta över verksamheten i Skandinavien, en region som ur strategisk synvinkel på senare år blivit mycket het med det officiellt neutrala Sverige som en tummelplats för Västeuropas och de båda stormaktblockens spionageverksamhet. Han hoppades snart på att formellt utses till CIA-chef för hela regionen.
Stuart Baker hade ett kvaddat äktenskap bakom sig när han erbjöds jobbet i Stockholm. Han fann att ett miljöombyte skulle fräscha upp tillvaron. Han hade nästan genast träffat en svenska och gift om sig och de hade fått en son som nu var tre år. Det gjorde att han trots allt tyckte tillvaron var dräglig.
”Har du tid ett ögonblick?”
Ben Tordella stod i den halvöppna dörren. Han var kortvuxen och bredaxlad. Den tunna svarta mustaschen underströk hans italienska påbrå liksom det blåsvarta, välkammade håret med den linjalraka benan. Det var en del av hans image och täckmantel att bli tagen för sydeuropé i stället för amerikan. Han var den ende på ambassaden som arbetade för CIA under Baker.
”Visst, visst, kom in du!” sa Baker vänligt.
”Du får ursäkta mig men jag är fortfarande osäker på om vi ska dra in den där grabben Victor Gunison, som han kallar sig, i verksamheten”, sa han och slog sig ned på stolen framför skrivbordet.
Tordella hade läst Victors brev och det hade räckt för att han omedelbart skulle avråda Baker från att använda sig av honom. Grabben levde uppenbarligen i en fantasivärld även om personakten visade på en viss världsvana och språkkunnighet som han tillägnat sig under flitigt resande bland annat flera gånger till USA där han också varit gift under en tid. Men att döma av hans presentation av de egna kvalifikationerna och önskemålen drömde han helt säkert om att bli en livs levande James Bond.
”Fick du en träff med honom?”
”Ja. Vi ska äta lunch.”
”Bra! Vänta då med ditt slutomdöme tills ni har pratats vid”, sa Baker kärvt. ”För min del tycker jag efter vårt samtal i Immanuelskyrkan att han verkar perfekt för det tänkta ändamålet. Och vi behöver ett par till i hans klass; politiska extremister, fanatiker, galningar i största allmänhet som man kan rikta sökarlyset på och som kan störa utredningen. Poängen med Gunison är att han själv har erbjudit oss sina tjänster.”
Stuart Baker hade fått uppdraget av DO (Directorate of Operations) att detaljerat redogöra för hotbilden mot den svenske statsministern Olof Palme och det slog honom att han inte någon gång tidigare tvingats tränga så nära inpå livet på Palme.
Visserligen blev denne kontroversielle socialdemokratiske partichef hans första specialuppdrag när han flyttade till Stockholm. Då var Palme oppositionsledare under en borgerlig regering. Året innan hade han av FN:s generalsekreterare utsetts till medlare i kriget Iran – Irak.
Den gången rörde det sig om en aktuell kartläggning av Palme som skulle komplettera vad som redan fanns i dennes personakt från den tidigare perioden i socialdemokraternas regering. Akten gick tillbaka till 1968 då han hamnade på USA-etablissemangets svarta, eller möjligen röda, lista efter demonstrationen i Stockholm mot Vietnamkriget. Palme gick vid sidan av kommunistiska Nordvietnams Moskvaambassadör Nguyen Tho Chyan.
Inför valet 1982 hade CIA också förgäves genomfört vissa halvhjärtade operationer för att försöka förhindra det socialdemokratiska partiets återkomst till regeringsmakten. Men svenska folket hade vid det laget fått nog av arbetskonflikter och regeringskriser under det borgerliga oket och längtade tillbaka till den gamla trygga ordning som rått under ett halvsekellångt obrutet socialdemokratiskt styre.
Det spel som pågick nu var betydligt allvarligare än den försåtliga kampanjen inför förra valet. Baker hade själv varit med och byggt upp det nät av kanaler som CIA använde sig av för att hämta hem information från världens alla hörn. I dag var intrånget i politikers, militärers och betydande affärsmäns privatliv världen över av en enorm omfattning.
Det var naturligtvis alltid besvärligt att agera mot en regeringschef, och då speciellt mot en som var internationellt uppmärksammad som Palme. Men Stuart Baker hade ingen anledning att bekymra sig särskilt mycket över det svårbemästrade i operationen. Samarbetet med sydafrikanerna i ”Operation Slingshot” fungerade klanderfritt och de kunde vältra över ansvaret på dem.
”Vad som gäller nu, Ben, är att aktivera våra tillfälliga uppgiftslämnare”, sa Baker. ”Vi har behov av nytillskott och det råder det ingen tvekan om. Men än finns det kvar folk som är villiga att serva oss. Många är fortfarande omedvetna om att de arbetar för den amerikanska underrättelsetjänsten, hoppas jag. Hur är det med gruppen RUC (resources under controll)?”
”Jag har gjort en snabbinventering för det här ändamålet av folk inom det svenska försvaret, polisen, riksdagen och industrin som kan tänkas vara nyttiga i kartläggningen av Palme. Där är vi välförsedda. Men vi måste se till att utbetalningarna fungerar etthundra procent. Dessbättre har de flesta konton utanför landet.”
Baker nickade samtycke åt denna självklarhet.
”När såg du något i den vaksamma svenska pressen om en CIA-agent som avslöjats i Sverige?” skrattade han. ”Men egentligen är det märkligt att inte fler gubbar i västvärlden som jobbar åt oss blir röjda. Hela den här våldsamma spridningen utanför våra egna led… jag gillar den inte. Risken för läckage blir alldeles för stor. För att inte tala om vilka möjligheter kontraspionaget får.”
Han var fortfarande kritisk mot CIA-chefen William Caseys omorganisation av ”Bolagets” internationella gren. Filosofin i den var att ta bort större delen av agenterna från ambassaderna där alla visste att de fanns. I stället fångade man numera upp inhemska sympatisörer som under civil täckmantel kunde operera för ”Bolagets” räkning. Till skillnad mot öststaternas värvade agenter arbetade den här gruppen inte i amerikanska multinationella koncerner utan i nationella företag där de hade ett visst inflytande. I Sverige var de flesta som värvats svenska medborgare och de fick bra betalt för sina tjänster. Men de var fruktansvärt svårkontrollerade och risken att en och annan skulle anfäktas av dåligt samvete fanns där alltid.
Han förvånade sig över att så få av CIA:s oftast framgångsrika ingripanden världen över avslöjats sedan USA:s goda rykte befläckats av den oerhört klantigt genomförda Watergateaffären 1972. Det fanns ju alltid så mycket folk inblandade i aktionerna.
På sin höjd hade i kölvattnet av vissa interventioner i andra staters inre angelägenheter vaga rykten om att den amerikanska underrättelsetjänsten legat bakom kommit i svang. Men inga bevis kunde läggas fram, inga vittnen fanns att tillgå. Förresten var det väl ingen som numera reagerade på sådana anklagelser sedan ”Bolaget” oftast oförskyllt under hela 70- och 80-talet fått skulden för det mesta som rubbat folks världsbild.
När de verkligen höll i trådarna och lät marionetterna dansa fanns det alltid en massa villospår tillrättalagda för dem som hade intresse av att forska vidare. Sådant var de numera experter på. De falska spåren tillkom inte av en slump utan var frukten av en oerhört väl förberedd desinformationsplan som utlöses efter varje enskild operation.
Man kunde ha vilken uppfattning som helst om vicepresident George Bush´s enda år som CIA-chef mellan 1976 och 1977 men han skulle definitivt bli ihågkommen för konstruktionen av desinformationssystemet. Inte en enda operation fick genomföras förrän det fanns en komplett desinformationsplan som sopade igen alla spår som ledde till CIA.
Det var det Baker höll på med när det gällde den svenske statsministern. Genom att ta fram en komplett hotbild, vilket sydafrikanerna inte kunde komma i närheten av, kunde man efter aktionen, om det nu gällde att eliminera målet, portionera ut desinformation i riktning mot flera av de olika hoten och på så sätt åstadkomma ett utredningskaos. Folk som värvades till uppdraget och stod utanför ”Bolagets” moderorganisation skulle samtidigt dribblas bort så till den milda grad att de senare inte kunde vittna om att CIA låg bakom. Några därför att de var totalt vilseledda, andra för att de på grund av oklara omständigheter inte längre var i livet.
”Apropå det”, sa Baker. ”Läste du om officersrevolten i Svenska Dagbladet?”
”Nej, jag hann inte med några tidningar innan jag stack. Det blev lite stressigt. Men jag hörde något på bilradion på vägen hit. De är tydligen urförbannade på regeringens sätt att tona ner utbåtskränkningarna.”
”Just precis! Och den här gången rör det sig inte om det gamla vanliga tjatet om brist på materiel och effektiva vapen i jakten på ubåtarna. Jag är övertygad om att det här missnöjet har rötterna i en allt aktivare fosterländsk rörelse, sannolikt en välorganiserad sådan.”
”Du får det att låta som om man förbereder en militärkupp.”
Baker skrattade till. ”I Sverige? Ånej, så långt vill jag inte gå. Men vi har sett sådana frön gro i andra länder med socialistiskt styre. Även om jag tycker mig höra hur vapen osäkras tvivlar jag på att de i det här landet avlossas.”
Tordella tände tankfullt en cigarrett.
”Du, det här kommer ju faktiskt ganska lägligt för oss.”
Han drog ett par djupa bloss och följde rökmolnets rörelse upp mot takventilen. ”Här kan man verkligen tala om ett spirande hot mot Palme. Det behöver ju inte vara en komplott, det räcker med lite fosterländsk fanatism och goda nerver.”
”De är grundlurade, Ben. Grundlurade.” Han skrattade till och log åt sin egen vitsighet när hans ord förde tankarna till den grundstötta, ryska Whisky-ubåten i Sveriges södra skärgård.
”Här tror de sig utkämpa något sorts kallt krig mot Sovjet och är förbannade för att regeringen inte ger försvaret tillräckliga resurser för att en gång för alla få bukt med inkräktarna. Och de tror i sin enfald att den socialdemokratiska ministären, framför allt dess ledare Palme, lägger hinder ivägen därför att han går Sovjets ärenden.”
”Ja, där har vi verkligen gjort ett bra jobb. Det förvånar mig att det inte räcker för att de där officerarna ska ta till vapen”, småskrattade Tordella.
”De har gått på den här valsen ordentligt. De är som sagt grundlurade. De skulle bara veta att ryssen är där för att städa upp och NATO för att hålla ett öga på Ivan. Tidvis har det varit en trafik som kan liknas vid rusningstid i T-banans vändkors.”
Baker log inåtvänt. Han tänkte på att den svenska militära underrättelsetjänstens samarbete med CIA var på områden som tjänade USA:s syften betydligt bättre utvecklat än vad det svenska försvarsministeriet ens kunde drömma om. Att sedan säkerhetspolisens och ”Bolagets” relationer var i det närmaste nedfrysta sedan flera år var en annan sak.
Framför allt tyckte han att samarbetet med det utomordentligt sklickliga folket på Försvarets radioanstalt (FRA) fungerade perfekt. Svenskarna hade ju också ryssarnas förtroende och fungerade ibland som kurirer mellan CIA och GRU, den ryska militära underrättelsetjänsten. De slog sig ju inte gärna ned vid samma bord och pratade med varandra.
Stuart Baker tyckte ibland, så halvsvensk han nu blivit, att det var generande att staten inte hade bättre insyn i den här verksamheten. Men helt utanför var inte den svenska regeringen när CIA och FRA med gemensamma ansträngningar lyckades få ut den innestängda miniubåten från Hårsfjärden i Stockholms skärgård i oktober 1982 efter en utdragen jakt som uppmärksammats över hela världen.
De flesta svenska politiker, militärer och journalister och därmed också allmänheten levde vidare i tron att det var en rysk ubåt som smitit trots att den praktiskt taget låg i håven. Ett fåtal visste att portarna öppnats för den. Och ännu färre visste att det var en västtysk utbåt ur NATO- flottan.
Baker var själv med och manövrerade operationen efter direktiv från Pentagon, USA:s centrala militärstyrelse. Med ett minimalt antal nyckelpersoner inblandade, bland dem statsminister Palme och den nytillsatte försvarsministern Börje Andersson, lyckades man från Pentagons sida övertyga svenskarna om de oerhörda internationella komplikationer som skulle uppstå om en ubåt ur NATO:s flotta bombades upp istället för en ur Warszawapaktens.
Försvarsminister Andersson ville inte acceptera detta och krävde att utbåten skulle tvingas upp. När han inte fick sin vilja igenom begärde han avsked. Den officiella motiveringen om sin avgång efter 54 dagar som försvarsminister var att han var så djupt rotad i sin hemstad Borlänge att han ville återvända dit. Baker log för sig själv och antog att även Andersson gjorde det. Skälet till att utbåten smög omkring inne i de svenska skärghårdens allra känsligaste område var att den letade efter ryska mineringar. Eller rättare: uppdraget var egentligen att kontrollera att ryssarna städat up efter sig. Det här gick tillbaka till slutet av 70-talet då Sverige hade borgerliga regeringar som satt mer eller mindre ostadigt mellan åren 1976 och 1982. Flera höjdare inom regeringen umgicks allt oftare med NATO-folk i Bryssel.
Att CIA höll ett öga, eller snarare ett öra, på de hemliga mötena var självklart. Att GRU lyckades avslöja dem var bara en bekräftelse på hur man framgångsrikt lyckats få grepp om borgarnas makthavare. Och ryssarna fick skrämselhicka. Man såg framför sig de första stegen mot konkreta förhandlingar om en anslutning av Sverige till NATO.
Det var den sovjetiske avhopparen och skandinaviske KGB-chefen Oleg Kandorskij, som spionerat för den brittiska underrättelsetjänsten sedan 1972, som i augusti 1985 i samband med avhoppet i London mera i en bisats avslöjade att ryska ubåtar minerat känsliga svenska farvatten. Och det handlade inte om nyårsbomber.
Minorna var små 80 kilo tunga, taktiska kärnvapen som anbringats på botten intill större berg och klippor, så effektiva att alla svenska försvarsanläggningar i stockholmsområdet skulle dränkas av störtvågorna om de utlöstes. Därtill skulle sannolikt den svenska huvudstaden ha utplånats.
Avsikten var att aktivera minorna om Sverige gick med i NATO och konflikt utbröt. Tekniken var rätt enkel och följde ungefär den amerikanska förlagan som kontraspionaget presenterat i Moskva kort efter de första amerikanska provsprängningarna. En ubåt på kortdistans utlöste en mottagare, inte större än en svensk tiokrona, vilken flöt upp till ytan och var kopplad till minan med en fiskrevstunn superstark optisk kabel. Därefter var det bara att trycka på knappen från någon lämplig stridsledningscentral i luften eller långt inne i Sovjet och låta signalen via satellit nå mottagaren.
Baker var fullkomligt övertygad om att den ryska ubåt som gick på grund i den sydsvenska örlogsstaden Karlskronas skärgård var ute på ett sådant mineringsuppdrag i detta militärstrategiskt oerhört viktiga område. Den var på väg in bland öarna när botten plötsligt höjde sig och den gick på grund. Trots attde gamla Wisky-ubåtarna inte var bestyckade med kärnvapentorpeder i fredstid kunde det svenska försvarets forskningsanstalt (FOA) vid mätningar utanför ubåtsskrovet konstatera att det verkligen fanns en kärnladdning ombord.
När sedan Sverige fick tillbaka den socialdemokratiska, sovjetvänliga regeringen 1982 började ryssarna omedelbart att städa upp efter sig. Övervakade av NATO. Baker visste att det fanns svenska politiker som kände till hur det förhöll sig med den livliga trafiken. Båda stormakterna turades om att kränka svenskt territorium. Men sannolikt hade man inte klart för sig varför de gjorde det. Marinofficerarna som nu revolterade hade däremot genom CIA:s desinformationsprogram fått den absoluta uppfattningen att det rörde sig om ryssar som var ute på spaningsuppdrag. Bakers egen organisation gjorde ett och annat för att hålla dem kvar i den tron.
Stuart Baker hade föreslagit DO att så fort som möjligt utnyttja situationen i en desinformationskampanj. Avsikten var att vidga sprickan mellan den på grund av den borgerliga valförlusten djupt besvikna militären och den socialdemokratiska regeringen. Samtidigt kunde då världen beskåda hur den svenske statsministern knappt hunnit komma till makten igen förrän han inledde sitt intima förhållande med Sovjetunionens ledare. Med tanke på den nu uppblossade officersrevolten och Palmes förestående resa till Sovjet var det lämpligt att snabbt aktivera kampanjen.
Det såg ut som en slump men var bara ännu ett prov på Bakers effektivitet att den skotske sovjetkännaren Peter Johnson asnlitats av den svenska utbåtsskyddskommissionen. Det skedde på Bakers och Johnsons initiativ men vad man från svensk sida inte visste var att Johnson var starkt knuten till NATO och den brittiska underrättelsetjänsten MI6. Bakers plan, som djupt imponerat på ”Bolagets” ledning i Langley var att Johnson vid ett strategiskt lämpligt tillfälle, kanske alldeles före statsminister Palmes sovjetresa, skulle gå till svenska massmedia och avslöja historien om den ”ryska” ubåten som avsiktligt släppts. Johnson var för övrigt inte bara svenskättling utan också en trovärdig person. Han skulle uppge att hans sagesmän var svenska marinofficerare som i hemlighet försett honom med denna information i hans egenskap av sovjetexpert och medlem i kommissionen. Givetvis skulle hans ”avslöjande” slå ned som en bomb. Inte minst med tanke på den djupa misstron mot Palme i officerslägret.
Baker hade fått klartecken. Alla var överens om att effekten skulle bli verkningsfull. För det första borde det rabalder som åstadskoms för alltid dränka eventuella spekulationer om att det rörde sig om en ubåt från väst. För det andra skulle Sveriges regering på ett mycket konkret sätt utmålas som undergiven Sovjet. Och för det tredje höll man landets militärer, och då särskilt marinofficerarna, kvar i tron att de enbart jagade ryska ubåtar men samtidigt kände att det var en meningslös skenfäktning då de som hamnade i fällan ändå släpptes.
”OK, Ben!” sa Stuart Baker och reste sig. ”Då kör vi igång. Jag har lite att plocka med några timmar innan jag åker hem och fräschar upp mig.”
”Visst fan, du ska ju på middag i kväll.”
”Ja, jag vill ju inte påstå att det känns allt för uppmuntrande. Men diplomatin har ju sina givna spelregler.”
Middagen var arrangerad av Sveriges regering. Man ville tacka för den amerikanska regerings gästfrihet i samband med statsminister Palmes och den svenska delegationens vistelse i USA under FN-jubileet.

Ben Tordellas första intryck av Victor när de träffades på Continentals restaurang och småpratat en stund om alldagliga ting, medan de tuggade i sig var sin entrecote med vitlökssmör, var att han var en aktör. Hans gester var överdrivet livliga, han skiftade elegant i röstläget när han övergick från högröstat skrävlande till förtroligt informerande. Han formulerade sig väl och växlade skickligt mellan svenska och engelska. Blicken var ibland medvetet stadig och forskande som om den tränats och finputsats framför en spegel.
Han var oklanderligt klädd i kritsträcksrandig kostym, vit skjorta och diagonalrandig slips. En kompakt byggd man med mörkt hår och en bred mustach vilket gav honom en sydeuropeisk framtoning inte helt olik Tordellas egen. Servitören kunde mycket väl ta dem för två italienare eller spanjorer.
En av Tordellas första frågor som gick rakt på sak ställde denne vid kaffet.
”Varför vill du arbeta för oss?”
Victor förvånade sig själv över att han inte var särskilt nervös. Det här gillade han. Han kände på sig att han spelade sin roll väl. Tordella verkade tuff men han log hela tiden mycket vänligt.
”Det har du säkert förstått av mina brev”, svarade Victor frankt.
Tordella uppskattade svaret.
”Men okay, det är som jag skrivit”, fortsatte Victor. ”Det gäller att stå emot den kommunistiska anstormningen… hotet mot den fria världen, hotet mot Sverige och Västeuropa. När det gäller detta då är jag beredd att göra vad som helst och USA är det enda hopp den fria världen har.”
”Anser du att neutrala Sverige på något sätt hotas av Sovjet? Jag tänker på det här med utbåtskränkningar och diplomater som utvisas misstänkta för spioneri.”
”Hotas? Nja, snarare skulle jag vilja säga att Sverige under socialdemokratisk ledning är på väg att bli Sovjets allierade. Dörren står snart på vid gavel. Det är bara för ryssarna att kliva på. Du vet väl att Palme ska till Sovjet? Vad säger du om det? Han har knappt hunnit bli statsminister igen förrän han ska över dit och rapportera.”
Tordella var tillfreds över att Victor själv förde in samtalet på Palme. ”Du anser alltså att Palme arbetar för Sovjet?”
”Ja, det gör jag… ingen tvekan här inte. Han är med sitt inflytande det största hotet mot Europas frihet. Och det är faktiskt inte bara jag som påstår det. Det har många av våra främsta debattörer sagt offentligt, att Palme uppträder som om han skulle bygga en bro mellan öst och väst som ryssarna ska klampa över på för att sprida världskommunismen. Jag ska tala om för dig…”
Han böjde sig över bordet och sänkte rösten. ”Jag ska säga dig att statsminister Palme är ute efter posten som FN:s generalsekreterare och han vet att USA inte gärna vill ha honom där, men han tror att han kan nå dit med ryssarnas hjälp. Det skulle passa dem utmärkt att ha en handgången man på den posten. Därför tiger han om dem som förföljs i öst för att de kämpar för sina fri- och rättigheter. Han låter Sovjet styra sin utrikespolitik, han tonar ner utbåtskränkningarna, han låter inte folk få veta vad det handlar om och det vill jag kalla landsförräderi.”
Mot slutet kunde Victor inte lägga band på sig utan rösten stegrades så han skrek ut ordet landsförräderi så de flesta rörelser stelnade bland dem som befann sig i lokalen.
”Jag ber om ursäkt”, muttrade han och såg sig osäkert omkring i den glest besatta restaurangen. ”Man ska inte höja rösten för högt om sådana här saker i socialdemokraternas Sverige. Det finns alltid folk som lyssnar. Precis som i Sovjet.”
Till sitt första intryck av Victor Gunnarsson kunde nu Tordella lägga att denne verkligen led av manisk kommunistskräck sådan man kunde se den frodas hemma i USA. Och att han hatade sin svenske statsminister rådde det knappast någon tvekan om.
”Vad tycker du om Palme som politiker… nationellt så att säga?” frågade Tordella.
”Han är en aggressiv lögnare som far med halvsanningar för att komma åt sina motståndare”, fortsatte Victor med tillkämpad behärskning. ”Moderaterna utsätts ständigt för dessa påhopp… jag är inte höger själv men man kan ju inte undgå att märka hur Palme försöker få moderaterna att framstå som en andra klassens svenska medborgare, som en sorts ohyra… jag tror Palme kallat några av sina debattmotståndare för babianhannar vid något tillfälle. Och i gengäld kallar numera moderaterna Palme för en dr Jekyll och mr Hyde, en som uppträder hänsynslöst och utan skrupler utåt men privat är en charmig och intelligent person.”
”Du har en ganska klar bild av Palme…”
”Och han är maktlysten och förljugen och en fara för det här landet! Det är sanningen!” avbröt Victor återigen med stegrad stämma.
De satt tysta en stund och blossade på varsin cigarrett. Victor tog tillfället i akt och letade i sitt minne efter flera angrepp på Palme. Det stod klart för honom vad Tordella var ute efter: en person som tyckte så jävla illa om Palme och hans parti att han var motiverad att till varje pris sabotera deras verksamhet. Han funderade på om han skulle nämna något om vad han redan hade gjort. Men han insåg att det var att gå händelserna i förväg och kunde skada hans situation om amerikanen tyckte det var fel. Victor kände sig lugn. Han var säker på att CIA-mannen inte missat hans uppriktighet i krtiken mot Palme. Så kom han att tänka på den omskrivna Harvardhistorien som just nu var aktuell.
”Ja, och det här med Harvard visar att han inte är ett dugg bättre än sina gelikar som försöker mygla sig fram i det svenska samhället. Hur fan kan en socialdemokratisk statsminister göra något så huvudlöst? Fattar du det? Låta sitt arvode gå till sonens studier vid universitetet och på så sätt försöka smita undan skatt. Det säger en del om det mygelsamhälle som socialdemokraterna byggt upp.”
Ben Tordella hade hört nog. Han kände ingen sympati för Victor men om nu Baker ville ha en fanatiker som var ute efter Palmes skalp så hade han en här. Det framgick ju tydligt att grabben var ärligt övertygad om att Palme skulle sälja Sverige till ryssarna i händelse av en konflikt. Det var en tillräckligt sjuk tanke för att Tordella skulle övertygas om att Victor var rätt man som en eventuell scapegoat eller varför inte rent av gärningsman.
”Som du förstår Victor ville vi ha det här informella samtalet för att lära känna dig lite bättre. Om vi behöver dina tjänster kommer vi att höra av oss. Vad som är viktigt och en förutsättning för ett framtida samarbete är att du inte med ett ord för någon nämner att vi haft den här kontakten. Är det klart?”
”Fullständigt! Ben… får jag fråga en sak? Jag har läst någonstans att varje agent har en kontrollör… oftast på en ambassad. Blir du min kontrollör om jag jobbar för er?”
Tordella höll på att slå sig för pannan med ena handen men höll god min och log lätt överseende åt det agentromantiska i Victors fråga.
”Kontrollör är kanske inte rätta benämningen i de här sammanhangen. Kalla det hellre kontaktman. Och det kan vi nog säga att jag blir när det gäller dig.”
”En annan sak”, fortsatte Victor med märkbar upphetsning. ”Du har inget konkret för mig? Nu på direkten. Något jag kan jobba med tills vidare. Ni behöver inte tänka på att betala något. Bara för att jag ska kunna visa vad jag kan bidra med. Kanske om jag gör några jobb åt er… kanske kan ni ordna en resa till USA för mig. Kanske uppehållstillstånd och sånt där. Ni har väl någon utbildning man kan få gå igenom?”
Tordella anlade en allvarlig min för att inte bromsa upp Victors entusiasm.
”Inte vad jag kan komma på just nu. Vi vill först diskutera din person lite mera ingående. Men jag kommer att föreslå dig för inhopp i vår verksamhet och det gör att du säkert kan räkna med att vi snart hör av oss. OK?”
”OK.”
De skildes gående åt var sitt håll utanför Continental som om de aldrig träffats.

