Palmemordet: PALMEUTREDNINGENS STÖRSTA MISSTAG

Den 19 mars 1986 skulle den sk 33-åringen Victor Gunnarsson, anhållen ”som skäligen misstänkt gärningsman till mordet på Olof Palme den 28 februari 1986”, begäras häktad. Men i stället släpptes han fri.
Erfarna poliser och jurister, som fått ta del av det häktnings-PM som Gunnarssons förhörsledare, polisinspektör Börje Wingren sammanställt på order av chefsåklagare K G Svensson, anser att det är ett rättshaveri att det inte ledde till en häktningsförhandling. Även justitiekanslern Bengt Hamdahl ansåg att materialet borde ha prövats juridiskt. Nu ledde det i stället till ett totalhaveri för Palmeutredningen.

Så här berättar förhörsledaren, polisinspektör Börje Wingren för mig – återgivet i vår bok ”Han sköt Olof Palme”:
På eftermiddagen tisdagen den 18 mars, dagen före den utsatta häktningsförhandlingen, träffar jag K G Svensson i korridoren och han ber mig – kanske ska det vara beordrar mig – att skriva en häktningspromemoria.
– Den ska vara synnerligen utförligt gjord, och jag vill ha den i morgon bitti!
Visst har det hänt många gånger att jag som förhörsledare gjort utkast till häktningspromemorior åt åklagare. Det är ju alltid förhörsledaren som sitter inne med de bästa kunskaperna om den misstänkte. Och vid dessa tillfällen har det aldrig inträffat att häktningen avslagits av rätten.
Men, påpekar jag än en gång, det här gäller mordet på Sveriges statsminister, och K G Svensson hade ansvaret för hur den misstänkte ska behandlas.
Det går upp för mig att han helt enkelt inte har underlag för att skriva en häktningspromemoria. Hittills har bara 98 sidor av förhörsprotokollen skrivits ut. Kanske har han läst dessa, det vet jag inte. Men det räcker inte. Och han har inte växlat ett ord med mig om hur förhören fortskrider. Han är verkligen illa ute.
Jag gör det givetvis. Jag till och med känner det som min plikt med tanke på att jag har de största kunskaperna om Gunnarsson, och att detta är den viktigaste brottsutredning jag någonsin varit inblandad i. Jag arbetar på mitt rum till 03.00 på natten och presenterar mitt utkast för K G Svensson på förmiddagen dagen efter.
Jag har aldrig skrivit ett så utförligt PM tidigare. På tio och en halv tätskrivna A 4-sidor radar jag upp indicierna mot Gunnarsson. Jag tvivlar inte en sekund på att den misstänkte kommer att häktas – trots att jag nu vet att ett foto visats före valkonfrontationen. Den uppgiften får jag av ett par kolleger på våldsroteln under tisdagen. Då jag inte sedan Gunnarsson anhållits sysslat med några andra förhör, fäster jag inte så stort avseende vid detta.
Jag inser att det gör vittnet värdelöst när det gäller själva konfrontationen. Och jag gör inte heller någon affär av det för jag tror att K G Svensson givetvis som förundersökningsledare känner till den här tavlan. Men inte heller detta var han underrättad om.
När vi träffas och gemensamt går igenom mitt PM läser han exakt en sida och tolv rader. Sedan blir han alldeles vild och kastar ifrån sig papperen. Han ändrar först ordet fotokonfrontation till valkonfrontation då han tror jag skrivit fel. Men efter ett par rader till går det upp för honom att det faktiskt gjorts en fotokonfrontation dagen före.
K G Svensson läser inte en rad till i denna häktespromemoria. Den finns i dag bara i två exemplar, ett har jag och ett journalisten Anders Leopold. Inte ens efterföljande Palme-grupper har frågat efter den.

HÄKTES-PM I KORT
SAMMANDRAG
(Kompletterande förhör och nya vittnesmål som tillkom efter det att PM skrevs förstärkte indicierna mot Gunnarsson, något nämner jag inom parentes).