Nej, helt nöjd var inte Victor. Han ville inte sitta med armarna i kors nu när det stod klart att han behövdes.
När han åter var hemma i sin lägenhet i södra stockholmsförorten Skärholmen kände han sig upprymd. Han kokade starkt kaffe och kom att tänka på att Tordella under lunchen inte ens frågat om han ville ha något starkt att dricka. De måste naturligtvis ha klart för sig att han nästan aldrig drack alkohol.
Utom vid vissa tillfällen. Nu var det ett sådant. Han tog fram sin bjudwhisky och slog upp några droppar i ett dricksglas. Det här måste firas!
Vad kunde han nu hitta på? Nu när de visat sitt intresse kunde de väl sätta något i händerna på honom. Annars fick han väl själv finna ut något bara för att visa vad han dög till. Han slog sig ned vid köksbordet och smuttade på whiskyn. Då föll blicken på en av pärmarna i väggbokhyllan. Den med de anonyma breven som han funderat på att berätta om för Ben Tordella.
Han plockade fram den och bläddrade med stigande upphetsning bland kopiorna som han ordnat i datumföljd. Det var exakt trettiosex stycken alla skrivna före valet. Han flinade till för sig själv när han tänkte på vilket jävla liv det måste ha blivit inom partiet och vilken massa skit den påhittade avsändaren måste ha fått. För att inte tala om vilken demoraliserande verkan bland sossarna de måste ha åstadkommit.
De flesta breven hade han undertecknat med Henrik Hanssons namn. Hansson var en av partiets mera framträdande ideologer och debattörer. I dennes namn hade han skickat flera brev till Palme, fräna och kritiska, och till Göteborgs arbetarekommun, Aftonbladets chefredaktör och till en rad figurer i den s k rörelsen.
Han beundrade sin kluriga handstil som han tycktes kunna variera i det oändliga. Nästan alla brev hade han textat. Det skulle till åtskilligt utredningsjobb innan en skriftexpert kunde lista ut att det var samma brevskrivare.
Festligast var breven från invandrare. Han skrattade till över alla vanvettiga ordvändningar han hade har fått ihop.

Fy fan vad jag har lurat dem! Men Hansson får skylla sig själv. Det var han som gav mig idén.

Henrik Hansson hade i fräna ordalag i en artikel i Aftonbladet fördömt moderaterna som i valrörelsen bestämt sig för att skicka runt anonyma brev, så kallade ”Otto Ruben Svensson-brev”, undertecknade av kända socialdemokrater för att på så sätt skapa splittring inom partiet.
Det var ett fullkomligt vanvettigt tilltag men Victor tyckte idén var lysande och värd att ta efter.
Att skriva i Hanssons namn var lagom infernaliskt. Så länge mottagaren trodde att Hansson var avsändaren måste det orsaka stort obehag. Han var ju ändå en person värd att lyssna till. När sedan väl förfalskningen upptäcktes fick moderaterna på skallen. Det hade han ingenting emot.
Victor läste det första brevet han skickat till statsminister Palme den åttonde augusti 1985:

Bäste Olof!
Du börjar bli en belastning för svensk arbetarrörelse. Man får helt enkelt inte agera så klumpigt och odiplomatiskt som du gör om man är landets statsminister!
Jag ger dig ett gott råd:
1)Tillkalla snarast en presskonferens;
2)Redogör sanningsenligt för allt du känner till om föredraget i Harvard, USA, och din sons studier där;
3)Låt offentliggöra den ”extra” deklarationsbilaga som du insänt till taxeringsmyndigheten!!
Vägrar du detta har du verkligen gjort vårt parti en björntjänst i detta val. Inser du inte att dina handlingar får folk att vända socialdemokratin ryggen bör du avgå!
Det finns all anledning att du och ditt parti agerar försiktigare i årets val.
Den smutisga hantering ni hittills ägnat er åt kommer bara att slå tillbaka mot er själva.
Polisutredning pågår om de förfalskade brev som moderater tillsänt landets statsminister i mitt namn. Det är nödvändigt, för din egen politiska framtids skull, att du upphör med att sanktionera den här typen av simpla övertramp. Bevis föreligger, som direkt utpekar dig själv som vid dessa brevs tillkomst. Du borde vara tillräckligt rustad på det intellektuella området för att inte ägna dig åt sådana här barnsliga lekar!”
Partihälsning Henrik Hansson.

Han slog upp ännu en whisky. Nu kände han sig inspirerad. Han gick efter penna och brevpapper. Som vanligt placerade han ett linjerat ark under brevpapperet för att det skulle bli raka och snygga rader.
Jo, han skulle skriva till Olof Palme och tala om för honom vilket svin han var som tänkte åka till Sovjet. Det skulle vara hotfullt och undertecknat med en en hög militärs namn. Varför inte ÖB?
Med spretiga och något bakåtlutade bokstäver började han texta:
Käre Olof!

Det svenska trädet skall fällas – en thrillerdokumentär – av Anders Leopold – Kapitel 6

INTRO
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Här får du följa med när danska lastfartyg ska frakta amerikanska vapen till Dubai i Persiska viken men omdirigeras till Banda Abbas i Iran. Tillsammans med det amerikanska gisslandramat blev detta Irangate, den kanske största politiska skandalen i modern tid. Du får följa med in i Vita huset där planerna dras upp att tysta FN:s fredsmäklare Olof Palme, som man fruktade var den illegala vapenhandeln på spåren, vilket kunde ha blivit Reagan-administrationens fall om Palme avslöjat detta inför FN.
USA:s vicepresident George Bush och CIA-chefen William Casey initierar attentatet. De samarbetar med den blodbesudlade diktatorn Augusto Pinochet i Chile, som rasar över Palmes inflytande på den demokratiseringsprocess som pågår i hans land, den sydafrikanska aparthedregimens president PW Botha, som i ännu högre grad hatar Olof Palme för den bojkott mot Sydafrika, som han dragit igång, och en grupp i Sverige som vill eliminera honom nu när han åter valts till landets statsminister. Det blir apartheidregimens militära säkerhetstjänst, MI, som planlägger och genomför attentatet.
Mitt material baseras på uttalanden som under åren gjorts i intervjuer, böcker och TV-program av 131 namngivna politiker, militärer, poliser och journalister. Välkommen till en spännande läsning om Palmemordet.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

KAPITEL 6
WASHINGTON (TT-AFP)
SVERIGES STATSMINISTER OLOF PALME HAR UNDER BESÖKET I NEW YORK HAFT EN RAD BILATERALA MÖTEN MEN HAR ÄVEN AGERAT I SIN ROLL SOM FN:S MEDLARE I KONFLIKTEN MELLAN IRAN OCH IRAK.
HAN HAR DISKUTERAT FRÅGAN MED GENERALSEKRETERARE PÉREZ DE CUÉLLAR, IRAKS VICEPRESIDENT OSMAN KHANI OCH IRANS UTRIKESMINISTER SAID DARY TALABANI.
IRAN ANSER ATT IRAK ÄR ANGRIPARE OCH DÄRFÖR SKALL STRAFFAS. IRAK Å SIN SIDA KRÄVER OMEDELBART VAPENSTILLESTÅND OCH ÅTERTÅG TILL DE FAKTISKA GRÄNSERNA. LÄGET ÄR FASTLÅST OCH NÅGON NY RESA TILL OMRÅDET ÄR INTE AKTUELL, OMTALAR PALME.
851023-1806

25 OKTOBER 1985
WASHINGTON
När William Casey tog hissen ned från sjunde våningen i CIA- högkvarteret i Langley hade han bestämt sig för två saker.
Det ena var att han från och med nu inte enbart skulle betrakta den svenske premiärministern Olof Palme som en högriskfaktor utan också som sin personlige fiende. Alla som hjälpte sandinisterna i Nicaragua var hans personliga fiender.
Han hade häpnat när han hörde avlyssningsbandet från svenskens inofficiella möte i lyxsviten på United Nations Plaza Hotel med Nicaraguas diktator, han vägrade kalla honom president, Daniel Ortega. Inte bara på grund av den familjära samtalstonen dem emellan utan kanske mer för att det lilla skitlandet långt där ute i världens periferi, som gjorde anspråk på att vara en demokrati, bestämt sig för att fortsätta med ekonomiskt stöd till det kommuniststödda Nicaragua. Detta trots att sandinisterna nu inskränkt, nej, avskaffat de demokratiska rättigheterna för att komma åt contrasanhängare som kämpade för landets befrielse från kommunismen. Det hade gjort honom urförbannad.
Det andra var att omedelbart låta DO (The Directorate of Operations som leder CIA:s underjordiska verksamhet utomlands) göra en fullständig genomlysning av den svenske premiärministerns situation, politiskt och privat, samt fastställa hotbilden mot honom. De kunde inte enbart lita på sydafrikanernas agerande. De måste själva ha en fullkomligt klar bild av läget. Om deras alierade misslyckades skulle det finnas en plan B för att neutralisera eller eliminera det fastställda målet.
Casey hade gått igenom situationen med vicepresident Bush och de hade inga som helst betänkligheter. I Bush`s specialkommando OSG (Operation Sub Group) fanns ett särskilt hit-team som ledde sådana aktioner, OSG 3, som under en period haft Oliver North som chef. OSG 3 hade till uppgift att neutralisera politiker både inom och utom USA som agerade mot amerikanska intressen. Det fanns tre former av neutralisering: hot, utpressning eller eliminering, det vill säga mord.
Oftast överlät Bush till OSG att besluta om lämpliga åtgärder, till exempel anlita grupper i andra länder för att genomföra en aktion. Nu hade sydafrikanerna initiativet och Casey var säker på att det handlade om eliminering.
Han var smått irriterad över att han inte hade mer inflytande på ”Operation Slingshot”, men den sydafrikanske majoren Craig Williamson, som av president Botha utsetts att med sin organisation Long Reach leda operationen, hade försäkrat honom om att det fanns vattentäta skott som skulle leda all efterforskning och utredning käpprätt åt helvete, som han blygsamt uttryckt sig.
Regnet vräkte ned från en blygrå himmel. En av vakterna spände upp ett paraply och lotsade den hukande CIA-chefen ut till den svarta Forden som stod där trygg som en stridsvagn med sin pansarkaross och sitt förstärkta, minsäkra golv. Han slängde in dokumentportföljen före sig i baksätet innan han flåsande baxade in sin otympliga kroppshydda.
Vakten slog igen dörren. Det hördes ett svagt knäppande när den gick i lås.
Casey kände som alltid ett visst obehag att sitta inlåst bakom okrossbara rutor i de officiella regeringsbilarna. Istället för att uppleva att han skyddades tyckte han det mera verkade som han tagits i säkert förvar. Inspärrad. Faktum var ju att han inte kunde ta sig ut förrän någon annan bestämde sig för det. Det behövdes inte mycket för att han skulle gripas av samma panik som en fluga mot ett fönster.
Något lugnare blev han när han kände igen chauffören som hälsade honom välkommen i högtalaren som om det gällt en vanlig sigthseeingtur genom Washington och inte snabbast möjliga förflyttning i eftermiddagstrafiken till Vita huset.
Casey gjorde en hälsningsgest med högerhanden. Vid sidan om sig hade chauffören en av CIA:s egna säkerhetsvakter med laddat automatvapen i knäet. Under sina fyra år som CIA-chef hade hans livvakter inte behövt ingripa en enda gång. Men de fanns där alltid beredda i hans närhet så inte ens den kortaste promenad på stan fick honom att känna sig privat.
Ibland upplevde han det som meningslöst. Om någon verkligen ville göra slut på honom fanns det ju tusen möjligheter trots livvakterna. Inte ens det enorma livvaktsuppbådet lyckades ju hindra en galning från att sätta en kula i Reagan i mars 1981. Sedan dess hade övervakningen blivit effektivare med förtrupp, eftertrupp och ett extra lager i skyddsringen kring honom.
För egen del oroade han sig mest för att bli kidnappad och det försvårades ju i hög grad av att en beväpnad livvakt fanns i närheten. Så han hade inga som helst planer på att dra in den. Men att bli skjuten på öppen gata det gick inte att hindra om någon verkligen ville försöka sig på det. Trots det vägrade han att ta på sig den fruktansvärt obehagliga skottsäkra västen.
Det var inte utan att han ibland längtade tillbaka till friheten på Park Avenue i New York där han haft sin advokatpraktik och kunnat ge sig ut bland folk utan minsta känsla av hot. Han undrade i sitt stilla sinne om det numera fanns någon plats på jorden där en regeringsmedlem rörde sig fritt bland undersåtarna utan livvakter. Han trodde det knappast.
Det var i alla fall han som hade begärt ett informellt sammanträffande i Vita huset med Robert McFarlane för att diskutera några av avlyssningsbanden från FN-veckan. Det fanns mycket att välja på. Fyra pärmar med utskrifter. Fyra tegelstenar. Han drog en djup suck.

Det spelar ingen roll hur mycket elektronik man använder sig av, till slut blir det i alla fall en satans massa papper att ta sig igenom.

Men SCE-pojkarna hade varit grundliga. Inte ett enskilt samtal på något enda hotell som haft minsta tänkbara officiella karaktär hade de missat. På de stora hotellen i lokaler där det fanns anledning att vänta diverse samtal av sladderkaraktär handlade det om buggning med känsliga sändare instuckna i knappnålssmala hål i väggarna, oftast i tavlornas spikhål. De var i det närmaste omöjliga att spåra för det gästande säkerhetsfolkets städpatruller. För att klara det krävdes både avancerad elektronik och gott om tid och de hade under dessa dagar ingetdera.
De delegater som var klart medvetna om avlyssningsriskerna improviserade sina möten. Men det var inte många som kom undan. På något kvarters avstånd hade parabolantennernas hyperkänsliga detektorer genom fönster och väggar riktats in på de samtalande och minsta viskning hade i de flesta fall fastnat på banden.
William Casey var mycket imponerad. Han hade inte hört om de börjat ta lasern till hjälp ännu. Det var det senaste påfundet, att helt enkelt rikta en laserstråle mot målet vars yttersta spets fungerade som sändare. På långt håll kunde de lyssna via ett fönsters vibrationer, på några hundra meters avstånd kunde de köra in strålen genom väggen och få det att verka som rena radiosändningen. Mottagaren till lasersändaren kunde sedan i sin tur kopplas till en satellit som vidarebefordrade samtalet. Pojkarna hade utlovat direktsändningar från vilken plats som helst på jorden, det var bara att välja ut målet. Casey var inte bara imponerad, han var mycket stolt över sina duktiga pojkar i SCE.
Det mesta av det som fanns på banden var enligt Casey kvalificerat skitsnack ackompanjerat av klirrandet från drinkglas. Fram på småtimmarna dessutom på en engelska som verkade mer kryptering än begripligt språk. Det hade fått DDI:s översättare och analytiker nära randen till sammanbrott.
Han hade lagt tre band åt sidan och själv lyssnat igenom dem flera gånger. Det var tre inspelningar med den svenske premiärministern Olof Palme i huvudrollen.
”Jag hade i alla fall åtminstone väntat mig att Sverige skulle dra in sitt stöd till Nicaragua-terroristerna”, grymtade William Casey när han slog sig ned framför Robert McFarlanes välstädade skrivbord i dennes kontor ett tiotal steg från Ovala rummet.
”Här avskaffar sandinisterna hänsynslöst tryck- och yttrandefriheten, friheten att hålla möten, strejkrätten och en massa andra självklarheter i ett fritt land. Till och med skyddet mot godtycklig husrannsakan och arrestering. Det är precis som i övriga kommunistländer. Ändå får de ekonomisk hjälp av en stat som ger sig ut för att vara en demokrati.
”Socialistisk demokrati”, inflikade McFarlane. ”Sverige är en socialistisk demokrati”.
William Casey såg misstroget på McFarlane. ”Försök bara inte förklara för mig hur socialism och demokrati kan förenas, Det begriper jag helt enkelt inte. Men skit detsamma. Nyligen var den där provokatören Ortega i Moskva och tiggde ihop 200 miljoner dollar. Om de åtminstone gav fan i våra dollar och gjorde upp i rubel i stället.
”Det måste ha varit bittert för vissa herrar i representanthuset som röstade ned förslaget om hjälp till Contras”, sa McFarlane. ”Jag hörde att flera ångrat sig när de fick vetskap om Ortegas framgångsrika tiggarresa till Moskva.”
Robert McFarlane drog på munnen men leendet nådde inte de grå ögonen. För första gången sedan han tillträdde som chef för Nationella säkerhetsrådet och jämsides därmed också blev presidentens rådgivare funderade han på att avgå. Med ungefär samma motivering som McMahon. Han hade nått smärtgränsen. Samtidigt som han försökt få igenom contrashjälpen arbetade han med förberedelserna för toppmötet mellan Reagan och Gorbatjov. Men det som upptog större delen av hans tid och vållade de största bekymren var Iran-affären. Det blev för mycket. Han var dessutom livrädd för Oliver North´s allt större inflytande i Vita huset.
Överstelöjtnant North var underställd McFarlane i NSC men opererade som om han ledde verksamheten. Nu senast hade han kommit springande med en nödfallsplan när det gällde pengar till Contras. Och McFarlane hade blivit så ställd att han skrivit på North memorandum till en speciell fond för Contras utan att ha dryftat saken med presidenten. Så gick det till numera, allt större och viktigare beslut fattades av underhuggare utan presidentens vetskap.
”The Nicaraguan Freedom Fund” skulle ge 15 – 20 miljoner menade Oliver North entusiastiskt. Det kunde utöka Contras trupper till 35 000 man. Men det var inte hela historien. Man kunde vänta sig något helt annat av North. De skulle få iranierna att betala mer för vapnen och överskottet skulle sättas in på ett särskilt Contras-conto i Schweiz. Han ville skapa en underjordisk gren för insamlande av pengar, inte minst genom droghantering, och som han skissat det skulle den få sådan omfattning att man kunde tala om en privat amerikansk utrikespolitik som inte ens presidenten och hans regering kunde styra. Med North som ledare för en organisation med eget kommunikationssystem, hemliga sändebud, hyrda fartyg och flygplan och med tillgång till en rad utländska bankkonton och bolag skulle USA:s trovärdighet allvarligt hotas. North hade redan satt ett namn på organisationen, eller programmet, som han föredrog att kalla det: ”Project Democracy”.
Robert McFarlane kände att han inte hade kraft att stoppa den våg som sköljde över dem och hotade att dränka hela administrationen. Oliver North var för stark. Han var först och främst George Bush´s och William Caseys lydiga redskap och därför omöjlig att komma åt. De hade som mål att med alla tänkbara medel utplåna kommunismen.
Det fanns stunder då McFarlane inte betvivlade att de verkligen var kapabla att klara av det, att helt enkelt välta Sovjetkommunismen över ända. Men vilka metoder var de beredda att använda sig av? Ekonomiska eller militära? Tillsammans utgjorde de enligt McFarlane en fara för världsfreden och åtminstone Oliver North skulle göra sig bättre på ett mentalsjukhus än i Vita huset.
North var en äkta fanatisk superpatriot, en man som hatade kommunismen så till den milda grad att han blev krigshjälte i Vietnam genom att tigga sig till uppdrag som såg ut att rejält decimera fiendens styrkor. Till hans pluskonto kunde räknas att han själv ständigt utsatte sig för fara och sårades vid två tillfällen. Till minuskontot att han tvingade sina underordnade till operationer som aldrig någonsin skulle tåla dagsljus.
McFarlane rös vid tanken på att den mannen ledde Iran-projektet ute på fältet och det framstod som ganska klart att North huvudmotiv för att sälja vapen till Iran var att få pengar till sina vänner i Contras för deras kamp mot kommunisterna i Nicaragua.
Robert McFarlane lyssnade som vanligt tålmodigt på William Caseys uppkastningar. Nu hade denne också fått en ny måltavla i ”det där lilla skitlandet uppe i ishavet som slängt dynga på USA ända sedan Vietnamkriget anfört av samma jävla sovjetdräng.”
Det var som ett åskväder som fick dra över medan man själv höll sig i skydd. Dessa allt oftare återkommande stormiga utbrott bedarrade dessbättre snabbt men Robert McFarlane tyckte det var oroande att William Casey hade svårt att återfå balansen. Han hade alltid varit en hetlevrad herre men kunde också i nästa sekund ge prov på den analytiska kyla som varit ett kännetecken för honom under tiden som
presidentens kampanjledare. Numera hände det i stället att han verkade förvirrad, nästan omedveten om vad han vräkt ur sig, alldeles som om han i likhet med den nästan jämngamle presidenten börjat röra sig i senilitetens utmarker. Själv tycktes inte William Casey märka något av sin mentala förändring men då och då klagade han över att whiskyn börjat ge honom huvudvärk.
William Casey blossade ihärdigt på sin cigarr. Han öppnade pärmen med fingertopparna som om han just fått aftonens meny.
”Jag gillar inte tonen mellan de där två”, muttrade han.
”De samtalar med varandra som två bröder som just återsett varandra efter en lång skilsmässa. Inte en enda skärpning i tonläget från Palmes sida.”
Robert McFarlane som inte hört banden men läst texterna höll med.
”I anständighetens namn borde väl åtminstone Palme kräva något tillbaka för pengarna. I sitt officiella uttalande för pressen påstod han att han förutsatte att sandinisterna omedelbart återställer den demokratiska ordningen i landet. Men han skulle naturligtvis ha slängt det rakt i ansiktet på Ortega. Ett stenhårt krav på återgång till den demokrati som de båda så hett förespråkar men uppenbarligen förväxlat med socialism. Ortega är ju i hans händer. Det framgår tydligt av hans sätt att uttrycka sig att sandinisterna verkligen har behov av det svenska stödet.”
De beslöt sig för att de måste utarbeta en plan mot sandinisternas försök att, som Ortega uttryckte det på bandet, ”sätta in nådastöten mot Contras”. William Casey sa att han var beredd att ge Oliver North fria händer i sin jakt på pengar till Contras. Det var precis vad Robert McFarlane fruktat, men det avstod han ifrån att säga.
Den svenske premiärministern Palmes samtal med Irans utrikesminister Said Dary Talabani betraktade Casey som i högsta grad oroväckande. Först hade Palme och Talabani en genomgång med FN:s generalsekreterare Perez de Cuéllar. Talabani stod fast vid sitt tidigare krav att Iraks ledare skulle dras inför internationell krigsrätt och straffas som anstiftare till kriget.
”Det framgår kanske inte av texten men på bandet hör man att både Palme och de Cuéllar verkar en aning överraskade över Talabanis aggressivitet”, sa Casey.
”Det kunde jag nog också läsa mig till. Och det verkar oroande som du säger. Han har knappast någon anledning att vara stöddig.”
”Jo ser du, det är kanske just det han har”, morrade Casey stridslystet. ”Här måste man höja ett varnande finger. Vi har underrättelser, ja, hela världen känner till det, att Irans oljeexport i det närmaste lamslagits, att detta och bristen på vapen och materiel kommer att tvinga iranierna till att ganska snart tigga om fred. Jag förstår att de blev överraskade. I deras ögon har han ingen orsak att ta ton. Förstår du vad jag menar?”
Robert McFarlane nickade. ”Jag tycker mig ha märkt att den där desperationen man kunnat spåra hos ayatollorna är som bortblåst. Den fanns där innan vi kom in i bilden. Vad drar du för slutsats av det?”
”Att vi, Amerikas Förenta Stater, av alla gett dem nytt hopp”, suckade Casey. ”Herregud, Robert! De kommer att tvinga oss att fortsätta. De räknar med våra vapen, med eller utan frisläppande av gisslan.”
Inte med ett ord nämnde Casey att det fanns fördelar med detta. Han ville själv lansera sin plan att locka ayatollorna i fällan genom att försätta dem i en beroendeställning till USA.
”De här gossarna är inte att leka med, Robert. De kalkylerar kallt med USA även i fortsättningen. Och varenda gång de inte får som de vill kan de hota med att avslöja oss. Lägg märke till hur Talabani uppträder när han och Palme kommer på tu man hand. Man kan tydligt höra hur insmickrande iraniern låter när han föreslår att Sverige och Iran ska inleda ett militärindustriellt samarbete. Och så bestämt Palme avfärdar honom när han förklarar att Sverige inte kan ha någon form av sådant samarbete med ett land som befinner sig i väpnad konflikt. Där kan man höra hur iranierns röst förändras. Han blir faktiskt ganska upprörd för han förlorar kontrollen över det engelska språket. Han vill veta varför den svenska vapenindustrin helt plötsligt stoppat all export till Iran. Palme svarar att det gjordes när det kom till den svenska regeringens kännedom att sådan illegal export förekom.”
William Casey bläddrade fram de aktuella sidorna i pärmen. ”Och här påpekar Talabani att vapenaffärer har pågått under flera år med den svenska regeringens vetskap och han har svårt att tro att landets statsminister inte varit informerad. Du ska höra hur han låter, han är förbannad.”
”Ja, Palme blir osäker. Han vet inte riktigt hur han ska förklara sig.”
”Och lyssnar man noga kan det tolkas som att Palme anser att situationen i dag är en annan. Vad kan han mena med det? Att han tvingats stoppa de svenska vapenaffärerna för att inte hindras i sitt agerande som fredsmäklare? Han har något på gång? Och Talabani blir hotfull, ingen tvekan om det. Hör här!”
William Casey knycklade sönder cigarren i askkoppen för en gångs skull utan att tända en ny på den gamla glöden. Han läste högt ur utskrifterna:

”Talabani:-Mr Palme, innebär detta att den nigerianska ordern på haubitsar inte kommer att effektueras?
Palme:-Jag känner inte till någon sådan order. Det här gör mig mycket överraskad och bestört. Men är det så att Iran räknat med att få vapen från Bofors via Nigeria har jag starka skäl att stoppa den.
Paus.
Talabani:-Sverige har hela tiden gett Iran sitt stöd, nu är jag mycket besviken. Ni säljer lastbilar, båtar, elektronisk utrustning och mycket annat till oss, allt viktigt för det heliga kriget. Men för en seger fordras krut och vapen… jag har mycket svårt att förstå varför det tidigare så vänligt sinnade Sverige nu uppträder som den heliga revolutionens fiende.
Palme:-Mr Talabani, det ligger inget fientligt i detta. Sverige är ett neutralt land och måste handla så här. Det viktigaste nu är att konflikten inte sprider sig och blir en katastrof för hela Mellanöstern.
Talabani:-Ert agerande, mr Palme, är ett hot mot islams seger över de otrogna. Den heliga revolutionens fiende är islams fiende, mr Palme.”
”Här blir Palme tyst”, kommenterade Casey. ”Helt klart är att han uppfattar hotet men vill av någon anledning inte bemöta det. Han är mycket trängd. Men det där med att han säger: ´Jag har
mina skäl…´ Vad i helvete är det för skäl han syftar på? Vet han något? Det är det vi snabbt måste få svar på.”
William Casey flåsade och fnös som en jabbande boxare efter den ansträngande recitationen. ”Hör på Iraks vicepresident Khani, Robert. Mötet mellan honom och Palme tycker jag är lika uppmuntrande som ett bombhot. Khani anklagar ju öppet Sverige för att sälja vapen till Iran och han kräver att Palme ingriper. Palme säger att han har ingripit men inte tidigare känt till vad den svenska vapenindustrin sysslade med bakom kulisserna. Det är helt uppenbart, irakierna har luskat ut att svenskarna gör vapenaffärer med Iran. Det är duktiga grabbar i deras underrättelsetjänst, det är vi som lärt upp dem och inte ryssarna. De kom på att fransmännen också tänkte sälja vapen till ayatollorna samtidigt som de öste in materiel i Irak. Det fick de effektivt stopp på och iranierna hämnades genom att skjuta en fransk general som var ansvarig för förhandlingarna. Palme har all anledning att se upp. Och antag att de får klart för sig vad vi sysslar med. Vad tusan tror du då händer? Antag att de skaffar fram hållbara bevis och erbjuder dem till fredsmäklare Palme. Han om någon skulle kunna lyfta fram det här i FN. Vilken smäll för oss. ”
”Finns det en möjlighet att neutralisera honom?” frågade MacFarlane.
”Ja, varför inte? Det skulle våra gubbar i OSG kunna sköta effektivt. De rör om lite i de svenska vapenaffärerna och förser hans motståndare med ammunition. De aktiverar några presskontakter här i USA och i Sverige. Och så ser de till att snacket kommer igång i FN-skrapan. Det ska tvinga honom att självmant avsäga sig medlaruppdraget och då är hans ord inte värda någonting. När jag tänker på det kan det faktiskt ta kål på både honom och hans regering.”

Det svenska trädet skall fällas – en thrillerdokumentär – av Anders Leopold – Kapitel 5

INTRO
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Här får du följa med när danska lastfartyg ska frakta amerikanska vapen till Dubai i Persiska viken men omdirigeras till Banda Abbas i Iran. Tillsammans med det amerikanska gisslandramat blev detta Irangate, den kanske största politiska skandalen i modern tid. Du får följa med in i Vita huset där planerna dras upp att tysta FN:s fredsmäklare Olof Palme, som man fruktade var den illegala vapenhandeln på spåren, vilket kunde ha blivit Reagan-administrationens fall om Palme avslöjat detta inför FN.
USA:s vicepresident George Bush och CIA-chefen William Casey initierar attentatet. De samarbetar med den blodbesudlade diktatorn Augusto Pinochet i Chile, som rasar över Palmes inflytande på den demokratiseringsprocess som pågår i hans land, den sydafrikanska aparthedregimens president PW Botha, som i ännu högre grad hatar Olof Palme för den bojkott mot Sydafrika, som han dragit igång, och en grupp i Sverige som vill eliminera honom nu när han åter valts till landets stasminister. Det blir apartheidregimens militära säkerhetstjänst, MI, som planlägger och genomför attentatet.
Mitt material baseras på uttalanden som under åren gjorts i intervjuer, böcker och TV-program av 131 namngivna politiker, militärer, poliser och journalister. Välkommen till en spännande läsning om Palmemordet.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

KAPITEL 5
STOCKHOLM(TT)
STATSMINISTER OLOF PALME KOMMER ATT RESA TILL MOSKVA I BÖRJAN AV NÄSTA ÅR FÖR ETT OFFICIELLT MÖTE MED SOVJETS LEDARE MICHAIL GORBATJOV. DET BESLUTADES I SAMBAND MED VICE UTRIKESMINISTER VIKTOR MALTSEVS BESÖK I STOCKHOLM I AUGUSTI.
DATUM FÖR BESÖKET HAR INTE FASTSTÄLLTS MEN SANNOLIKT SKER DET I APRIL, ENLIGT SVENSKA UD.
STATSMINISTER PALME KOMMER UNDER BESÖKET ATT UNDERTECKNA ETT NYTT HANDELSAVTAL MED SOVJETUNIONEN EFTERSOM DET NUVARANDE LÖPER UT INOM KORT.
SOVJET VÄNTAS OCKSÅ GE SIN SYN PÅ DEN SVENSKA REGERINGENS REAKTION PÅ TIDIGARE DISKUSSIONER OM GRÄNSDRAGNINGEN I ÖSTERSJÖN.
851019-1244

19 OKTOBER 1985
STOCKHOLM
Han sparkade upp dörren till baren med sådan kraft att den lossnade från ett av gångjärnen och blev hängande på trekvart. Skinnet över näsan stramade när han pressade samman läpparna och de något uppsvängda mungiporna fick det felaktigt att se ut som om han log.
De två som våldtagit kvinnan stod vid baren och drack öl. Framför dem låg ett avsågat hagelgevär och en kortpipig kulsprutepistol. Den tredje i gruppen halvlåg i en soffa. Nedsjunken i ena hörnet av lokalen satt kvinnan gråtande med armarna över ansiktet. Kläderna var sönderrivna. Från den krossade näsan rann blodet ned över hennes nakna bröst. Ur den gamla jukeboxens högtalare dånade en rocklåt.
Den kraftigaste av männen som stod närmast dörren hann vrida huvudet åt vänster och lägga högerhanden på geväret under samma tidsperiod som den sammanbitne besökaren ur armhölstret drog fram en 357 Magnum och avlossade det första skottet. Det tog i mannens vänsteröga och sprängde bort större delen av bakhuvudet. Blod och hjärnsubstans stänkte rakt i ansiktet på mannen till höger. Troligen hann denne inte känna något obehag eftersom den grovkalibriga revolvern med två öronbedövande dån skickade motsvarande antal pansarbrytande kulor i mannens bröst i höjd med hjärtat vilket exploderade i en kaskad av blod.
Mannen i soffan hade skrikande glidit ned under bordet. Sekunderna efteråt piskade kulorna genom bordsskivan och demolerades så att de slet hans bröst i trasor.
Victor bet ihop tänderna så hårt att en bit av plomben i högra visdomstanden lossnade med ett kraschande ljud. Hans högerhand var knuten och riktad framåt som om han själv hållit i den väldiga revolvern.
Inte förrän ljuset tänts i biosalongen upptäckte han något yrvaket att han varken varit på en bar och skjutit ihjäl skurkar eller ens var beväpnad. Han spottade ut plomben på golvet och tyckte att det var väl inte värre än att få en smäll på käften så att tanden lossnade. Så som Dirty Harry hade fått.
På vägen ut från biosalongen befann sig Victor fortfarande i ett sorts hypnotiskt rus som inte riktigt tillät honom att komma åter till verkligheten. Han såg sig om i trängseln och fick för sig att allas blickar med beundran riktades mot honom. ”Titta där! Se på honom! Han ser lika tuff ut som Clintan,” tyckte han sig höra från röster i trängseln.
Han drog ned överläppen så näsan kroknade en aning och ögonen, som i vanliga fall var runda och godmodiga och gav ansiktet en troskyldig uppsyn, var nu i det närmaste slutna. Han kände en hetsande söt vaniljdoft svepa emot sig från en blond flicka. Hon och hennes väninna såg forskande på honom.
Han log ett snett leende och riktade sedan den halvslutna blicken stelt framåt ungefär som han föreställt sig att Clint Eastwood skulle ha gjort. Han var säker på att de viskade bakom hans rygg att han skulle passa perfekt i en roll liknande Dirty Harry.
Till utseendet hade inte Victor något gemensamt med Clint Eastwood. Han var bredaxlad och omkring en och åttio lång. Hans svarta hår och den tjocka, svarta mustaschen gav i stället en iakttagare intrycket att detta var en man som kom söder ifrån. Och det passade honom fint för han gick ofta in rollen som en amerikan på besök i Sverige, eller en spansk ädling. Hans språkkunskaper och sättet att bryta på svenska gjorde honom trovärdig. Han ändrade ibland sitt namn till Vic Gunison eller Pedro Mendez och kunde med sina språkkunskaper frambringa en nästan perfekt brytning. Han hade under flera år från och till i något studieförbunds regi varit språklärare, både i engelska, spanska och svenska. Uteslutande för invandrare. Men han var ofta arbetslös och levde på socialbidrag och stöd från sina rika föräldrar.
I själva verket kom Victor från en liten by i södra Sverige och pratade utpräglad dialekt. Men han hade under drygt ett år bott i Hollywood och gjort misslyckade försöka att få sin dröm att bli filmskådespelare uppfylld. Han var trettiotre år och hade ett vinnande utseende, var kompakt byggd och cirka etthundraåttio centimeter lång.
Han dröjde kvar en stund utanför biografen Rivieras entré på Sveavägen mitt emot Adolf Fredriks kyrkogård i centrala Stockholm. Han följde ointresserat med blicken fordonen som blixtrade förbi framför honom. Klockan var några minuter i nio på kvällen och han hade ingen lust att åka hem till ensamheten i lägenheten ute i söderförorten Norsborg.
Beslutsamt knäppte han om sig den midjekorta skinnjackan och började vandra söderut på Sveavägen. Han valde mellan att gå till sitt stamlokus kafé Mon Cheri på Kungsgatan och Konserthuskaféet som låg i hörnet Kungsgatan-Sveavägen. Han valde Konserthuskaféet, då han nu flera kvällar i rad varit på Mon Cheri utan att lyckas skapa några nya intressanta kontakter. Där kände han de flesta och hade helt enkelt tröttnat på dem och deras ytlighet. Det var få som hade intelligens och kunskap nog för att kunna följa med i hans resonemang i politiska och religiösa frågor. Kanske hittade han någon mera jämbördig samtalspartner på Konserthuskaféet.
Victor levde i ett gränsland mellan två världar som han skapat ur verkligheten och fantasin. Ofta visste han inte riktigt var han befann sig. Han gick på bio flera gånger i veckan och såg våldsfilmer med filmskådespelare som Clint Eastwood och Sylvester Stallone och andra stora filmhjältar i den hårda branschen. Under helgerna besökte han nästan alltid någon kyrka och deltog så aktivt i gudstjänsterna att han såg sig själv i rollen som pastor.
Med en vinnande stil skaffade han sig ett stort umgänge och många ville bli hans vänner och hjälpa honom. Men snart insåg de att han tyckte han var förmer än andra, att han såg sig som en övermänniska som rörde sig i kretsen av historiens riktigt stora såsom Jesus, Darwin, Kennedy med flera. Många fick intrycket att han ansåg sig stå högt över hopen både ifråga om kunskaper, intelligens och moralisk resning. Han framstod som om att han var kallad till något stort, kanske att rädda landet Sverige ur det eleände som socialisternas statsminister Olof Palme försatt det i.
Han berättade fantasihistorier om vad han upplevt på all sina resor i världen; om sitt liv som förkunnare och fredsmäklare mitt i skottlinjen mellan palestinier och israeler, om sina insatser under ett år i Vietnamkriget där han dödade minst en människa. Allt utom det flitiga resandet var uppdiktat. I den vida umgängskretsen betraktades han snart som en kvalificerad mytoman med stor intelligens som oftast slog över till ren dårskap. En del som bara träffat honom få gånger beskrev honom i positiva ordalag som intelligent, världsvan, öppen och impulsiv, lätt att få kontakt med, språkbegåvad, djupt religiös och drogfri. Andra som visste bättre och började dra sig bort ifrån honom beskrev honom i negativa ordalag som religiös och politisk fanatiker, opålitlig, udda person, kallblodig, lögnaktig, stundtals galen och aggressiv.
Givetvis visste han inget om dessa omdömen. Om någon antydde något trängde det helt enkelt inte in i hans hjärna. De flesta vågade inte heller rakt i ansiktet på honom säga sin mening. Så Victor trampade på i sin fantasivärld i vilken han kände sig missförstådd och orättvist behandlad och hatet grodde inom honom.
I början på åttiotalet var han på väg att lyckas förverkliga en dröm. Att skaffa sig en väktarutbildning och få rätt att gå omkring beväpnad. Han genomgick väktarkursen enligt Rikspolisstyrelsens normer och godkändes. Till och med i skjututbildningen. Så fick han vikariejobb hos vaktbolaget ABAB under två månader. Han passade då på att ansöka om vapenlicens och såg sig redan i rollen som tuff väktare med draget vapen hack i häl på skurkarna.
Men verkligheten slog tillbaka mot honom. Hans omdöme ifrågasattes, en referensundersökning visade att han inte bara var olämplig som innehavare av vapenlicens utan också som väktare. Det var en av de bittraste motgångarna i Victors liv. Nu vände sig hans hat mot det samhälle han levde i. Mot socialisterna och kommunisterna och symbolen för dessa var den socialdemokratiske partiledaren Olof Palme som efter senaste valet återkommit som landets statsminister.
Han kände ett oerhört hat mot denne förrädare mot den svenska demokratin, som han brukade säga. Victor hade nyligen tvingats lägga ned språkundervisningen för invandrare i ett studieförbunds regi. De hade helt enkelt brist på pengar. Då ansökte han själv hos regeringen om bidrag för att kunna fortsätta undervisningen som han under en tid bedrev i Immanuelskyrkan utan tillstånd av kyrkans ledning. När han fick avslag blev hans rasande. Inför sina elever hade han spytt galla över socialisterna och Olof Palme som gav pengar till kommunisterna i Nicaragua men inte till invandrare i Sverige som behövde lära sig det svenska språket. En gång hade han haft tårar i ögonen och skrikit att han var förberedd på vad som helst och att han var mycket stark. Victor ångrade inte en sekund att han inför sina elever sagt att han hatade Olof Palme och mycket väl skulle kunna mörda honom. Han var besviken på att pastorerna i Immanuelskyrkan, som han så flitigt besökte, inte stödde honom utan i stället stoppade hans språkundervisning och körde ut honom från kyrkan. Han hade hört att de sagt att han var en person man inte kunde lita på och att han ljög om det mesta. Men han skulle en gång visa dem vad han gick för. Han var övertygad om att den möjligheten skulle komma.
Det var en mild höstkväll men han huttrade ändå. Kylan kom på något sätt inifrån. Han var klart medveten om den och ville hålla den kvar. Han hade fått den av Dirty Harry som en bekräftelse på frändskapet mellan dem. Det gjorde honom lugn. Lugn och iskall som Dirty Harry. De var egentligen samma typ av människor, han och Harry. Harry hade också många bekanta men få vänner. Sådana som han och Harry måste förbli ensamma i storstadens vildmark, ensamvargar som jagar i natten. Det var sådana som han och Harry som vaktade vid mänsklighetens portar, som satte sina liv på spel för att förhindra ondskan att tränga sig in och sprida sig.
Gång på gång vred han på huvudet och följde sin spegelbilds vandring i skyltfönstren. Han korrigerade sin hållning, lyfte något på huvudet och sköt fram axlarna. Jo, en viss likhet med Harry såg han ju. Samma lite stela, framåtlutade gång.
Han böjde en aning på vänsterarmen och det såg precis ut som om han hade en revolver i ett hölster under armen. Han skulle skaffa sig en likadan som Harry. En Magnum. En 357:a. Längtan efter att få äga ett sådant dundervapen fick huden att knottra sig på hans armar.
Tre punkare med nitförsedda jackor och färgade frisyrer som stod rätt upp som om de led av permanent skrämselhicka kom skränande emot honom. Han borrade ögonen i de som var närmast och spände sina muskler fullt beredd att gå till aktion om de försökte något. Men punkarna vek flinande åt sidan. Säkert trodde de att han var en av polisens spanare ute på ett uppdrag, tänkte han.
Victor korsade Sveavägen vid Tunnelgatan och gick mot röd gubbe. En taxibil bromsade in och föraren signalerade ilsket men Victor gav den bara en nonchalant blick.
Han fortsatte de två kvarteren upp till Kungsgatan som han avverkade på samma dödsföraktande sätt och gick fram till entrén till det gamla kaféet som ligger i ena hörnet av konserthusets kvartersstora komplex.
Han sköt upp dörren och som i ljuset av en fotoblixt for scenen med Harrys entré i baren genom hans hjärna. Han såg sig själv sparka till dörren och bredbent kliva in i kaféet. Han var säker på att allas blickar riktades mot honom och följde honom när han målmedvetet gick rakt igeom lokalen. I hans öron avtog sorlet, tjejerna började viska. Killarna tystnade respektfullt. Han kände deras blickar bränna i ryggen när han gick fram mot det bord vid pelaren ungefär mitt emot serveringsbaren som han såg som sitt stambord. Där brukade han sitta med ryggen mot pelaren så ingen kunde komma åt honom bakifrån och med uppsikt rakt in i den långsmala lokalen. Därifrån såg han även entrén från Sveavägen till höger. Ingen kunde komma eller gå utan att granskas av hans skarpa blick.
Han markerade platsen vid det fyrkantiga marmorbordet med de båda kvällstidningar som han haft nedstuckna i ena jackfickan. Det var Maria som jobbade, konstaterade han. En liten söt chilenska med nötbruna ögon och ett ständigt strålande leende. Han hade med tiden motvilligt insett att leendet inte bara var avsett för honom utan för alla gäster.
Han svepte med blicken över lokalen när han återvände till bordet. Här fanns som alltid en massa invandrare. Ibland brukade han slå sig i slang med dem. Hans engelska med amerikansk brytning ansåg han var så perfekt att många med all rätt ofta frågade honom från vilken stat i USA han kom.
När Victor satte sig på stolen mellan bordet och pelaren nickade han avmätt mot några ansikten han tyckte sig känna igen men inte riktigt kunde placera. Förstrött studerade han de båda kvällstidningarnas förstasidor utan att deras budskap trängde in i hans hjärna. Hela tiden gled tankarna bort i svindlande banor som efterdyningar till den film han just sett.
Harry hade jobbat som byggnadsarbetare för att hålla koll på ett par knarklangare. Det var ungefär så med honom själv. Jobbet som språklärare såg han bara som en täckmantel. Det var andra saker på gång. Stora saker. I Immanuelskyrkan befann sig ofta amerikaner och han var övertygad om att de alla arbetade för CIA. Han hade vid ett tillfälle haft kontakt med ambassadsekreteraren på amerikanska ambassaden och sagt att om det behövde en svensk informatör så var han villig att erbjuda sina tjänster. Och han hade inte varit avvisande, tvärt om. De skulle höra av sig om de behövde hans hjälp. Klart de skulle göra det, tänkte han. De hade säkert koll på honom, visste exakt vad de skulle få: en kille iskall som Clintan, stark och vältränad som Sylvester Stallone och slängd i käften som Eddie Murphy.
Han log mot sin spegelbild i fönstret. Ett vänligt, nästan godmodigt leende. Han kunde se riktigt sympatiskt tuff ut när han ville. Lite av Don Johnson, Miami Vice-snuten. Det där en aning sneda, blyga leendet som tjejerna bara föll pladask för.
Jo, intuitivt kände han det inom sig, detta att något stort var på gång. Att det var hans tur nu. Han litade på sin intuition. Han var en av de få utvalda, precis som Harry. Det var ingen Gud som valt ut honom och Harry. Han trodde mer på livskraften än på en Gud, på viljan att leva och göra något stort. Det var som ett ljus som styrde människan genom livet. Det var ur det virvlande ljuset allting hade skapats och en del hade fått ljusets kraft för att leda andra genom livets labyrinter. Så såg han det. Och han var en av dem. Harry också. Jesus var det. Var tid hade haft sina män som uppfyllts av ljusets kraft. Nu var det hans tid.
Ingen väntade sig något stort av honom. Hans föräldrar såg honom väl närmast som misslyckad. Han hade gått arbetslös allt för ofta och tjänade inga pengar. Han levde på dem men det tyckte han bara var okay. De hade råd att backa upp honom och betala hyran medan han letade efter sin rätta plats i livet. När de väl fick veta vad han sysslade med skulle det bli en chock för dem och alla andra. ”Va, Victor? Är du inte riktigt klok! Vem fan kunde tro något sådant om honom. Är det verkligen Victor som räddat oss? Att han är CIA-agent … vem kunde ens ana det?”
Förutom samtalet med ambassadsekreteraren i Immanuelskyrkan hade han skrivit två långa brev till ambassaden. Han hade varit noga med engelskan. Men det var inget problem. Han behärskade amerikanskan till fulländning efter sitt år i landet och efter sina egna språkstudier i biografsalongerna. Amerikanerna i kyrkan försökte få det att verka som om ambassaden inte hade något med USA:s underrättelsetjänst att göra. Men det visste han ju att de hade. Alla ambassader hade agenter och spioner både bland sina egna och ute bland folket i landet. Det var ett sådant jobb han ville ha och nog lät det positivt när ambassad- sekreteraren lovat att de skulle höra av sig.
Han var säker på att de behövde en sådan som Victor här i landet. En svensk som ingen trodde något om men som hade fina kontakter och kunde nästla sig in vart som helst. Han var inte alls så isloerad som många trodde. Det var hans hemlighet. Han kunde umgås med jobbare på fabrikerna som om han vore en av dem likaväl som han kunde smälta in bland höjdarna i direktionsrummen eller på Sheratons bar.
På ambassaden visste de att han höll på USA, att han såg USA som det enda kraftfulla försvaret mot sovjets spridning av världskommunismen. Det var i den kampen han ville delta. De behövde inte ens betala honom till en början. De kunde ju kosta på honom en resa till Staterna där han kunde få specialutbildning.
Han tuggade tankfullt på wienerbrödet och kände hur hålet efter den kraschade plomben isade i tanden. Han försökte rensa den med tungan. Kanterna kring tanden var skarpa.
Det var ingen dum idé han fick där. Han kunde göra några jobb för CIA i Sverige mot att få resa till USA. Han antog att nu när den där jävla Palme mot alla odds vunnit valet fanns det en hel del information som den amerikanska underrättelsetjänsten var intresserad av. Det var något han skulle föreslå vid nästa samtal. Då kunde han använda sina sparade pengar till att köpa en bil. Blev det inget av skulle han nog sticka ändå. Kunde han bara ta sig till USA igen kunde det hända saker. Han med sitt utseende och sin talang. Det var killar som Victor USA behövde i socialistländer som Sverige. Han skulle med lätthet kunna infiltrera det socialdemokratiska partiet och spionera på den där sovjetlakejen Palme och hans anhang.
Om man bara hade fått bort dem vid valet hade allting sett annorlunda ut. Men nu när de var tillbaka vid makten var de farligare än någonsin. Inte ens med ett demokratiskt val kunde man utrota de röda lössen i den svenska fanan. Nu kunde de fortsätta sitt brobygge till Sovjet. Tanken på detta gjorde honom fruktansvärt upprörd. Det hettade till i böstet.
Fy fan vilken besvikelse han känt! Han hade mått fysiskt illa när han dagen efter valet på varenda löpsedel och förstasida sett det där smilande, vassnästa aniktet vars vidgade pupiller avslöjade ett långvarigt drogmissbruk. Det kunde ju vem som helst se. Man hade ju hört hur han gång på gång hade tagits in på olika anstalter för avgiftning. Karlen var galen och den mannnen hade satts att styra landet Sverige i tre år till. Det måste bara ligga en kommunistisk konspiration bakom eländet.
Kvällen efter valet när de samlats hemma i hans lägenhet för gravöl hade den där EAP-aren Eriksson tolkat allas avsky på ett mästerligt sätt då han utbringade skålen för Palme.
”En skål för denna illaluktande utsöndring från en död värld, avkomma till en sinnessjuk militäraristokrati och må det gå honom riktigt jävligt illa!”
De hade ansträngt sig till det yttersta för att dränka sin bitterhet. Någon hade i hans bokhylla hittat det där exemplaret av tidskriften Contra nummer fyra från fjolåret med Palmes djävulska ansikte på förstasidan inlagt i en måltavla. Bilden tejpades fast på väggen. Först hade de kastat pil och och sedan skjutit med luftgeväret och slutligen hade någon hämtat ett par ägg i köket och drämt dem rakt i snoken på fanskapet så tapeten blivit förstörd. Men det brydde han sig inte om. Det tyckte han det var värt. De hade jublat över symboliken när han kommit med ett stort färgfoto på Förenta Staternas president Ronald Reagan och hängt över fläcken.
Han bläddrade i Expressen. På sidan sex flinade den socialdemokratiske utrikesministern Sten Andersson emot honom och Andersson frågade varför de inte gjorde mer åt förhållandena i Sydafrika. Det var så typiskt sossarna. De slösade sin energi på att diskutera ”varför” de inte gjorde mer i stället för att ta reda på ”vad” de skulle göra.
Palme! Gorbatjov! Namnen i den svarta rubriken på sidan nio slog emot honom som två örfilar. Och över rubrikerna en stor motbjudande bild på Palme och intill honom en lika stor och motbjudande bild på Sovjets ledare Michail Gorbatjov med vodkaglas i handen som om han skålade för sin handgångne mans seger i det svenska valet.
Victor hajade till. Han var tvungen att läsa det en gång till. Det stod där svart på vitt:

Palme reser till Sovjet!

Den nästan feberaktiga värmen i kroppen kyldes plötsligt ned till samma isande temperatur som han känt efter sitt möte med Dirty Harry.

Det är ju fullkomligt otroligt. Palmes första åtgärd efter valet är att resa till Sovjet. Nu skall han till Moskva och rapportera!

Victor hade lust att skrika rakt ut. Detta var förräderi! Han stirrade på sitt eget ansikte i fönstret. Han var blek och sammanbiten. Han såg nästan rädd ut. Ja, han kunde gott medge för sig själv att han var rädd.

Så förbannat fräckt! Här har Palme valts till statsminister av nästan halva svenska folket och så sviker han sina väljare som den värste förrädare. Stackars förblindade, okunniga människor i landet Sverige! Ser ni inte vad det handlar om? Sveriges statsminister är sovjetspionagets högste beskyddare i det här landet. Det är ju rätt som många påstår; han är någon sorts inflytelseagent helt i händerna på sina uppdragsgivare i Moskva. Stackars svenska folk som blivit så fört bakom ljuset. Har ni inte märkt hur undfallande och svekfull han varit när det gällt u-båtskränkningarna? Fattar ni inte att han handlar på order från Moskva? Kan ni inte se att det är genom den mannen som kommunisterna skall sprida sina blodsugande tentakler ut över Västeuropa. Och nu skall han dit och rapportera!

Victor rev långsamt loss tidningssidan och knycklade ihop den. Detta fick bara inte ske! Han visste vad Dirty Harry skulle ha gjort. Och han visste vad han själv ville göra.

Det svenska trädet skall fällas – en thrillerdokumentär om mordet på Olof Palme – av Anders Leopold – Kapitel 4

INTRO
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Här får du följa med när danska lastfartyg ska frakta amerikanska vapen till Dubai i Persiska viken men omdirigeras till Banda Abbas i Iran. Tillsammans med det amerikanska gisslandramat blev detta Irangate, den kanske största politiska skandalen i modern tid. Du får följa med in i Vita huset där planerna dras upp att tysta FN:s fredsmäklare Olof Palme, som man fruktade var den illegala vapenhandeln på spåren, vilket kunde ha blivit Reagan-administrationens fall om Palme avslöjat detta inför FN.
USA:s vicepresident George Bush och CIA-chefen William Casey initierar attentatet. De samarbetar med den blodbesudlade diktatorn Augusto Pinochet i Chile, som rasar över Palmes inflytande på den demokratiseringsprocess som pågår i hans land, och den sydafrikanska aparthedregimens president PW Botha, som i ännu högre grad hatar Olof Palme för den bojkott mot Sydafrika som han dragit igång. Det blir apartheidregimens militära säkerhetstjänst, MI, som planlägger och genomför attentatet.
Mitt material baseras på uttalanden som under åren gjorts i intervjuer, böcker och TV-program av 131 namngivna politiker, militärer, poliser och journalister. Välkommen till en spännande läsning om Palmemordet.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

KAPITEL 4
WASHINGTON (TT-REUTER)
DE FYRA PLO-TERRORISTER, SOM FRIVILLIGT ÖVERLÄMNAT SIG TILL DE EGYPTISKA MYNDIGHETERNA EFTER KAPNINGEN AV DET ITALIENSKA KRYSSNINGSFARTYGET ACHILLE LAURO MED 438 PERSONER OMBORD SITTER NU ARRESTERADE PÅ EN NATO-BAS PÅ SICILIEN.,
TVÄRT EMOT VAD DET EGYPTISKA FÖRSVARSMINISTERIET UPPGIVIT VAR KAPARNA KVAR I EGYPTEN I GÅR, FREDAG, DÅ USA BEGÄRDE DEM UTLÄMNADE.
FÖRST I GÅR EFTERMIDDAG FLÖG DE MED EGYPTAIRS BOEING 737 FRÅN FLYGBASEN AL-MAZAS I KAIRO. PLANET GENSKÖTS AV FYRA F 14-JAKTPLAN FRÅN HANGARFARTYGET US SARATOGA, SOM TVINGADE NED DET PÅ NATO-BASEN PÅ SICILIEN, DÄR DE FYRA TERRORISTERNA GREPS. DE SKALL ÖVERLÄMNAS TILL DE ITALIENSKA MYNDIGHETERNA.
RÄTTEGÅNGEN MOT KAPARNA, SOM MÖRDADE DEN RULLSTOLSBUNDNE 69-ÅRIGE AMERIKANEN LEON KLINGHOFFER GENOM ATT SKJUTA HONOM OCH KASTA KROPPEN I HAVET, KOMMER ATT HÅLLAS I ITALIEN.
I USA HYLLAS PRESIDENT RONALD REAGAN SOM EN HJÄLTE.
851011-1490
12 OKTOBER 1985
WASHINGTON
Det låg något mycket olycksbådande över den hagelskur som piskade bort de gulnande bladen från buskar och träd i Vita husets trädgård. Och nästan symboliskt, tyckte ställföreträdande CIA-chefen John N McMahon. Det var som om bladen i sin begynnande färgprakt strävat efter något som förr eller senare skulle blottas men nu inte längre orkade stå emot trycket utan fälldes till marken i ett enda slag.
McMahon tvingades ur den obehagliga associationsbanan när presidenten ställde en direkt fråga till honom. Han flyttade nästan motvilligt blicken från Ovala rummets verandafönster mot president Ronald Reagan, där denne stod vårdslöst lutad mot den öppna marmorspisen som om han ville visa att hans skröpliga gammelmanskropp kunde hålla sig på benen ett bra tag till.
”Vilken är den e g e n t l i g a orsaken till din avskedsansökan, John?” hade presidenten frågat. Det var en vana hos honom, detta att alltid betona något ord i sin frågeställning för att markera vad han önskade för typ av besked. Alltför många strävade efter att ge presidenten de svar man trodde han ville ha. Nu krävde han en ärlig förklaring och det skulle han få.
”Drygt trettio år i CIA, mr President, ett katolskt äktenskap som håller på att gå åt … spricka. Jag orkar inte med hela den här soppan, om jag får uttrycka mig så”, muttrade McMahon. ”Det är inte heller rätt mot Bill”.
Han sneglade mot sin chef William Casey som halvlåg i en karmstol och bolmade på en Davidoff. Dennes blick var sluten men röken från cigarren som sipprade ut genom ena mungipan var ett tecken på att han andades.
”Jag menar att ska det här fortsätta med vapenleveranser både till Iran och Irak och underrättelsedata via satellit till båda länderna … samtidigt … och det faktum att kongressen hålls utanför …” John McMahon suckade djupt. ”Mr President, vi handskas med en jättelik, tidsinställd bomb som till varje pris måste desarmeras. Det krävs faktiskt friskt folk för att klara det. Jag är helt enkelt slut.”
President Reagan visste inte vad han skulle säga om detta. Han såg hjälplöst bort mot sin rådgivare Robert McFarlane.
Robert kan ta vid!

Som så ofta numera inledde den 74-årige presidenten ett samtal som han sedan inte orkade fullfölja. Utomstående fick lätt uppfattningen att det var av ointresse. I själva verket tappade han tråden. Han försökte ofta mitt under de mest seriösa diskussioner fundera ut någon lustighet som passade in i sammanhanget. Medan hans hjärna var fullt upptagen med sökandet i de innersta skrymslena efter något som han hört någon gång och skrattat våldsamt åt kom han av sig i det pågående resonemanget. Dessbättre för honom fanns det för det mesta pålitligt folk i hans närhet som kunde fylla i, släta över eller skickligt föra in samtalet på något annat och därmed dölja presidentens förlägenhet.
Han tröttnade också fort nu för tiden. Den femte personen i Ovala rummet, vicepresident George Bush, hade förutspått en sådan utveckling hos Reagan och beklagade att den inte kommit tidigare. Han hade ofta fått ingripa när Reagans trötthet övergått i tankspriddhet och ointresse vilket medfört att många av de beslut som tillskrevs presidenten egentligen fattats av vicepresidenten. För George Bush var detta helt i sin ordning. Han var beredd att vid lämpligt tillfälle ta över. Men det som nu utspelades i Ovala rummet störde honom oerhört. John McMahon såg ut att bli en svag länk som kunde få kedjan att brista. Bush förhöll sig avvaktande och lät McFarlane och Casey reda ut det uppkomna problemet.
Även om presidenten ansågs befinna sig i ett sovande vakentillstånd spelade han sin roll skickligt. Det glittrade till i hans ögon, ögonbrynen höjdes och sänktes och om man inte stod honom nära, som männen i Ovala rummet gjorde, kunde man lätt tro att presidenten övervägde ett viktigt beslut.
Pausen blev utdragen. De fyra besökarna förväntade sig trots allt att Reagan skulle replikera på McMahons korta men laddade sammanfattning av läget. I stället fick han något plågat i blicken och stönade svagt.
Robert McFarlane tvekade. Visst kunde han lätt å presidentens vägnar kommentera McMahons beskrivning av situationen. Men han ville gärna markera att han kände sig sårad genom att inte som alltid genast skrida till sin chefs undsättning när denne började med sitt ”Ööööhmmm…?”
Dagen före hade Reagan gått emot McFarlane och dennes frispråkiga uttalande i TV-bolaget CNN:s utfrågning om det suddiga ABM-avtalet från 1972. McFarlane påstod att det faktiskt medgav en utveckling av rymdvapen, tvärtemot vad som tidigare hävdats. Det hade gjort utrikesministern George Shultz rasande då denne ansåg att en chans till omfattande nedrustningsavtal med Sovjet fanns inom räckhåll men att ett sådant kunde saboteras genom den här typen av påståenden. Om inte presidenten omedelbart tonade ned McFarlanes tolkning av det gamla avtalet skulle han på stående fot avgå. Reagan hade varit ordentligt trängd. Att mista den i internationella kretsar så respekterade utrikesministern hade varit ett stort politiskt nederlag för honom. Därför uttalade han sitt stöd för Shultz och att paragrafen även i framtiden skulle tolkas mycket restriktivt.
Nej, McFarlane tänkte inte kvittera med att ställa sin plats till förfogande. Han var inte lika snarstucken som George Shultz. McFarlane förstod att presidenten var förvirrad över att folk sade upp sig till höger och vänster vilket kunde tolkas som en splittring inom administrationen. Det var inte bra. Inte nu när den verkliga krisen tornade upp sig som ovädersmoln i horisonten.
Som så många gånger förr veknade McFarlanes hjärta och han tyckte synd om den gamle mannen som allt oftare i korridorerna beskylldes för att ha blivit både lat, okoncentrerad och glömsk. Visst låg det något i skvallret men det var McFarlanes plikt att se till att det inte märktes utåt. Nästan motvilligt insåg han att det stärkte hans egen ställning. I ett läge som detta föredrog han att överlåta initiativet till William Casey och hans CIA.
Eftersom McFarlane ansåg att McMahon trots sin långa tjänst var ett ganska svagt kort och inte lämplig som Caseys efterträdare hade han bara att i presidentens ställe förklara att McMahons uppsägning godtogs. Han harklade sig för att ta till orda när CIA-chefen lade sin hand på McMahons högerarm och skruvade på sig som om han ville men inte kunde ta sig upp ur fåtöljen i vilken han klämt ned sin överviktiga kroppshydda.
”John, vi kommer givetvis att acceptera din avskedsansökan. Du har gjort ett gott jobb under mina fyra år som chef”, sa Casey. ”Men jag hoppas att det inte sker för brådstörtat. Som du förstår behövs du just nu.”
McMahon nickade med en grimas.
”Det är inte så att jag tänkt rusa rakt ut genom dörren, Bill. Men för att vara ärlig vill jag säga det här med tanke på att du förr eller senare kanske börjar fundera på successionen.”
Det var så rakt på sakt att William Casey visade upp en förvånad min och klippte med ögonen. Det var oväntade takter av John McMahon som annars var ganska undanglidande i sina ställningstaganden. Han visade dock ännu ett exempel på sitt dåliga omdöme genom att tro att jobbet var vikt för honom. Casey hade bland annat valt John McMahon som ställföreträdare just därför att denne inte var tillräckligt stark för att manövrera ut honom. Och var han inte det så skulle han inte heller ha jobbet efter den nuvarande chefen.
”Tack för tipset, min vän”, sa Casey syrligt. ”Det är bra att jag vet var du står. Å andra sidan vill jag säga att jag tror att du överdriver det här. Gisslanaffären tär på allas krafter, det medges.” Han vände sig mot president Reagan. ”Det är ett högt spel vi bedriver och det har hittills gett ett otillfredsställande resultat. Men vi får inte ge upp. Vi bör göra ett nytt försök så fort som möjligt och då med kravet att alla ska släppas. Jag tror att vi kan ta över initiativet. Iranierna har ett våldsamt behov av materiel … och informationerna vi släpper ifrån oss till båda sidor via satellitsändarna kommer inte att förändra kriget.”
Han vred sig åter åt McMahons håll. ”För fan, John, det här får inte bli någon utdragen historia! Det är vi alla överens om.”
De fyra männen iakttog avvaktande presidenten men denne stod tigande kvar vid marmorspisen. Möjligen något krokigare än för en stund sedan.
”Det pågår en slakt där borta och jag tvekar inte att säga att vi bara förlänger den”, sa McMahon och ingen kunde ta miste på den uppriktiga bitterheten i ställföreträdande CIA-chefens lätt vibrerande stämma. ”Det rör sig om ett fruktansvärt blodigt krig där iranierna kastar ut tusen och åter tusen tonåringar i rena dödsmarscherna … det är inte vårt krig … ändå har vi försatt oss i en situation som medger att vi faktiskt kan manövrera det med hjälp av vapen och taktiska data till båda sidorna…”
”Okay! Jag medger att bara det faktum att vi samtalar med Iran kan förändra hela universumn”, avbröt Casey. ”FN:s generalsekreterare, den där peruanen Javier Pérez de Cuéllar, har tagit som huvuduppgift att få slut på kriget mellan de muslimska broderstaterna och har tillsatt den svenske premiärministern Olof Palme som fredsmäklare. Och det kan jag säga, om han får fram bevis på vår vapenhandel med Iran är det slut på den här administrationen Mr President.”
Det var starka ord, det visste Casey, men det var nödvändigt att tala rent ut nu när McMahon så tydligt beskrivit situationen.
Det fick president Reagna att vackla till och med blicken ta ut kursen mot det blänkande, antika skrivbordet och den trygga snurrstolen.
”Även om det här inte är vårt krig så kan det bli det om vi inte utvecklar en ny politik i Mellanöstern och särskilt mot Iran … om vi inte på något sätt tar oss in i Teheran igen.”
Här nickade president Reagan. Det William Casey gav uttryck för var också hans eget mål om samtidigt gisslan kunde befrias; detta med att åter få fotfäste i Iran.
”Ayatollorna vacklar”, fortsatte Casey. ”Snart kanske det utbryter en kamp om arvet efter dem och USA har förbanne mig inga kort att spela ut. Sovjetunionen däremot har en hel kortlek.”
Det blev tyst en lång stund. Alla delade hans uppfattning och insåg allvaret.
”Jag antar att du kan din historia”, invände McMahon fortfarande med bitterheten märkbar i rösten. ”Passar vi oss inte riktigt noga är vi på väg in i ett nytt Vietnam där borta i Mellanöstern.”
Presidenten ansåg att det var på tiden han kunde komma med något konstruktivt.
”Rykten kan vi dementera och jag vet att ni har ett starkt dementimaskineri igång, Bill. Men om det kommer från officiellt håll, via FN … vad kan vi göra då? Jag vet att den svenske premiärministern har en röst som hörs i världen … men …?
”Det är just det, Mr President. Men han kan tystas…” sa Casey med en grymtning.
”Nej!” Nu höjde Ronald Reagan rösten så den nästan sprack. ”Absolut inte! Det är en presidentorder. Den här administrationen får inte stå bakom politiska mord. Det är helt otänkbart!”
Du skulle bara veta, Mr president, tänkte CIA-chefen. En av hans uppgifter hade alltid varit att se till att presidenten inte informerades om de hemliga uppdrag säkerhetsorganisationerna genomfört för att skydda USA:s intressen.
”Mr president,” vicepresident George Bush ingrep för att lugna presidenten. ”Vi behöver inte gå in i en sådan aktion, i alla fall inte med ett huvudansvar. Det finns andra som tänker göra det. Under en tid har vi haft kontakt med den militära säkerhetstjänsten MI i sydafrikanska Pretoria. De är redan långt framme i planerna på att få stopp på den svenske premiärministern. Han har under det senaste året bedrivit en mycket aggressiv kampanj mot den sydafrikanska apartheidregimen och den pågående bojkotten av sydafrikanska varor som han dragit igång har drabbat landet hårt.”
Bush avvaktade för att se om det skulle kom en omedelbar reaktion från presidenten. Han var osäker på hur mycket av kontakterna med sydafrikanerna han skulle nämna. Men då han och de andra satt tysta och tankfullt lyssnade på honom, fortsatte han med skarpare röst.
”Så sent som i förra veckan hade jag telefonkontakt på säkerhetslinjen med MI:s chef, brigadgeneral Tolletjie Botha … bror till presidenten för övrigt. Han avslöjade att de i början på året fått kontakt med en svensk grupp vars önskan är att göra sig av med landets premiärminister. De har föreslagit att ett lämpligt tillfälle att genomföra operationen är vid ett antiapartheidmöte i Stockholm den 21 februari nästa år då också ANC-ledaren Oliver Tambo är närvarande. Det är ingen tvekan om att Botha kommer att kräva att vi medverkar på något sätt, och det får vi återkomma till. Operationen har fått beteckningen ”Slingshot”. Vi kommer gemensamt att utarbeta en desinformationsstrategi som kan rikta spåren av en sådan aktion åt andra håll. Underförstått Sovjetunionen eller Iran.”
”Mr president!” avbröt nu Robert McFarlane med vass stämma. Det var viktigare för honom att redogöra för den akutella situationen än att diskutera hur FN:s fredsmäklare skulle tystas.Han reste sig i sin fulla längd från den rakryggade fåtöljen. Det räckte för att han skulle fånga de andras uppmärksamhet. Han knäppte upp den välsittande kavajen, körde ned båda händerna i byxfickorna och började långsamt vanka av och an i rummet. Det markerade för de övriga på ett välbekant sätt att han nu uppträdde som chef för NSC, dominant och auktoritativt, vilket bjärt kontrasterade hans mjuka, diskreta framtoning som presidentens rådgivare.
”Leveranserna av TOW-robotarna för en månad sedan är officiellt en affär mellan Israel och Iran … men vi har redan fyllt på lagren där borta.”
Ett skevt leende spred sig över hans ansikte. ”Enligt de rapporter vi fått bör det framöver fungera tillfredsställande med de rederier som står för sjötransporterna, särskilt de danska. Här kan vi inte göra mer än att lita på de människor som är involverade. De får rejält betalt och det är förhoppningsvis en garanti för att de inte ska läcka.”
McFarlane avstod från att nämna incidenten med den danske skepparen som eliminrats då han varit på väg att öppna munnen. Det skulle bara skapa ytterligare oro i lägret.
”Den femtonde september fick vi alltså loss pastor Benjamin Weir ur fångenskapen i Libanon”, fortsatte han och stannade mitt på golvet. ”Jag tror vi lyckats övertyga världen om att frisläppandet kom på terroristernas eget initiativ och inte föregicks av förhandlingar. Att jag i själva verket fick spela Gud vid mitt besök i Teheran och välja ut Weir bör helst glömmas bort. Som ni vet begärde jag först att få loss CIA:s William Buckley men honom kunde de inte plocka fram. Vid det här laget är jag ganska övertygad om att han mördats. Det är mycket beklagligt, Bill. Jag vet ju att det är … eller var … en personlig vän till dig. Till skillnad mot dig räknade jag inte med att samtliga sju skulle släppas. Kanske ett par … men att det bara blev Weir var en besvikelse. Det visar också vad det är för folk vi har att göra med. Vi måste ställa hårdare krav. Vi får inte glömma att vårt huvudmotiv i de här affärerna är att rädda amerikanska medborgares liv.” Det sista var adresserat till presidenten.
Ronald Reagan frigjorde sig nu från spisens stadiga stöd och förflyttade sig snabbt framåtlutad i en fallande rörelse till skrivbordet. McFarlane ryckte till undsättning men presidenten lyckades på egen hand utföra en sorts dykning med skruv så han kom med bakdelen ned på stolen. Genast spred sig ett svagt leende över hans ansikte, så dubbeltydigt att ingen kunde avgöra om det berodde på en rolig historia som han hittat i minnesarkivet eller orsakades av tillfredsställelsen över att ha lyckats med förflyttningen. Ögonbrynen började åka upp och glittret i de kisande ögonen intensifierades och varslade om att en anekdot var på gång. På det området var hans minne oftast effektivt som en databank och inte sällan handlade han också efter sensmoralen i en sådan historia. McFarlane fasade över att serveras några lustigheter med tanke på det djupa allvaret i vad han hade att säga.
”Mr President!” klippte han till så häftigt att presidentens leende släcktes. ”Jag står fast vid min varning. Alldeles som Bill säger måste vi för att överleva det här hålla absolut täta skott. Läckor kan bland annat uppstå på grund av att Iran och Israel av högst naturliga skäl inte litar på varandra. Självfallet ska kravet vara att Iran betalar för vapen och ammunition. Det måste vara en strikt affärsmässig transaktion. Och frisläppandet av gisslan är själva förutsättningen för affären.”
Vicepresident Bush skruvade på sig. Han hade tillsammans med William Casey sett till att ”Bud”, som McFarlane kallades i innekretsen, liksom presidenten undanhölls en del fakta. Sannolikt visste denne ingenting om att Hizbollah-terroristerna i Libanon, där gisslan hölls fången, inte längre styrdes från Iran utan nu på egen hand börjat driva på med ren utpressning. De ville ha en del av kakan och betalningen var inte längre kontanter utan droger som hämtades hem från Iran och gick vidare ut över USA. Det var oerhört stora summor i omlopp och i slutänden omvandlades dessa återigen till vapen och ammunition som sattes i händerna på Contras i kampen mot Sandinisterna i Nicaragua.
George Bush hade anledning att hoppas på att överstelöjtnant Oliver North tog på sig hela ansvaret för operationerna och hade total kontroll över det denne kallade ”Project Democracy”, vars huvudsakliga verksamhet bedrevs i Centralamerika men också i Europa, på båda sidor om järnridån.
”Ollie”, som han kallades av de närmaste, var en före detta marinkårssoldat som alltid offentligt gick i uniform med överstelöjtnants grad för att kunna visa upp hela ”fruktsalladen” på bröstet. Den främsta dekorationen var två Purple Hearts och två tapperhetsmedaljer från stordåden i Vietnam, vilket räckte för att göra honom till en amerikansk krigshjälte.
I mars det här året hade de tagit ett avgörande och farligt steg. De hade bestämt sig för att ta ut överpriser från iranierna och låta överskottet finansiera Contras verksamhet. De hade också tillsammans med presidenten beslutat att leverera vapen och pengar till Contras via tredje land för att kringgå kongressens absoluta förbud mot en sådan verksamhet.
På samma sätt i strid mot kongressens förbud försökte nu Oliver North i Europa värva något land med legalt användarcertifikat för vapenförsäljning för att via tredje land få in vapen och ammunition i Iran. Bush hade hört ”Ollie” nämna Sverige, som med sin vapen- och krutindustri Nobel Industrier bland annat hade fritt fram för sin vapentillverkare Bofors att sälja till bland annat Singapore. Hur det gått med detta hade han ännu inte hört något om. Men det oroade honom att FN:s fredsmäklare i det här kriget just kom från Sverige och därtill var landets premiärminister.
Den 16 mars hade George Bush tillsammans med sin nära medarbetare Felix Rodriguez träffat Honduras president Roberto Suazo Cordova. Bush litade hundraprocentigt på Rodriguez och det var därför han placerat honom som chef för CIA-operationerna i Centralamerika. Bush var 1976 chef för CIA och hade då Rodriguez som chef för CIA:s mordpatruller. Denne hade nu gjort ett suveränt förarbete och ingen skulle märka att Honduras backade upp Contras med vapen och ekonomiskt stöd från USA. Contras hade ju sin huvudbas just i Honduras.
George Bush förklarade att Reagan-Bush-administrationen var beredd att som tack för samarbetet ersätta Suazo´s regering med vapen och pengar för 110 miljoner dollar. Suazo var väl medveten om vad USA:s kongress beslutat och förstod att dessa pengar måste komma från någon illegal verksamhet. Han skulle snart få bevis för att det handlade om en av CIA styrd drogtrafik bland annat mellan USA och Iran och Colombia vars avkastning tvättats ren i USA samtidigt som tusentals amerikanska ungdomar störtades i fördärvet.
Det var en av CIA:s veteranpiloter med flera utmärkelser från Vietnam-kriget, Michael Tolliver, nära vän till en av Suazos närmaste män, som i fyllan och villan avslöjat att han av Felix Rodriguez i juli 1985 beordrats till Miami International Airport för att styra en DC 6:a med besättning och full vapenlast till Contras flygbas Agucate i Honduras. Där hade de lastat av 14 ton militär utrustning och tagit ombord drygt 12 ton marijuana som var en del av betalningen. Den lasten hade han och hans besättning levererat till Homestead Air Force Base i Florida. Tolliver skröt över att de hade fått 75 000 dollar för det jobbet inkluderande några turer mellan El Salvador´s Ilopango Air Base och Miami med kokain.
För president Suazos egen del hade det här ingen betydelse men det fanns personer i hans närhet som reagerade mycket starkt och avsåg att avslöja Reagan-Bush-administrationens illegala verksamhet för USA:s kongress. Men innan de hann verkställa sina planer dog en i en trafikolycka, en annan störtade med sitt privatplan, en tredje avled efter en ”hjärtattack”.
George Bush såg på McFarlane som inte längre kunde dölja sin nervositet. Han kom ihåg ”Buds” kommentar från mötet i juni förra året då de skulle besluta om att använda sig av tredje land.
”Jag föreslår att vi inte bestämmer oss för att använda oss av ett tredje land för att stödja anti-sandinisterna förrän vi har all den information vi behöver”,sa han, ”och givetvis får ingenting av den här diskussionen nå ut till offentligheten.”
På det hade president Reagan inspirerad av sitt förflutna som Hollywood-cowboy med ett snett leende replikerat: ”Om en sådan här historia läcker ut kommer vi allihop att bli hängda i tummarna framför Vita huset tills den skyldige erkänt.”
I det fallet var George Bush helt övertygad om att de ganska enkelt skulle få ”Ollie” North att ta den offentliga smällen. Under alla förhållanden skulle det klart framgå att vicepresidenten och presidenten förts bakom ljuset.
Robert McFarlane gjorde nu något mycket ovanligt. Med lätt darrande hand plockade han upp en ask cigarretter. Även för presidenten var detta ett tecken på att hans rådgivare var hårt pressad. McFarlane rökte aldrig i Ovala rummet eller i offentliga sammanhang.
Presidenten följde med stigande förvåning hur ”Bud” med en snabb rörelse tog Caseys pyrande cigarr från askkoppen där den mycket tillfälligt vilade och tände på glöden. Han drog ett par djupa bloss och blåste röken mot taket.
”Jag kan informera er om att det blev en hel del trassel med utbetalningen av de fem miljonerna för robotarna därför att Iran vägrade öppna plånboken innan de var i hamn”, fortsatte han. ”Israel för sin del ville inte fullfölja transporten förrän pengarna var utbetalda. Utan i alla fall min vetskap kopplades Adnan Khashoggi in. Jag har full respekt för den mannen när det gäller vapenaffärer. Han lär ju vara en av världens rikaste män efter sina storaffärer för Saudi-Arabiens räkning på 70-talet. Men jag litar inte på honom. Dock skötte han det här bra, det ska inte förnekas. Han ordnade ett brolån på fem miljoner via en schweizisk bank och löste hela knuten. Vi har anledning att vara tacksamma för hans inhopp men kan omöjligt överblicka konsekvenserna av det. Det är just den typen av oönskad inblandning från utomstående mellanhänder som skapar osäkerhet och höjer riskerna för läckage.”
Han stannde tvärt till och vände sig mot presidenten samtidigt som han med en aggressiv rörelse häftigt dödade den halvrökta cigarretten i askkoppen på skrivbordet.
”Jag står fast vid att det är nödvändigt att skärpa övervakningen av FN:s fredsmäklare, den svenske premiärministern Olof Palme när han nu kommer till New York och FN-jubileet. Mr President, jag har gått igenom det här med Bill och DDI, Peter Graham. Vi är överens.”
DDI stod för Deputy Director of Intelligence. Det var den oerhört skarpsinnige Peter Grahams titel och han ledde en stab av briljanta hjärnor som värderade, vägde och sammanfattade all information som ”The Company”, som CIA internt kallades, fick in. Graham ansågs vara den skickligaste av de analytiker som Vita huset under Reagan hade tillgång till.
”Öööhhh … överens om vad då?” frågade president Reagan osäkert.
”Vi är ense om att vem som helst som riktar anklagelser mot USA för vapenaffärer med Iran med den strategi vi lagt upp ska kunna bemötas med övertygande moteld. Vem som helst … men inte FN:s fredsmäklare i det här förbannade kriget. Om vi har en svag länk så har vid den där. Och det obehagliga är att vi inte vet något om svenskens kunskaper. Vi måste från och med nu har klart för oss vad han vet, vad han planerar, hur han tänker. Kort sagt, vi måste ligga steget före. Jag måste säga rent ut, mr President, att den svenske premiärministern Olof Palme är en internationell auktoritet. Detta parat med att han faktiskt är tillsatt för att mäkla fred mellan Iran och Irak gör att om han i FN … Ja, ärligt talat hoppas jag sydafrikanerna hinner före och stoppar honom.”
President Reagan hade bleknat och tystade NSC-chefen med en gest. ”Tack, Robert, säg det inte. Jag vill inte höra något om vad det skulle innebära … och ni sköter helt och hållet det här utan min inblandning. Det är bäst så.”
Han rynkade pannan och slöt ögonen. Även om han inte kunde lura sina närmaste medarbetare att han nu fördjupat sig i något konstruktivt tankearbete avvaktade de under tålmodig tystnad. President Reagan försökte snabbt förjaga det obehag han kände av det Robert McFarlane sagt. Och det var inte så svårt.
Han fylldes åter av den där brinnande förvissningen som så länge behärskat honom, att han följde rätt väg i sin kamp mot terrorismen och kommunismen. George hade skapat det de kallade ”Terrorism Task Force” och i skydd av denna grupp kunde de genomföra operationer som inte behövde kongressens godkännande. Varje seger, som den för ett par dagar sedan i Italien, varje sådan seger rättfärdigade ett antal mindre konventionella åtgärder i den fortsatta kampen.
Han hade hyllats som hjälte i alla läger. Det kändes oerhört stärkande för honom. Till och med flera demokratiska senatorer hade i olika TV-kanaler gett honom sin eloge efter den lyckosamma upplösningen av kapningen i Medelhavet av det italienska kryssningsfartyget. De flesta av de 438 passagerarna ombord på Achille Lauro var amerikanska medborgare. Här slog USA till med hela sin kapacitet, här sattes terroristerna på plats.
En rullstolsbunden amerikan hade skjutits och kastats över bord. Han blev de fyra PLO-terroristernas symboloffer. Leon Klinghoffer var jude och så handikappad att han inte kunde lämna rullstolen utan hjälp. Det var ett idiotiskt val av terroristerna, ansåg presidenten. PLO fick en hel värld emot sig. Man visade sitt mod och sin styrka genom att mörda den mest värnlöse av sina offer. Hade de i sin enfald inbillat sig att valet av en svårt handikappad jude skulle skapa minst indignation? Precis som de trodde att världen såg denne stackars man som minst värd av passagerarna vilket skulle förmildra dådet. Det var ju också ganska avslöjande för palestiniernas sätt att se på israelerna. Tanken på detta påminde honom om att han måste försäkra sig om att inget oförutsett inträffat när det gällde visumstopp och inreseförbud för PLO-ledaren Yasir Arafat inför FN-jubileet.
Ingripandet mot terroristerna var helt i presidentens smak. Kryssningsfartyget hade gått in till Kairo fortfarande under kaparnas kommando. De var beredda att spränga fartyget i luften om de inte fick fri lejd. Det var då pojkarna i NSA (National Security Agency) bäddade för den mästerliga avslutningen.
Egyptens president Hosni Mubarak vägrade lämna ut terroristerna till USA trots utrikesminister George Shultz stundtals hotfulla vädjanden. President Mubarak lät till slut meddela att PLO-kaparna inte kunde lämnas ut därför att de helt enkelt inte längre fanns i Egypten. Han vägrade uppge vart de förts.
President Reagan var stolt över att hans pojkar i det läget inte släppte taget utan i stället satsade ännu hårdare. Från lägesrummet i Vita huset beordrades utökad insamling av underrättelser. Varenda telefon i den egyptiske presidentens administrativa och militära ledning i Kairo avlyssnades och alla buggningar i hans omgivning aktiverades.
För de operativa ledarna i Vita huset, säkerhetsrådets ställföreträdande chef, amiral John M Poindexter, och Oliver North var det som att sitta mitt i den egyptiske presidentens ledningscentral.
Flera utskrifter av kodade meddelanden från samtal mellan Mubarak och dennes utrikesminister anlände via satellit på morgonen den 10 oktober. Mubarak gapade och skrek att George Shultz måste vara galen om han trodde att de skulle lämna ut sina PLO-bröder till USA. Men ut ur Egypten skulle de så fort som möjligt.
Det var ett klart besked. Kaparna var alltså kvar! Vid elvatiden levererade NSA ännu en färsk rapport till lägesrummet. Nu hördes i Mubaraks avlyssnade telefon hur han med en röst som sprang upp i falsett beordrade en armégeneral att med sitt liv som insats ta ansvaret för att de fyra kaparna utan några incidenter omgående fördes bort från Egyptiskt territorium. Till kaparnas förfogande fanns en av Egyptairs Boeing 737:or som redan stod på startbanan på al-Mazas flygbas i Kairo.
Nu smattrade NSA via satellit nästan varje minut in nya uppgifter som lades till grund för vilka åtgärder man kunde tänkas vidta. Här fanns både tidpunkt för starten, planets flygnummer och hela färdplanen till Alger.
Oliver North jublade över NSA:s oerhört exakta uppgifter och föreslog sin chef, amiral Poindexter, att de helt enkelt skulle genskjuta planet och beordra ned det på någon näraliggande NATO-bas, förslagsvis på Sicilien. Det var en äventyrlig plan men presidenten, som befann sig i Chicago och per telefon höll sig underrättad om händelseutvecklingen, sa ja. Det var på tiden att USA visade musklerna mot terroristerna, menade han. Visserligen rörde det sig om ett civilt plan men uppenbarligen specialchartrat för det här ändamålet.
Några timmar senare gensköt fyra F 14-jaktplan från US Saratoga Egyptairs plan ocht vingade ned det på Sicilien. Kaparna greps och överlämnades till de italienska myndigheterna. Omedelbart begärde USA dem utlämnade.
Då var president Reagan på väg att ta ännu en seger. Bland passagerarna fanns också PLO-ledaren Arafats rådgivare Hani Abbas och den av CIA länge eftersökte terroristen Ibrahim Fuad som anfört flera terrordåd mot amerikanska beskickningar. Han var ledare för den palestinska gruppen PFLP som tagit på sig ansvaret för kapningen. De hade båda sänts till Kairo för att försöka förhindra att kapningen mynnade ut i ett blodbad.
USA begärde genom utrikesministeriet kort före dagens sammanträde i Ovala rummet Ibrahim Fuad utlämnad tillsammans med kaparna misstänkt för att vara hjärnan bakom terrordådet. President Reagan väntade på att när som helst få ett positivt besked.
Jo, han hade anledning att känna sig tillfreds efter denna sin första stora seger mot terroristerna. Och han ångrade inte en sekund att han avrundat affären med att officiellt fördöma Egyptens handlande. Mubarak fick också klart för sig att de amerikansk-egyptiska relationerna nu kunde betecknas som mycket ansträngda.
Ronald Reagan smålog när han erinrade sig Vita hus-stabens spontana applåder när han reste sig och gjorde honnör för John Poindexter då de träffades dagen efter. Dessutom hade han gjort en mycket djup, civil bugning för CIA-chefen själv.
Presidenten såg på William Casey med uppskattning och förtröstan. Det hade varit mycket bråk om den internationella avlyssningen men Casey hade stått på sig och tvingat fram en superorganisation. Casey var en klippa. Men det var inte presidenten som utsett Casey till CIA-chef. Det valet hade Casey själv gjort och samtidigt ställt kravet att CIA-ämbetet skulle ingå i regeringen. Casey ansågs som en politisk amatör men hans insats som chef för Reagans valkampanj var så förstklassig att han kunnat välja vilken roll som helst i den kommande regeringen under Reagan-Bush. Dessutom vägde hans ledande underrättelsearbete under andra världskriget mycket tungt.
Att ”Bolaget” fungerade så perfekt var ett av skälen till att president Reagan inte oroade sig särskilt mycket för vad den svenske premiärministern och fredsmäklaren kunde ställa till med. Han litade på sina duktiga pojkar som utan att besvära honom med onödiga detaljer på ett eller annat sätt skulle få kontroll över svenskens göranden och låtanden.
Han gjorde en bjudande gest med högerarmen mot McFarlane.
”Vi har fullt förtroende för de åtgärder du förelår när det gäller den svenske statsministern. Samma sak gäller dig, Bill. Inte sant, George?”
Frågan riktades till Bush som nickade instämmande. ”Vi får se vad ´Ollie´ har för planer”, inflikade denne. ”Jag har hört av honom att den svenska regeringen inte direkt har rent mjöl i påsen och det är något vi kan dra nytta av.”
Även McFarlane nickade instämmande och vände sig mot Casey.
”Bill, du avgör naturligtvis det här, men mitt förslag är att vi aktiverar en del vilande resurser i Stockholm. Vi måste ha fullständig kontroll över den mannens agerande framöver”, upprepade han.
William Casey grimaserade. Han gillade inte att andra än presidenten talade om för honom vad han skulle göra. Till saken hörde att han redan för två månader sedan i samråd med Bush vidtagit vissa åtgärder på ambassaden i Stockholm. Det var ”Ollies” rapport om att det gick både krut och vapen från Sverige till Iran via tredje land. Genom Lloyds i London hade CIA fått information om att den svenska vapentillverkaren Bofors tagit flera försäkringar på stora leveranser till Iran. Den senaste på försommaren det här året. Då handlade det om 200 luftvärnsrobotar av typ Robot 70 och det var officiellt en legal försäljning med Singapore som mottagare. Men det fanns klara indikationer på att detta var militärt materiel avsett för vidareförsäljning till Iran.
DDI Peter Graham hade lagt pussel och den bild han fått fram var intressant. Den svenske premiärministern hade haft ett val att vinna i Sverige samtidigt som han måste ha känt till den planerade vapenförsäljningen vilket hotade hans anseende som fredsmäklare i Iran-Irak-konflikten. Därför hade denne ingripit och stoppat försäljningen kort före det svenska valet som han också vann med möjlighet att fortsätta att regera med kommunisternas stöd. Casey kunde för övrigt inte begripa vad det var för sorts demokrati. Han anslöt sig till Grahams tolkning att den svenska regeringen var djupt inblandad i de här illegala affärerna och därför borde kunna utnyttjas på två sätt. Både som påtryckning direkt mot Olof Palme att tiga om den amerikanska verksamheten för att inte själv komprometteras och samtidigt ”erbjuda” den svenska regeringen och Bofors en god affär om USA fick möjlighet att använda den legala s k Bofors-routen. I det senare fallet ansåg Graham att Palme borde kunna pressas ganska hårt för att gå med på utbytet. Han var hårt klämd.
Oliver North hade det här på sitt bord och skulle sköta förhandlingarna. Han var på jakt både i Europa och Sydamerika för att knyta upp länder med legala användarcertifikat som kunde skeppa transporterna vidare mot rundhänt ersättning. I Sydamerika var det inga problem, North hade redan betalat ut tio procent av en hittills okänd summa till det chilenska bolaget Lake Resources. I Europa var det svårare och där var det egentligen bara Sverige, England och Frankrike som hade resurser och möjligheter. Men kontakterna med öststaterna att på illegal väg klara transporterna hade gett positiva resultat. Det vill säga om man betalade tillräckligt bra.
En fråga de måste ställa sig, enligt Casey, var om den svenske premiärministern tagit ryktena om USA:s förhandlingar med Iran och de nyligen genomförda vapentransporterna från Israel på allvar. Något hade i alla fall fått svensken att agera och enligt Graham sammanföll också ingripandet mot Bofors planerade vapenleverans via Singapore med Grahams eget topphemliga PM om insatserna i Iran. Rapporten var en analys av iranförhandlingarna och USA:s framtida iranpolitik. Den rapporten hade bara gått till den inre cirkeln som stod på den s k ”sekreta listan”. Ingen kunde väl inbilla sig att den svenska underrättelsetjänsten kunnat lägga vantarna på rapporten. Möjligen skulle den kunna ha kommit i fredsmäklarens händer via Sovjets militära underrättelsetjänst GRU som gärna gick ett och annat ärende när det tjänade deras egna syften. Däremot var Casey mycket osäker på om Palme inte trots allt fått vetskap om förberedelserna och genomförandet av augustitransporten från Eilat till Banda Abbas i Iran. Allt för många var redan inblandade i arbetet kring aktionerna i Mellanöstern och rykten som cirkulerade i massmedia hade utan tvekan en viss tyngd. Därtill var Iraks underrättelstjänst Mukhabarat mycket aktiv.
Tills vidare hade de nöjt sig med att se den svenske premiärministerns ingripande i Sveriges illegala vapenaffärer som en taktiskt säkring bakåt inför det svenska valet. Om anklagelserna hade blivit för besvärande för den sittande socialdemokratiska regeringen kunde ju Palme alltid slå ifrån sig och hävda att han först då fått vetskap om att det pågick vapensmuggling från ett svenskt företag till ett förbjudet land och därför omedelbart ingripit.
Men William Casey såg att flera röda varningslampor blinkade. De var helt enkelt tvungna att förutsätta att svensken på outgrundliga vägar underrättats, eller åtminstone starkt trodde på ryktena, om USA:s och Irans förhandlingar i juli och augusti, och än värre: kan ha fått konkreta bevis på att åtminstone en transport med amerikanska robotar till Iran verkligen genomförts. Av säkerhetsskäl måste de nu också utgå ifrån att han varit ute för att sopa undan framför egen dörr innan han tänkte släppa bomben.
Även om Graham i sin analys uttryckte det på ett elegantare sätt var de värsta konsekvenserna av ett globalt avslöjande att USA:s president med sin regering tvingades till politisk harakiri, att USA som världsfredens bevarare inte blev mer värt än en tomhylsa, att ayatollorna därmed i brist på vapen tvingades till fredsförhandlingar i sitt heliga krig om de inte helt skulle krossas av Sadam Husseins militära övermakt och då slutligen att dörren slogs upp på vid gavel för Sovjetunionen. Vilken lysande seger för den socialistiske fredsmäklaren Palme och hans kommunistiska bundsförvant Michail Gorbatjov. Vilken katastrof för Iran och USA!
I klart förebyggande syfte hade CIA-chefen skrivit in ärendet i SCI (Sensitive Compartmented Information) med koden och lösenordet ”Lion” efter den lejonlika skandinaviska kartbilden högt upp på världskartan i hans tjänsterum. Det innebar bland annat att Casey och hans folk inom CIA och NSA kunde agera fritt och vidta åtgärder som inte utan vidare kunde avslöjas utanför dörrarna. Framförallt krävdes ingen presidentpromemoria, presidentens skriftliga auktorisation ev en hemlig operation av vikt för nationens säkerhet. Därmed kunde också kongressen hållas utanför.
Eftersom varken presidenten eller Robert McFarlane hade kännedom om de rutinmässiga åtgärderna i det som nu kallades ”Operation Slingshot”, för att markera samarbetet med Sydafrika, och tills vidare inte skulle besväras med några detaljer, översåg William Casey med McFarlanes kränkande påpekande att detta borde vara ett ärende för ”det bästa vi har”, som han uttryckt det. Precis som han själv inte kunnat räkna ut det. Det var ju faktiskt han, William J Casey, som kreerat den världsomspännande specialdivisionen inom USA:s underrättelsetjänst, Special Collections Elements (SCE), vilken man inom ”Bolaget” rätt och slätt kallade A-laget.
Med största tillfredsställelse kunde William Casey konstatera att både Sovjetunionen och Storbritannien var omkörda när det gällde den internationella tjuvlyssningen. Han tänkte föraktfullt på hur skeptikerna satts på pottan, de som hävdat att det inte var realistiskt att med avlyssning vänta sig taktiska underrättelser i tid. Se bara hur elegant de snuvade araberna i Kairo!
SCE var ett arbetsteam sammansatt av det bästa folket inom ”Bolaget” och NSA. De uppsnappade signalunderrättelser (SIGINT) över hela världen och hade avlyssnarposter som opererade med den absolut senaste, mest raffinerade elektroniska utrustningen. Det gav SCE, som Casey med sin vurm för ett oborstat språkbruk uttryckte det, i nödfall tillgång till stönanden från minsta skithus varthelst det var placerat på vårt runda klot.
Det gänget skulle han från och med nu sätta på FN:s fredsmäklare, den svenske premiärministern.

Det svenska trädet skall fällas – en thrillerdokumentär om mordet på Olof Palme – av Anders Leopold – Kapitel 3

INTRO
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Här får du följa med när danska lastfartyg ska frakta amerikanska vapen till Dubai i Persiska viken men omdirigeras till Banda Abbas i Iran. Tillsammans med det amerikanska gisslandramat blev detta Irangate, den kanske största politiska skandalen i modern tid. Du får följa med in i Vita huset där planerna dras upp att tysta FN:s fredsmäklare Olof Palme, som man fruktade var den illegala vapenhandeln på spåren, vilket kunde ha blivit Reagan-administrationens fall om Palme avslöjat detta inför FN.
USA:s vicepresident George Bush och CIA-chefen William Casey initierar attentatet. De samarbetar med den blodbesudlade diktatorn Augusto Pinochet i Chile, som rasar över Palmes inflytande på den demokratiseringsprocess som pågår i hans land, och den sydafrikanska aparthedregimens president PW Botha, som i ännu högre grad hatar Olof Palme för den bojkott mot Sydafrika som han dragit igång. Det blir apartheidregimens militära säkerhetstjänst, MI, som planlägger och genomför attentatet.
Mitt material baseras på uttalanden som under åren gjorts i intervjuer, böcker och TV-program av 131 namngivna politiker, militärer, poliser och journalister. Välkommen till en spännande läsning om Palmemordet.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

KÖPENHAMN (TT-AFP)
DET DANSKA SJÖFOLKSFÖRBUNDETS SEKRETERARE PREBEN JENSEN DEMENTERAR MED SKÄRPA RYKTENA OM ATT DANSKA FARTYG SKEPPAR AMERIKANSKA VAPEN FRÅN ISRAEL TILL IRAN.
MEN UPPGIFTER FRÅN AMERIKANSKA NYHETSBYRÅER, ATT ATTACKEN MOT DET DANSKA KUSTFARTYGET ”ELSE” 22 SEPTEMBER ORSAKADES AV ATT FARTYGET I SIN LAST HADE FLERA CONTAINRAR MED ROBOTAR, AVSEDDA ATT FRAKTAS TILL BANDA ABBAS I IRAN, BEKRÄFTAS AV IRAKISKA NYHETSMEDIA.
850922-1133

23 SEPTEMBER 1985
KÖPENHAMN
Skipper låg länge kvar i sängen när han vaknade på måndagsmorgonen. Han hade inte lyckats sova bort det vemod han känt när han anlände sent kvällen innan till Hotel Admiral i Nyhavn.
Hotellet ligger kvarteret bakom hamnkajen med de gamla, nyrestaurerade, pittoreska 1600-talshusen som i hans ungdom var fallfärdiga ruckel och fruktade tillhåll för sjöbusar från hela världen och dit han aldrig vågat sig förrän han själv fått tjära under naglarna och stank av gammal fylla.
Han stirrade upp i taket på de famntjocka ekbalkarna som utgör stommen till det gamla packhuset som nu gjorts om till ett toppmodernt turisthotell.
Lyssnade han riktigt intensivt kunde han genom bruset från trafiken och dunkandet från fartygens motorer i hamnen åter höra kamraternas orolig viskningar där de tassade omkring på de knarrande golvplankorna. Ja, han kunde till och med i sitt minne frammana ljudet av det taktfasta klapprandet från tyskarnas marschkängor när någon patrull drog förbi utanför knutarna.
I en sådan där balk hade tyskarna hängt två av hans kamrater i SE (Studenternes Efterretningstjeneste) när gömstället avslöjats av en ”stikker”, en av dessa vedervärdiga danska förrädare som sprang tyskarnas ärenden. Själv hade han kommit till packhuset just när de nazistiska inkräktarna bar ut liken genom porten där nu hotellets pampiga entré ligger.
Den gången, i oktober 1944, hade han svurit på att hämnas och gick i all hemlighet med i likvidationsgruppen Holger Danske. Förrädaren fick de aldrig tag i men flera av hans gelikar fick sätta livet till.
Det var fem år sedan Skipper senast var hemma i Danmark. Han hade då bestämt sig för att lämna landet och sålde sitt gamla trähus i Österbro, en kvarts promenad från Skudehavnen där han och hans far hade haft fiskeskutan under kriget. Huset hade stått obebott mesta tiden under de år han varit till sjöss och bara på en och annan semester besökt hemmet. När jobbet på Pedersen Shipping såg ut att bli det sista före pensionen tyckte han att det var lika bra att sälja huset medan han fick något för det.
Den gången var han säker på att aldrig mer återvända hem till Danmark. Han hade kanske ett femtontal år som skeppare framför sig och med en ordentlig hacka på banken hade han tänkt sig att möte ålderdomen med en vinflaska i näven någonstans i det spanska Andalusiens torra och varma klimat.
Men här låg han nu med en häftig längtan att få stanna hemma i höstrusket för gott, med en dröm om att skaffa sig en liten fiskeskuta, att få sitta i Skudehavnen med de andra gubbarna och klämma en bajer och långsamt gå under i ett stillsamt hav av nostalgi.
Han visste precis vad som fått honom att tänka om. Det var de förbannade vapentransporterna. Han hade fullföljt sitt uppdrag och lämnat av sin dödliga last i Bandar Abbas. När ”Herlevsholm” stävade ut från den iranska hamnen omgiven av patrullbåtar och med luften dånande av lågsniffande jaktplan och helikoptrar ville han inte vara med längre. Det skulle han säga till Pedersen.
Skipper sneglade bort mot Extrabladet som han köpt av portiern när han kom till hotellet. Hela förstasidan handlade om det beskjutna danska fartyget. Bara det att hon besköts var en varning. Irakierna kunde mycket väl ha fått kläm på vad som pågick. Och det här var nog bara början. Så småningom trodde han att båda sidor skulle upptäcka att en hel armada med företrädesvis danska kustfartyg på ett par tusen ton trafikerade Persiska viken med vapen dirigerade av giriga typer som Pedersen. Då skulle det inte stanna vid varningsskott.
För hans egen del var det inte rädslan för att få en robot i styrhytten som fått honom att bestämma sig för att lägga av. Han kunde bara inte föreställa sig själv som en som genom att leverera dessa dödsbringade projektiler bidrog till att hålla igång denna masslakt i Allahs namn. Skipper kände en ilning i kroppen när han tänkte på vad hans kunskaper skulle kunna användas till. Han sneglade åter mot tidningen tidningens rubriker och text:.
”Det danska skeppet besköts för att det troligen fanns vapen ombord; … danska redare sätter amerikanska vapen i händerna på både iranier och irakier; … rykten om att USA ligger bakom leveranserna till Iran; … Iran i desperat behov av vapen för att inte förlora det heliga kriget.”
Det var ju fullständigt sanslöst! Herregud vilken satans världsskandal!
Han svängde beslutsamt benen ur sängen och tog telefonen. Efter en stunds väntan i växeln hörde han Jörgen Pedersens en aning gälla röst:
”Mitzander! Jag trodde du skulle komma först om en vecka.”
”Allting gick snabbare än beräknat. Jeppesen och Frigast har hand om skutan, bara så du vet … om de inte har meddelat sig med dig. Jag tänker stanna kvar.”
”Stanna kvar? Vad menar du?”
”Jag menar att jag kommer ut till dig och säger upp mig. Jag har fått nog!”
”Ta det lugnt nu, Mitzander. Är det missödet med ´Else´ som jagat upp dig? Det var en olyckshändelse, ett rent missförstånd. Glöm det bara. Jag hörde för en stund sedan att det kan ha varit iranier som sköt.”
”Jag skiter högaktningsfullt i vilka som sköt! Det ligger inte på det planet, Pedersen. Det här är så ruttet att det stinker lång väg. Har du tänkt på vad det handlar om? Här sitter du och jag och en massa andra och tjänar grova pengar på ett krig som vi inte har ett förbannat dugg med att göra. Och jänkarna öser in vapen på båda sidorna så slakten kan fortsätta …”
”Håll käften, Mitzander!” avbröt Pedersen tvärt. ”Snacka inte om det här på telefon! För himlens namn, du kan inte ana hur trångt jag sitter till. Kom ut hit så får vi tala om saken i lugn och ro!”
”Du, om du sitter trångt till har du satt dig där själv. Vet du vad jag kommer att göra? Jag funderar på att bege mig till Jensen på Sjöfolksförbundet och avslöja alltsammans. Och jag tar nog en sväng förbi Extrabladets redaktion också.”
Det blev en lång paus som avslutades med ett gurglande läte. Det knäppte till i luren.
”Hallå!” sa Skipper som trodde att Pedersen antingen fallit död till golvet eller lagt på. Men så hördes dennes häftiga andetag.
”Skipper! Inte ett ord till nu! Jag vädjar till dig, för gammal vänskaps skull. Säg inte mer utan kom ut tll mig … kom vid ettiden! Ta det lugnt och prata inte med någon om detta. Framför allt inte på telefon.”
Bara det att Pedersen kallade honom Skipper var ett tecken på att han hade stora problem. För Pedersen hade han alltid varit Mitzander, som om han ville hålla en viss distans till sin skeppare. Inte bli för personlig. Men nu var det Skipper.
”Okay, jag kommer ut vid ettiden”, sa han efter en stund och rösten stockade sig i halsen av den plötsliga upphetsning han kände vid tanken på att kanske bli den som avslöjade den ruttna vapenhandeln.”Men tänk under tiden på en sak, Pedersen, det enda som kan få mig att fortsätta hos dig är att du lägger av med vapentransporterna.”
Nu lade Pedersen med ett stönande på luren.
Mitzander kände att han inte sagt hela sanningen. Beslutet hade mognat under samtalets gång: han skulle gå iland för gott och spräcka hela skiten och det skulle bli en världspolitisk skandal.
Kvart i ett tog han en taxi från Hotel Admiral. Hans frukost hade bestått av två smörrebröd, två öl och två Gammeldansk. Det hade fått honom att känna sig hemma igen. Han gladde sig åt att åter få komma ut till Österbro där Pedersen Shippings nya kontorsbyggnad låg på Skudehavnsvej.
När taxin stannade utanför entrén kunde han se en skymt av fiskeskutorna i hamnbassängen. Han bestämde sig för att gå dit när samtalet var överstökat.
Pedersen hade lagt ordentligt på hullet sedan de senast sågs i Kairo för två år sedan. Det tunna håret hade blivit något glesare och fått en grå ton. Det ryckte nervöst i mungiporna när han försökte le välkomnande samtidigt som han höll kvar Skippers hand i sin och formligen drog in honom i sitt rum och hastigt stängde dörren som om han ville att ingen skulle se besökaren.
”Mitzander, jag har skäl att tro att mina telefoner är avlyssnade. Jag har sett mystiska bilar hemma vid huset. Jag är säker på att man håller mig under bevakning. Och så kommer du klampande på det här sättet!”
Pedersens röst var gällare än någonsin. Han gick fram till fönstret och spanade ut genom persiennerna. Han var mycket nervös.
”Helvete! De kan ha hört vartenda ord du sa. Om de bara anar att jag har folk de inte kan lita på då kan vad som helst hända.”
”Och hur ska jag veta det? Du har ju hållit mig helt utanför. Och vilka är ´de´ förresten? Den där tysken Stein du skickade på mig och som satte en pistol i nacken på mig snackade om ´vi´. Vilka ´vi´?”
Pedersen lutade sig mot skrivbordet och gned nervöst händerna mot varandra.
”Mitzander, tro mig! Jag har inte skickat någon tysk med pistol på dig. Jag har ingen aning om vem han är, bara att någon skulle följa med och hålla ögonen på att allt fungerade. Men det som hände illustrerar precis det jag säger: det här är folk man inte kan leka med. Bakom internationell vapehandel finns starka krafter, Mitzander. Det är inte nyttigt att alltid veta vilka ´vi´ och ´de´ är. Jag trodde jag kunde lita på dig. Du var ett av mina säkra kort. Du kan inte bara hoppa av på det här sättet.”
Skipper lyssnade uppmärksamt på Pedersens långa tal medan han sjönk ned i en blommig öronlappsfåtölj som han tyckte passade bättre hemma under läslampan än på ett kontor. Hela rummet var möblerat som ett privat vardagsrum och till och med det långa konferensbordet med sina högryggade trästolar såg mera ut som en matsalsmöbel.
”Du har gjort det trivsamt för dig”, konstaterade Skipper. ”Du klarade dig fint innan du började frakta vapen, inte sant? Kunde du inte ha nöjt dig med det? Det här är väl byggt och inrett innan blodspengarna kom in.”
Pedersen suckade. ”Jag sysslar med affärer. Vi är många om det här. Om jag inte hänger med kommer andra in i bilden. Tacka fan för att jag inte säger nej då det rör sig om stora pengar. Och om du nu hoppar av dyker det upp en annan i ditt ställe medan du kommer att gå omkring som ett hot mot hela verksamheten … eller i alla fall en stor del av den. Du har väl aldrig haft något emot att tjäna en hacka. Vill du att jag höjer din lön? Det är inte omöjligt.”
Pedersen kände sig för ett ögonblick hoppfull. Kanske var det här ett utspel av Mitzander för att få en större del av kakan. Det var han värd. Det skulle kunna gå att ordna.
Skipper skakade på huvudet. ”Det är sådana som du som får vår värld att se ut som den gör, Pedersen. Du kan inte se vad det egentligen handlar om. Vad fan tror du vi slogs för under kriget? För friheten, ingenting annat. Vi var beredda att offra våra liv för att människor i en framtid skulle kunna leva i fred. Våra barn och deras barn. När jag tänker på det blir jag förbannad. Både i Iran och i Irak finns det förstås ungdomar som slåss för friheten alldeles som vi gjorde. För oss var nazisterna satan själv. För dem är det amerikanerna, västvärlden, den ickemuslimska världen. Jag vet inte så mycket om detta ruttna krig men säkert har det vuxit fram motståndsgrupper på båda sidorna som försöker ta kål på sina sinnesrubbade ledare. Det är inte en Hitler det handlar om, Pedersen, det är två. Och dessa maktgalna fascister förser du med vapen. För helvete, Pedersen, öppna ögonen i stället för plånboken!”
”Kom inte dragandes med den där krigsromantiken, Mitzander!” fräste Pedersen hotfullt.
”Krigsromantik? Det ska man få höra från dig. Om din far fått leva hade han i dag varit sextiofyra år, lika gammal som jag. Du var ett år när nazistsvinen sköt honom. Det var för dig han kämpade och dog, Pedersen. Glöm aldrig det!”
Pedersen blev rasande och knöt båda nävarna och böjde armarna som om han trodde sig kunna tysta Mitzander med våld. ”Blanda inte in min far i det här! Vad han gjorde under kriget har inte ett jävla dugg med det här att göra. Ska du argumentera på det planet kan du betrakta vårt samtal som avslutat!”
Skipper insåg att han satt in slaget rätt i magen på Pedersen. Och han hade ingen anledning att sluta slå.
”Det är precis vad det har! Du vet att han blev förrådd av den där jävla stikkern Bothildsen på restaurang Odin i Köpenhamn och nerskjuten på gatan när han försökte fly. Men vet du egentligen varför han var där och vad han sysslade med?”
Pedersen rundade bordet och satte sig tungt på stolen. Han visste att fadern haft en framskjuten roll i motståndsrörelsen och tillhört ”studenterna”. Han visste också att fadern deltagit i flera uppmärksammade sabotage. Men tydligen syftade Mitzander på något speciellt. Pedersen skakade uppgivet på huvudet.
”Nej, vi talar sällan med utomstående om vad vi egentligen höll på med under kriget”, fortsatte Skipper kärvt. ”Bara att vi var med. Det finns än i dag öron som lyssnar och kan ställa till med svårigheter. Men om du inte vet det ska jag tala om det för dig. Far din var med och organiserade transporter av lådor med rökt sill från svenska kusten ut till fraktfartygen som gick mellan Bornholm och Köpenhamn. Lådorna lastades ombord mitt ute på sundet och under tunna lager av sill låg vapen och ammunition. Till motståndsrörelsen. Så var det med den saken. Det var vapen till motståndskämparna, Pedersen, till mig och alla de andra som satte sina liv på spel för friheten. Och den kvällen din far sköts skulle han lägga upp planerna för en utökning av transporterna.”
”Det visste jag inte”, suckade Pedersen svagt.
”Nej, naturligtvis visste du inte det. Kan du garantera att de vapen jag fraktar med skutan hamnar i händerna på moståndskämparna i Iran och Irak då är jag med. För det du är en jävla skillnad. Men det kan du inte för där har du ingen som helst talan. Du är bara en kugge i det stora maskineriet, bara en sådan där marionett som sprattlar till när ´de´drar i trådarna och utför du inte de rätta rörelserna kan du vara säker på att ´de´ klipper av dem.”
Pedersen drog ett djupt andetag och försökte återfinna fattningen.
”Det du sa om att vända dig till Sjöfolksförbundet och till Extrabladet … det inser du är livsfarligt för dig själv. Inte sant?”
”Och för dig.”
Skipper reste sig för att markera att samtalet var slut.
”Jag har bestämt mig, Pedersen, och jag är villig att ge dig en chans. Ställer du upp på det här håller jag dig om ryggen. Det är mitt bud. Jag kan säga att du fått erbjudande om att transportera vapen liksom flera andra danska redare men sagt nej och är beredd att lägga papperen på bordet. Du skulle få spela hjälterollen. Pedersen, det är inte så illa, va?”
Pedersen insåg nu att det inte var ett tomt hot från Mitzanders sida. Han tänkte verkligen gå till Sjöfolksförbundet och tidningarna. För honom själv kunde det bara innebära slutet. Han bröt inte mot någon dansk lag, ingen kunde anklaga honom för annat än ett moraliskt brott. Men det var allvarligt nog. Ett avslöjande skulle utan tvivel få fruktansvärda konsekvenser för alla inblandade långt upp i de världspolitiska topparna. Vapentransporterna skulle stoppas och han själv skulle kölhalas offentligt.

För fan, Mitzander har mig fast om det nu inte går att skrämma honom till andra tankar.

Pedersen såg sammanbitet på Skipper.
”Det är inte från mig eller andra danska redare och skeppare du hotas om du börjar snacka. Det är från annat håll. Du komemr aldrig att kunna leva ett normalt tryggt liv efter en sådan sak, Skipper. Den korta tid du i så fall har kvar. Du skulle inte kunna känna dig säger när du går ut på gatan.”
Nu var han där med sitt Skipper igen.
”Tack för varningen, Pedersen. Och tack för den här tiden. Jag förstår att Stein kan dyka upp än en gång. Jag ska hålla mig beredd. Men vet du vad jag känner just nu? Jo, jag känner att jag är med igen, att jag har ännu ett uppdrag framför mig. Lika livsfarligt som många av mina tidigare under kriget. Det gör livet värt att leva!”
Han öppande dörren för att gå.
”Skipper!” ropade Pedersen till och nu blottlade vibratot i hans röst med en gång den desperation han kände . ”Ge mig lite betänketid. Några dagar. Jag måste fundera på det här. Det är inte så jävla lätt att dra sig ur … jag tror inte ens det går att göra det med livet i behåll. Jag har åtaganden …”
”Du får ett dygn på dig. Jag ringer.”
Pedersen flög upp ur stolen och satte båda händerna framför sig som dubbla stopptecken.
”Okay, ingen telefon”, fortsatte Skipper. ”Jag kommer hit i morgon igen vid samma tid. Men sedan finns ingen återvändo. Antingen hänger du med och spelar din hjälteroll som den store avslöjaren … eller också … Pedersen du kommer att uppmärksammas över hela världen. Ditt mod kommer att prisas. Det kan bli din största affär hittills. Dra nytta av det. Om det här inte avslöjas nu sker det ändå förr eller senare … åtskilliga tusen människoliv senare, tänk på det, Pedersen!”
Skipper stängde dörren mjukt för att inte visa någon överdriven illvilja och gick med sin breda sjömansgång genom korridoren mot entrén.
Han stannade till en stund på trappan omedveten om den vita Saab som långsamt gled runt hörnet in på Skudehavnsvej ett hundratal meter till höger om honom.
Han var tillfreds över sitt bestämda handlande, han hade satt Pedersen på plats och det hade befriat honom från alla skuldkänslor. Och det var precis som han sagt: han var med igen, en sista gång.
Sakta gick han ned mot hamnen. Vinden låg på från sundet och han kände den eggande doften av fiskrens, tjära och målarfärg. Han hörde det välbekanta dunkandet från en gammal skutas tändkulemotor och såg den i nästa stund göra en vid sväng ut från en av bryggorna.
Det vilade en höstlik stiltje över hamnen. Längst bort på bryggan vid piren bakom ett par nybyggda, röda sjöbodar, stod några äldre kvinnor med korgar och handlade av en fiskare som i fören på sin fiskebåt vägde upp delar av fångsten med ett gammalt besman. På hamnbassängens yttre kaj hängde ett par man nät och från någon av båtarna hördes klirrandet från flaskor och bullrande skratt.
Bakom Skipper närmade sig Saaben i hög fart samtidigt som han korsade vägen ett femtiotal meter från kajen. Han rycktes ur sina tankar när han blev medveten om den framrusande bilen och i ögonvrån såg han att den ökade farten i stället för att bromsa in. Han tog ett par snabba steg in mot en upplagd skuta med gapande hål i skrovet. Det skulle ha räckt för att komma fri från ett förbipasserande fordon men inte från ett som styrdes rakt mot honom.
Han vred sig åt sidan i ett fruktlöst försök att med båda händerna försöka stöta sig bort från bilens högra stänkskärm. I stället knäcktes handlederna och krossades ena knäet vid den hårda stöt som kastade honom ned under det gamla skrovet.
Männen i bilen agerade iskallt och snabbt. Föraren tvärbromsade samtidigt som hans passagerare slängde upp dörren och tog ett par steg fram mot sitt offer som hasande på ena sidan försökte fly undan. Mannen lyfte sin långpipiga, ljuddämparförsedda pistol och avlossade ett enda skott. Kulan gick in under nackbenet och ut genom pannhålan. Det var omedelbart dödande.
Föraren lämnade snabbt bilen och öppnade bagageluckan. Utan att växla ett ord med varandra hivade de in kroppen, slog igen luckan och satte sig åter i bilen. De blickade bort mot hamnen. Fiskaren hade fått betalt och näten var färdighängda och gummorna med sina korgar gick glatt samspråkande in mot land.

Det svenska trädet skall fällas – en thrillerdokumentär om mordet på Olof Palme – av Anders Leopold – Kapitel 2

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Här får du följa med när danska lastfarttyg ska frakta amerikanska vapen till Dubai i Persiska viken men omdirigeras till Banda Abbas i Iran. Tillsammans med det amerikanska gisslandramat blev detta Irangate, den kanske största politiska skandalen i modern tid. Du får följa med in i Vita huset där planerna dras upp att tysta FN:s fredsmäklare Olof Palme, som man fruktar är den illegala vapenhandeln på spåren, vilket kunde ha blivit Reagan-administrationens fall om Palme avslöjat detta inför FN.
USA:s vicepresident George Bush och CIA-chefen William Casey initierar attentatet. De samarbetar med den blodbesudlade diktatorn Augusto Pinochet i Chile, som rasar över Palmes inflytande på den demokratiseringsprocess som pågår i hans land, och den sydafrikanska aparthedregimens president PW Botha, som i ännu högre grad hatar Olof Palme för den bojkott mot Sydafrika som han dragit igång. Det blir apartheidregimens militära säkerhetstjänst, MI, som planlägger och genomför attentatet.
Mitt material baseras på uttalanden som under åren gjorts i intervjuer, böcker och TV-program av 131 namngivna politiker, militärer och journalister. Välkommen till en spännande läsning om Palmemordet.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

NEW YORK (TT-REUTER)
DEN AMERIKANSKE PRESBYTERIANSKE PRÄSTEN BENJAMIN WEIR, SOM KINDNAPPADES I LIBANON FÖR MER ÄN ETT ÅR SEDAN, HAR NU SLÄPPTS FRI. KVAR SOM GISSLAN ÄR SEX AMERIKANER; TRE ANSTÄLLDA VID UNIVERSITETET I BEIRUT, EN PRÄST, EN DIPLOMAT OCH EN JOURNALIST FRÅN ASSOCIATED PRESS.
FRIGIVNINGEN HAR ENLIGT EN KÄLLA I VITA HUSET INTE FÖREGÅTTS AV FÖRHANDLINGAR. WEIR SLÄPPTES FÖR ATT FRAMFÖRA KIDNAPPARNAS BUDSKAP.
EN RADIOSTATION I LIBANON UPPGAV PÅ TORSDAGEN ENLIGT AFP ATT USA TRÄFFAT EN UPPGÖRELSE MED IRAN. USA SKULLE ENLIGT RADIOSTATIONEN HA ÖVERSEENDE MED ATT IRAN KÖPER VAPEN AV ISRAEL OCH ANDRA LÄNDER I UTBYTE MOT ATT GISSLAN SLÄPPS. FRIGIVANDET AV PASTOR WEIR VAR EN DEL AV DEN UPPGÖRELSEN.UPPGIFTERNA DEMENTERADES DIREKT AV VITA HUSET.
850918-0451
19 SEPTEMBER 1985
NEW YORK
I fjorton dagar hade det legat ett för solen oigenomträngligt lock av dimma och smog över New York. Det verkade dämpande både på människornas sätt att röra sig för att slippa bli anfådda och dra ner gifterna i lungorna och naturligtvis också på deras humör.
Den 72-årige CIA-chefen William Casey tillhörde dem som oberoende av väderförhållandena borde hålla sig stillasittande för att överleva. Men med tjurskallig envishet fraktade han från tidig morgon till sen kväll flämtande runt sin under en hel mansålder försummade kroppshydda i korridorerna i Vita huset och i högkvarteret i Langley som en ångdriven stridsvagn. Drivmedlet var whisky och cubanska lyxcigarren Davidoff som ständigt puffade fram rökmoln ur hans högra mungipa, så när han kom till New York frågade sig folk i hans omgivning om han möjligen var upphov till smogen. Han var för övrigt i den åldern då han lugnt kunde säga att han var för gammal för att sluta röka. Att följa rådet att nedbringa konsumtionen var för Casey lika meningsfullt som att försöka släcka ett vulkanutbrott med en brandspruta.
Beträffande humöret var det kört i botten men av helt andra orsaker än New Yorks vämjeliga väder.
”Vänta för helvete!”
William Casey höll upp en hejdande hand mot presidentens rådgivare och Nationella säkerhetsrådets chef Robert McFarlane. ”Pastor i all ära, Robert, men jag hoppas verkligen ni fått honom att ljuga om han vet något. Lögner är det enda som hjälper i det här läget. Vi skulle ha väntat ett par dagar till innan vi släppte ut att han är fri. Du, vet han egentligen varför de lät honom löpa?”
Robert McFarlane stelnade till vid dörren. Han var lång och smärt, militäriskt rakt i ryggen och klädd i en välsittande ljusblå kostym och bländvit skjorta. Hans kisande blick utstrålade intelligens och amerikansk präktighet som underströks av det bakåtkammade håret. När han yttrade sig lät det alltid som han enbart kunde säga sanningar. Hela hans person ingav respekt och förtroende. Utan McFarlane i sin närhet skulle presidentens ofta långsökta historier ur det han påstod var verkliga livet fallit platt till marken i brist på trovärdighet.
McFarlane var till det yttre lika sansad som alltid men inom honom var en storm under uppsegling. Han insåg att han inte längre hade fullständig kontroll över det skeende som mer och mer tycktes driva presidenten och förresten hela administrationen mot den första stora krisen sedan valet 1980.
Även den gången handlade det om gisslan: 52 amerikanska medborgare hölls fångna i Teheran. Han själv var inte med vid de hemliga förhandlingarna med iranierna i Paris som resulterade i att gisslan kvarhölls två månader till för att Jimmy Carter skulle misskrediteras och Reagan ta hem de avgörande rösterna. Det som kom att kallas ”October suprise” kunde officiellt ha blivit den största skandalen i USA:s politiska historia. Men han blev den som lyckades undanröja minorna och se till att vissa röster tystades. Kvar blev en ryktesspridning, så osannolik att det amerikanska folket vägrade tro på den.
Han såg en lång stund nästan medlidsamt på direktören för Central Intelligence Agency som trampade runt på den tjocka salongsmattan som om han tänkte göra sig ett rede mitt på golvet. Om det som nu pågick skulle gå snett var det den mannen som fick ta på sig ansvaret tillsammans med vicepresident George Bush.
Det positiva med Bill, tänkte McFarlane, var att denne också var beredd att bära hela bördan. Det vill säga om han överlevde. Med den gamla kroppen, den stressen och det självpåtagna ansvaret för hela operationen var det säkert bara en tidsfråga innan han skulle stupa. Egentligen borde Bill börja fundera på vem som skulle efterträda honom. McFarlane var övertygad om att det var William Casey och inte presidenten som avgjorde den saken. Ibland undrade McFarlane om det var CIA-chefens säkerhetsrådgivare han var och inte presidentens.
De befann sig i Ronald Reagans svit på hotell Waldorf Astoria på Park Avenue i New York redo att så diskret som möjligt ta sig in till pastor Benjamin Weirs presskonferens som skulle ta sin början om några minuter.
”Bill, lugna ner dig och kom nu! Weir har helt klart för sig att hans kamraters liv hänger på en mycket skör tråd där borta. Han kommer att läsa upp ett meddelande från Jihad och han kommer mycket riktigt att slå i dem en lögn, att han haft det bra.”
”Men har karlen en aning om varför de släppte honom?” envisades Casey. ”För helvete! Han har inte en chans mot de där gamarna där ute. Om de grillar honom, och det kan du räkna med att de gör, kanske hela historien slipper ut.”
”Hör här, Bill! Han vet ingenting om varför han släpptes. Hur skulle han kunna göra det? Det vet inte terroristerna heller. Ordern kom från Teheran och du inbillar dig väl inte att ayatollorna upplyst honom om att han fick gå därför att de gjort affärer med oss. Officiellt gav de honom friheten för att han skulle kunna framför kravet att vi hjälper det där terrorgänget i Beirut att få loss sina egna gubbar som sitter fast i Kuwait. Han är här för att framföra deras budskap, punkt slut!”
William Casey skakade på huvudet när tunga tankar trängde på.

Alla tänker på gisslan! Det är ju vapenförsäljningen som överskuggar allt. Vi fick en ur gisslan fri – men hade räknat med allihop. Vad ska nu hända? Mer vapen till Iran. Behovet är omättligt. Får de inte vapen och ammunition och krut har de förlorat kriget inom ett år. Kanske tidigare. Visst, det är perfekt. Precis vad vi har jobbat för sedan det islamska försöket till självutplåning började. Men så lätt ger sig naturligtvis inte ayatollorna. Motvilligt får man medge att de är smarta. Nu har de fått grepp på USA:s president, den lede Satan själv, ett så fast grepp att man förvånar sig över att de egentligen bryr sig om att betala. Ska det bli en gisslan per vapenaffär i fortsättningen? Och så när gisslan är slut, ny gisslan och hot om att öppna världens ögon. Det blir rena utpressningen.

William Casey var skakad över vad den här utvecklingen kunde dra med sig. Men han kunde inte frigöra sig från känslan av att det fanns någonting i detta som kunde öppna dörrarna till Iran igen.

Okay, sätt vapen i händerna på de mordiska prästerna. Gör dem beroende av amerikanska vapen. Låt dem köra med sin utpressning tills de hamnat i fällan. Sedan kan vi ta över och dirigera den fortsatta processen.

Han tyckte plötsligt att tanken var mycket begåvad.

Det här är en idé som jag snarast ska låta pojkarna på analysavdelningen sätta sprätt på.

Men just nu hade han annat att fundera på:
Allt kan gå åt helvete om vi inte snabbt lyckas sätta stopp för ryktet om att Israel med USA:s samtycke säljer vapen till Iran. Våra vapen. Påståendet har nu upprepats så många gånger i massmedia att det börjar få sanningens prägel. Och det är förbanne mig lögn. Sanningen är värre. Det här är ju en affär mellan oss och Iran. Droghandeln har dessutom fått för stora proportioner även om pengarna som kommer in går till vapen och operationer i Nicaragua. I slutänden är det här en kamp mot kommunisterna och det ger oss möjlighet att tänja på lagarna.
Men hela desinformationsmaskineriet måste omgående dras igång. Bara det att rykten är i omlopp är ett misslyckande. Vi har inte råd med fler. Jag har förutsett en sådan här utveckling och vi är väl förberedda. Det ska kunna hålla om det nu inte bara från mera auktoritativt håll, till exempel från FN, börjar ställas frågor baserade på den svenske fredsmäklaren Olof Palmes kunskaper. Han utgör ett direkt hot.

William Casey kände en tilltagande huvudvärk och masserade sig över tinningarna. Han vågade knappt tänka på vad ett avslöjande i det här skedet kunde medföra. Araberna skulle bli galna, hela världen skulle i ett enda slag vända sig mot USA. Jubel i Sovjet. Han kunde riktigt höra hur vodkaglasen kraschade i Kremls väggar. Watergate kunde liknas vid en felparkering jämfört med det här.
CIA-chefen såg det som sin plikt att skydda presidenten mot allt, även mot dennes egna dumheter, men hans väl utvecklade intuition sade honom att de nu slagit in på en väg som vid minsta felsteg ledde dem till avgrundens brant.
George Bush aggressiva agerande när det gällde droghanteringen störde honom också.
William Casey sov dåligt på nätterna för han visste att han lojalt skulle leda marschen ända fram och ta språnget om det var presidentens vilja. När han såg på chefen för NSC, presidentens klanderfrie superrådgivare, den amerikanska hederligheten och ärligheten personifierad, förstod han varför de inte, som han själv önskat, satt sig i respekt hos de där förbannade terroristerna med en gång. Som ryssarna. Det var ju bara en dryg månad sedan de fyra ryska diplomaterna kidnappades i Beirut, tänkte han. Vilken utomordentligt kraftfull demonstration av kollegerna i KGB! Ryssarna släpptes redan för en vecka sedan. Weir fick sitta där ett år och fortfarande var sex amerikaner kvar. Visserligen sköts en av de fyra ryssarna direkt efter frigivningen men något svinn fick de väl räkna med efter den uppvisningen.
Casey var fullkomligt övertygad om att det skedde i Valerij Svirskijs regi. Ingen annan är KGB:s hänsynslöse operativa chef skulle ha kommit på den geniala aktionen att omedelbart efter kidnappningen snappa åt sig en släkting till en av de högsta ledarna i Hizbollah. Och sedan skicka tillbaka honom kastrerad med testiklarna i munnen, skjuten i huvudet och med ett budskap kring halsen att en efter en av medlemmarna i Hizbollah skulle dö på samma sätt om inte de sovjetiska diplomaterna omgående släpptes. Det blev en helvetes snabb reaktion på den showen. William Casey rös till av vällustig beundran inför Svirskijs handlingskraft och aldrig sinande morbida idéer. Tanken på att skicka ett gratulationstelegram gjorde honom på ett mera medgörligt humör.
Utan ett ord och med ett sardoniskt leende på läpparna gick William Casey förbi McFarlane ut genom dörren och styrde stegen mot konferenslokalen.
Pastor Benjamin Weir och Vita husets talesman Allan Talbot skyggade med händerna när de gick upp på podiet i det flödande strålkastarljuset. De slog sig ner vid ett bord översållat av mikrofoner och små batteridrivna bandspelare.
Weir såg inte alls ut som på de bilder som kablats ut över världen när frigivningen blev känd dagen före. Den tidigare välmående pastorn med det babyrunda ansiktet och den fromma uppsynen tycktes ha gått från kyrkan in i någon gerillagrupp.
Halva det nu av ett års dödsångest fårade ansiktet doldes bakom ett mörkt helskägg och håret var snaggat som på en marinkårssoldat. Han bar den osannolika kombinationen av militärgrön tröja och prästkrage.
Allan Talbot, tunnhårig med guldbågade glasögon, hälsade press, radio och TV välkomna och poängterade att pastor Weir inte beviljade några enskilda intervjuer efter presskonferensen.
”Det är vår förhoppning att ni också tar hänsyn till den situation vi befinner oss i”, sa han med en aning släpig sydstatsdialekt. ”Sex amerikanska medborgare finns fortfarande kvar där borta och som pastor Weir kommer att beskriva det befinner de sig under dödshot. Ni får ha förståelse för att det också kan påverka hans svar på era frågor.”
Det hördes ett missnöjt mummel från den församlade presskåren. Talbot nickade mot pastorn att denne kunde ta till orda.
”Jag tackar Gud för att jag blev utvald till att återfå friheten men jag kan naturligtvis inte känna någon glädje över detta”, sa han och såg uppriktigt bedrövad ut.”Jag har mina vänner kvar i Beirut. De far inte illa på något sätt. Men deras liv står hela tiden under hot. Innan jag lämnade fångenskapen fick jag träffa Peter Kilburn, min katolske kollega Lawrence Jenco, er kollega på AP Terry Anderson och sjukhusdirektören David Jacobsen. Däremot vet jag inte var William Buckley från ambassaden och professor Thomas Sutherland befinner sig. Men enligt våra … våra värdar går det ingen nöd på dem.”
Benjamin Weir gjorde en kort paus. Det där var en ren lögn. Han var tvungen att säga så. Hur skulle han kunna berätta sanningen just nu? Fel ord och någon av dem där borta var död. Gud må förlåta honom, men han kunde inte. Han darrade till av sinnesrörelse. Han försökte förjaga bilden av den leende översten som med revolverpipan instoppad i Terry Walshs mun förklarat att om inte USA ingrep mot Kuwait inom tre veckor skulle han krama till om avtryckaren.
”För oss i gisslan har det varit mycket svårt att få grepp om varför vi egentligen blev kidnappade. Men jag förstår nu att det som ligger bakom är Jihads krav att få USA:s hjälp till att få loss sina egna från Kuwait.”
Allan Talbot kompletterade: ”De kräver alltså att vi ska påverka Kuwaits regering att släppa de 17 araber som fängslats för bombattentatet i december 1983.”
”Ja, det där känner ni naturligtvis till”, fortsatte Weir. ”Jag frigavs för att till president Reagan muntligen överlämna budskapet att de övriga sex i gisslan inom kort kommer att dödas om inte USA ingriper och får de 17 araberna frigivna. Detta har jag meddelat presidenten och mycket mer än så har jag inte att säga. Det kanske är bättre att ni ställer frågor.”
Minst hälften av de frågor som blixtsnabb slungades ut i rummet var nästan exakt lika formulerade:
”Vad svarade presidenten på det?”
Benjamin Weir såg hjälplöst på Talbot. Vita husets talesman skakade på huvudet. ”Presidentens policy är orubbad. USA kommer inte på några som helst villkor att ge efter för hotelser från terrorister.”
”Vilket innebär att de sex lämnas åt sitt öde!” hojtade någon.
Allan Talbot tyckte det lät som ett konstaterande men tog det som en fråga.
”Det har jag inte sagt. Det är inte heller presidentens avsikt med sitt orubbliga ställningstagande. Vi arbetar givetvis energiskt via en mängd kanaler för att få dem fria och utesluter inte att det kan ske inom kort.”
”Har USA medverkat till att pastor Weir frigivits?”
Allan Talbots korta tvekan registrerades omedelbart av flera journalister.
”Hm … som jag sa arbetar vi hela tiden med fallet på olika plan. Jag kan inte säga om någon av våra åtgärder påverkat de här muslimska terroristerna som står under Irans inflytande att agera.”
”Mr Talbot, sitter pastor Weir här därför att USA medverkat till att Israel kunnat sälja amerikanska vapen till Iran?”
Frågan skar genom värmen i rummet och träffade hårdast mot William Caseys trumhinnor där han satt vid sidan om podiet, gömd undan vaksamma blickar bakom ett draperi. Fick de se honom skulle de slita honom i stycken. Han blundade. Han var förbannad för han tyckte Talbot pratade för mycket. Detta ”via en mängd kanaler”, det var ju rena provokationen mot journalisternas nyfikenhet. Det enda som gjorde honom något så när lugn var att Allan Talbot inte hade den blekaste aning om vad det verkligen handlade om. Det hade varit en av CIA:s knepigaste uppgifter, att bygga upp en dementiapparat proppad med desinformation utan att dra in Vita husets talesman och staben kring Reagan. Men det ingick helt i det scenario Casey och Bush regisserat, att Talbot ingenting skulle veta om de bakomliggande orsakerna. Det fanns en klar fördel med detta. Det var Talbot som officiellt skulle svara på frågor och komma med dementier och det kunde han ju göra fullkomligt ärligt utan darr på stämman och lögnens rodnad på kinderna.
Allan Talbot hade inte varit den han var om han inte räknat med frågan och preparerat sig. Han visste ju att rykten var i omlopp. Detta var en av dessa typiska anklagelser mot USA som han nästan dagligen fick värja sig emot som administrationens talesman. Och det var en i hans tycke så grotesk tillvitelse att den harm han kände tydligt nådde fram till journalisterna och bara underströk trovärdigheten i dementin.
”Om jag för en gångs skull får använda ett kraftuttryck, som ni i och för sig inte behöver citera, så vill jag säga att detta är bullshit. Det förvånar mig inte om sådana rykten sprids i arabländerna och bättras på i öststaterna, men det förvånar mig oerhört att en amerikansk tidning, i det här fallet Los Angeles Times, i en ledare ger sig till att spekulera kring så här ofattbar ryktesspridning. Jag brukar minsann inte klandra enskilda tidningar, det vet ni sedan gammalt, men i det här fallet kan jag inte låta bli. Los Angeles Times försöker till och med att göra troligt att president Reagan är villig till stora satsningar för att förbättra relationerna med ayatollorna i Iran. Alltså inte bara för att få loss kidnappade amerikanska medborgare. Jag vill erinra er om att det strider mot USA:s politik att samarbeta med regimer som stöder internationell terrorism. Ett brott mot den här av kongressen klart uttalade ståndpunkten skulle ställa USA:s hela trovärdighet på spel. Detta är också vårt lands hörnstenar i hållningen gentemot Iran: att neka vapen och reagera kraftfullt mot terrorism från Irans sida.”
CIA-chefen William Casey lutade huvudet i båda händerna. Han kände sig lika upprymd som en dödsdömd på väg till sin avrättning.

Det svenska trädet skall fällas — en thriller-dokumentär om mordet på Olof Palme — av Anders Leopold — Kapitel 1

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Här får du följa med när danska lastfarttyg ska frakta amerikanska vapen till Dubai i Persiska viken men omdirigeras till Banda Abbas i Iran. Tillsammans med det amerikanska gisslandramat blev detta Irangate, den kanske största politiska skandalen i modern tid. Du får följa med in i Vita huset där planerna dras upp att tysta FN:s fredsmäklare Olof Palme, som man fruktar är den illegala vapenhandeln på spåren, vilket kunde ha blivit Reagan-administrationens fall om Palme avslöjat detta inför FN.
USA:s vicepresident George Bush och CIA-chefen William Casey initierar attentatet. De samarbetar med den blodbesudlade diktatorn Augusto Pinochet i Chile, som rasar över Palmes inflytande på den demokratiseringsprocess som pågår i hans land, och den sydafrikanska aparthedregimens president PW Botha, som i ännu högre grad hatar Olof Palme för den bojkott mot Sydafrika som han dragit igång. Det blir apartheidregimens militära säkerhetstjänst, MI, som planlägger och genomför attentatet.
Mitt material baseras på uttalanden som under åren gjorts i intervjuer, böcker och TV-program av 131 namngivna politiker, militärer och journalister. Välkommen till en spännande läsning om Palmemordet.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

KÖPENHAMN (TT-AFP)
EN DANSK SJÖMAN DÖDADES OCH FYRA SKADADES NÄR DET DANSKA KUSTFARTYGET ”ELSE” FRÅN HELSINGÖR NATTEN TILL IGÅR ATTACKERADES OCH BESKÖTS I PERSISKA VIKEN.
EN IRAKISK MILITÄR TALESMAN UPPGAV ATT IRAKISKT FLYG NATTEN TILL SÖNDAGEN ”TRÄFFAT ETT MÅL TILL HAVS”.
DANSKA REGERINGEN HAR VÄNT SIG TILL FN OCH BEGÄRT ATT ÅTGÄRDER VIDTAS FÖR ATT GARANTERA SJÖFARTENS SÄKERHET I OMRÅDET.
SJÖFOLKSFÖRBUNDETS SEKRETERARE PREBEN JENSEN SÄGER:
– DANMARK BÖR AGERA INTERNATIONELLT FÖR ATT SÅ MÅNGA LÄNDER SOM MÖJLIGT FÖLJER JAPANS EXEMPEL OCH INSTÄLLER ALL SJÖFART I PERSISKA VIKEN. DET ÄR DET ENDA SÄTTET ATT FÅ SLUT PÅ KRIGET.
850923- 2140

18 AUGUSTI 1985
EILAT I ISRAEL

Ingen skulle försöka inbilla honom att det fanns potatis i containrarna. Mäklaren på rederiets kontor i Eilat hade inte heller ansträngt sig för att övertyga honom.
”Mitzander, det är potatis i lasten. OK? En helvetes massa potatis till araberna. Araber älskar potatis. Du har väl inget emot att frakta potatis?”
Nej, det hade han givetvis inte. Det var bara det att mäklaren for med lögner och han ville bra gärna veta varför.
”Mitzander”, hade mäklaren sagt med plågad min. ”Om jag far med lögner är det min sak. Jag ljuger när det passar mig. Nöj dig med att du får en halv årslön på ett bräde. Är inte det tillräckligt mycket för att du ska ge fullkomligt fan i vad du har i lasten?”
”Jag har aldrig gett fan i vad jag har i lasten, det ska du veta!” hade han svarat grovt förolämpad. ”Jag har aldrig i hela mitt sjömansliv som skeppare förflyttat ett fullastat fartyg så mycket som en distansminut utan att ha haft klart för mig vad som finns i lasten.”
”Nej, det här är första gången du gör det. Okay, då! Men du har heller aldrig fått så jävla bra betalt. Inte sant?”
Nej, det var han ju tvungen att medge.
”Det enda som gäller är att lasten kommer fram till Dubai i Förenade Arabemiraten inom utsatt tid. Varsågod, Mitzander. Här är stålarna!”
Han hade tagit emot kuvertet utan att räkna sedlarna.
Under flera dygn hade den ena konvojen truckar efter den andra kommit med containrar och lastat av dem på kajen i Eilat. Civila truckar. Och det hade han ju sett med en gång att det var israeliska lådor. Men nymålade. Försedda med engelsk text.
Potatis! 30 nymålade israeliska containrar med potatis. Vem fan tror de egentligen att de försöker lura?
Han blötte sina torra läppar med tungspetsen och insåg att om han skrattade åt alltsammans skulle de spricka.
Tio containrar stod uppe på däck och nu när skutan kommit en bit ut i Akabaviken och den förbannade solen stod rakt över deras huvuden såg han att lådorna var lika vackert blågröna som havet. Och eftersom däcket också var grönt, fast i en något mörkare nyans, tänkte han att det kanske var någon knäppskalle som valt den färgen just för att lådorna av någon anledning inte skulle synas från luften.
Kapten Niels Mitzander hade seglat i de här farvattnen med ”Herlevsholm” från Köge i nära tre år. I tio år hade han varit fartygets skeppare. Visst var det Pedersen Shipping som ägde skutan. Men det var han, Niels Mitzander, som hållit henne på rätt köl ute på de stormpiskade haven. Så nog var hon som hans egen. Och han hade inte kastat loss från någon enda pollare i någon enda rutten hamn på jordklotet utan att ha haft klart för sig vad som fanns i lasten.
Hur fan kan Pedersen gå med på sådant här utan att inviga mig? Litar han verkligen inte mer på sin gamle skeppare. Potatis! Bla!
Nu kunde han inte låta bli att flina till och smärtan i de torra läpparna fick honom att slita åt sig vattenflaskan. Han lät vätskan skölja över munnen och tog ett par rejäla klunkar. Det kändes som om vattnet rann rakt igenom honom och som om varenda por i kroppens hud var en vidöppen kran som genast släppte ut alltsammans. Luften från den röda Negeveöknen var fruktansvärt torr och gjorde drickandet till en heltidssysselsättning. Det var inte att undra på att han hade en permanent hägring inför sina ögon: en sval Tuborg på Ströget hemma i Köpenhamn en nordiskt ljummen sommarkväll.
Vattnet i flaskan hade kroppstemperatur och kväljde honom. Så efter ett par klunkar till kom en del tillbaka och han spottade fräsande ut det på golvet. Eller rättare sagt på styrman Jeppesens bara fötter storlek fyrtiosex när denne klev in genom bryggans öppna dörr. Han bar en vattenflaska i vardera handen och stank som en tunna saltad sill i sina svettiga klädpaltor.
”Hur fan är det med tysken?” frågade Mitzander och syftade på fartygets ende passagerare.
Jeppesen dröjde som alltid med svaret. Han var den där typen av enerverande människor som tvekade så länge med svaret att när det äntligen kom hade man glömt bort sin fråga. Men Mitzander hade tålamod med sin styrman. Han visste att Jeppesen hade betydligt rörligare intellekt än den lite fåraktiga uppsynen med de stora, runda vattniga blå ögonen gav sken av, och i krissituationer kunde han agera snabbt som blixten så man kunde tro att han långt innan visste vad som skulle hända. Jeppesen var nära två meter lång och rödhårig som en irländare men utan dennes temperament. Det var inget fel på Jeppesen, tyckte Mitzander, bara han inte stank så förbannat!
”En trevlig prick, tycker jag”, kom det sävligt. ”Han bjöd på ett par whisky och snackade något om att Pedersen skulle gå ihop med en tysk redare och öppna kontor i Dubai.”
”Pedersen och en tysk? Fy fan vad pengar kan ställa till med nu för tiden. Du, det är med tysken som med den förbannade lasten: han bär på hemligheter som avsiktligt undanhålls fartygets kapten. Jag gillar inte sådana tag. Det är en sorts myteri, det är vad det är!”
”Skit du i det, Skipper. Han skulle med, det var bara bestämt så.”
”Sa han ingenting om varför han tog den här båten, varför han inte valde att flyga i stället för att plåga sig här en vecka i värmen?”
Mitzander lät frågan hänga kvar i luften och gick efter handduken och torkade bort svettdropparna som trängde in i ögonen och orsakade sveda.
Jeppesen plockade makligt fram loggboken och ägnade sig en lång stund åt att leta upp en penna i manöverbordets låda.
”Nej.”
”Vadå nej? Frågade du?”
”Nej!” Svaret kom överraskande snabbt. ”Stein heter han. Jo, han sa något om att han skulle till Dubai och förhandla för Pedersens räkning. Men han sa inte om vad. Och han sa inget om varför han helst tog sjövägen.”
Jeppesen kliade sig fundersamt i skäggstubben.
”Han kanske gillar sjön”, mumlade Jeppesen frånvarande.
”I helvete heller! Han är med och håller ett öga på lasten.”
”Fan vet om inte Pedersen funderar på att gå med olja.”
”Olja? Ska han köpa tankers nu också?”
Mitzander teg en stund och grunnade på vad det kunde innebära för den framtida sysselsättningen. Skeppare på en oljetanker? Nej, aldrig i livet! Att segla med olja i de här farvattnen var som att rida gränsle på en avfyrad torped.
”Och vad går vi med, tror du?” frågade han utan att vänta sig något upplysande svar den närmaste tiden.
Jeppesen tittade till mot Skipper; ett namn som Mitzander burit med sig från kriget. Han hade med sin fiskebåt fullastad med flyktingar dödsföraktande kryssat mellan tyska kanonbåtar i Öresund. Han var en av dem som var med och vann kriget.
Skipper var inte lika lång som Jeppesen men ändå över meddellängd.
I den magra och seniga kroppen dolde sig styrkan hos en tjärat tåg. Jeppesen tyckte att den en aning tillplattade men ändå vassa näsan såg ut som fronten på en av vägverkets snöplogar hemma i Hörsholm. En liknelse som på intet sätt skänkte honom någon svalka.
”Potatis”, svarade Jeppesen och sekunden efteråt kastade sig båda skrattande och fräsande över vattenflaskorna.
”Du om det är potatis i de där lådorna ska jag förbanne mig erbjuda den oljeshejk som ska ha dem att personligen skala hela skiten!” hojtade Skipper.
Vinden som svepte in genom styrhyttens öppna fönster var lika het som luften i en bastu om man blåser på kroppen. I den värmen varade inga utbrott länge. Båda tystnade samtidigt flämtande som törstiga hundar.
Jeppesen noterade i loggboken att han tagit över klockan 12.05. En svettdroppe föll från pannan ner där han skrivit och sögs girigt upp av papperet.
”Du hör här!” tjatade Skipper med stigande irritation i rösten. ”Israeliska containrar som är ommålade och har fått engelsk frakttext. Fyllda med vad som helst. Men förbanne mig inte med potatis! De ska under stort hemlighetsmakeri till Förenade arabemiraten. Ett land som inte befinner sig i krig. Men jag tror satan ta mig ändå att det ligger vapen i lådorna.”
”Vapen? Skulle israelerna sälja vapen till ett arabland? Du är galen!”
”Hela jävla världen är galen. Jag tänker gå och kolla!”
Jeppesen såg förskräckt på Skipper. Han var inte överraskad, men klart oroad. Han visste att Skipper aldrig skulle nöja sig med att segla last i blindo.
”Ah, ge fan i det, Skipper!” försökte han ändå. ”Vi skiter i vad det är. Har du någonsin tidigare fått så bra betalt för en enda resa? Jag bara frågar.”
”Jag har inte gjort en enda resa utan att veta vad jag haft med mig, det är det som betyder något”, fräste Skipper.
Tjurigt ställde han ifrån sig vattenflaskan.
”Du skriv in det här i boken. Skriv att kapten går för att inspektera lasten. Det vore väl fan om inte det är en kaptens rättighet.”
Jeppesen suckade. ”Om det är en order så …”
En stund senare var Skipper i den smala gången mitt i lastrummet. På båda sidor om honom i flera rader stod containrarna med en knapp halvmeters avstånd från varandra. Det luktade som om hela skeppet i all hast hade målats om. Med ena handen kände han att den gröna färgen där den lagts på i överflöd bara ytligt stelnat.
Ljuset från lamporna var inte tillräckligt så han fick dra undan ett par luckor för att få in dagsljus. Han trängde sig in i det smala utrymmet mellan containrarnas långsidor. Längs med dessa löpte luckor som var fästade med kraftiga bultar. Det enda han behövde göra var att skruva loss dem för att få undan plåten. Skipper var medveten om att färg skulle skrapas bort men inte ens i sin vildaste fantasi inbillade han sig att det kunde upptäckas vid avlastningen.
Dunkandet från motorerna förtog allt ljud när han med den tunga skiftnyckeln börjad bearbeta bultarna. Den ymniga handsvetten gjorde den jättelika skiftnyckeln med sitt vidöppna, breda gap hal att hålla i och han fick ta i med all kraft. För att ta ut hela sin styrka ur musklerna skrek han till för varje ryck och han tyckte det var komiskt att ha munnen vidöppen och gapa för full hals och ändå bara kunna urskilja rösten som ett brus i det våldsamma dånet.
Han lät en av de fyra bultarna sitta kvar och kunde på så sätt fälla ner plåten mot golvet. Han var nu så spänd på vad containern skulle innehålla, så om det rasat ut en massa potatis hade det inte gjort honom det minsta förvånad. Han väntade sig vad som helst, men inte det här.
”Herrejävlar!” ropade han med sin stumma röst.
Meterlånga svarta tuber låg staplade på varandra. Av omfånget att döma antog han att det rörde sig om minst ett hundratal. Det stod klart för honom med en gång: i varje container på hans skepp slumrade ett hundratal dödsbringande robotar om de andra innehöll samma last. Den vrede som blossade upp inom honom hade inte så mycket att göra med vad robotarna skulle användas till. Han hade full förståelse för att det behövdes vapen för att kriga. Nej, vreden riktade sig mot Pedersen som inte vågat anförtro honom denna skakande hemlighet.
Skipper var inte enfaldig nog att tro att det var av omsorg om hans goda nattsömn som Pedersen tigit. Men helt klart var att skeppet på grund av den här lasten var ett krigsmål.
”Herrejävlar!” svor han igen. Om iranierna fick kläm på att det skeppades robotar från Israel med hans fartyg kunde inte ens styrman Jeppesen rädda dem från en oundviklig undergång.
Han kunde inte direkt avgöra vad det var för sorts robotar, han var bättre på gamla hederliga torpeder från andra världskriget. Men en gissning på att det handlade om pansarvärnsrobotar var nog inte helt fel. Och de var amerikanska. Således fanns det väl skäl att tro att de skulle smugglas vidare från Dubai till USA-stödda Irak.
TOW US stod det med stora vita bokstäver och därefter en massa siffror och kodbeteckningar i en obegriplig militärt överarbetad röra och så under alltsammans med mindre text:
Tub-launched, optically-tracked, wire-guided.
Det kunde han översätta till röravfyrade, optiskt följda, trådstyrda.
När han skulle räta på sig hölls hans huvud kvar i framåtböjt läge av ett hårt tryck mot nacken. Hårt och kallt. Det gjorde honom så förskräckt att han tappade den tunga skiftnyckeln som han krampaktigt hållit kvar i vänsterhanden.
Trycket lättade något så han kunde vrida en aning på huvudet. Sneglande över axeln insåg han att han gjort sig av med det enda vapen han hade till sitt försvar.
Han såg in i tyskens gråblå ögon och litet längre ner, ungefär där tungan varit om han räckt ut den, ett svart hål från en mycket grovkalibrig pistol.
Tyskens ansikte var alldeles stelt som om han burit en mask. Han nickade mot containern och gjorde en vridande åtbörd med vänsterhanden. Samtidigt tog han något steg tillbaka så dansken inte skulle kunna använda sig av skiftnyckeln för att slå sig fri.
Skipper fick dra fast bultarna och den svett som nu välde fram ur porerna utlöstes av de nerver som knöt sig i hans mage. När han var klar fick han lägga ifrån sig skiftnyckeln och ta sig baklänges ut ur lastrummet, hela tiden med vapnet riktat mot ryggen.
Tysken slog igen dörren och dånet från motorerna halverades.
Han kan väl för helvete inte skjuta fartygets skeppare!
Skipper försökte desperat tolka tyskens barska ansiktsuttryck. Men de blanka glaskulorna i hans förstelnade anlete var fullständigt livlösa.
I stället för en dödsbringande kula fick han plötsligt en lätt klapp på armen samtidigt som tysken lät vapnet glida ned i högra byxfickan.
”Jag tror vi förstår varandra om jag säger att ni alldeles nyss gick i sömnen och hade mardrömmar”, sa Stein på engelska med typiskt tysk brytning och ansiktsmasken löstes upp som om den varit av papier-maché och lagts i vatten. När han öppnade munnen blottades en jämn vit tandrad.
Skippers axlar sjönk ned, benen mjuknade i knälederna.
Faran över. Ta det lugnt bara.
”Ja”, sa han med en röst som nästan helt blivit kvar inne i det bullrande lastrummet. ”Det är så med mardrömmar, man glömmer dem snabbt när man väl vaknat.”
Han ryckte åt sig en trasselsudd som satt inklämd mellan två rör och torkade sig i det plaskvåta ansiktet.
”Det här är en lönande resa för er del, inte sant?”
De var fan vad alla snackar om pengar!
”Ja, hittills har den gett bra utdelning.”
”Det kan bli fler, förstår ni det?”
Skipper nickade. ”Jag är kapten på den här skutan. Därför vill jag veta vad jag har i lasten. Nu vet jag det. Jag är nöjd.”
I helvete heller. Jag begriper ingenting. En tysk som talar engelska, ommålade israeliska containrar med engelsk text, amerikanska pansarvärnsrobotar utskeppade från israelisk hamn till ett fientligt sinnat arabland som dessutom vad jag vet inte har ett förbannat dugg med kriget mellan Iran och Irak att göra. På en dansk båt. Vem fan kan begripa sig på något sådant?
Han bestämde sig för att inte ens försöka.
”Jag har förståelse för er … er nyfikenhet, kan jag säga så?” frågade tysken och visade nu upp en betydligt sällskapligare min med upphissade ögonbryn och en antydan till snett leende.
”Det går alldeles utmärkt att säga så. Nyfikenhet var just vad det handlade om”, svarade Skipper sarkastiskt.
”Ni har goda referenser, därför litar jag på att ni låter det stanna vid att ha fått denna nyfikenhet tillfredsställd.”
Skipper nickade avmätt.
Referenser? Vem fan har gett honom referenser? Och på vad sätt är de goda?
Tysken gjorde en gest mot den smala spiraltrappan som ledde upp till däck.
”Tids nog hade ni invigts i det här för att bereda väg för fortsatt samarbete. Men vi kräver obrottslig lojalitet från er sida.”
”Det beror ju lite på vem jag ska visa lojalitet.”
Han började bli riktigt nyfiken igen, nyfiken på vilka ”vi” var.
”Nja, er chef till exempel. Låt mig visa er något. Jag kanske får bjuda på en whisky i hytten?”
Skipper tyckte det lät som ett skamligt förslag. Men en whisky vore nog på sin plats efter den här persen även om han själv helst valde sitt dryckessällskap.
När de kom upp i det bländande solljuset låg hettan över dem som ett tak de körde huvudet i. Skipper tittade upp mot Jeppesen på bryggan. Han såg bekymrad ut.
Ett par man ur besättningen satt i skuggan av kommandobryggan och spelade kort. Alla ombord var på grund av den olidliga värmen befriade från de normala underhållssysslorna. Araberna tycktes härda ut medan danskarna låg i det närmaste utslagna i skuggande skrymslen. Alla väntade på den befriande skymningen.
”På grund av den här lilla incidenten kan jag redan nu ge er det meddelande från ert rederi som ska bekräftas genom en radioorder om ett par dygn”, sa Stein när de kommit in i hytten. Han räckte över whiskyglaset innan han ur sin portfölj tog fram ett igenklistrat kuvert med rederiets röd-vita logotyp.
Skipper gjorde det bästa av situationen och tömde glaset. Han var fortfarande så upprörd att händerna darrade lätt när han öppnade kuvertet.
Brevet var författat av Jörgen Pedersen.

Niels!
Känner jag dig rätt vet du vid det här laget vad som finns i lasten. Jag ber dig bara följa de instruktioner du fått på radio. Jag antar att du är störtförbannad på mig. Men du får ursäkta att jag inte invigde dig i det här från början. Vi ska reda ut detta när du kommer hem.
Det är amerikanerna som sköter den här historien. Allt är mycket känsligt, milt sagt. De har i alla fall största förtroende för dig. Du är redan känd som dansk krigshjälte, sådant gillar man i USA. Så lev upp till det!
Ta det alltså kallt. Det är mycket pengar i det här för oss och för dig.
Med detta brev bekräftar jag ändring av destinationen:
Du går till Banda Abbas, Iran!
Hilsen Jörgen.

Till Iran!
Skipper stirrade med avsky på tysken som om det var han som utdelat ordern. Skipper tvivlade en lång stund på vad han läst. Men det stod där klart och tydligt. Han skulle till en iransk hamn. Han fraktade med sitt skepp en jättelik amerikansk vapenlast till Iran. Till Iran! Skipper läste brevet för tredje gången. Jo, det fanns inget utrymme för missförstånd. Han skulle till Iran. Alltså till det land som efter revolutionen var USA:s svurna fiende, det land som anlitade terrorister för att ta amerikanska medborgare som gisslan. Och Iran tackade och tog emot, Iran som såg USA, Den Store Satan, som källan till all världens ondska.
Vad ligger bakom detta hänsynslösa dubbelspel? Av vilken vanvettig anledning förser USA båda sidor med vapen?
Skipper kände en våg av vrede skölja genom bröstet och för första gången i hans långa sjömansliv slog tanken på att utan vidare överge skeppet rot i hans hjärna. Han var ju på väg att med sin last bli delaktig i den islamska slakten. De robotar som låg där i containrarna skulle tack vare hans insats sprida död och förintelse bland unga män och oskyldiga civila.
Nej Pedersen, det här ska du inte lura in mig i. Detta ska du få höra ett och annat om när jag kommer hem till Köpenhamn om en månad. Det här får världen inte vara ovetande om. Så lätt gör man inte kapten Niels Mitzander till en av Den Store Satans marionetter.