Till häktningspromemorian bifogas vittnesförhör. I förhör som hållits med kvinnan (vittnet Nieminen) uppger hon att hon och hennes herrsällskap kommit ut från en klubb i hörnet Johannesgatan-David Bagares gata och möter en springande man. Hon ser också att han försöker göra något med en medhavd väska i storleksordningen 20×15 centimeter (Vittnena på café Mon Cheri – se nedan – beskriver senare Gunnarssons väska, som han lagt på ett bord, som proppad och i storleken 20×15 cm). Hon beskriver hans klädsel som en knälång rock eller jacka som troligen var oknäppt enär den fladdrade.
Dagen efter mordnatten anmäler en man att han blivit stoppad med sin bil på Döbelnsgatan i höjd med Johannes kyrkogård (vittnet ID – några minuter efter skotten på Sveavägen). Genom något nervevad sidoruta begär mannen att skyndsamt få bli skjutsad från platsen och han har pengar att betala med. (Vid kompletterande förhör säger ID att mannen luktade vitlök. Han visade också sin plånbok framme med ett stort antal sedlar). Då han vägras detta försöker mannen genom fönstret komma åt spärrknappen och på detta vis komma in i bilen. Då det inte lyckas säger han till bilföraren: ”Din förbannade svartskalle”. När denne sätter igång bilen ser han mannen ta sin tillflykt till närbelägna Johannes kyrkogård där han försvinner bakom träd och gravstenar (stämmer sedan i tid med förflyttning ner till Kungsgatan och biografen Saga). Bilföraren lägger också märke till att mannen vid tillfället endast har sin ena hand handskbeklädd och han har också en till sin ytterjacka tillhörande kapuschong upp över sitt huvud (vid husrannsakan saknades en högerhandske). Hans jacka putade ut som om han hade något under den (sannolikt axelremsväskan som han bar under rocken).
Under mordnatten meddelar två damer att de varit på biografen Saga vägg i vägg med café Mon Cheri. 23.45. 45 minuter efter filmens början, kommer en man in och sätter sig i en fåtölj. Han tar inte av sig ytterrocken.

(Båda vittnena kasseras av chefsåklagare K G Svensson. När han släpper VG den 19 mars påpekar han särskilt i sitt pressmeddelande att personalen på Saga-biografen inte haft någon besökare efter föreställningens början. Men idogt spaningsarbete på våldsroteln ledde fram till att veckan efter frisläppandet tvingas personalen medge att de ljugit. Två av de anställda drack vin nere i källaren. Ibland smet någon från jobbet lite tidigare. De var tvungna att hålla ihop. En av dem och kassörskan var i den nedsläckta entrén när en man kom in mycket brådskande. Han höll sig hela tiden i skuggan och lyckades få kassörskan att ge honom en biljett. Under tiden hon gjorde denna i ordning och plockade fram växel sprang han ner på toaletten. När han kom upp slet han åt sig biljetten och försvann in i biosalongen. Personalen kunde inte ge något som helst signalement på mannen men tidpunkten stämde).

Klockan 23.00 den 1 mars anmäler en yngre dam att hon tillsammans med två väninnor besökt Café Mon Cheri på Kungsgatan någon timme före mordet (beläget ett par minuter från mordplatsen). Vid 22-tiden blev de ansatta av en man som presenterade sig som Vic Gunnisson. Han påstod han var svenskamerikan och lämnade sitt telefonnummer. Mannen uttalade sig häftigt om Olof Palme och sa ”att han skulle bli skjuten i ryggen om han ställde sig upp och sa vad han tyckte”. Damernas beskrivning av Gunnisson och hans klädsel stämmer väl överens med den klädsel vittnet ID och vittnen på mordplatsen lämnat. Flickorna uppger att mannen stank vitlök (samma uppgift som vittnet ID lämnade).
Polisens spaningsarbete fortsätter hela helgen och en fotokollektion på 7 foton främst syftande till olika ytterplagg sätts ihop. Ingen har kunnat se mördarens ansikte därför är klädseln mycket viktig. Fotona förevisas 4 av vittnena som lämnat beskrivning på den flyende gärningsmannen.
Tre av de fyra vittnena utpekar den knälånga rocken som VG använde mordkvällen som mycket snarlik det plagg gärningsmannen hade på sig vid flykten (rocken hade han förvarat hos en god vän och hämtade kvällen för morddagen. Med hjälp av den pälsfodrade kapuschongen och veckogammal skäggstubb hade han en perfekt förklädnad). Tre av vittnena var också helt säkra på att den flyende gärningsmannen också var iklädd jeans av sådan modell att de inte var vida utan slöt tätt åt benen. Inom parentes kan sägas att vittnena inte fick se något foto som visade rockens nederdel.
Ett av vittnena, LJ, säger att den flyende mannens jeans slutade minst 10 centimeter ovanför mannens fotbeklädnad. Gunnarsson bar mordkvällen ett par gråa tätt åtsittande kängor som gick cirka 10 cm upp på vaderna. Dessa kängor snöras inte högre än ett par vanliga skor varvid de tätt åtsittande jeansen kan hänga upp sig på kängskaften.
Ett av de andra vittnena säger helt spontant innan hon ens sett fotot på jackorna att hon tror den flyende mannens rock var försedd med kapuschong med en pälskrage (stämmer med Gunnarssons rock) Hon kan inte heller förklara varför den flyende mannen nästan saknade hals och därav fick ett litet huvud i förhållande till kroppen (vilket senare vid rekonstruktion visade sig stämma när Gunnarssons rock testades och iakttogs bakifrån).
KOMMANDE ARTIKEL:FLYKTVÄGEN SOM STÄMMER
Anders Leopold

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: